Då och då läser man om barnarbete i u-länderna. Det är mera sällan man hör talas om att min generation (30-talet) som blev utsatta för barnarbete. Vid olika sammankomster har jag berättat om min barndom. På folks resonemang efteråt har jag förstått att de inte trott på mina berättelser. Sanningen är att jag bara nuddat vid ämnet.
Jag kan "styrka" mina uppgifter bl.a från min dagbok(ett litet häfte med rosa pärmar). Där står att läsa att jag 1941, 9 år gammal tillhörde JUF (Jordbrukarnas ungdomsförbund). Rådgivare var min lärare Axel Henriksson i Ubbemåla. Chef för länets JUF:are var agronom Kuno Melander på Ingelstads lantmannaskola. Varje sommar kom Melander och Henriksson med cykel för att inspektera våra odlingar. Min far Hugo var noga med att det skulle se bra ut, när det kom höjdare. Jag kom ihåg att när vi sådde grönsakerna så kom han ut med tumstock för att mäta att det var rätt radavstånd. Han blev lätt sur om avständet inte stämde enligt instruktionsboken. Men det blev i alla fall god skörd av kål, morötter m m. Cyklar ägde vi inte utan vi gick till Getasjökvarns jakt- och herrgårdspensionat, ca 2 km, där vi sålde våra grönsaker. Greta Wessberg förestod pensionatet och hon var en vänlig dam. Hon var alltid glad när vi kom med färska grönsaker.. Vi fick alltid goda kakor av tanterna i köket. De bakades av en söt flicka som hette Britta. Hon jobbade på 40-talet på pensionatet. Jag har aldrig sett henne sen dess. Men av en händelse berättade jag för ett sällskap om de goda kakorna man fick i Sjökvarn. Då sa en för mig främmande dam att det var hon som bakade dom. Det visade sig att vi som pensionärer bor nästan grannar. Så nog är livet förunderligt. Britta har mycket att berätta om Sjökvarn anno dazumal. Då var fart och fläkt över pensionatet. Sjökvarn är en enda herrgården i Algutsboda socken och ligger vackert på en höjd vid Lyckebyån. Gretas man hette Sven och var jaktvårdkonsulent. Det var en herre med stor pondus, han var alltid klädd som en herreman med jägargolfbyxor, knästrumpor, väst, jacka och jägarhatt med fjäder. Allt i olika färger. De hade en son som hette Kaj och han sysslade med får- och kalkonskötsel. Han drev under några år även Kolboda camping. Nu är det Kajs son Staffan som äger herrgården.
När jag var barn var det fullt av aktiviteter på Sjökvarn. Greta hade väl ett tiotal gäster. Alla höll på sin stil och pratade rikssvenska liksom familjen Wessberg och de höll sig för sig själva. Alla kom från "finare familjer". Ofta promenerade gästerna förbi vårt hem i Duvemåla. 2 personer kom jag väl ihåg. En var en riktig herreman, en sjökapten som promenerade med stor värdighet och alltid med en cigarr i munnen. Den andra personen var en äldre dam. Hon bar alltid en vidbrättad hatt, ljus klänning med mycket kråsbroderier plus ett överdåd av halsband. Mina föräldrar tyckte om att prata med henne. Hon hade haft ett dramatikst liv. Hon hette Asta Petrovskij och var född i Ryssland men flydde under revolutionen. Hon bosatte sig i Lund, där hon var verksam som massör. Jag kom ihåg att hon sa att hon brukade lyssna på radio Königsberg. Jag var ju så liten så jag förstod inte vad det innebar. Men det var Nazitysklands svenskspråkiga propagandasändningar. Av en händelse kom jag över en bok där hennes namn stod att läsa. Namn på personer som Vilhelm Moberg och många andra svenskar inte tyckte om. Hur som helst så var Asta Petrovskij en snäll gammal dam och ofta fick vi karameller av henne. En jul fick ett paket från henne, som innehöll en s k Montydress med lägermössa (Det betydde en kopia av general Montgomerys ökenråttors uniform från andra världskrigets strider i Afrika).
Nu är det tyst och stilla i Sjökvarns jakt- och herrgårdspensionat. För länge sen, före familjen Wessbergs tid, hade Vita bandet ett upptagningsställe för unga flickor som väntade oönskade barn. Man planerade ett stort bygge, men ägarinnan avbröt bygget och flyttade i stället till Älmhult. Vad som finns kvar är en rätt stor källargrund. Och det ligger helt nära Örsjövägen, inte långt från Lyckebyån.
fredag 29 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
Irlands fattiga förflutna beskrivet av F.Engels.
I min artikel "Utvandringens betydelse" (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) refererar jag till en artikel i tidskriften Economist den 20 april 1996. I artikeln skriver jag följande:" Williamson betonar likheterna mellan tigerekonomierna i slutet av 1900-talet och Sveriges och Irlands ekonomier i slutet av 1800-talet…1870 var lönenivån i Sverige bara hälften av den brittiska, 1914 däremot var lönerna i Sverige högre än i Storbritannien….Enligt artikeln i Economist förklaras mycket av den relativa ökningen av de svenska lönerna av utvandringen till Amerika som skapade brist på arbetskraft i Sverige. Detsamma gäller för Irland där hungersnöden på 1840-talet skapade en stor emigrationsvåg. Enligt Williamson skulle irländarna utan någon emigration efter 1870 ha haft en tredjedel lägre lön och svenskarna en åttondel lägre lön 1910."
Hur annorlunda var inte läget för irländarna i mitten av 1800-talet. Friedrich Engels skrev en av marxismens klassiker "Den arbetande klassens läge i England" som utkom 1845. Där beskriver han invandringen från Irland på följande sätt:" Flertalet av de familjer som bor i källare är nästan överallt av irländsk härkomst. I korthet har irländarna upptäckt existensminimum, och håller nu på att göra engelsmännen bekanta med det. Orenlighet och dryckenskap har de också fört med sig….Irländaren kastar allt sitt avfall och skräp utanför sin dörr så som han är van att göra därhemma och på så sätt samlas de pölar och avskrädeshögar som vanpryder arbetarkvarteren och förgiftar luften…Dessa irländare, som flyttar till England för fyra pence, på ett ångbåtsdäck där de ofta är hopträngda som boskap, nästlar sig in överallt. De sämsta bostäderna är goda nog för dem, deras klädsel vållar dem föga bekymmer så länge som den hänger ihop med en enda tråd, skor vet inte vad det är, deras föda består av potatis och intet annat än potatis….Närhelst ett distrikt är känt för att vara speciellt smutsigt och förfallet, kan den som utforskar det tryggt räkna med att i första hand möta dessa keltiska ansikten, som man vid första ögonkastet kan skilja från de inföddas anglosaxiska fysionomi, och den sjungande, aspirerade dialekt som den sanne irländaren aldrig förlorar… Irländarna har också i England introducerat den tidigare okända vanan att gå barfota. I varje fabriksstad kan man nu se en mängd människor, speciellt kvinnor och barn, som går omkring barfota, och deras exempel tar de fattigare engelsmännen gradvis efter."
