Frågan hur omfattande och uthållig Kinas uppgång är har fått
ett stort antal olika svar i ett flertal verk, somliga med med status av
standardverk på sitt specialområde.
I en artikel på Under strecket i Svenska Dagbladet, den 23
mars 2013 med rubriken ” Kina – den ensamma stormakten” tar Börje Ljunggren,
Sveriges ambassadör i Kina 2002-2006, framför allt upp David Shambaugh och hans
nya bok China goes global – the partial
power. Shambaugh är en amerikansk statsvetare, ansvarig för Kinaprogrammet
vid Elliot School of International affairs i Washington D.C. Han har skrivit flera
standardverk om Kinas kommunistiska parti och dess försvarsmakt.
Ljunggren säger i artikeln att Shambaugh är ”den som under
de senaste drygt tre decennierna mest mångsidigt genomlyst såväl Kinas inre
politiska liv som dess internationella roll.” Shambaugh tar ett helhetsgrepp på
Kinas föreställningar om sig själv som land och kultur och dess roll och
närvaro i världen politiskt, ekonomiskt, kulturellt (”mjuk makt”) och militärt.
Och vad kommer Shambaugh fram till?
Efter att ha konstaterat att Kina är ”the big story of our
time” anser Shambaugh att Kina fortfarande är en partiell makt och ”avgjort
inte någon stormakt”.
Grunden för Kinas uppgång är att dess ekonomi är världens
näst största, och snart den största mätt i köpkraft, samtidigt som landets export, utrikeshandel och
valutareserven är de största i världen, den sista närmare en tredjedel av de
globala reserverna.
Exporten bestar främst av konsumtionsvaror, finanssektorn
och kunskapsindustrin är på en relativ låg nivå och Kina har till exempel få
varumärken med verkligt global närvaro. Det gör Kina till en partiell ekonomisk
makt, är Shambaughs slutsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar