Ett äreminne över min morfar Carl Robert.

Journalisten Bengt Johansson på tidningen Barometerns Emmabodaredaktion har skrivit ett äreminne över min morfar i en artikel. (datum obekant). Jag frågade tyvärr inte ut honom om gamla tider men det samhälle jag växte upp i hade varit nästan oförändrat i hundratals år och jag trodde att det skulle se ut likadant i framtiden. Förändringarna under 1950-talet var omöjliga att förutse. Bara det att min far funderade att bygga en ny ladugård. Han hade ritningar på den. Han byggde i stället tre växthus med spröjsar av trä och glasrutor. Nu har de ruttnat upp och ersatts av plastväxthus men trädgården drivs vidare av en dottersonson till morfar.

" Carl Robert Johansson levde som nygift under 1800-talets sista år med hustrun Kristina och två flickor på egen gård i Tjockeboda. När hans unga fru avled under sin tredje förlossning förändrades hans liv. Ur den tragiska händelsen påbörjades ett nytt liv, och som nyodlare anlade han ett eget torp. En unik skvaltkvarn är en av flera skapelser av den händige karlen.
Carl Robert Johanssons resa genom livet startade den 7 september 1858 på en bondgård i Kråkegärde i Algutsboda socken. Syskonskaran var ovanligt stor, sexton barn föddes i hemmet. Från Kråkegärde kom familjen till Mattamåla och därefter till Ubbemåla till den gård som för övrigt alltjämt är kvar i släktens ägo och nu bebos av ättlingar i fjärde generationen räknat från Carl Roberts föräldrar.
Carl Robert var mittenbarnet i den stora syskonkullen. Under ungdomsåren arbetade han som rallare med elva timmars arbetsdag, med fara för överfall och plundring körde han hästforor från hemorten till örlogsstaden Karlskrona. Carl Robert mindes som tioåring det svåra året 1868. Knappast en enda regndroppe föll under sommaren, skörden slog fel och det blev svår missväxt. Folk svalt i stugorna, värst drabbades de fattiga och egendomslösa människor som bodde i torp och jordkulor. I många hem firades det jul utan mat på bordet, än värre blev hungern och nöden frampå senvintern och våren. Carl Robert kom ihåg hur svältande och utmagrade barn kom till hans barndomshem, gården i Ubbemåla, tiggde och bönade om en matbit. De sökte också efter något ätbart på sopdyngan och bland djuren i ladugården.
Sin brud fann Carl Robert i bonddottern Kristina Johansdotter från Tjockeboda i Ljuder. Samtidigt friade hans bror Frans Oskar till Hilda, Kristinas syster. i samma gård. Följden blev att 1891 firades det dubbelbröllop i Tjockeboda. Carl Robert övertog gården i Tjockeboda, Frans Oskar tog sin nya gemål med sig till Ubbemåla.
Allt var ljust och vackert. Carl Robert och Kristina begåvades med två döttrar, Anna född 1892 och Hilda 1894. Men 1896, när tredje barnet skulle födas inträffade tragedin. Både modern och barnet avled vid förlossningen. För Carl Robert blev dödsfallet en chock och hans värld rasade samman. I sin sorg och förtvivlan tog han döttrarna med sig och återvände till barndomsbyn Ubbemåla, där brodern och svägerskan blev hans hjälp och stöd i sorgearbetet.
Som ensamstående familjefar började han ett liv som torpare och nyodlare i skogen vid den lilla Dalabäcken mellan Ubbemåla och Duvemåla. Han röjde mark och bröt sten för åkermark, byggde stuga, ladugård, källare och grävde vattenbrunn. Han slet från arla till särla och kunde efter en tid, tillsammans med sina döttrar flytta in i det nya hemmet, ett torp som han gav namnet Verkebäck.
Men Carl Robert var inte bara en händig och praktiskt arbetande människa, han var också en begåvad konstruktör och ett tekniskt geni. Vid Dalabäcken byggde han under 1900-talets första år en skvaltkvarn med roterande undervattenhjul och han grävde med handkraft en större damm med reservvatten. Kvarnbygget var helt och hållet hans egen konstruktion och egenhändiga bygge. Verkebäcks kvarn vid den idylliska lilla skogsbäcken står alltjämt kvar som ett kulturminne, en av de få skvaltkvarnar i södra Sverige som står bevarad på sin ursprungliga plats.
Torparen Carl Robert Johansson var en händig karl på många områden. Han var också orgelbyggare och konstruerade hemma på torpet en fullt funktionsduglig tramporgel. Carl Robert var musikaliskt begåvad, han hade en god sångröst och med en varm kristen livssyn. Varje morgon började han dagen med en kort andakt, han sjöng en religiös sång på orgeln. Orgeln är alltjämt bevarad och står nu som en gåva från Carl Roberts barnbarn på den Rundqvistska gården i Duvemåla.
Den som idag söker efter Carl Roberts torp finner endast grundstenar efter bebyggelsen. På de små uppodlade åkerlapparna skjuter skogen i höjden. Boningshuset brann ner under en påsknatt på 1950-talet - elden var troligen anlagd. Kvar som ett äreminne över Carl Roberts livsgärning står dock den unika skvaltkvarnen, den stensatta källaren och en vackert uppbygd valvbro över Dalabäcken.
Carl Robert var en kärnfrisk människa som egentligen aldrig under sitt liv sökte en läkare. Hans syn blev dock med åren nedsatt och slutligen var han helt blind. Han var en stilla och förnöjsam människa som aldrig klagade över sitt olycksöde. Med sin skarpa hörsel och utmärkta känsle klarade han sig förvånansvärt bra utan sina ögons ljus. Under sina sista levnadsår bodde han växelvis hos sina båda döttrar, Anna , som var gift med Hugo Carlsson i Duvemåla och Hilda som var gift med Axel Fransson i Ubbemåla. De var ägare till släktgården i Ubbemåla. Det var också på den gården som han slutade sin långa livsvandring den 27 mars 1955, nära 97 år gammal."