Ovanstående skildring var från 1845. Året efter, 1846, drabbades Irland av en svår missväxt som gjorde att en miljon svalt ihjäl och lika många utvandrade till Amerika. Det var huvudfödan potatis som drabbades av bladmögelsangrepp.
När det gäller den föda som de irländska och engelska arbetarna hade till sitt förfogande skriver Engels följande:" Potatisen som arbetarna köper är vanligen dålig, grönsakerna vissnade, osten gammal och av dålig kvalitet, fläsket härsket, köttet segt och magert, ofta taget från gammal, ofta sjuk boskap, eller sån som dött en naturlig död och inte ens då färskt, ofta halvruttet. Försäljaren är vanligen små krämare, som köper upp sekunda varor och kan sälja dem billigt på grund av deras osundhet."
I mitten av 1800-talet var irländarna de fattigaste bland de fattiga och hade drabbats av en hungerkatastrof 1846 när potatisskörden slog fel. Femtio år senare var Irland en tigerekonomi. Se min artikel "Utvandringens betydelse"!
Jag upplevde fattigdomen i Sverige under andra världskriget. Min far var inkallad i militärtjänst vilket gjorde att min mor både fick sköta gården och ta hand om oss barn. Ekonomin blev därefter. Vi gick också barfota hela sommaren. Fläsket förvarades i en tina full med saltvatten. Ibland hände det att fläsket var härsket. Det ansågs dock inte farligt att äta men det smakade inte bra.
Engels bok "Den arbetande klassens läge i England" har jag haft i min ägo i många decennier utan att jag har läst den. Den öppnade mina ögon för den oerhörda fattigdom särskilt de irländska arbetarna levde under för hundrasextio år sedan. Jag kunde också jämföra med den fattigdom vi i Sverige kunde uppleva hundra år senare.
Hur annorlunda var inte läget för irländarna i mitten av 1800-talet. Friedrich Engels skrev en av marxismens klassiker "Den arbetande klassens läge i England" som utkom 1845. Där beskriver han invandringen från Irland på följande sätt:" Flertalet av de familjer som bor i källare är nästan överallt av irländsk härkomst. I korthet har irländarna upptäckt existensminimum, och håller nu på att göra engelsmännen bekanta med det. Orenlighet och dryckenskap har de också fört med sig….Irländaren kastar allt sitt avfall och skräp utanför sin dörr så som han är van att göra därhemma och på så sätt samlas de pölar och avskrädeshögar som vanpryder arbetarkvarteren och förgiftar luften…Dessa irländare, som flyttar till England för fyra pence, på ett ångbåtsdäck där de ofta är hopträngda som boskap, nästlar sig in överallt. De sämsta bostäderna är goda nog för dem, deras klädsel vållar dem föga bekymmer så länge som den hänger ihop med en enda tråd, skor vet inte vad det är, deras föda består av potatis och intet annat än potatis….Närhelst ett distrikt är känt för att vara speciellt smutsigt och förfallet, kan den som utforskar det tryggt räkna med att i första hand möta dessa keltiska ansikten, som man vid första ögonkastet kan skilja från de inföddas anglosaxiska fysionomi, och den sjungande, aspirerade dialekt som den sanne irländaren aldrig förlorar… Irländarna har också i England introducerat den tidigare okända vanan att gå barfota. I varje fabriksstad kan man nu se en mängd människor, speciellt kvinnor och barn, som går omkring barfota, och deras exempel tar de fattigare engelsmännen gradvis efter."
Ovanstående skildring var från 1845. Året efter, 1846, drabbades Irland av en svår missväxt som gjorde att en miljon svalt ihjäl och lika många utvandrade till Amerika. Det var huvudfödan potatis som drabbades av bladmögelsangrepp.
När det gäller den föda som de irländska och engelska arbetarna hade till sitt förfogande skriver Engels följande:" Potatisen som arbetarna köper är vanligen dålig, grönsakerna vissnade, osten gammal och av dålig kvalitet, fläsket härsket, köttet segt och magert, ofta taget från gammal, ofta sjuk boskap, eller sån som dött en naturlig död och inte ens då färskt, ofta halvruttet. Försäljaren är vanligen små krämare, som köper upp sekunda varor och kan sälja dem billigt på grund av deras osundhet."
I mitten av 1800-talet var irländarna de fattigaste bland de fattiga och hade drabbats av en hungerkatastrof 1846 när potatisskörden slog fel. Femtio år senare var Irland en tigerekonomi. Se min artikel "Utvandringens betydelse"!
Jag upplevde fattigdomen i Sverige under andra världskriget. Min far var inkallad i militärtjänst vilket gjorde att min mor både fick sköta gården och ta hand om oss barn. Ekonomin blev därefter. Vi gick också barfota hela sommaren. Fläsket förvarades i en tina full med saltvatten. Ibland hände det att fläsket var härsket. Det ansågs dock inte farligt att äta men det smakade inte bra.
Engels bok "Den arbetande klassens läge i England" har jag haft i min ägo i många decennier utan att jag har läst den. Den öppnade mina ögon för den oerhörda fattigdom särskilt de irländska arbetarna levde under för hundrasextio år sedan. Jag kunde också jämföra med den fattigdom vi i Sverige kunde uppleva hundra år senare.
fredag 22 maj 2009
Dags att omvärdera demokratirörelsen i Kina?
Den 4 juni 2009 är det 20 år sedan massakern vid den Himmelska fridens torg i Peking. Inför jubileét hade Financial Times den 16 maj 2009 under rubriken "China fails to silence voice from the grave" gjort en uppvärdering av Zhao Ziyang, den avsatte ledaren för det kinesiska kommunistpartiet. Den som vill veta mera om honom kan läsa min artikel "Zhao Ziyang är död" (Sourze Yngve Karlsson sidan 8). Min syn på massakern har jag givit i artikeln " Kina och massakern." (sidan 8).
