Jag har nu sett TV-programmet 9A två gånger. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Jag slog upp kartan över London och har för mig att jag besökte Petticoat Lane, den marknadsplats där Jack London köpte begagnade kläder för att bättre smälta in i omgivningen Om detta står det i förordet följande: "Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt
dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Sourze, Yngve Karlsson, sidan 9) Jag har felaktigt angivit besöket till 1903. Det var det år boken kom ut.
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex. på möten med SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund senare CUF) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn." Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.). Min bror berättade att han hade skrivit en uppsats om Harry Macfie och att den lästes upp för klassen.
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
Genom dagens TV och TV-programmet 9A får jag se hur skolan fungerar i dag. Jag stiftade bekantskap med skolan åren 1982-83 på lärarhögskolan och den skolan hade mycket större likheter med skolan 1950 än skolan 2007. Det gick fortfarande att ägna sig åt katederundervisning bara man hade något att berätta. Jag behövde bara berätta om vad jag hade gjort i mitt tidigare liv så hade jag inga problem med den klassen. Enligt den tidens pedagogik skulle nästan all katederundervisning försvinna och grupparbeten och fria studier befrämjas. Jag fick inte något begrepp om hur jag skulle undervisa så jag avstod från läraryrket och blev i stället en fri studerande och redovisar nu resultatet av mina studier på Sourze.
tisdag 19 februari 2008
söndag 17 februari 2008
Jag en "Library lover".
I går den 14 febr 2008 fick jag på alla hjärtans dag ett märke där det stod "Library lovers" när jag besökte biblioteket.. I dag den 15 febr möter jag det uttrycket i en kommentar i SvD av Mats Mytstener. Den handlar om tillståndet i biblioteken i Sverige år 2008. På kvällen i går såg jag filmen om klass 9A för andra gången. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Om sättet att bli tilltalad skriver London i Martin Eden följande:" "Mr Martin Eden" var vad som fick honom att skälva till – han hade i hela liv hetat "Eden", eller "Martin Eden" eller rätt och slätt "Martin". Och "Mister"! Det var bestämt en felsägning, var hans omedvetna tanke. Ögonblickligen tycktes honom hans inre förvandlats till en stor camera obscura, vari han såg omkring sig tallösa bilder ur sitt liv, från kolboxar och skansar, lägerplatser och hamnpirar, fängelser och krogar, sjukhus och fattighärbärgen, och den röda tråden genom hela detta skiftande kaleidoskop var det sätt varpå han alltid hade blivit tilltalad."
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Yngve Karlsson, sidan 9)
I T. F.s Weekly den 14 nov. kunde man läsa följande notis om Jack London.:" För omkring fem veckor dök han plötsligt upp på förläggarnas kontor. De blev förtjusta över att se honom och frågade när han hade kommit till England. "För ungefär två månader sedan" ,blev svaret. "Men var har ni hållit hus hela tiden? " I East End – nere vid dockorna. Detta är mitt första besök hos någon." Och så förhöll det sig verkligen. Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex på möten med SLU( centerns ungdomsförbund) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn. Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.)
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Jag började artikeln med att jag fick märket "Library Loves" och det är verkligen sant att jag tycker om att gå till biblioteket. Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Om sättet att bli tilltalad skriver London i Martin Eden följande:" "Mr Martin Eden" var vad som fick honom att skälva till – han hade i hela liv hetat "Eden", eller "Martin Eden" eller rätt och slätt "Martin". Och "Mister"! Det var bestämt en felsägning, var hans omedvetna tanke. Ögonblickligen tycktes honom hans inre förvandlats till en stor camera obscura, vari han såg omkring sig tallösa bilder ur sitt liv, från kolboxar och skansar, lägerplatser och hamnpirar, fängelser och krogar, sjukhus och fattighärbärgen, och den röda tråden genom hela detta skiftande kaleidoskop var det sätt varpå han alltid hade blivit tilltalad."
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Yngve Karlsson, sidan 9)
I T. F.s Weekly den 14 nov. kunde man läsa följande notis om Jack London.:" För omkring fem veckor dök han plötsligt upp på förläggarnas kontor. De blev förtjusta över att se honom och frågade när han hade kommit till England. "För ungefär två månader sedan" ,blev svaret. "Men var har ni hållit hus hela tiden? " I East End – nere vid dockorna. Detta är mitt första besök hos någon." Och så förhöll det sig verkligen. Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex på möten med SLU( centerns ungdomsförbund) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn. Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.)
