När jag läste Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem förvånades jag över att nästan allt jag kunde från medeltidshistorien och biblisk historia hade jag lärt mig i folkskolan 1942 – 50. Jag hade ju gått i folkhögskola, realskola, gymnasium och tagit 60 poäng i historia vid universitetet. Det jag lärde mig i folkskolan sitter bergfast men det jag lärt mig senare måste jag repetera ideligen. Jag tror nu att det berodde på att vi var svältfödda på berättelser i min barndom. Det fanns inga barnböcker och det berättades inga sagor för oss. Liksom nutidens barn är överstimulerade av TV så var vi väldigt understimulerade och så var det nog i de flesta bondehem. Mina föräldrar arbetade till sent på kvällen så de hade inte tid att berätta sagor. Både barn och vuxna var trötta efter dagens arbete och tänkte bara på att gå och lägga sig att sova. Inte ens min morfar som tidvis bodde hos oss berättade något om sig själv. Han var ju ändå född 1858 och måste ha träffat människor som var födda på 1700-talet.
När jag började skolan var mitt medvetande som ett tomt ark som genast absorberade alla berättelser jag hörde och de glömde jag inte liksom barn som hört sagor berättas för sig aldrig glömmer dessa. Det gjorde att jag fick ett historieintresse som är intakt intill denna dag. Jag har arbetat i trädgård i en 20-25 år och lika länge på restaurang men jag har inte kunnat uppbåda något intresse för vare sig trädgård eller matlagning. Men att arbeta med mina händer hade jag lärt mig som barn. Det känns lite märkligt att man upprörs över barnarbete i Indien när det var allmänt accepterat i Sverige för 60 år sedan. Vi hade t.o.m. potatislov för att plocka potatis under en vecka. Det ansågs som positivt att barnen lärde sig att arbeta tidigt När man slutade skolan vid 14 års ålder var det dags att ge sig ut på arbetsmarknaden. Då var man på väg att bli vuxen med egen, liten, men dock inkomst. Som det nu är fortsätter ungdomarna att bete sig som ansvarslösa barn långt upp i åldrarna.
Lär sig barnen mera nu än för 50 år sedan? Naturligtvis lär sig majoriteten av barnen mera än jag som slutade folkskolan år 1950. Vi lärde oss inte engelska vilket var en stor nackdel för min generation. Hur kunskaperna var för den lilla del av en skola som studerade vidare i realskolan och gymnasium kan jag berätta för att jag senare i livet skulle ta både realexamen och studenten som privatist efter det gamla systemet när man fortfarande riskerade att bli kuggad. De som studerade vidare från folkskolan började realskolan från sjätte klass och studerade i fyra år tills de var 17 år. Bland ämnena ingick engelska, tyska och mattematik Tyska och engelska var lätt som en plätt för mig. Jag hade lärt mig att tala tyska när jag arbetade med tyskar i Stockholm 1954-55 och engelska när jag arbetade i England 1957. Jag lärde mig sedan det viktigaste i grammatiken utantill och sedan gick det lätt att klara skrivningarna. Jag skrev realexamensskrivningarna år 1961 samma vecka som invasionen av Grisbukten på Kuba ägde rum. Jag fick högsta betyg i tyska och engelska men nätt och jämt godkänt i mattematik. Om man jämför kunskaperna hos de som tog realexamen 1961 med de som tog studentexamen 2007 så tror jag att vi hade större kunskaper än dagens studenter och sedan skulle man gå tre år i gymnasiet innan man började studera på universitetet. Man hade studerat tyska i tre år från andra klass och kunde studera franska från fjärde klass. På latinlinjen i gymnasiet studerade man utöver engelska och tyska också latin och franska. Med tanke på att Sverige tillhör EU nu borde studenternas ha haft samma språkutbildning som 1965 när jag tog studenten. Nu studerar man väl nästan ingen tyska men spanska och som senaste modefluga kinesiska. Jag studerade kinesiska på 1970-talet och när jag återupptog studierna för fem år sedan var kinesstudierna kanske anledningen till att jag fick tillbaka hjärtklappningen från barndomen och man tog EKG flera gånger på mig men konstaterade att jag inte heller nu hade hjärtfel. Det var väldigt ansträngande för hjärnan att memorera alla kinesiska skrivtecken. På det gamla systemets tid ansågs latin och mattematik som "åsnebryggorna" som de med analytiskt tänkande mindre begåvade eleverna fastnade på och jag skam till sägandes fastnade på båda, i realexamen på mattematik och i gymnasiet på latin. Jag fick bara godkänd i dessa ämnen. Min styrka var att jag hade lätt för att lära mig utantill och därför trodde jag att jag skulle kunna lära mig kinesiska.
