Hur jag blev evig student.

Min far Hugo Karlsson härstammade från Ruemåla by i Mörrums socken i Blekinge. Gården där han föddes är en släktgård som varit i släktens ägo sedan 1730 då en karolin köpte gården. Köpet finns dokumenterat i handlingar som har bevarats intill denna dag. Både mina far- och morföräldrar föddes runt 1858 liksom kung Gustav V. Mina farföräldrar fick fem barn, fyra söner och en dotter av vilka min far som föddes 1902 var yngsta barnet. Min farfar dog redan 1910 och min farmor skötte gården till sin död 1923. Det faktum att min far blev faderlös så tidigt innebar nog att han fick utföra kvinnosysslor såsom att ta upp säd, räfsa och kanske mjölka kor. Att han utsattes för förödmjukelser som barn var nog orsaken till att vi barn fick en problematisk uppväxt. I början av 1920-talet gick han på lantmannaskola i Dala nära Lund och som leddes av "jordbruksaposteln" Nils Larsson. En annan framstående utbildare var Per Rösiö som dog 1935 och som fick hederstiteln "jordbrukets apostel". Nils Larsson medverkade i TV i början av 1960-talet.Efter skolan arbetade min far som dräng nära Mönsterås i Småland. I Kalmar tände han för första gången en elektrisk glödlampa vilket var en sensation för honom. Tack vare en skolkamrat från skolan i Dala kom han till Getasjö gård cirka två kilometer från Duvemåla. Efter farmors död fick han ut arvet som var 5000 kronor. Det var en betydande summa på 1920-talet och han köpte nu gården i Duvemåla. Till sin hjälp hade han en hushållerska, Astrid, som hjälpte honom att köpa möbler och porslinsuppsättning som sedan fanns i "finrummet" när jag växte upp. På den tiden var det vanligt att bönderna anställde en hushållerska som man sedan gifte sig med. Astrid var rädd att hon skulle bli med barn och få en oäkting men min far sa det de kunde gifta sig då. Då hände det sig att pengarna tog slut så hon tvingades att sluta som hushållerska i Duvemåla. De skulle senare träffas på gamla dar. Astrid utbildade sig senare till sjuksköterska och fick ett barn. Ena granngården ägdes av Rundquistfamiljen och äldsta dottern, Herta, var född samma år som min far 1902. De var mycket rika och fadern Rundquist hade sagt nej till en måg in spe för att han inte var tillräckligt rik. I den andra granngården härskade ungkarlen Nander Fransson och min mor som var född 1892 skötte hushållet åt honom. Tidigare hade hon gått i lanthussållsskola i Osby och varit hembiträde hos apotekaren i Emmaboda.. Min morfar ägde ett torp ute i skogen en kilometer från Duvemåla. Nu hände något som måste ha förvånat folket i byarna i trakten, efter att den första förvåningen att en man från Blekinge hade slagit sig ner i trakten, hade lagt sig. Min mor och hennes syster Hilda såg ut att hamna på glasberget. Min mor var 37 år och fortfarande ogift. Mina föräldrar gifte sig 1929 och fick sitt första barn Sven Olof 1930. Sedan föddes Ivar 1932, jag och min kusin Siri 1936 och yngste sonen Lennart 1938 när min mor var 46 år. Syskonen Rundquist förblev alla ogifta och Emmaboda kommun äger nu gården och husen på gården är restaurerade så att de ser ut som på den tiden som om de gamle levde där och som jag kommer ihåg från mina besök där som barn. Det är nu ett besöksmål för turister. Min far var kanske inte annorlunda än andra bönder när det gällde barnuppfostran. Han frågade dock läraren Axel Henriksson om vi barn skulle tilltala föräldrarna med Ni eller Du och Henriksson tillrådde honom att vi skulle säga Du. Han var dock liksom nästan alla föräldrar på den tiden för aga. Jag fick stryk en gång. Han slog inte så hårt men de psykologiska konsekvenserna blev stora. Man fick lydiga barn men de var tysta. Min far fick fråga min mor vad vi barn ansåg. Det var mycket irriterande för min far vilket framkallade svåra vredesutbrott från min fars sida vilket i sin tur framkallade rädsla hos oss barn. Hela min generation som var uppfostrad med hjälp av aga kunde arbeta hårt och uthålligt och var plikttrogna men blev känslomässigt förkrympta. Man lärde sig att inte reagera även om man blev förolämpad. När jag såg hur min äldste bror Sven Olof kunde använda en kvart för att få barnen att göra som de blev tillsagda blev jag inte förvånad. Sådan kadaverdisciplin som rådde under min uppväxttid ville min bror inte veta av. Vilhelm Moberg upplevde samma sak i USA när han såg att man började tillämpa fri uppfostran där. Medelklassbarn som var utsatt för aga hade det nog värre än vi för att de måste också lära sig att uppträda som väluppfostrade barn. Så länge som vi arbetade bra lämnades vi i fred. Det gör att jag inte har många positiva minnen från min barndom. När vi inte gick i skolan så arbetade vi.