Ungefär samtidigt med Zhao dog tre andra viktiga ledare som kastar ett ljus över Kinas historia. De tre artiklarna är följande:" Den siste i gänget är död (sidan 6), En röd "kapitalist" är död (sidan 7) och Spionen som räddade Mao är död (sidan 7) ." Om Mao kan man läsa i artikeln "Mao ledstjärna eller tyrann".(sidan 7)
Journalisterna Geoff Dyer och Jamil Anderlini gör sitt yttersta för att uppvärdera Zhaos insats för Kinas enastående ekonomiska utveckling sedan Deng Xiaoping inledde den kapitalistiska vägen 1978. Zhaos memoarer har smugglats ut ur Kina och publicerats på engelska.(Prisoner of the State : the Secret Journal of Zhao Ziyang (Simon & Schuster).) Det genomgående temat i artikeln är nedvärderandet av Deng vilket jag inte tycker är riktigt i överensstämmelse med verkligheten. Det var Deng som utsåg Zhao till den högsta posten i Kina nämligen till generalsekreterare i kinesiska kommunistpartiet. Det är dock riktigt att Zhao stod för nytänkandet i den ekonomiska politiken, med upplösandet av folkkommunerna och införandet av arrendejordbruk i stället, är han viktigaste insats. Han genomförde det först i provinsen Sichuan och sedan hela Kina.
Massakern fick världshistorisk betydelse därför att det spädde på den, enligt min mening oriktiga åsikten, att kommunismen inte kunde reformeras. De östeuropeiska kommunistiska ledarna kunde ha åkt till Kina och närmare studerat tio års reformpolitik. Efter massakern var det omöjligt att åberopa utvecklingen i Kina och i ställer vände man sig till västekonomer med ett katastrofalt resultat för ländernas befolkning. Jag råkade i går se en repris av en intervju med Aleksadr Solzjenitsyn från 1993. Där förordar han att man skulle börja privatisera små företag och sedan fortsätta med medel- och stora företag såsmåningom.
Zhao kunde ha blivit Kinas Jeltsin som infört kapitalismen rakt av utan tanke på konsekvenserna. Det skulle ha blivit en katastrof för Kinas folk och ledningarna i de östeuropeiska länderna skulle blivit rädda för att införa förändringar i politiken. Länderna i Östeuropa kunde klara något decennium av vanstyre men det kunde inte Kina med sin stora befolkning och relativt sett låga levnadsstandard. Media i väst hoppades att Kina skulle bli de första landet som avskaffade kommunismen och besvikelsen blev stor när massakern gjorde att det inte blev så. Korruption och kriminalitet blev resultatet av det brådstörtade införandet av kapitalismen i Östeuropa och det plågas man av än i dag och det har nu spritt sig till Västeuropa. Ryssland utan Jeltsin kunde ha haft dubbelt så hög levnadsstandard och inte så många stenrika oligarker.
Är det dags för ledarna i det kinesiska kommunistpartiet att omvärdera Zhao och demokratirörelsen 1989? Jag tror inte att ledarna är beredda att göra det. Enpartistaten har varit ett så framgångsrikt koncept. Man vet vad man har men inte vad man får om man inför demokrati rakt av. Man har ju demokratiska val på det lokala planet och detta kunde utvidgas till provinserna och såsmåningom omfatta hela landet. Att omvärdera Zhao vore enkelt. Han var ju både premiärminister och till slut partiledare för det kinesiska kommunistpartiet.
Ungefär samtidigt med Zhao dog tre andra viktiga ledare som kastar ett ljus över Kinas historia. De tre artiklarna är följande:" Den siste i gänget är död (sidan 6), En röd "kapitalist" är död (sidan 7) och Spionen som räddade Mao är död (sidan 7) ." Om Mao kan man läsa i artikeln "Mao ledstjärna eller tyrann".(sidan 7)
Journalisterna Geoff Dyer och Jamil Anderlini gör sitt yttersta för att uppvärdera Zhaos insats för Kinas enastående ekonomiska utveckling sedan Deng Xiaoping inledde den kapitalistiska vägen 1978. Zhaos memoarer har smugglats ut ur Kina och publicerats på engelska.(Prisoner of the State : the Secret Journal of Zhao Ziyang (Simon & Schuster).) Det genomgående temat i artikeln är nedvärderandet av Deng vilket jag inte tycker är riktigt i överensstämmelse med verkligheten. Det var Deng som utsåg Zhao till den högsta posten i Kina nämligen till generalsekreterare i kinesiska kommunistpartiet. Det är dock riktigt att Zhao stod för nytänkandet i den ekonomiska politiken, med upplösandet av folkkommunerna och införandet av arrendejordbruk i stället, är han viktigaste insats. Han genomförde det först i provinsen Sichuan och sedan hela Kina.
Massakern fick världshistorisk betydelse därför att det spädde på den, enligt min mening oriktiga åsikten, att kommunismen inte kunde reformeras. De östeuropeiska kommunistiska ledarna kunde ha åkt till Kina och närmare studerat tio års reformpolitik. Efter massakern var det omöjligt att åberopa utvecklingen i Kina och i ställer vände man sig till västekonomer med ett katastrofalt resultat för ländernas befolkning. Jag råkade i går se en repris av en intervju med Aleksadr Solzjenitsyn från 1993. Där förordar han att man skulle börja privatisera små företag och sedan fortsätta med medel- och stora företag såsmåningom.
Zhao kunde ha blivit Kinas Jeltsin som infört kapitalismen rakt av utan tanke på konsekvenserna. Det skulle ha blivit en katastrof för Kinas folk och ledningarna i de östeuropeiska länderna skulle blivit rädda för att införa förändringar i politiken. Länderna i Östeuropa kunde klara något decennium av vanstyre men det kunde inte Kina med sin stora befolkning och relativt sett låga levnadsstandard. Media i väst hoppades att Kina skulle bli de första landet som avskaffade kommunismen och besvikelsen blev stor när massakern gjorde att det inte blev så. Korruption och kriminalitet blev resultatet av det brådstörtade införandet av kapitalismen i Östeuropa och det plågas man av än i dag och det har nu spritt sig till Västeuropa. Ryssland utan Jeltsin kunde ha haft dubbelt så hög levnadsstandard och inte så många stenrika oligarker.