Merete Mazzarella recenserar i SvD 16 aug. 2007 David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land." och Frank Fundis " The Culture of Fear" Hos min generation fanns det mycket fruktan, särskilt att få stryk hemma eller i skolan. I de skolorna jag gick i var vi inte rädda för att få stryk men jag har träffar människor i min generation som blev utsatt för det. När jag var barn hade jag en sån hjärtklappning när jag hade lagt mig för att sova. Jag sade att jag nog hade hjärtfel men fick till svar att jag var inbillningssjuk och sedan talades inte vidare om saken. När jag var i Stockholm 1954 gick jag till Stadionkliniken och där tog man EKG och man fann att jag inte hade hjärtfel. De som studerade vidare vara rädda för att bli kuggade i real- eller studentexamen. Att inte få tillräckligt bra betyg för att kunna söka på exempelvis läkarlinjen var säkert också ett bekymmer. Vi, som inte studerade vidare efter sjätte klass, gick i skolan i sju år, nu går även de mindre studiebegåvade dubbelt så länge i skolan. Nu är de stora årskullarna födda i början 1990-talet 16-17 år. Om några år börjar dessa att studera vid universitetet. De kommer kanske att ta hand om dem som föddes omkring 1945.
Var det fel att slå ihop folkskolan med realskolan? Det är märkligt att det genomfördes i stort sett utan protester. Det måste ha inneburit en enorm standardsänkning på de som sökte sig till gymnasiet när det gäller kunskapsnivån. Nu skulle begåvade och mindre begåvade gå i samma klass till de blev 16 år i stället för att de skildes från varandra vid 13 års ålder. Dessutom gick man i realskolan till man var 17 år. Tyska språket försvann väl nästan helt från grundskolan. I Tyskland har man så vitt jag vet fortfarande kvar realskolan åtminstone i västra Tyskland. Där klagar man på att tyska studenter blir över 30 år innan de slutfört universitetsstudier. I Storbritannien är studenterna bara 25 år när de är färdiga med studierna men där är det väl snarare en med ett år förlängt realskola (A-level) som är grundutbildningen och som gör att man börjar universitetsstudier vid 18 år i stället för som i Sverige vid 20 år. Det hade varit bättre att man hade avskaffat gymnasiet och förlängt realskolan med ett år i Sverige. Universiteten kan bättre se vilka kunskapsluckor som behöver. fyllas. På min tid slutade vi skolan vid 14 års ålder, i grundskolan blev det 16 år och nu är det 18-20 år. Skolan har blivit en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar snarare än en utbildningsplats. Det bästa vore att de som saknar fallenhet för högre studier kunde få lärlingsplatser och tidigt lära sig ett yrke i stället för att fördriva tiden i skolorna till ingen nytta alls. Jag är för det gamla systemet med studentskrivningar och sedan examination med censorer och möjligheter till kuggning av svaga elever. Det gör att man kan upprätthålla kunskapsnivån i skolan. Hur ska Sverige kunna konkurrera med östeuropeer och asiater som är mycket strängare när det gäller kunskapskraven. Det är förvånansvärt att Sverige har klarat sig så bra hittills men i framtiden kanske det inte går lika bra. I Asien är konkurrensen stenhård om platserna vid universiteten och bara de bästa kommer in.
Hur är situationen för dagens ungdomar när det gäller tryggheten. Mazzarella hänvisar till filosofen Espen Hammer och Eberhard på följande sätt:" En slutsats Hammer inte drar… men som ligger nära till hands, är att det måste vara särskilt tungt att mer än förr förväntas förutse och kalkylera sin framtid när den i praktiken är mindre förutsebar än förut. Kanske det är själva tron på kalkylerbarhet som skapar den samhälleliga panikångest som bland annat Eberhard talat om."
Det har skrivits spaltkilometer om Ingemar Bergmans barndom men nästan ingenting om hur arbetarnas och böndernas barn hade det. I min barndom var familjerna i första hand en arbetsgemenskap. Hur dåliga äktenskapen än var så skilde man sig inte. Jag kommer inte ihåg ett enda fall av skilsmässa. Om det hade varit som nu skulle jag inte ha kommit till världen. I min generation led vi av en för hård uppfostran medan nutidens barn inte får någon uppfostran alls. När man inte som på min tid kan använda aga är det svårt att veta hur man skall gå tillväga.
lördag 18 augusti 2007
måndag 13 augusti 2007
Hur jag blev evig student.