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Jag började artikeln med att jag fick märket "Library Loves" och det är verkligen sant att jag tycker om att gå till biblioteket. Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
lördag 16 februari 2008
Brev som inte kom fram skickas på bloggen.
Tack för julkort och brev. Jag har alltid varit dålig på att skriva brev så jag har inte skrivit många sådana i mitt liv. Det är väl bristerna i den känslomässiga biten. När jag arbetade med min far i Duvemåla lärde jag mig att inte reagera på någonting som hände för då skulle jag inte stå ut med det livet. När min far ringde på våren och frågade om jag kom svarade jag ja fast jag inte ville åka. När jag inte längre var tvungen att åka till Duvemåla åkte jag nästan aldrig dit.
När min mor fick hjärnblödning 1967 hade jag börjat studera historia vid Göteborgs universitet. Nu stoppades mina studier i tio år. År 1977 tog jag 60 poäng i historia och sedan tog jag ytterligare 120 innan jag tog ut min fil. kand-examen. Min första lägenhet skaffade jag när jag var 39 år 1975 och den bor jag fortfarande i. Innan dess hade jag ett rum för jag var ju borta långa tider av året.
Att jag skulle misslyckas med både äktenskap och arbete berodde nog i icke liten utsträckning på att jag var för gammal, 41 år när jag gifte mig och 46 när jag gick på lärarhögskolan så därför blev jag diskare i nästan 15 år till jag gick i pension vid 60 år. Sedan jag var 66 år har jag kunnat göra det jag skulle ha gjort från det jag var 29 och hade tagit studenten nämligen att skriva. Jag har nu 181 artiklar publicerade på Sourze (sourze.se)och ett tjugotal på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com) Det är det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag delar nog ödet hos många både hemmasöner och –döttrar att man fick antingen stanna hemma och ta hand om föräldrar eller överta gårdar eller andra företag. När de kom loss var allt försent och de levde sedan förgrämda i resten av sitt liv.
Tack vare att jag har skrivit på Sourze och på min blogg har jag till sist fått förverkliga mig själv. Jag kan säga som Nikodemus när han träffat Jesus:" Nu kan jag fara hädan i frid" men i stället för att tänka på döden är jag aktivare än någonsin och skriver en artikel i veckan för närvarande och jag tar ut svängarna ordentligt både i artiklarna och kommentarerna. Jag har 15000 läsare på en artikel och 5000 på en och 3000 på ett par andra.
Jag framför mina hälsningar till Miranda och Vendela och tackar för det fina fotografiet.
Hjärtliga hälsningar och varma kramar från Yngve
Detta brev till min brorson Janne och hans fru Jenni som inte kom fram visar en del av mitt liv som jag inte har skrivit om i mina artiklar för att det har varit för privat. Jag lägger in det på min blogg för att bilden av mig skall bli mera fullständig.
När min mor fick hjärnblödning 1967 hade jag börjat studera historia vid Göteborgs universitet. Nu stoppades mina studier i tio år. År 1977 tog jag 60 poäng i historia och sedan tog jag ytterligare 120 innan jag tog ut min fil. kand-examen. Min första lägenhet skaffade jag när jag var 39 år 1975 och den bor jag fortfarande i. Innan dess hade jag ett rum för jag var ju borta långa tider av året.
Att jag skulle misslyckas med både äktenskap och arbete berodde nog i icke liten utsträckning på att jag var för gammal, 41 år när jag gifte mig och 46 när jag gick på lärarhögskolan så därför blev jag diskare i nästan 15 år till jag gick i pension vid 60 år. Sedan jag var 66 år har jag kunnat göra det jag skulle ha gjort från det jag var 29 och hade tagit studenten nämligen att skriva. Jag har nu 181 artiklar publicerade på Sourze (sourze.se)och ett tjugotal på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com) Det är det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag delar nog ödet hos många både hemmasöner och –döttrar att man fick antingen stanna hemma och ta hand om föräldrar eller överta gårdar eller andra företag. När de kom loss var allt försent och de levde sedan förgrämda i resten av sitt liv.
Tack vare att jag har skrivit på Sourze och på min blogg har jag till sist fått förverkliga mig själv. Jag kan säga som Nikodemus när han träffat Jesus:" Nu kan jag fara hädan i frid" men i stället för att tänka på döden är jag aktivare än någonsin och skriver en artikel i veckan för närvarande och jag tar ut svängarna ordentligt både i artiklarna och kommentarerna. Jag har 15000 läsare på en artikel och 5000 på en och 3000 på ett par andra.
Jag framför mina hälsningar till Miranda och Vendela och tackar för det fina fotografiet.