Är det dags för ledarna i det kinesiska kommunistpartiet att omvärdera Zhao och demokratirörelsen 1989? Jag tror inte att ledarna är beredda att göra det. Enpartistaten har varit ett så framgångsrikt koncept. Man vet vad man har men inte vad man får om man inför demokrati rakt av. Man har ju demokratiska val på det lokala planet och detta kunde utvidgas till provinserna och såsmåningom omfatta hela landet. Att omvärdera Zhao vore enkelt. Han var ju både premiärminister och till slut partiledare för det kinesiska kommunistpartiet.
måndag 18 maj 2009
Marx i cyberspace.
Jag har läst Marx i cyberspace, ett manifest av Erling Fossen. Här är ett viktigt citat från boken:" Människan i den virtuella stadsstaten måste lära sig att vara lat och leva ett meningslöst liv: meningslöst i den meningen att man inte längre behöver arbeta dygnet runt för att överleva. Tankarna kan frigöras från den materiella produktionen och i stället koncentreras på att skaffa sig själv upplevelser. Övergången från den ekonomiska nationalstaten till den kulturella stadsstaten ändrar helt den gamla mål/medel-relationen. Från att inordna alla relationer med tanke på medel, blir alla relationer nu i stället ett mål i sig självt. Det politiska systemet måste, också för att locka till sig den högt kvalificerade arbetskraften, i klassisk mening erbjuda skådespel. Folket har fått bröd, och bara bröd, alltför länge. Nu vill de ha skådespel. Och alla förutsättningar för att bli kulturstater finns: tid, pengar och människor som har haft tråkigt länge nog."
Fossen hävdar att med teknologins och det nya kunskapsarbetets hjälp kan Marx dröm om det klasslösa samhället ligga inom räckhåll. I boken stakar han ut vägen. Han anser att Marx fortfarande har en politisk potential, men bara om man använder honom experimentellt och inte dogmatiskt. Människan kan nu flytta sin uppmärksamhet från det som Marx kallar nödvändighetssfären över till frihetens sfär. De västliga samhällena kan koncentrera sig på att producera upplevelser, inte bara varor.
Om framtiden skriver Fossen att vi dag upplever en dramatisk" förändring som kommer att förändra våra samhällen till oigenkännlighet. Den tyske filosofen Hegel sade, apropå den franska revolutionen, att alla våra begrepp om band, som till dess knutit samman världen, upplöstes likt en drömbild, men att alla borde hälsa den nya tiden välkommen. Uppgiften kan inte vara annorlunda i dag. Den nya tiden är under utveckling. Den kan inte fylla oss med något annat än förväntningar."
När jag började arbeta var arbetsveckan 48 timmar och vi arbetade också på lördagarna. Sedan sänktes arbetstiden till 40 timmar i veckan. Det var under blandekonomins tid. Sedan 1980-talet härskar marknadsekonomin i världen och då har det inte gått att sänka arbetstiden mer än med en ynka timme. I Frankrike sänkte socialisterna arbetsveckan till 35 timmar. Det vill den nuvarande regeringen gärna riva upp. Den franska BNP är nog något lägre än det skulle ha varit med oförändrad arbetsvecka men är det inte värt den uppoffringen för att få arbeta kortare tid.
I Sverige var pensionsåldern 67 år och sänktes till 65 under blandekonomins tid. I marknadsekonomins samhälle talas det om att höja pensionsåldern. I Tyskland höjdes pensionsåldern från 65 till 67 för ett par veckor sedan. Både Frankrike och Italien har sänkt pensionsåldern till 60 år och tycks ha råd med det.
Semestern var tre veckor när jag började arbeta och fem veckor nu. När marknaden slog igenom i Sverige tvingades socialdemokraterna att ta tillbaka ett löfte om en sjätte semestervecka i slutet av 1980-talet.
Det är konstigt att det i det marknadsekonomiska samhället inte är möjligt att sänka arbetstiden eller pensionsåldern och inte öka på semestern. Det gick ju under blandekonomins tid. Man arbetar ju mycket effektivare nu. Här ett exempel från Scania:" 1995 var antalet tillverkade lastbilar per anställd 3,6. Tio år senare var siffran 6,3. Det vill säga 1995 gjorde knappt 13 000 anställda 46 000 lastbilar. 2006 gjorde 10 600 anställda 68 000 lastbilar. Till detta kommer en kraftigt minskad sjukfrånvaro." (SVD den 18 mars 2007)
Varför har nödvändighetens rike inte minskat de senaste 20 åren. Om frihetens rike utökades skulle upplevelseindustrins arbetstillfällen öka i antal. Om arbetstiden minskade till sex timmar skulle man kunna arbeta tvåskift från 6 till 12 och nästa skift till 6 på kvällen. Det vore som att bara arbeta en halv dag. Det vore en stor utökning av frihetens rike. Genom att maskinerna används under längre tid på dygnet skulle man kunna ta igen mycket av den kostnadsökning som det blir av att arbeta mindre.
De förmögna som lever på en arbetsfri inkomst kan leva i frihetens rike hela livet och bosätta sig på platser som har det bästa klimatet och där möjligheterna till upplevelser är som störst. De blir som i Rom där de fria medborgarna gick på badhuset varje dag och samtidigt hade intellektuella samtal med sina vänner. Slavarna skötte det fysiska arbetet. I våra dagar sköter löneslavarna detta arbete. En del icke förmögna lever också i frihetens rike genom arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag. Genom minskade bidrag vill den nuvarande regeringen tvinga dessa till ett liv i nödvändighetens rike. Samtidigt vill man ta bort förmögenhetsskatten för att flera skall kunna leva på en arbetsfri inkomst och således leva i frihetens rike. Personligen anser jag att förmögenhetsskatten bör avskaffas för att det bara drabbar de med mindre förmögenheter som inte har experthjälp för att undgå skatten. Dessutom förs många miljarder ut ur landet till skatteparadisen. Så länge det inte finns valutakontroll och det finns skatteparadis går det inte att beskatta de förmögna. Det är löneslavarna som betalar in skatterna. När de förmögna är mycket gamla och sjuka kommer de hem till Sverige för att utnyttja den fria sjukvården.