Min far Hugo Karlsson härstammade från Ruemåla by i Mörrums socken i Blekinge. Gården där han föddes är en släktgård som varit i släktens ägo sedan 1730 då en karolin köpte gården. Köpet finns dokumenterat i handlingar som har bevarats intill denna dag. Både mina far- och morföräldrar föddes runt 1858 liksom kung Gustav V. Mina farföräldrar fick fem barn, fyra söner och en dotter av vilka min far som föddes 1902 var yngsta barnet. Min farfar dog redan 1910 och min farmor skötte gården till sin död 1923. Det faktum att min far blev faderlös så tidigt innebar nog att han fick utföra kvinnosysslor såsom att ta upp säd, räfsa och kanske mjölka kor. Att han utsattes för förödmjukelser som barn var nog orsaken till att vi barn fick en problematisk uppväxt. I början av 1920-talet gick han på lantmannaskola i Dala nära Lund och som leddes av "jordbruksaposteln" Nils Larsson. En annan framstående utbildare var Per Rösiö som dog 1935 och som fick hederstiteln "jordbrukets apostel". Nils Larsson medverkade i TV i början av 1960-talet.Efter skolan arbetade min far som dräng nära Mönsterås i Småland. I Kalmar tände han för första gången en elektrisk glödlampa vilket var en sensation för honom. Tack vare en skolkamrat från skolan i Dala kom han till Getasjö gård cirka två kilometer från Duvemåla. Efter farmors död fick han ut arvet som var 5000 kronor. Det var en betydande summa på 1920-talet och han köpte nu gården i Duvemåla. Till sin hjälp hade han en hushållerska, Astrid, som hjälpte honom att köpa möbler och porslinsuppsättning som sedan fanns i "finrummet" när jag växte upp. På den tiden var det vanligt att bönderna anställde en hushållerska som man sedan gifte sig med. Astrid var rädd att hon skulle bli med barn och få en oäkting men min far sa det de kunde gifta sig då. Då hände det sig att pengarna tog slut så hon tvingades att sluta som hushållerska i Duvemåla. De skulle senare träffas på gamla dar. Astrid utbildade sig senare till sjuksköterska och fick ett barn. Ena granngården ägdes av Rundquistfamiljen och äldsta dottern, Herta, var född samma år som min far 1902. De var mycket rika och fadern Rundquist hade sagt nej till en måg in spe för att han inte var tillräckligt rik. I den andra granngården härskade ungkarlen Nander Fransson och min mor som var född 1892 skötte hushållet åt honom. Tidigare hade hon gått i lanthussållsskola i Osby och varit hembiträde hos apotekaren i Emmaboda.. Min morfar ägde ett torp ute i skogen en kilometer från Duvemåla. Nu hände något som måste ha förvånat folket i byarna i trakten, efter att den första förvåningen att en man från Blekinge hade slagit sig ner i trakten, hade lagt sig. Min mor och hennes syster Hilda såg ut att hamna på glasberget. Min mor var 37 år och fortfarande ogift. Mina föräldrar gifte sig 1929 och fick sitt första barn Sven Olof 1930. Sedan föddes Ivar 1932, jag och min kusin Siri 1936 och yngste sonen Lennart 1938 när min mor var 46 år. Syskonen Rundquist förblev alla ogifta och Emmaboda kommun äger nu gården och husen på gården är restaurerade så att de ser ut som på den tiden som om de gamle levde där och som jag kommer ihåg från mina besök där som barn. Det är nu ett besöksmål för turister. Min far var kanske inte annorlunda än andra bönder när det gällde barnuppfostran. Han frågade dock läraren Axel Henriksson om vi barn skulle tilltala föräldrarna med Ni eller Du och Henriksson tillrådde honom att vi skulle säga Du. Han var dock liksom nästan alla föräldrar på den tiden för aga. Jag fick stryk en gång. Han slog inte så hårt men de psykologiska konsekvenserna blev stora. Man fick lydiga barn men de var tysta. Min far fick fråga min mor vad vi barn ansåg. Det var mycket irriterande för min far vilket framkallade svåra vredesutbrott från min fars sida vilket i sin tur framkallade rädsla hos oss barn. Hela min generation som var uppfostrad med hjälp av aga kunde arbeta hårt och uthålligt och var plikttrogna men blev känslomässigt förkrympta. Man lärde sig att inte reagera även om man blev förolämpad. När jag såg hur min äldste bror Sven Olof kunde använda en kvart för att få barnen att göra som de blev tillsagda blev jag inte förvånad. Sådan kadaverdisciplin som rådde under min uppväxttid ville min bror inte veta av. Vilhelm Moberg upplevde samma sak i USA när han såg att man började tillämpa fri uppfostran där. Medelklassbarn som var utsatt för aga hade det nog värre än vi för att de måste också lära sig att uppträda som väluppfostrade barn. Så länge som vi arbetade bra lämnades vi i fred. Det gör att jag inte har många positiva minnen från min barndom. När vi inte gick i skolan så arbetade vi.
Emmabodajournalisten Bengt Johansson har i tidningen Barometern den 5 maj 2004 skrivit en artikel om min morfar Carl Robert Johansson. I min blogg yngvekarlsson.blogspot.com har jag lagt ut den artikeln på nätet.
Mina egna minnen från min morfar när han bodde i Duvemåla var att han var en mycket tålmodig person som aldrig höjde rösten. Den enda lasten som han hade var att han snusade.(Karlskronasnus) En gång gick jag med honom på stigen mellan (två kilometer) Duvemåla och Ubbemåla. Vi passerade efter en kilometer hans torpstuga och kvarnen och gick över bron över Dalabäcken. Han hade ledsyn så att jag skulle ha en vit skjorta på mig så att skulle kunna se mig. Han var då över 90 år och gick med käpp. Det var märkligt att jag kunde lotsa honom förbi stenar på stigen men det gick bra. Han borde ha opererat ögonen mot starren men han vägrade att låta sig opereras. Min kusin Siri har samma starr som sin morfar. Jag var 19 år när han dog 1955.
