Den ensamma stormakten.

I en artikel den 23 mars 2013 i SvD under rubriken ”Kina - den ensamma stormakten” redogör Björn Ljunggren, före detta ambassadör i Kina, för hur Kina har utvecklats de senaste årtiondena.

Jag börjar med att förklara varför Ljunggren använder uttrycket den ensamma stormakten om Kina. Han skriver :” Sammanfattningsvis beskriver Shambaugh Kina som ”en ensam strategisk makt” utan allierade och få verkliga vänner.”

Artikelns inledning har följande lydelse :” Den kinesiske presidenten Xi Jinping gör just nu sitt första utlandsbesök i Ryssland. Kina är på väg mot en allt mer omfattande global roll men är ändå en ” partiell makt” ,enligt statsvetaren David Shambaugh.”

Ljunggren skriver följande : ” Ingen ifrågasätter att Kina står inför stora utmaningar. Huvudfrågan är Kinas och kommunistpartiets förmåga att möta dem. Var går gränserna för partistatens anpassningsförmåga? Den nytillträdde Xi Jinping har Kinas förnyelse eller renässans som ett huvudtema. Kina skall återta sin rättmätiga plats i världen, och vad vore lämpligare än att göra det år 2021 då Partiet fyller 100 år.”

Ovanstående citat täcker en del av de problem som Kina och kommunistpartiet står inför. Jag saknar en redogörelse för Kinas stora roll som draglok för världsekonomin. Utan Kina hade västvärldens ekonomier varit i mycket sämre skick. Då hade kanske världen i stället för en recession drabbats av en depression av 1930 – talstyp. Kinas ekonomiska under är en vinn vinnsituation för såväl Kina som västvärlden. Så länge det är fallet kommer det inte vara aktuellt att avveckla samarbetet.