Hjärtliga hälsningar och varma kramar från Yngve
Detta brev till min brorson Janne och hans fru Jenni som inte kom fram visar en del av mitt liv som jag inte har skrivit om i mina artiklar för att det har varit för privat. Jag lägger in det på min blogg för att bilden av mig skall bli mera fullständig.
lördag 2 februari 2008
USA och medelklassen.
I en kommentar till min artikel "Vänstern och framtiden" skriver CMO följande.:" Det kommer kanske som en överraskning för många men skatteskalan i USA är betydligt mer progressiv i USA än i Sverige. I USA är det övre medelklassen och de välbärgade som betalar för statsutgifterna. I Sverige däremot är det den stora massan som står för fiolerna./-/ Medelklassen har gynnats mycket mer av skattesänkningarna än de rika, vars andel av skattebördan har ökat."
Så långt CMO och nu går jag vidare till Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich som i en artikel i FT den 30 jan. 2008 under rubriken:" America´s middle classes are no longer coping." beskriver medelklassens situation i USA. Bush och presidentkandidaterna utlovar skattesänkningar för medelklassen och satsningar på infrastrukturen. Dessa åtgärder kommer, enligt Reich, inte att hjälpa mot den underliggande ängslan som finns hos väljarna. Vidare har " medelklassfamiljerna uttömt sina möjligheter att klara median(medel) löner som nästan inte är högre än 1970 års nivå justerat för inflation. Mäns löner är t.o.m. lägre än de var då och en ung man i trettioårsåldern har 12 procent lägre lön än motsvarande person för tre decennier sedan. Medelklasslivsstil har däremot blomstrat trots att medianinkomsterna knappast har ökat."( That is ending and Americans are beginning to feel the consequences.)
Den första "coping mechanism" var att kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. Procentandelen amerikanska mödrar med barn i skolåldern har fördubblats sedan 1970 från 38 procent till nästan 70 procent.(Some parents are now even doing 24-hour shifts, one on child duty while the other works.. These families are known as Dins: double income, no sex.)
Sedan kom en andra "coping mechanism". När familjerna inte kunde paddla hårdare paddlade de längre. En typisk amerikansk familj arbetar nu fjorton dagar längre om året än den gjorde för 30 år sedan och det är 350 timmar mer än genomsnittseuropéen.
En senare "coping mechanism" den med "easy money" kan inte längre hjälpa USA:s medelklass. Nästan alla pengar som tjänats på globaliseringen har gått till " a small number of people at the very top." Reich förordar en politik som ökar lönerna genom progressivare skatter, bättre skolor för låginkomstfamiljer och bättre tillgång till högre utbildning.
I en insändare i FT den 31 jan. 2008 med rubriken:" US middle class will have to adjust." förklarar Anandh Haridh att den amerikanska medelklassen har en mycket högre levnadsstandard än medelklassen i andra länder. Han frågar sig om den enligt hans mening onaturligt höga levnadsstandarden i USA är rättmätig. Han skriver:" De rika har det bra över hela världen. De fattiga lider över hela världen. Undantaget var den amerikanska medelklassen som såg ut att njuta av en fantastisk levnadsstandard som resten av världens medelklass avundas dem."
Hans slutsats är följande." The American middle class does have a choice – lower its standard of living to a more relistic level that is in line with middle classes around the world, which frankly is not that bad once you get used to it."( Den amerikanska medelklassen har ett val – sänk levnadsstandarden till en mera realistisk nivå i linje med medelklassen runt om i världen, vilket inte är så illa när du väl har vant dig vid det.)
I en artikel i BusinessWeek den 28 jan. 2008 av Michael Mandel med rubriken "What could stave off a recession?" behandlas skolans och sjukvårdens stora betydelse för jobbtillväxten i USA. Skolan och sjukvården har där 28 miljoner anställda vilket är 20 procent av arbetstillfällena. Den 3,5 miljarder dollar jobbmaskinen inom skola och sjukvård skapade 640 000 nya jobb förra året. Dessa områden har stått för 63 procent av jobbtillväxten sedan senaste "business cycle peak in March 2001" och har tillsammans skapat 3,7 miljoner arbetstillfällen. "Leisure and hospitality industries" har under samma tid skapat bara1,7 milj. arbetsplatser.