När jag talade med min kusin Siri kom vi att tala om Augusta som bodde en kilometer hemifrån där för övrigt lantbrevbäraren lämnade posten till byn. Hon var sömmerska och gjorde nog brudutstyrseln åt min mor. När jag cyklade hem från skolan stannade jag där och högg ved. Min morfar var känd för att han kunde hugga ved trots att han var nästan blind hur det nu gick till.
När jag tänker mig 60-65 år tillbaka i tiden så börjar jag alltmer förstå mig själv. Fast jag tänkte att jag inte ville bli som min far, särskilt då hans obehärskade vredesutbrott, så är jag nästan en kopia av honom men utan vredesutbrotten. Under min uppväxt fanns det bara arbete men nästan ingen kulturyttringar. Min far hörde på nyheterna och sedan stängde han av radion. Vi hörde inte på någon musik eller radioteater och jag såg inte på någon film under min barndom. Min far hade kanske sett någon stumfilm under sin ungdom och fått en motvilja mot film. Jag läste dock ungdomsböckerna såsom Robinson Crusoe och indianböckerna men den enda högkulturen som fastnade på näthinnan var att jag lånade hem Homerus Iliaden med en bild
på Hektor när han fick ett spjut i halsen. Jag har sökt den boken på antikvariat men inte funnit den. Morden som jag läste i tidningarna kommer jag ihåg. Jag kommer också ihåg hur grannen Hugo Nilsson överföll min far. Han kom i underläge och min bror Ivar försökte att hjälpa honom. (Grannens far Axel Nilsson ägde fram till 1925 vår gård) Eftersom det inte fanns någon TV då och jag inte såg några filmer var det sådant jag kommer ihåg från min barndom. När min mor spelade på orgeln och min far var i antågande slutade hon att spela och när hon läste på en följetång i tidningen fick hon bråttom att lägga från sig tidningar. Något så onyttigt som att spela eller läsa följetänger skulle man inte syssla med. Min fars ovilja mot kultur och idrott var märklig med hänsyn till att han organiserade bussresor och studiecirklar för bönderna. Jag var med på sådana resor till Öland och Ursult. Han startade en fruktodlareförening och beskar och sprutade medlemmarnas fruktträd.
I början av 1960-talet försökte min bror Lennart och jag att göra en bildningsresa och taga igen vad som fattades under barndomen i fråga om kultur. Vi såg alla teaterpjäser som gick i stan och läste recensionerna i tidningen. Vi gick på konserter och en ifrån hemtrakten var förvånad att vi gick på en konsert. Jag gick på Göteborgs konstmuseum några gånger och bekantade mig med målningarna i salarna. Jackson Pollack, en amerikansk konstär ställde ut sina tavlor i Göteborg på den tiden. Då spelades Bengt Bratts och Kent Anderssons pjäser på Stadsteatern. Jag var speciellt intresserad av deras pjäser för att jag hade arbetat med Bengt Bratt i Göteborgs hamn och när vi träffades på gatan brukade vi prata med varandra.
Det var emellertid som att kasta pärlor för svinen. När viljeyttringen att bilda sig upphörde slutade jag med att gå på teater, konserter och konstutställningar. Det är när jag fått gratisbiljetter som jag har råkat gå på teater men man ser ju teaterpjäser på TV nu för tiden. I konserthuset har jag inte varit sedan 1960-talet. Till konstmuseet fick jag för ett par år sedan en gratisbiljett och när jag gick runt i salarna kände jag igen de målningar son jag hade sett mer än 40 år tidigare. När min svärmor från Polen var på besök i Göteborg i slutet av 1970-talet och besökte konstmuseet blev hon imponerad av att det fanns så många världsberömda målares verk utställda där.
