Hur jag blev evig student,del 2

När jag läste Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem förvånades jag över att nästan allt jag kunde från medeltidshistorien och biblisk historia hade jag lärt mig i folkskolan 1942 – 50. Jag hade ju gått i folkhögskola, realskola, gymnasium och tagit 60 poäng i historia vid universitetet. Det jag lärde mig i folkskolan sitter bergfast men det jag lärt mig senare måste jag repetera ideligen. Jag tror nu att det berodde på att vi var svältfödda på berättelser i min barndom. Det fanns inga barnböcker och det berättades inga sagor för oss. Liksom nutidens barn är överstimulerade av TV så var vi väldigt understimulerade och så var det nog i de flesta bondehem. Mina föräldrar arbetade till sent på kvällen så de hade inte tid att berätta sagor. Både barn och vuxna var trötta efter dagens arbete och tänkte bara på att gå och lägga sig att sova. Inte ens min morfar som tidvis bodde hos oss berättade något om sig själv. Han var ju ändå född 1858 och måste ha träffat människor som var födda på 1700-talet.
När jag började skolan var mitt medvetande som ett tomt ark som genast absorberade alla berättelser jag hörde och de glömde jag inte liksom barn som hört sagor berättas för sig aldrig glömmer dessa. Det gjorde att jag fick ett historieintresse som är intakt intill denna dag. Jag har arbetat i trädgård i en 20-25 år och lika länge på restaurang men jag har inte kunnat uppbåda något intresse för vare sig trädgård eller matlagning. Men att arbeta med mina händer hade jag lärt mig som barn. Det känns lite märkligt att man upprörs över barnarbete i Indien när det var allmänt accepterat i Sverige för 60 år sedan. Vi hade t.o.m. potatislov för att plocka potatis under en vecka. Det ansågs som positivt att barnen lärde sig att arbeta tidigt När man slutade skolan vid 14 års ålder var det dags att ge sig ut på arbetsmarknaden. Då var man på väg att bli vuxen med egen, liten, men dock inkomst. Som det nu är fortsätter ungdomarna att bete sig som ansvarslösa barn långt upp i åldrarna.
Lär sig barnen mera nu än för 50 år sedan? Naturligtvis lär sig majoriteten av barnen mera än jag som slutade folkskolan år 1950. Vi lärde oss inte engelska vilket var en stor nackdel för min generation. Hur kunskaperna var för den lilla del av en skola som studerade vidare i realskolan och gymnasium kan jag berätta för att jag senare i livet skulle ta både realexamen och studenten som privatist efter det gamla systemet när man fortfarande riskerade att bli kuggad. De som studerade vidare från folkskolan började realskolan från sjätte klass och studerade i fyra år tills de var 17 år. Bland ämnena ingick engelska, tyska och mattematik Tyska och engelska var lätt som en plätt för mig. Jag hade lärt mig att tala tyska när jag arbetade med tyskar i Stockholm 1954-55 och engelska när jag arbetade i England 1957. Jag lärde mig sedan det viktigaste i grammatiken utantill och sedan gick det lätt att klara skrivningarna. Jag skrev realexamensskrivningarna år 1961 samma vecka som invasionen av Grisbukten på Kuba ägde rum. Jag fick högsta betyg i tyska och engelska men nätt och jämt godkänt i mattematik. Om man jämför kunskaperna hos de som tog realexamen 1961 med de som tog studentexamen 2007 så tror jag att vi hade större kunskaper än dagens studenter och sedan skulle man gå tre år i gymnasiet innan man började studera på universitetet. Man hade studerat tyska i tre år från andra klass och kunde studera franska från fjärde klass. På latinlinjen i gymnasiet studerade man utöver engelska och tyska också latin och franska. Med tanke på att Sverige tillhör EU nu borde studenternas ha haft samma språkutbildning som 1965 när jag tog studenten. Nu studerar man väl nästan ingen tyska men spanska och som senaste modefluga kinesiska. Jag studerade kinesiska på 1970-talet och när jag återupptog studierna för fem år sedan var kinesstudierna kanske anledningen till att jag fick tillbaka hjärtklappningen från barndomen och man tog EKG flera gånger på mig men konstaterade att jag inte heller nu hade hjärtfel. Det var väldigt ansträngande för hjärnan att memorera alla kinesiska skrivtecken. På det gamla systemets tid ansågs latin och mattematik som "åsnebryggorna" som de med analytiskt tänkande mindre begåvade eleverna fastnade på och jag skam till sägandes fastnade på båda, i realexamen på mattematik och i gymnasiet på latin. Jag fick bara godkänd i dessa ämnen. Min styrka var att jag hade lätt för att lära mig utantill och därför trodde jag att jag skulle kunna lära mig kinesiska.