På bidragstagarna sätts det en moralisk press att arbeta om man kan arbeta och inte ligga samhället till last. På de förmögna finns inte motsvarande moraliska brösttoner att arbeta om man kan arbeta. De vill inte ens betala skatt. Bill Gates, Microsofts grundare, har börjat med en omfattande välgörenhet för att hjälpa fattiga och sjuka. Det är väl det dåliga samvetet som gnager men det är nog som en spott i havet jämfört med behoven.
Fossen hävdar att med teknologins och det nya kunskapsarbetets hjälp kan Marx dröm om det klasslösa samhället ligga inom räckhåll. I boken stakar han ut vägen. Han anser att Marx fortfarande har en politisk potential, men bara om man använder honom experimentellt och inte dogmatiskt. Människan kan nu flytta sin uppmärksamhet från det som Marx kallar nödvändighetssfären över till frihetens sfär. De västliga samhällena kan koncentrera sig på att producera upplevelser, inte bara varor.
Om framtiden skriver Fossen att vi dag upplever en dramatisk" förändring som kommer att förändra våra samhällen till oigenkännlighet. Den tyske filosofen Hegel sade, apropå den franska revolutionen, att alla våra begrepp om band, som till dess knutit samman världen, upplöstes likt en drömbild, men att alla borde hälsa den nya tiden välkommen. Uppgiften kan inte vara annorlunda i dag. Den nya tiden är under utveckling. Den kan inte fylla oss med något annat än förväntningar."
När jag började arbeta var arbetsveckan 48 timmar och vi arbetade också på lördagarna. Sedan sänktes arbetstiden till 40 timmar i veckan. Det var under blandekonomins tid. Sedan 1980-talet härskar marknadsekonomin i världen och då har det inte gått att sänka arbetstiden mer än med en ynka timme. I Frankrike sänkte socialisterna arbetsveckan till 35 timmar. Det vill den nuvarande regeringen gärna riva upp. Den franska BNP är nog något lägre än det skulle ha varit med oförändrad arbetsvecka men är det inte värt den uppoffringen för att få arbeta kortare tid.
I Sverige var pensionsåldern 67 år och sänktes till 65 under blandekonomins tid. I marknadsekonomins samhälle talas det om att höja pensionsåldern. I Tyskland höjdes pensionsåldern från 65 till 67 för ett par veckor sedan. Både Frankrike och Italien har sänkt pensionsåldern till 60 år och tycks ha råd med det.
Semestern var tre veckor när jag började arbeta och fem veckor nu. När marknaden slog igenom i Sverige tvingades socialdemokraterna att ta tillbaka ett löfte om en sjätte semestervecka i slutet av 1980-talet.
Det är konstigt att det i det marknadsekonomiska samhället inte är möjligt att sänka arbetstiden eller pensionsåldern och inte öka på semestern. Det gick ju under blandekonomins tid. Man arbetar ju mycket effektivare nu. Här ett exempel från Scania:" 1995 var antalet tillverkade lastbilar per anställd 3,6. Tio år senare var siffran 6,3. Det vill säga 1995 gjorde knappt 13 000 anställda 46 000 lastbilar. 2006 gjorde 10 600 anställda 68 000 lastbilar. Till detta kommer en kraftigt minskad sjukfrånvaro." (SVD den 18 mars 2007)
Varför har nödvändighetens rike inte minskat de senaste 20 åren. Om frihetens rike utökades skulle upplevelseindustrins arbetstillfällen öka i antal. Om arbetstiden minskade till sex timmar skulle man kunna arbeta tvåskift från 6 till 12 och nästa skift till 6 på kvällen. Det vore som att bara arbeta en halv dag. Det vore en stor utökning av frihetens rike. Genom att maskinerna används under längre tid på dygnet skulle man kunna ta igen mycket av den kostnadsökning som det blir av att arbeta mindre.
De förmögna som lever på en arbetsfri inkomst kan leva i frihetens rike hela livet och bosätta sig på platser som har det bästa klimatet och där möjligheterna till upplevelser är som störst. De blir som i Rom där de fria medborgarna gick på badhuset varje dag och samtidigt hade intellektuella samtal med sina vänner. Slavarna skötte det fysiska arbetet. I våra dagar sköter löneslavarna detta arbete. En del icke förmögna lever också i frihetens rike genom arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag. Genom minskade bidrag vill den nuvarande regeringen tvinga dessa till ett liv i nödvändighetens rike. Samtidigt vill man ta bort förmögenhetsskatten för att flera skall kunna leva på en arbetsfri inkomst och således leva i frihetens rike. Personligen anser jag att förmögenhetsskatten bör avskaffas för att det bara drabbar de med mindre förmögenheter som inte har experthjälp för att undgå skatten. Dessutom förs många miljarder ut ur landet till skatteparadisen. Så länge det inte finns valutakontroll och det finns skatteparadis går det inte att beskatta de förmögna. Det är löneslavarna som betalar in skatterna. När de förmögna är mycket gamla och sjuka kommer de hem till Sverige för att utnyttja den fria sjukvården.
På bidragstagarna sätts det en moralisk press att arbeta om man kan arbeta och inte ligga samhället till last. På de förmögna finns inte motsvarande moraliska brösttoner att arbeta om man kan arbeta. De vill inte ens betala skatt. Bill Gates, Microsofts grundare, har börjat med en omfattande välgörenhet för att hjälpa fattiga och sjuka. Det är väl det dåliga samvetet som gnager men det är nog som en spott i havet jämfört med behoven.
onsdag 13 maj 2009
Omvärdera kommunismen.
Jag vill i denna artikel uppvärdera kommunisternas roll i världshistorien. Jag gör det med utgångspunkt av läsningen av två artiklar. Det är en artikel med rubriken "Obehagliga sanningar om kriget" av Svetlana Aleksievitj i Göteborgsposten den 8 maj 2009 och en artikel i SvD med rubriken "Kinas stimulanser lyfter metallpriser." den 12 maj 2009 av Fredrik Braconier.