De tre åren (1947-50) som jag gick i Humlebäck skola var kanske de betydelsefullaste åren av mitt liv. Det var Greta Petterssons katederundervisning som grundlade mitt stora intresse för historia. Avsnitt efter avsnitt gick hon igenom svenska historien och nästa lektion var det läxförhör på det genomgångna stycket. Jag öppnade sällan historieboken för jag arbetade efter det att jag kommit hem från skolan men jag klarade ändå att svara på frågorna. Då lades grunden för det historieintresse som jag har haft ända sedan dess. När jag började läsa Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem kunde jag konstatera att det mesta av det jag kunde om medeltiden lärde jag mig för mer än 55 år sedan. Då har jag ändå gått två år i folkhögskola (1954-55), tagit realexamen 1961, studentexamen (1965)efter det gamla systemet med censorer (Litteraturprofessorn Victor Svanberg var en av censorerna). Jag har taget 60 poäng i historia vid Göteborgs Universitet. Det studerade där också efter det gamla systemet där professor Erik Lönnroth höll föreläsningar om medeltidens historia och sedan en muntlig tentamen över historien före 1500 för Lönnroth. Mitt intresse för antikens historia fick jag när jag började studera latin(1961)
En av orsakerna till att jag inte kunde anpassa mig till lärarhögskolan var att katederundervisningen blivit omodern i början av 1980-talet. I stället för kungarnas skulle det vara folkets historia och i stället för katederundervisning skulle det vara grupparbeten. Det skulle bli ett slut på årtalsexercisen. Det var precis motsatsen mot vad som gjort mig intresserad av historia. Jag kunde regentlängden utantill och kunde lätt placera händelser i rätt århundrade. Mitt historievetande fick redan i folkskolan en fast struktur. Jag frågade min bror Lennart vad han kommer ihåg av historieundervisningen från de fyra år han gick i Humlebäck skola. Han svarade att han inte kommer ihåg någonting och inte heller från realskolan eller gymnasiet. Det svaret förvånade mig storligen för jag trodde att de andra eleverna kunde lika mycket historia som jag. När jag frågade en bekant vad han kommer ihåg av sina nio år i skolan svarade han att han inte kommer ihåg något han heller. Då tänkte jag att det var lika bra att jag inte blev lärare om eleverna inte kan någon historia som vuxna. Jag hade inget behov av ett "fint" arbete och kunde lika gärna diska eller arbeta i hamnen och ha en utvilad hjärna när jag slutade arbetet.
Emmabodajournalisten Bengt Johansson har i tidningen Barometern den 5 maj 2004 skrivit en artikel om min morfar Carl Robert Johansson. I min blogg yngvekarlsson.blogspot.com har jag lagt ut den artikeln på nätet.
Mina egna minnen från min morfar när han bodde i Duvemåla var att han var en mycket tålmodig person som aldrig höjde rösten. Den enda lasten som han hade var att han snusade.(Karlskronasnus) En gång gick jag med honom på stigen mellan (två kilometer) Duvemåla och Ubbemåla. Vi passerade efter en kilometer hans torpstuga och kvarnen och gick över bron över Dalabäcken. Han hade ledsyn så att jag skulle ha en vit skjorta på mig så att skulle kunna se mig. Han var då över 90 år och gick med käpp. Det var märkligt att jag kunde lotsa honom förbi stenar på stigen men det gick bra. Han borde ha opererat ögonen mot starren men han vägrade att låta sig opereras. Min kusin Siri har samma starr som sin morfar. Jag var 19 år när han dog 1955.
När jag talade med min kusin Siri kom vi att tala om Augusta som bodde en kilometer hemifrån där för övrigt lantbrevbäraren lämnade posten till byn. Hon var sömmerska och gjorde nog brudutstyrseln åt min mor. När jag cyklade hem från skolan stannade jag där och högg ved. Min morfar var känd för att han kunde hugga ved trots att han var nästan blind hur det nu gick till.
När jag tänker mig 60-65 år tillbaka i tiden så börjar jag alltmer förstå mig själv. Fast jag tänkte att jag inte ville bli som min far, särskilt då hans obehärskade vredesutbrott, så är jag nästan en kopia av honom men utan vredesutbrotten. Under min uppväxt fanns det bara arbete men nästan ingen kulturyttringar. Min far hörde på nyheterna och sedan stängde han av radion. Vi hörde inte på någon musik eller radioteater och jag såg inte på någon film under min barndom. Min far hade kanske sett någon stumfilm under sin ungdom och fått en motvilja mot film. Jag läste dock ungdomsböckerna såsom Robinson Crusoe och indianböckerna men den enda högkulturen som fastnade på näthinnan var att jag lånade hem Homerus Iliaden med en bild
på Hektor när han fick ett spjut i halsen. Jag har sökt den boken på antikvariat men inte funnit den. Morden som jag läste i tidningarna kommer jag ihåg. Jag kommer också ihåg hur grannen Hugo Nilsson överföll min far. Han kom i underläge och min bror Ivar försökte att hjälpa honom. (Grannens far Axel Nilsson ägde fram till 1925 vår gård) Eftersom det inte fanns någon TV då och jag inte såg några filmer var det sådant jag kommer ihåg från min barndom. När min mor spelade på orgeln och min far var i antågande slutade hon att spela och när hon läste på en följetång i tidningen fick hon bråttom att lägga från sig tidningar. Något så onyttigt som att spela eller läsa följetänger skulle man inte syssla med. Min fars ovilja mot kultur och idrott var märklig med hänsyn till att han organiserade bussresor och studiecirklar för bönderna. Jag var med på sådana resor till Öland och Ursult. Han startade en fruktodlareförening och beskar och sprutade medlemmarnas fruktträd.