Emmabodajournalisten Bengt Johansson har i tidningen Barometern den 5 maj 2004 skrivit en artikel om min morfar Carl Robert Johansson. I min blogg yngvekarlsson.blogspot.com har jag lagt ut den artikeln på nätet.
Mina egna minnen från min morfar när han bodde i Duvemåla var att han var en mycket tålmodig person som aldrig höjde rösten. Den enda lasten som han hade var att han snusade.(Karlskronasnus) En gång gick jag med honom på stigen mellan (två kilometer) Duvemåla och Ubbemåla. Vi passerade efter en kilometer hans torpstuga och kvarnen och gick över bron över Dalabäcken. Han hade ledsyn så att jag skulle ha en vit skjorta på mig så att skulle kunna se mig. Han var då över 90 år och gick med käpp. Det var märkligt att jag kunde lotsa honom förbi stenar på stigen men det gick bra. Han borde ha opererat ögonen mot starren men han vägrade att låta sig opereras. Min kusin Siri har samma starr som sin morfar. Jag var 19 år när han dog 1955.
När jag talade med min kusin Siri kom vi att tala om Augusta som bodde en kilometer hemifrån där för övrigt lantbrevbäraren lämnade posten till byn. Hon var sömmerska och gjorde nog brudutstyrseln åt min mor. När jag cyklade hem från skolan stannade jag där och högg ved. Min morfar var känd för att han kunde hugga ved trots att han var nästan blind hur det nu gick till.
När jag tänker mig 60-65 år tillbaka i tiden så börjar jag alltmer förstå mig själv. Fast jag tänkte att jag inte ville bli som min far, särskilt då hans obehärskade vredesutbrott, så är jag nästan en kopia av honom men utan vredesutbrotten. Under min uppväxt fanns det bara arbete men nästan ingen kulturyttringar. Min far hörde på nyheterna och sedan stängde han av radion. Vi hörde inte på någon musik eller radioteater och jag såg inte på någon film under min barndom. Min far hade kanske sett någon stumfilm under sin ungdom och fått en motvilja mot film. Jag läste dock ungdomsböckerna såsom Robinson Crusoe och indianböckerna men den enda högkulturen som fastnade på näthinnan var att jag lånade hem Homerus Iliaden med en bild
på Hektor när han fick ett spjut i halsen. Jag har sökt den boken på antikvariat men inte funnit den. Morden som jag läste i tidningarna kommer jag ihåg. Jag kommer också ihåg hur grannen Hugo Nilsson överföll min far. Han kom i underläge och min bror Ivar försökte att hjälpa honom. (Grannens far Axel Nilsson ägde fram till 1925 vår gård) Eftersom det inte fanns någon TV då och jag inte såg några filmer var det sådant jag kommer ihåg från min barndom. När min mor spelade på orgeln och min far var i antågande slutade hon att spela och när hon läste på en följetång i tidningen fick hon bråttom att lägga från sig tidningar. Något så onyttigt som att spela eller läsa följetänger skulle man inte syssla med. Min fars ovilja mot kultur och idrott var märklig med hänsyn till att han organiserade bussresor och studiecirklar för bönderna. Jag var med på sådana resor till Öland och Ursult. Han startade en fruktodlareförening och beskar och sprutade medlemmarnas fruktträd.
