I en insändare Financial Times den 24 febr. 2010 klargör John F. May och Jean-Pierre Guengant på ett övertygande sätt förhållandet mellan fattigdom och demografisk utveckling på Haiti under rubriken Haiti must tackle its high birth rate.
När Haiti blev självständigt 1804 uppskattas befolkningen ha varit en halv miljon invånare. Den växte sedan med 5 miljoner mellan 1804 och 1980 och med ytterligare 4,5 mellan 1980 och 2010. Befolkningstillväxten är 2 procent eller 200 000 per år. Det är ohållbart på längre sikt för ett så fattigt land.
Den som vill hjälpa Haiti befolkning uthålligt måste koncentrera sig på en fri och högkvalitativ familjeplanering. Haiti kan inte förlita sig på att grannländerna skall utgöra en säkerhetsventil för Haitis befolkning om regeringen där inte gör något för att minska folkökningen.
fredag 26 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Demokratin svagare än man tror.
I en artikel i Financial Times den 22 febr. 2010 under rubriken Never underestamate the iron fist skriver Gideon Rachman om den fara som demokratin vilade under den första halvan av århundradet. Jag har själv behandlat samma tema i min artikel här på Sourze under rubriken Om högern hade vunnit kriget (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) Artikeln är en recension av Azar Gats bok Victorious and Vulnerable med underrubriken Why Democracy Won in the 20th Century and How it is Still Imperilled.( Varför demokratin vann under 1900-talet och varför den fortfarande är i fara.)
Rachman skriver om de ständiga framgångarna för liberal demokrati under den sista halvan av 1900-talet i Östasien och Latinamerika. Sydkorea, Taiwan, Filipinerna, Brasilien och Argentina införde demokrati under 1980-talet. Berlinmurens fall 1989 medförde att Östeuropa demokratiserades. Apartheidregimens fall inverkade gynnsamt för demokratin i Afrika.
Idag underskattar man de autoritära regimerna Japans och Tysklands ekonomiska styrka.Enligt Gat kombinerade dessa länder ekonomisk effektivitet, folkligt stöd och militär styrka. Gat tror ” att utgången av andra världskriget inte bestämdes av den liberala demokratins överlägsenhet utan av den relativa storleken på motståndarna. Helt enkelt att Tyskland och Japan var för små. I kontrast till dessa var det helt och hållet Amerikas storlek snarare än det demokratiska politiska systemet som vann kriget."
Rachman skriver:”Han borde också ha noterat att triumfen för ”demokratin” 1945 säkrades bara genom enorma offer gjorda av odemokratiska Sovjetunionen. Den stora frågan som konfronterar världen nästa generation är frågan hur Kina kan efterlikna de framgångsrika autoritära regimerna i första hälften av 1900-talet…Hans studie av förra århundradet är en användbar påminnelse om att demokratins triumf kanske är mera oviss än man tidigare har trott i ljuset av slutet av det kalla kriget.”
Rachman skriver om de ständiga framgångarna för liberal demokrati under den sista halvan av 1900-talet i Östasien och Latinamerika. Sydkorea, Taiwan, Filipinerna, Brasilien och Argentina införde demokrati under 1980-talet. Berlinmurens fall 1989 medförde att Östeuropa demokratiserades. Apartheidregimens fall inverkade gynnsamt för demokratin i Afrika.
Idag underskattar man de autoritära regimerna Japans och Tysklands ekonomiska styrka.Enligt Gat kombinerade dessa länder ekonomisk effektivitet, folkligt stöd och militär styrka. Gat tror ” att utgången av andra världskriget inte bestämdes av den liberala demokratins överlägsenhet utan av den relativa storleken på motståndarna. Helt enkelt att Tyskland och Japan var för små. I kontrast till dessa var det helt och hållet Amerikas storlek snarare än det demokratiska politiska systemet som vann kriget."