I början av 1960-talet försökte min bror Lennart och jag att göra en bildningsresa och taga igen vad som fattades under barndomen i fråga om kultur. Vi såg alla teaterpjäser som gick i stan och läste recensionerna i tidningen. Vi gick på konserter och en ifrån hemtrakten var förvånad att vi gick på en konsert. Jag gick på Göteborgs konstmuseum några gånger och bekantade mig med målningarna i salarna. Jackson Pollack, en amerikansk konstär ställde ut sina tavlor i Göteborg på den tiden. Då spelades Bengt Bratts och Kent Anderssons pjäser på Stadsteatern. Jag var speciellt intresserad av deras pjäser för att jag hade arbetat med Bengt Bratt i Göteborgs hamn och när vi träffades på gatan brukade vi prata med varandra.
Det var emellertid som att kasta pärlor för svinen. När viljeyttringen att bilda sig upphörde slutade jag med att gå på teater, konserter och konstutställningar. Det är när jag fått gratisbiljetter som jag har råkat gå på teater men man ser ju teaterpjäser på TV nu för tiden. I konserthuset har jag inte varit sedan 1960-talet. Till konstmuseet fick jag för ett par år sedan en gratisbiljett och när jag gick runt i salarna kände jag igen de målningar son jag hade sett mer än 40 år tidigare. När min svärmor från Polen var på besök i Göteborg i slutet av 1970-talet och besökte konstmuseet blev hon imponerad av att det fanns så många världsberömda målares verk utställda där.
De tre åren (1947-50) som jag gick i Humlebäck skola var kanske de betydelsefullaste åren av mitt liv. Det var Greta Petterssons katederundervisning som grundlade mitt stora intresse för historia. Avsnitt efter avsnitt gick hon igenom svenska historien och nästa lektion var det läxförhör på det genomgångna stycket. Jag öppnade sällan historieboken för jag arbetade efter det att jag kommit hem från skolan men jag klarade ändå att svara på frågorna. Då lades grunden för det historieintresse som jag har haft ända sedan dess. När jag började läsa Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem kunde jag konstatera att det mesta av det jag kunde om medeltiden lärde jag mig för mer än 55 år sedan. Då har jag ändå gått två år i folkhögskola (1954-55), tagit realexamen 1961, studentexamen (1965)efter det gamla systemet med censorer (Litteraturprofessorn Victor Svanberg var en av censorerna). Jag har taget 60 poäng i historia vid Göteborgs Universitet. Det studerade där också efter det gamla systemet där professor Erik Lönnroth höll föreläsningar om medeltidens historia och sedan en muntlig tentamen över historien före 1500 för Lönnroth. Mitt intresse för antikens historia fick jag när jag började studera latin(1961)
En av orsakerna till att jag inte kunde anpassa mig till lärarhögskolan var att katederundervisningen blivit omodern i början av 1980-talet. I stället för kungarnas skulle det vara folkets historia och i stället för katederundervisning skulle det vara grupparbeten. Det skulle bli ett slut på årtalsexercisen. Det var precis motsatsen mot vad som gjort mig intresserad av historia. Jag kunde regentlängden utantill och kunde lätt placera händelser i rätt århundrade. Mitt historievetande fick redan i folkskolan en fast struktur. Jag frågade min bror Lennart vad han kommer ihåg av historieundervisningen från de fyra år han gick i Humlebäck skola. Han svarade att han inte kommer ihåg någonting och inte heller från realskolan eller gymnasiet. Det svaret förvånade mig storligen för jag trodde att de andra eleverna kunde lika mycket historia som jag. När jag frågade en bekant vad han kommer ihåg av sina nio år i skolan svarade han att han inte kommer ihåg något han heller. Då tänkte jag att det var lika bra att jag inte blev lärare om eleverna inte kan någon historia som vuxna. Jag hade inget behov av ett "fint" arbete och kunde lika gärna diska eller arbeta i hamnen och ha en utvilad hjärna när jag slutade arbetet.
fredag 10 augusti 2007
Ett äreminne över min morfar Carl Robert.
Journalisten Bengt Johansson på tidningen Barometerns Emmabodaredaktion har skrivit ett äreminne över min morfar i en artikel. (datum obekant). Jag frågade tyvärr inte ut honom om gamla tider men det samhälle jag växte upp i hade varit nästan oförändrat i hundratals år och jag trodde att det skulle se ut likadant i framtiden. Förändringarna under 1950-talet var omöjliga att förutse. Bara det att min far funderade att bygga en ny ladugård. Han hade ritningar på den. Han byggde i stället tre växthus med spröjsar av trä och glasrutor. Nu har de ruttnat upp och ersatts av plastväxthus men trädgården drivs vidare av en dottersonson till morfar.
" Carl Robert Johansson levde som nygift under 1800-talets sista år med hustrun Kristina och två flickor på egen gård i Tjockeboda. När hans unga fru avled under sin tredje förlossning förändrades hans liv. Ur den tragiska händelsen påbörjades ett nytt liv, och som nyodlare anlade han ett eget torp. En unik skvaltkvarn är en av flera skapelser av den händige karlen.