I början av 1960-talet försökte min bror Lennart och jag att göra en bildningsresa och taga igen vad som fattades under barndomen i fråga om kultur. Vi såg alla teaterpjäser som gick i stan och läste recensionerna i tidningen. Vi gick på konserter och en ifrån hemtrakten var förvånad att vi gick på en konsert. Jag gick på Göteborgs konstmuseum några gånger och bekantade mig med målningarna i salarna. Jackson Pollack, en amerikansk konstär ställde ut sina tavlor i Göteborg på den tiden. Då spelades Bengt Bratts och Kent Anderssons pjäser på Stadsteatern. Jag var speciellt intresserad av deras pjäser för att jag hade arbetat med Bengt Bratt i Göteborgs hamn och när vi träffades på gatan brukade vi prata med varandra.
Det var emellertid som att kasta pärlor för svinen. När viljeyttringen att bilda sig upphörde slutade jag med att gå på teater, konserter och konstutställningar. Det är när jag fått gratisbiljetter som jag har råkat gå på teater men man ser ju teaterpjäser på TV nu för tiden. I konserthuset har jag inte varit sedan 1960-talet. Till konstmuseet fick jag för ett par år sedan en gratisbiljett och när jag gick runt i salarna kände jag igen de målningar son jag hade sett mer än 40 år tidigare. När min svärmor från Polen var på besök i Göteborg i slutet av 1970-talet och besökte konstmuseet blev hon imponerad av att det fanns så många världsberömda målares verk utställda där.
De tre åren (1947-50) som jag gick i Humlebäck skola var kanske de betydelsefullaste åren av mitt liv. Det var Greta Petterssons katederundervisning som grundlade mitt stora intresse för historia. Avsnitt efter avsnitt gick hon igenom svenska historien och nästa lektion var det läxförhör på det genomgångna stycket. Jag öppnade sällan historieboken för jag arbetade efter det att jag kommit hem från skolan men jag klarade ändå att svara på frågorna. Då lades grunden för det historieintresse som jag har haft ända sedan dess. När jag började läsa Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem kunde jag konstatera att det mesta av det jag kunde om medeltiden lärde jag mig för mer än 55 år sedan. Då har jag ändå gått två år i folkhögskola (1954-55), tagit realexamen 1961, studentexamen (1965)efter det gamla systemet med censorer (Litteraturprofessorn Victor Svanberg var en av censorerna). Jag har taget 60 poäng i historia vid Göteborgs Universitet. Det studerade där också efter det gamla systemet där professor Erik Lönnroth höll föreläsningar om medeltidens historia och sedan en muntlig tentamen över historien före 1500 för Lönnroth. Mitt intresse för antikens historia fick jag när jag började studera latin(1961)
En av orsakerna till att jag inte kunde anpassa mig till lärarhögskolan var att katederundervisningen blivit omodern i början av 1980-talet. I stället för kungarnas skulle det vara folkets historia och i stället för katederundervisning skulle det vara grupparbeten. Det skulle bli ett slut på årtalsexercisen. Det var precis motsatsen mot vad som gjort mig intresserad av historia. Jag kunde regentlängden utantill och kunde lätt placera händelser i rätt århundrade. Mitt historievetande fick redan i folkskolan en fast struktur. Jag frågade min bror Lennart vad han kommer ihåg av historieundervisningen från de fyra år han gick i Humlebäck skola. Han svarade att han inte kommer ihåg någonting och inte heller från realskolan eller gymnasiet. Det svaret förvånade mig storligen för jag trodde att de andra eleverna kunde lika mycket historia som jag. När jag frågade en bekant vad han kommer ihåg av sina nio år i skolan svarade han att han inte kommer ihåg något han heller. Då tänkte jag att det var lika bra att jag inte blev lärare om eleverna inte kan någon historia som vuxna. Jag hade inget behov av ett "fint" arbete och kunde lika gärna diska eller arbeta i hamnen och ha en utvilad hjärna när jag slutade arbetet.