För borgerligheten och många socialdemokrater bjuder det emot att erkänna att kommunister över huvud taget gjort något positivt. Varje positiv utsaga om kommunismen måste följas med en negativ för att det inte skall vara så positivt som det förtjänar. Aleksievitj skriver om sin fars svårigheter att omvärdera freden. Hon skriver:" För honom och hans krigskamrater är själva tanken på att omvärdera freden outhärdlig Hellre än att ifrågasätta segern frånsäger de sig sina egna vittnesbörd." Det man frånsäger sig är det förlorade slaget vid Rzjev som ligger bara 200 kilometer från Moskva. Det varade i 13 månader under hela 1942. I slaget dog en miljon människor, en halv miljon skadades men fronten flyttade inte en centimeter, allt enligt Aleksievitj. Orsaken till nederlaget skulle vara att Stalin hade utrotat de erfarna ryska befälhavarna under utrensningarna på trettiotalet och att de hade ersatts av rena amatörer när det gällde krigföring. Marskalk Zjukov kallade 1942 för " ett läroår"
Antikommunisters svårigheter att omvärdera kommunismen gör att man frånsäger sig ovedersägliga fakta. Det har nu gått så lång tid efter murens fall att man inte borde vara känslomässigt påverkad när man utreder vad som hände när kommunisterna dominerade östra Europa. Deras roll i segern i andra världskriget är ovedersäglig och kan inte bestridas.
Det har varit lättare att erkänna de kinesiska kommunisternas välgärningar. Det kommunistiska partiet har 73 miljoner medlemmar och är således ett massparti. I Braconier artikel om metallhandeln skriver han att Kina stod för 48 procent av världens stålproduktion. När det gäller koppar är Kina själv en stor producent men importerar också mycket. Priset föll mycket under 2008 men har tack vare kinesiska inköp stigit med 50 procent sedan årsskiftet. Samma sak har hänt med nickel. Braconier skriver följande om Kinas ekonomiska utveckling:" Kinas tillväxt kommer att öka under resten av 2009 när stimulansåtgärderna får full effekt. BNP kan växa med hela 9 procent under fjärde kvartalet vilket på årsbasis ger en tillväxt på 7,5 procent, beräknar Kinas statliga prognosinstitut."
För att förminska det kinesiska kommunistpartiets insatser drar man fram Tibetfrågan och brotten med de mänskliga rättigheterna. Om man jämför med det demokratiska Indien och dess folkökning och underutveckling är utfallet positivt för Kina tack vare dess familjeplanering. Det gäller också för Östeuropa med dess fria aborter i jämförelse med Latinamerika. Utan aborter hade kanske befolkningen varit den dubbla och levnadsstandarden mycket lägre än som nu är fallet.
För borgerligheten och många socialdemokrater bjuder det emot att erkänna att kommunister över huvud taget gjort något positivt. Varje positiv utsaga om kommunismen måste följas med en negativ för att det inte skall vara så positivt som det förtjänar. Aleksievitj skriver om sin fars svårigheter att omvärdera freden. Hon skriver:" För honom och hans krigskamrater är själva tanken på att omvärdera freden outhärdlig Hellre än att ifrågasätta segern frånsäger de sig sina egna vittnesbörd." Det man frånsäger sig är det förlorade slaget vid Rzjev som ligger bara 200 kilometer från Moskva. Det varade i 13 månader under hela 1942. I slaget dog en miljon människor, en halv miljon skadades men fronten flyttade inte en centimeter, allt enligt Aleksievitj. Orsaken till nederlaget skulle vara att Stalin hade utrotat de erfarna ryska befälhavarna under utrensningarna på trettiotalet och att de hade ersatts av rena amatörer när det gällde krigföring. Marskalk Zjukov kallade 1942 för " ett läroår"
Antikommunisters svårigheter att omvärdera kommunismen gör att man frånsäger sig ovedersägliga fakta. Det har nu gått så lång tid efter murens fall att man inte borde vara känslomässigt påverkad när man utreder vad som hände när kommunisterna dominerade östra Europa. Deras roll i segern i andra världskriget är ovedersäglig och kan inte bestridas.
Det har varit lättare att erkänna de kinesiska kommunisternas välgärningar. Det kommunistiska partiet har 73 miljoner medlemmar och är således ett massparti. I Braconier artikel om metallhandeln skriver han att Kina stod för 48 procent av världens stålproduktion. När det gäller koppar är Kina själv en stor producent men importerar också mycket. Priset föll mycket under 2008 men har tack vare kinesiska inköp stigit med 50 procent sedan årsskiftet. Samma sak har hänt med nickel. Braconier skriver följande om Kinas ekonomiska utveckling:" Kinas tillväxt kommer att öka under resten av 2009 när stimulansåtgärderna får full effekt. BNP kan växa med hela 9 procent under fjärde kvartalet vilket på årsbasis ger en tillväxt på 7,5 procent, beräknar Kinas statliga prognosinstitut."
För att förminska det kinesiska kommunistpartiets insatser drar man fram Tibetfrågan och brotten med de mänskliga rättigheterna. Om man jämför med det demokratiska Indien och dess folkökning och underutveckling är utfallet positivt för Kina tack vare dess familjeplanering. Det gäller också för Östeuropa med dess fria aborter i jämförelse med Latinamerika. Utan aborter hade kanske befolkningen varit den dubbla och levnadsstandarden mycket lägre än som nu är fallet.
lördag 9 maj 2009
Skördetid för ayatollorna?
Jag har under årens lopp tagit ställning för multikulturalism och mot islamofobi. Jag har påverkats av journalisten Andreas Malm att ta denna ställning.
Torbjörn Elensky framhåller i en artikel i DN den 8 maj 2009 under rubriken "Skördetid för ayatollorna" att multikulturalismen snarast har förstärkt de extrema krafternas och särskilt då muslimers maktställning. Elensky har recenserat en bok av Kenan Malik med titeln "From fatwa to jihad : The Rushdie affair and its legacy. Elensky skriver följande:" Både engelska och amerikanska politiker på allra högsta nivå, inklusive Thatcher och Bush den äldre beklagade att Rushdie sårat muslimernas känslor i stället för att ställa upp för hans ytrandefrihet."
Jag beklagar att jag av ren okunskap tagit en felaktig ställning. Så upplever jag det efter att ha läst recensionen av Kenan Maliks bok. Syftet var gott men det blev fel när extrema krafter drog nytta av min opinionsbildning. Elensky skriver:" Förläggare och publicister tänker numera två gånger innan de trycker något som kan uppfattas som misshagligt. En högljudd och aggressiv minoritet, som rider på multikulturalismens programmatiska respekt för deras kollektiva rättigheter, har kidnappat både religionen och (främst) de muslimska invånarna i Europa. De har också skaffat sig själva inflytande, inte minst via medier och genom att de fångat opinionskänsliga politikers uppmärksamhet."
