Skolans och min värld.

Jag har nu sett TV-programmet 9A två gånger. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Jag slog upp kartan över London och har för mig att jag besökte Petticoat Lane, den marknadsplats där Jack London köpte begagnade kläder för att bättre smälta in i omgivningen Om detta står det i förordet följande: "Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt
dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Sourze, Yngve Karlsson, sidan 9) Jag har felaktigt angivit besöket till 1903. Det var det år boken kom ut.
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex. på möten med SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund senare CUF) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn." Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.). Min bror berättade att han hade skrivit en uppsats om Harry Macfie och att den lästes upp för klassen.
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
Genom dagens TV och TV-programmet 9A får jag se hur skolan fungerar i dag. Jag stiftade bekantskap med skolan åren 1982-83 på lärarhögskolan och den skolan hade mycket större likheter med skolan 1950 än skolan 2007. Det gick fortfarande att ägna sig åt katederundervisning bara man hade något att berätta. Jag behövde bara berätta om vad jag hade gjort i mitt tidigare liv så hade jag inga problem med den klassen. Enligt den tidens pedagogik skulle nästan all katederundervisning försvinna och grupparbeten och fria studier befrämjas. Jag fick inte något begrepp om hur jag skulle undervisa så jag avstod från läraryrket och blev i stället en fri studerande och redovisar nu resultatet av mina studier på Sourze.