Carl Robert Johanssons resa genom livet startade den 7 september 1858 på en bondgård i Kråkegärde i Algutsboda socken. Syskonskaran var ovanligt stor, sexton barn föddes i hemmet. Från Kråkegärde kom familjen till Mattamåla och därefter till Ubbemåla till den gård som för övrigt alltjämt är kvar i släktens ägo och nu bebos av ättlingar i fjärde generationen räknat från Carl Roberts föräldrar.
Carl Robert var mittenbarnet i den stora syskonkullen. Under ungdomsåren arbetade han som rallare med elva timmars arbetsdag, med fara för överfall och plundring körde han hästforor från hemorten till örlogsstaden Karlskrona. Carl Robert mindes som tioåring det svåra året 1868. Knappast en enda regndroppe föll under sommaren, skörden slog fel och det blev svår missväxt. Folk svalt i stugorna, värst drabbades de fattiga och egendomslösa människor som bodde i torp och jordkulor. I många hem firades det jul utan mat på bordet, än värre blev hungern och nöden frampå senvintern och våren. Carl Robert kom ihåg hur svältande och utmagrade barn kom till hans barndomshem, gården i Ubbemåla, tiggde och bönade om en matbit. De sökte också efter något ätbart på sopdyngan och bland djuren i ladugården.
Sin brud fann Carl Robert i bonddottern Kristina Johansdotter från Tjockeboda i Ljuder. Samtidigt friade hans bror Frans Oskar till Hilda, Kristinas syster. i samma gård. Följden blev att 1891 firades det dubbelbröllop i Tjockeboda. Carl Robert övertog gården i Tjockeboda, Frans Oskar tog sin nya gemål med sig till Ubbemåla.
Allt var ljust och vackert. Carl Robert och Kristina begåvades med två döttrar, Anna född 1892 och Hilda 1894. Men 1896, när tredje barnet skulle födas inträffade tragedin. Både modern och barnet avled vid förlossningen. För Carl Robert blev dödsfallet en chock och hans värld rasade samman. I sin sorg och förtvivlan tog han döttrarna med sig och återvände till barndomsbyn Ubbemåla, där brodern och svägerskan blev hans hjälp och stöd i sorgearbetet.
Som ensamstående familjefar började han ett liv som torpare och nyodlare i skogen vid den lilla Dalabäcken mellan Ubbemåla och Duvemåla. Han röjde mark och bröt sten för åkermark, byggde stuga, ladugård, källare och grävde vattenbrunn. Han slet från arla till särla och kunde efter en tid, tillsammans med sina döttrar flytta in i det nya hemmet, ett torp som han gav namnet Verkebäck.
Men Carl Robert var inte bara en händig och praktiskt arbetande människa, han var också en begåvad konstruktör och ett tekniskt geni. Vid Dalabäcken byggde han under 1900-talets första år en skvaltkvarn med roterande undervattenhjul och han grävde med handkraft en större damm med reservvatten. Kvarnbygget var helt och hållet hans egen konstruktion och egenhändiga bygge. Verkebäcks kvarn vid den idylliska lilla skogsbäcken står alltjämt kvar som ett kulturminne, en av de få skvaltkvarnar i södra Sverige som står bevarad på sin ursprungliga plats.
Torparen Carl Robert Johansson var en händig karl på många områden. Han var också orgelbyggare och konstruerade hemma på torpet en fullt funktionsduglig tramporgel. Carl Robert var musikaliskt begåvad, han hade en god sångröst och med en varm kristen livssyn. Varje morgon började han dagen med en kort andakt, han sjöng en religiös sång på orgeln. Orgeln är alltjämt bevarad och står nu som en gåva från Carl Roberts barnbarn på den Rundqvistska gården i Duvemåla.
Den som idag söker efter Carl Roberts torp finner endast grundstenar efter bebyggelsen. På de små uppodlade åkerlapparna skjuter skogen i höjden. Boningshuset brann ner under en påsknatt på 1950-talet - elden var troligen anlagd. Kvar som ett äreminne över Carl Roberts livsgärning står dock den unika skvaltkvarnen, den stensatta källaren och en vackert uppbygd valvbro över Dalabäcken.
Carl Robert var en kärnfrisk människa som egentligen aldrig under sitt liv sökte en läkare. Hans syn blev dock med åren nedsatt och slutligen var han helt blind. Han var en stilla och förnöjsam människa som aldrig klagade över sitt olycksöde. Med sin skarpa hörsel och utmärkta känsle klarade han sig förvånansvärt bra utan sina ögons ljus. Under sina sista levnadsår bodde han växelvis hos sina båda döttrar, Anna , som var gift med Hugo Carlsson i Duvemåla och Hilda som var gift med Axel Fransson i Ubbemåla. De var ägare till släktgården i Ubbemåla. Det var också på den gården som han slutade sin långa livsvandring den 27 mars 1955, nära 97 år gammal."
" Carl Robert Johansson levde som nygift under 1800-talets sista år med hustrun Kristina och två flickor på egen gård i Tjockeboda. När hans unga fru avled under sin tredje förlossning förändrades hans liv. Ur den tragiska händelsen påbörjades ett nytt liv, och som nyodlare anlade han ett eget torp. En unik skvaltkvarn är en av flera skapelser av den händige karlen.