Rachman skriver:”Han borde också ha noterat att triumfen för ”demokratin” 1945 säkrades bara genom enorma offer gjorda av odemokratiska Sovjetunionen. Den stora frågan som konfronterar världen nästa generation är frågan hur Kina kan efterlikna de framgångsrika autoritära regimerna i första hälften av 1900-talet…Hans studie av förra århundradet är en användbar påminnelse om att demokratins triumf kanske är mera oviss än man tidigare har trott i ljuset av slutet av det kalla kriget.”
torsdag 18 februari 2010
Zonterapi
Jag har tidigare använt begreppet BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) i positiv bemärkelse. I negativ bemärkelse använder Per T. Ohlsson begreppet PIGS ( Portugal, Italien, Grekland och Spanien) i en artikel i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 under rubriken Zonterapi
Per T. Ohlsson skriver:” Vad PIGS har gemensamt är ineffektiva produktionsapparater, svaga statsfinanser och hög skuldsättning. Den grekiska statsskulden beräknas i år uppgå till 125 procent av BNP, långt över de 60 procent som stipuleras av EU…. Portugal, tyngt av stora underskott, styrs av en svag minoritetsregering. Italien, med en statsskuld som motsvarar 117 procent av BNP, misstänks för att liksom Grekland trixa med statistiken.
Om hur problemen skall lösas har Per T. Ohlsson följande att förtälja.:” Så hur skall EU lösa PIGS-problemet? För lösas måste det. En grekisk statsbankrutt, med oanade konsekvenser för övriga eurozonen, kan inte uteslutas. Enligt kreditvärderingsinstitutet Moody´s är Grekland ett av tio länder – Ukraina, Venezuela och Argentina ingår också i församlingen – som löper störst risk att haverera…..Grekland, som på det mest flagranta vis har misskött sin ekonomi, är i behov av operation, Istället blir det zonterapi.”
Om PIGS-krisen hade varit allmänt bekant tidigare hade nog inte Lissabonfördraget gått igenom. Man kan fråga sig vem som samordnar insatserna för att lösa krisen. Blir det europeiska rådets nye ” president” den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy eller den nyss omvalde kommissionsordföranden José Manuel Barroso eller unionens roterande ordförandeskap – för närvarande Spanien.
Underrubriken i artikeln har följande lydelse:” Det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år,”
Per T. Ohlsson skriver:” Vad PIGS har gemensamt är ineffektiva produktionsapparater, svaga statsfinanser och hög skuldsättning. Den grekiska statsskulden beräknas i år uppgå till 125 procent av BNP, långt över de 60 procent som stipuleras av EU…. Portugal, tyngt av stora underskott, styrs av en svag minoritetsregering. Italien, med en statsskuld som motsvarar 117 procent av BNP, misstänks för att liksom Grekland trixa med statistiken.
Om hur problemen skall lösas har Per T. Ohlsson följande att förtälja.:” Så hur skall EU lösa PIGS-problemet? För lösas måste det. En grekisk statsbankrutt, med oanade konsekvenser för övriga eurozonen, kan inte uteslutas. Enligt kreditvärderingsinstitutet Moody´s är Grekland ett av tio länder – Ukraina, Venezuela och Argentina ingår också i församlingen – som löper störst risk att haverera…..Grekland, som på det mest flagranta vis har misskött sin ekonomi, är i behov av operation, Istället blir det zonterapi.”
Om PIGS-krisen hade varit allmänt bekant tidigare hade nog inte Lissabonfördraget gått igenom. Man kan fråga sig vem som samordnar insatserna för att lösa krisen. Blir det europeiska rådets nye ” president” den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy eller den nyss omvalde kommissionsordföranden José Manuel Barroso eller unionens roterande ordförandeskap – för närvarande Spanien.
Underrubriken i artikeln har följande lydelse:” Det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år,”
tisdag 9 februari 2010
Blir det ett LUV?
Per T. Ohlsson ger Sydsvenskan den 17 jan. 2010 de bästa förklaringarna hur ekonomin utvecklas som jag någonsin har läst under rubriken ”Uppsving eller bakslag?” Underrubriken lyder:” Det värsta ser ut att vara över. Med betoning på ser ut.”
Det är särskilt två saker som jag vill framhålla. Per T. Ohlsson skriver:”
1) En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först 1931 två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
2) Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja genomföras? Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariet i en färsk riskrapport för 2010.”