Merete Mazzarella recenserar i SvD 16 aug. 2007 David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land." och Frank Fundis " The Culture of Fear" Hos min generation fanns det mycket fruktan, särskilt att få stryk hemma eller i skolan. I de skolorna jag gick i var vi inte rädda för att få stryk men jag har träffar människor i min generation som blev utsatt för det. När jag var barn hade jag en sån hjärtklappning när jag hade lagt mig för att sova. Jag sade att jag nog hade hjärtfel men fick till svar att jag var inbillningssjuk och sedan talades inte vidare om saken. När jag var i Stockholm 1954 gick jag till Stadionkliniken och där tog man EKG och man fann att jag inte hade hjärtfel. De som studerade vidare vara rädda för att bli kuggade i real- eller studentexamen. Att inte få tillräckligt bra betyg för att kunna söka på exempelvis läkarlinjen var säkert också ett bekymmer. Vi, som inte studerade vidare efter sjätte klass, gick i skolan i sju år, nu går även de mindre studiebegåvade dubbelt så länge i skolan. Nu är de stora årskullarna födda i början 1990-talet 16-17 år. Om några år börjar dessa att studera vid universitetet. De kommer kanske att ta hand om dem som föddes omkring 1945.
Var det fel att slå ihop folkskolan med realskolan? Det är märkligt att det genomfördes i stort sett utan protester. Det måste ha inneburit en enorm standardsänkning på de som sökte sig till gymnasiet när det gäller kunskapsnivån. Nu skulle begåvade och mindre begåvade gå i samma klass till de blev 16 år i stället för att de skildes från varandra vid 13 års ålder. Dessutom gick man i realskolan till man var 17 år. Tyska språket försvann väl nästan helt från grundskolan. I Tyskland har man så vitt jag vet fortfarande kvar realskolan åtminstone i västra Tyskland. Där klagar man på att tyska studenter blir över 30 år innan de slutfört universitetsstudier. I Storbritannien är studenterna bara 25 år när de är färdiga med studierna men där är det väl snarare en med ett år förlängt realskola (A-level) som är grundutbildningen och som gör att man börjar universitetsstudier vid 18 år i stället för som i Sverige vid 20 år. Det hade varit bättre att man hade avskaffat gymnasiet och förlängt realskolan med ett år i Sverige. Universiteten kan bättre se vilka kunskapsluckor som behöver. fyllas. På min tid slutade vi skolan vid 14 års ålder, i grundskolan blev det 16 år och nu är det 18-20 år. Skolan har blivit en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar snarare än en utbildningsplats. Det bästa vore att de som saknar fallenhet för högre studier kunde få lärlingsplatser och tidigt lära sig ett yrke i stället för att fördriva tiden i skolorna till ingen nytta alls. Jag är för det gamla systemet med studentskrivningar och sedan examination med censorer och möjligheter till kuggning av svaga elever. Det gör att man kan upprätthålla kunskapsnivån i skolan. Hur ska Sverige kunna konkurrera med östeuropeer och asiater som är mycket strängare när det gäller kunskapskraven. Det är förvånansvärt att Sverige har klarat sig så bra hittills men i framtiden kanske det inte går lika bra. I Asien är konkurrensen stenhård om platserna vid universiteten och bara de bästa kommer in.
Hur är situationen för dagens ungdomar när det gäller tryggheten. Mazzarella hänvisar till filosofen Espen Hammer och Eberhard på följande sätt:" En slutsats Hammer inte drar… men som ligger nära till hands, är att det måste vara särskilt tungt att mer än förr förväntas förutse och kalkylera sin framtid när den i praktiken är mindre förutsebar än förut. Kanske det är själva tron på kalkylerbarhet som skapar den samhälleliga panikångest som bland annat Eberhard talat om."
Det har skrivits spaltkilometer om Ingemar Bergmans barndom men nästan ingenting om hur arbetarnas och böndernas barn hade det. I min barndom var familjerna i första hand en arbetsgemenskap. Hur dåliga äktenskapen än var så skilde man sig inte. Jag kommer inte ihåg ett enda fall av skilsmässa. Om det hade varit som nu skulle jag inte ha kommit till världen. I min generation led vi av en för hård uppfostran medan nutidens barn inte får någon uppfostran alls. När man inte som på min tid kan använda aga är det svårt att veta hur man skall gå tillväga.