Det var ord och inga visor om multikulturalismen. Jag förklarar härmed att jag i stort sett tar avstånd från denna riktning av kulturen..
Torbjörn Elensky framhåller i en artikel i DN den 8 maj 2009 under rubriken "Skördetid för ayatollorna" att multikulturalismen snarast har förstärkt de extrema krafternas och särskilt då muslimers maktställning. Elensky har recenserat en bok av Kenan Malik med titeln "From fatwa to jihad : The Rushdie affair and its legacy. Elensky skriver följande:" Både engelska och amerikanska politiker på allra högsta nivå, inklusive Thatcher och Bush den äldre beklagade att Rushdie sårat muslimernas känslor i stället för att ställa upp för hans ytrandefrihet."
Jag beklagar att jag av ren okunskap tagit en felaktig ställning. Så upplever jag det efter att ha läst recensionen av Kenan Maliks bok. Syftet var gott men det blev fel när extrema krafter drog nytta av min opinionsbildning. Elensky skriver:" Förläggare och publicister tänker numera två gånger innan de trycker något som kan uppfattas som misshagligt. En högljudd och aggressiv minoritet, som rider på multikulturalismens programmatiska respekt för deras kollektiva rättigheter, har kidnappat både religionen och (främst) de muslimska invånarna i Europa. De har också skaffat sig själva inflytande, inte minst via medier och genom att de fångat opinionskänsliga politikers uppmärksamhet."
Det var ord och inga visor om multikulturalismen. Jag förklarar härmed att jag i stort sett tar avstånd från denna riktning av kulturen..
Per Stigman en antinazistisk äventyrserie.
Under streckets artikel i SvD den 7 maj med rubriken "Per Stigman varnade barnen för nazisterna" och skriven av Ulf Boëthius, intresserade mig i högsta grad.
Jag läste om Per Stigmans äventyr i 1300-talets Sverige under krigsåren. Det var spännande läsning när han gjorde upp räkningen med tyska fogdar i Albrekt av Mecklenburgs Sverige. Albrekt var kung i Sverige mellan 1364 och 1389. Såsom varande tysk var han ett lämpligt föremål när kommunisten och redaktören för den antinazistiska Arbetar-Tidningen Nils Holmberg ville gissla nazisterna. Jag hade dock ingen tanke på att det var ett led i uppgörelsen med det nazistiska Tyskland när jag läste berättelserna. Jag läste dem eftersom de hade ett spännande innehåll. Rekord-Magasinet hette tidningen som äventyrsberättelserna var införda i, som annars mest handlade om sport. Jag var också idrottsintresserad men då var alla idrottsmän amatörer och hade ett arbete vid sidan om idrotten. Nu handlar det bara om pengar så därför ser jag bara på OS och VM. Liksom jag kunde årtal i historien kände jag då också till världsrekorden i fri idrott.
Enligt Boéthius "föddes Per Stigman i själva verket redan 1942 då Holmberg blev ombedd att skriva en följetong för ungdom i det nystartade Rekord-Magasinet. Hjälten dök upp i tidningens första nummer utgivet i december 1942." När jag började läsa om Per Stigman kommer jag inte ihåg men det var kanske sista krigsåret 1945 när jag var nio år.
Nils Holmberg träffade jag då och då när det hölls föredrag i politiska ämnen. Han var en bra talare. I mitt tycke var han alltför antisovjetisk och för mycket Kinavän. Han bodde i Kina under några år. Annars var hans hemvist Göteborg. Han och Mao skulle vända sig i sina gravar om de såg vad sentida kommunister hade gjort med Kina.
Jag läste om Per Stigmans äventyr i 1300-talets Sverige under krigsåren. Det var spännande läsning när han gjorde upp räkningen med tyska fogdar i Albrekt av Mecklenburgs Sverige. Albrekt var kung i Sverige mellan 1364 och 1389. Såsom varande tysk var han ett lämpligt föremål när kommunisten och redaktören för den antinazistiska Arbetar-Tidningen Nils Holmberg ville gissla nazisterna. Jag hade dock ingen tanke på att det var ett led i uppgörelsen med det nazistiska Tyskland när jag läste berättelserna. Jag läste dem eftersom de hade ett spännande innehåll. Rekord-Magasinet hette tidningen som äventyrsberättelserna var införda i, som annars mest handlade om sport. Jag var också idrottsintresserad men då var alla idrottsmän amatörer och hade ett arbete vid sidan om idrotten. Nu handlar det bara om pengar så därför ser jag bara på OS och VM. Liksom jag kunde årtal i historien kände jag då också till världsrekorden i fri idrott.
Enligt Boéthius "föddes Per Stigman i själva verket redan 1942 då Holmberg blev ombedd att skriva en följetong för ungdom i det nystartade Rekord-Magasinet. Hjälten dök upp i tidningens första nummer utgivet i december 1942." När jag började läsa om Per Stigman kommer jag inte ihåg men det var kanske sista krigsåret 1945 när jag var nio år.
Nils Holmberg träffade jag då och då när det hölls föredrag i politiska ämnen. Han var en bra talare. I mitt tycke var han alltför antisovjetisk och för mycket Kinavän. Han bodde i Kina under några år. Annars var hans hemvist Göteborg. Han och Mao skulle vända sig i sina gravar om de såg vad sentida kommunister hade gjort med Kina.
onsdag 6 maj 2009
Thatcher och Marx.
Under rubriken "Lady Thatcher would despise today`s vision." skriver Maurice Saatchi i Financial Times den 4 maj 2009 om Thatcher förmodade åsikter om dagens politiska utveckling. Han skriver " att alla vill bli odödliga som få är, men Margaret Thatcher är det….(-)
Liksom förkämparna av liberal demokrati Locke, Rousseau och Jefferson ansåg hon att en regering som bygger på de styrandes välvilja och som behandlar undersåtarna som barn är den största tänkbara despotism och det förstör all frihet."
I samband med detta kommer Saatchi in på annan odödlig person nämligen Marx:" Karl Marx`s achievement was to claim "human dignity" for the left. Lady Thatcher`s achievement was to recapture those words for Conservatism.( Karl Marx bedrift var att kräva " mänsklig värdighet" för vänstern. Lady Thatchers bedrift var att återta dessa ord för de konservativa.)"