Det kommer nog att bli intressant att se hur världsekonomin utvecklas under 2010-talet. Det är anmärkningsfullt att Grekland som nästan hade blivit kommunistiskt efter andra världskriget skulle ha sämre ekonomi än de länder som blev kommunistiska i Östeuropa. Om detta skriver Per T. Ohlsson följande:” Grekland är ett särskilt orosmoment, eftersom landet tillhör eurozonen. Det grekiska budgetunderskottet uppgår officiellt till 12,7 procent, långt över de tre procent som EU stipulerar… Grekland, med en korrupt och ineffektiv byråkrati, har i åratal lämnat friserade uppgifter om landets ekonomiska tillstånd.”
Man kan jämföra Grekland med Slovenien som en gång tillhörde Jugoslavien. Landet har kvalificerat sig till EURO på egna meriter.
Per T. Ohlsson uppmanar läsarna att temperera optimismen och avslutar artikeln med följande ord:” Dow Jones index för New York-börsen steg med mer än 20 procent vid fyra tillfällen – för att varje gång rasa till nya bottennivåer. När då? 1929-1932.”
Av ovanstående resonemang framgår att det inte var så dåligt i de före detta kommunistiska länderna. Kina och Vietnam är riktiga tigerekonomier framför allt för att de är politiskt oreformerade. Det har inneburit att man har kunnat satsa på ekonomisk utveckling framför höjning av folkets levnadsstandard. Att samma parti suttit vid makten hela tiden har bidragit till en kontinuitet som ofta saknas i länder med demokratiska val. Samtidigt har hundratals miljoner människor lämnat den absoluta fattigdomen bakom sig. Bland de politiskt reformerade länderna har Polen klarast sig bäst under lågkonjunkturen.
Jag läste i en tidning om att ekonomin skulle kunna liknas vid ett LUV där L skulle bli den ekonomiska utvecklingen i EU medan U blir USA:s utveckling. För Indien och Kina blir det ett V. Möjligheten finns att blir ett W i någon del av världen.
Det är särskilt två saker som jag vill framhålla. Per T. Ohlsson skriver:”
1) En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först 1931 två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
2) Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja genomföras? Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariet i en färsk riskrapport för 2010.”
Det kommer nog att bli intressant att se hur världsekonomin utvecklas under 2010-talet. Det är anmärkningsfullt att Grekland som nästan hade blivit kommunistiskt efter andra världskriget skulle ha sämre ekonomi än de länder som blev kommunistiska i Östeuropa. Om detta skriver Per T. Ohlsson följande:” Grekland är ett särskilt orosmoment, eftersom landet tillhör eurozonen. Det grekiska budgetunderskottet uppgår officiellt till 12,7 procent, långt över de tre procent som EU stipulerar… Grekland, med en korrupt och ineffektiv byråkrati, har i åratal lämnat friserade uppgifter om landets ekonomiska tillstånd.”
Man kan jämföra Grekland med Slovenien som en gång tillhörde Jugoslavien. Landet har kvalificerat sig till EURO på egna meriter.
Per T. Ohlsson uppmanar läsarna att temperera optimismen och avslutar artikeln med följande ord:” Dow Jones index för New York-börsen steg med mer än 20 procent vid fyra tillfällen – för att varje gång rasa till nya bottennivåer. När då? 1929-1932.”
Av ovanstående resonemang framgår att det inte var så dåligt i de före detta kommunistiska länderna. Kina och Vietnam är riktiga tigerekonomier framför allt för att de är politiskt oreformerade. Det har inneburit att man har kunnat satsa på ekonomisk utveckling framför höjning av folkets levnadsstandard. Att samma parti suttit vid makten hela tiden har bidragit till en kontinuitet som ofta saknas i länder med demokratiska val. Samtidigt har hundratals miljoner människor lämnat den absoluta fattigdomen bakom sig. Bland de politiskt reformerade länderna har Polen klarast sig bäst under lågkonjunkturen.
Jag läste i en tidning om att ekonomin skulle kunna liknas vid ett LUV där L skulle bli den ekonomiska utvecklingen i EU medan U blir USA:s utveckling. För Indien och Kina blir det ett V. Möjligheten finns att blir ett W i någon del av världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