Carl Robert Johanssons resa genom livet startade den 7 september 1858 på en bondgård i Kråkegärde i Algutsboda socken. Syskonskaran var ovanligt stor, sexton barn föddes i hemmet. Från Kråkegärde kom familjen till Mattamåla och därefter till Ubbemåla till den gård som för övrigt alltjämt är kvar i släktens ägo och nu bebos av ättlingar i fjärde generationen räknat från Carl Roberts föräldrar.
Carl Robert var mittenbarnet i den stora syskonkullen. Under ungdomsåren arbetade han som rallare med elva timmars arbetsdag, med fara för överfall och plundring körde han hästforor från hemorten till örlogsstaden Karlskrona. Carl Robert mindes som tioåring det svåra året 1868. Knappast en enda regndroppe föll under sommaren, skörden slog fel och det blev svår missväxt. Folk svalt i stugorna, värst drabbades de fattiga och egendomslösa människor som bodde i torp och jordkulor. I många hem firades det jul utan mat på bordet, än värre blev hungern och nöden frampå senvintern och våren. Carl Robert kom ihåg hur svältande och utmagrade barn kom till hans barndomshem, gården i Ubbemåla, tiggde och bönade om en matbit. De sökte också efter något ätbart på sopdyngan och bland djuren i ladugården.
Sin brud fann Carl Robert i bonddottern Kristina Johansdotter från Tjockeboda i Ljuder. Samtidigt friade hans bror Frans Oskar till Hilda, Kristinas syster. i samma gård. Följden blev att 1891 firades det dubbelbröllop i Tjockeboda. Carl Robert övertog gården i Tjockeboda, Frans Oskar tog sin nya gemål med sig till Ubbemåla.
Allt var ljust och vackert. Carl Robert och Kristina begåvades med två döttrar, Anna född 1892 och Hilda 1894. Men 1896, när tredje barnet skulle födas inträffade tragedin. Både modern och barnet avled vid förlossningen. För Carl Robert blev dödsfallet en chock och hans värld rasade samman. I sin sorg och förtvivlan tog han döttrarna med sig och återvände till barndomsbyn Ubbemåla, där brodern och svägerskan blev hans hjälp och stöd i sorgearbetet.
Som ensamstående familjefar började han ett liv som torpare och nyodlare i skogen vid den lilla Dalabäcken mellan Ubbemåla och Duvemåla. Han röjde mark och bröt sten för åkermark, byggde stuga, ladugård, källare och grävde vattenbrunn. Han slet från arla till särla och kunde efter en tid, tillsammans med sina döttrar flytta in i det nya hemmet, ett torp som han gav namnet Verkebäck.
Men Carl Robert var inte bara en händig och praktiskt arbetande människa, han var också en begåvad konstruktör och ett tekniskt geni. Vid Dalabäcken byggde han under 1900-talets första år en skvaltkvarn med roterande undervattenhjul och han grävde med handkraft en större damm med reservvatten. Kvarnbygget var helt och hållet hans egen konstruktion och egenhändiga bygge. Verkebäcks kvarn vid den idylliska lilla skogsbäcken står alltjämt kvar som ett kulturminne, en av de få skvaltkvarnar i södra Sverige som står bevarad på sin ursprungliga plats.
Torparen Carl Robert Johansson var en händig karl på många områden. Han var också orgelbyggare och konstruerade hemma på torpet en fullt funktionsduglig tramporgel. Carl Robert var musikaliskt begåvad, han hade en god sångröst och med en varm kristen livssyn. Varje morgon började han dagen med en kort andakt, han sjöng en religiös sång på orgeln. Orgeln är alltjämt bevarad och står nu som en gåva från Carl Roberts barnbarn på den Rundqvistska gården i Duvemåla.
Den som idag söker efter Carl Roberts torp finner endast grundstenar efter bebyggelsen. På de små uppodlade åkerlapparna skjuter skogen i höjden. Boningshuset brann ner under en påsknatt på 1950-talet - elden var troligen anlagd. Kvar som ett äreminne över Carl Roberts livsgärning står dock den unika skvaltkvarnen, den stensatta källaren och en vackert uppbygd valvbro över Dalabäcken.
Carl Robert var en kärnfrisk människa som egentligen aldrig under sitt liv sökte en läkare. Hans syn blev dock med åren nedsatt och slutligen var han helt blind. Han var en stilla och förnöjsam människa som aldrig klagade över sitt olycksöde. Med sin skarpa hörsel och utmärkta känsle klarade han sig förvånansvärt bra utan sina ögons ljus. Under sina sista levnadsår bodde han växelvis hos sina båda döttrar, Anna , som var gift med Hugo Carlsson i Duvemåla och Hilda som var gift med Axel Fransson i Ubbemåla. De var ägare till släktgården i Ubbemåla. Det var också på den gården som han slutade sin långa livsvandring den 27 mars 1955, nära 97 år gammal."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