När man jämför Thatcher och Marx när det gäller odödlighet anser jag att Marx var mest betydelsefull för världens utveckling.
Marx har jag redan behandlat i två artiklar nämligen :" Om Karl Marx hade levat i dag." (Sourze, Yngve Karlsson sidan 6) och " Jag har läst Marx Kapitalet på nytt"( sidan 4)
Konservatism har jag behandlat i artiklarna:" Konservatism och nyliberalism" (sidan 7) och "Konservatism till historiens sophög" (sidan 7)
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att också läsa artikeln "Förnuft och dogmatism" (sidan 6)
I bokhyllan hittar jag de tre banden av Kapitalet och dessutom Mats Dahlkvists bok "Att studera Kapitalet". Det är intressant att närmare undersöka de tre bandens tillkomsthistoria. Första bandet utkom 1867 medan Marx fortfarande levde. Det andra utkom 1885 två år efter Marx död. Det färdigställdes av Friedrich Engels. Engels måste ha varit en mycket vital åldring när han kunde slutföra utgivandet av tredje bandet vid 74 års ålder år 1894. Boken är på 872 sidor så det kan inte ha varit lätt att färdigställa den.
Konservatism har varit förknippad med 1900-talets stora katastrofer. Första världskriget förorsakades av extrem nationalism och det andra av extrem rasism. Både nationalismen och rasismen kan förknippas med konservatism. Marxismen är starka motståndare till båda dessa företeelser liksom religiös fundamentalism. Det visade sig i Jugoslavien när marxismen hade förlorat makten över själarna blev det inbördeskrig på grund av nationalismens återkomst som samlande idé.
Liksom förkämparna av liberal demokrati Locke, Rousseau och Jefferson ansåg hon att en regering som bygger på de styrandes välvilja och som behandlar undersåtarna som barn är den största tänkbara despotism och det förstör all frihet."
I samband med detta kommer Saatchi in på annan odödlig person nämligen Marx:" Karl Marx`s achievement was to claim "human dignity" for the left. Lady Thatcher`s achievement was to recapture those words for Conservatism.( Karl Marx bedrift var att kräva " mänsklig värdighet" för vänstern. Lady Thatchers bedrift var att återta dessa ord för de konservativa.)"
När man jämför Thatcher och Marx när det gäller odödlighet anser jag att Marx var mest betydelsefull för världens utveckling.
Marx har jag redan behandlat i två artiklar nämligen :" Om Karl Marx hade levat i dag." (Sourze, Yngve Karlsson sidan 6) och " Jag har läst Marx Kapitalet på nytt"( sidan 4)
Konservatism har jag behandlat i artiklarna:" Konservatism och nyliberalism" (sidan 7) och "Konservatism till historiens sophög" (sidan 7)
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att också läsa artikeln "Förnuft och dogmatism" (sidan 6)
I bokhyllan hittar jag de tre banden av Kapitalet och dessutom Mats Dahlkvists bok "Att studera Kapitalet". Det är intressant att närmare undersöka de tre bandens tillkomsthistoria. Första bandet utkom 1867 medan Marx fortfarande levde. Det andra utkom 1885 två år efter Marx död. Det färdigställdes av Friedrich Engels. Engels måste ha varit en mycket vital åldring när han kunde slutföra utgivandet av tredje bandet vid 74 års ålder år 1894. Boken är på 872 sidor så det kan inte ha varit lätt att färdigställa den.
Konservatism har varit förknippad med 1900-talets stora katastrofer. Första världskriget förorsakades av extrem nationalism och det andra av extrem rasism. Både nationalismen och rasismen kan förknippas med konservatism. Marxismen är starka motståndare till båda dessa företeelser liksom religiös fundamentalism. Det visade sig i Jugoslavien när marxismen hade förlorat makten över själarna blev det inbördeskrig på grund av nationalismens återkomst som samlande idé.
fredag 1 maj 2009
Har vänstern en chans?
Första maj är, frånsett kvällstidningarna, en tidningsfri dag och jag hade istället med mig fyra Internationalen till seven eleven. Det var tyvärr ett ganska magert innehåll och jag förstod varför när jag läste Financial Times från den 30 april. Det skall fan till att vara vänsterman i dessa dagar.
Andra sidan i FT visar nattsvarta siffror för BNP och arbetslöshet i en rad länder. Tysklands BNP kommer att minska med 6 procent under 2009. Irlands ekonomi kommer att minska med 14 procent mellan 2008 och 2010. Spaniens arbetslöshet kommer bli 17,2 procent av arbetskraften. Under de första tre månaderna av 2009 sjönk USA:s ekonomi med 6,1 procent. Brasiliens industriella produktion sjönk under 12 månader fram till februari med 17 procent.
Ovanstående siffror borde bädda för vänstern men det syns inte något vänsteralternativ över horisonten. En insändare av nyliberalen Johnny Munkhammar under rubriken "No alternative to Thatcherism" förklarar varför. Han skriver att under de 30 år som har gått sedan Thatcher kom till makten har världshandeln femdubblats, inkomsterna ökat med 50 procent och hundratals miljoner människor har lämnat fattigdomen bakom sig.
Det ser inte särskilt ljust ut för en vänsterman. Jag ser inga ljuspunkter i mörkret. Nyliberalerna har tagit hem spelet så långt jag kan se.
Andra sidan i FT visar nattsvarta siffror för BNP och arbetslöshet i en rad länder. Tysklands BNP kommer att minska med 6 procent under 2009. Irlands ekonomi kommer att minska med 14 procent mellan 2008 och 2010. Spaniens arbetslöshet kommer bli 17,2 procent av arbetskraften. Under de första tre månaderna av 2009 sjönk USA:s ekonomi med 6,1 procent. Brasiliens industriella produktion sjönk under 12 månader fram till februari med 17 procent.
Ovanstående siffror borde bädda för vänstern men det syns inte något vänsteralternativ över horisonten. En insändare av nyliberalen Johnny Munkhammar under rubriken "No alternative to Thatcherism" förklarar varför. Han skriver att under de 30 år som har gått sedan Thatcher kom till makten har världshandeln femdubblats, inkomsterna ökat med 50 procent och hundratals miljoner människor har lämnat fattigdomen bakom sig.
Det ser inte särskilt ljust ut för en vänsterman. Jag ser inga ljuspunkter i mörkret. Nyliberalerna har tagit hem spelet så långt jag kan se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