Slutsatsen i artikeln är att Bushs skattesänkningar inte är det bästa sättet att stimulera ekonomin. Mandel skriver:" Or policymakers can do something different: boost outlays on education and health. Remember that in the 1930s John Maynard Keynes forcefully advocated the idea that gouvernment spending could bolster the economy in a dawnturn./-/ If so, Keynes could be back - coming to the schools and hospitals near you."( Eller politiker kan göra annorlunda: öka utläggen till sjukhus och skolor. Kom ihåg att J. M. Keynes på 1930-talet kraftigt förordade att regeringen spenderade mera pengar vid en nedgång i ekonomin./-/ I så fall kan Keynes komma tillbaka till dig till sjukhus och skolor i din omgivning.)
Så långt CMO och nu går jag vidare till Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich som i en artikel i FT den 30 jan. 2008 under rubriken:" America´s middle classes are no longer coping." beskriver medelklassens situation i USA. Bush och presidentkandidaterna utlovar skattesänkningar för medelklassen och satsningar på infrastrukturen. Dessa åtgärder kommer, enligt Reich, inte att hjälpa mot den underliggande ängslan som finns hos väljarna. Vidare har " medelklassfamiljerna uttömt sina möjligheter att klara median(medel) löner som nästan inte är högre än 1970 års nivå justerat för inflation. Mäns löner är t.o.m. lägre än de var då och en ung man i trettioårsåldern har 12 procent lägre lön än motsvarande person för tre decennier sedan. Medelklasslivsstil har däremot blomstrat trots att medianinkomsterna knappast har ökat."( That is ending and Americans are beginning to feel the consequences.)
Den första "coping mechanism" var att kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. Procentandelen amerikanska mödrar med barn i skolåldern har fördubblats sedan 1970 från 38 procent till nästan 70 procent.(Some parents are now even doing 24-hour shifts, one on child duty while the other works.. These families are known as Dins: double income, no sex.)
Sedan kom en andra "coping mechanism". När familjerna inte kunde paddla hårdare paddlade de längre. En typisk amerikansk familj arbetar nu fjorton dagar längre om året än den gjorde för 30 år sedan och det är 350 timmar mer än genomsnittseuropéen.
En senare "coping mechanism" den med "easy money" kan inte längre hjälpa USA:s medelklass. Nästan alla pengar som tjänats på globaliseringen har gått till " a small number of people at the very top." Reich förordar en politik som ökar lönerna genom progressivare skatter, bättre skolor för låginkomstfamiljer och bättre tillgång till högre utbildning.
I en insändare i FT den 31 jan. 2008 med rubriken:" US middle class will have to adjust." förklarar Anandh Haridh att den amerikanska medelklassen har en mycket högre levnadsstandard än medelklassen i andra länder. Han frågar sig om den enligt hans mening onaturligt höga levnadsstandarden i USA är rättmätig. Han skriver:" De rika har det bra över hela världen. De fattiga lider över hela världen. Undantaget var den amerikanska medelklassen som såg ut att njuta av en fantastisk levnadsstandard som resten av världens medelklass avundas dem."
Hans slutsats är följande." The American middle class does have a choice – lower its standard of living to a more relistic level that is in line with middle classes around the world, which frankly is not that bad once you get used to it."( Den amerikanska medelklassen har ett val – sänk levnadsstandarden till en mera realistisk nivå i linje med medelklassen runt om i världen, vilket inte är så illa när du väl har vant dig vid det.)
I en artikel i BusinessWeek den 28 jan. 2008 av Michael Mandel med rubriken "What could stave off a recession?" behandlas skolans och sjukvårdens stora betydelse för jobbtillväxten i USA. Skolan och sjukvården har där 28 miljoner anställda vilket är 20 procent av arbetstillfällena. Den 3,5 miljarder dollar jobbmaskinen inom skola och sjukvård skapade 640 000 nya jobb förra året. Dessa områden har stått för 63 procent av jobbtillväxten sedan senaste "business cycle peak in March 2001" och har tillsammans skapat 3,7 miljoner arbetstillfällen. "Leisure and hospitality industries" har under samma tid skapat bara1,7 milj. arbetsplatser.
Slutsatsen i artikeln är att Bushs skattesänkningar inte är det bästa sättet att stimulera ekonomin. Mandel skriver:" Or policymakers can do something different: boost outlays on education and health. Remember that in the 1930s John Maynard Keynes forcefully advocated the idea that gouvernment spending could bolster the economy in a dawnturn./-/ If so, Keynes could be back - coming to the schools and hospitals near you."( Eller politiker kan göra annorlunda: öka utläggen till sjukhus och skolor. Kom ihåg att J. M. Keynes på 1930-talet kraftigt förordade att regeringen spenderade mera pengar vid en nedgång i ekonomin./-/ I så fall kan Keynes komma tillbaka till dig till sjukhus och skolor i din omgivning.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
