I tidningen Metro den 24 maj 2010 skriver Johanna Ohlsson under rubriken ”1,3 miljoner jobb snart lediga i Sverige” och med underrubrikerna ”Historisk generationsväxling” och ”Över en miljon kommer att gå i pension inom tio år.” Samma ämne har jag skrivit om på Sourze i ”Kris eller inte” (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) och ” Dagens generation av ungdomar ”förlorad””.(Sourze sidan 1)
Rubrik och underrubriker innehåller det väsentliga av det jag har kommit fram till i mina artiklar på Sourze. Enligt Ohlsson säger Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen; följande:” För dagens ungdomar innebär det goda framtidsutsikter. Det är historiskt att det är fler som slutar än som kommer ut på arbetsmarknaden… De stora pensionsavgångarna innebär inte bara ett tapp av arbetskraft utan även ett tapp av skatteinkomster. Vi behöver både fler händer och fler skattebetalare för att klara av till exempel sjukvården och äldreomsorgen.”
För att förebygga klyftan mellan generationerna kommer invandrarna väl till pass. De behöver dock att utbildas för sina framtida arbetsuppgifter.
onsdag 26 maj 2010
söndag 23 maj 2010
Devalvering - bra för EU?
En ledare i Financial Times den 17 maj 2010 har rubriken Nothing shamful about weak euro och underrubriken Common currency´s fall is good for eurozone economy. Det är alltså inget skamligt att ha en svag euro och valutan fall är bra för eurozonens ekonomi. Det beror på vad man jämför med. Jämfört med när euron infördes 1999 stod både euron och dollarn på cirka 7 kronor. Sedan dess har euron stigit med cirka 2 kronor.
Sverige har en tradition med lyckosamma devalveringar liksom Tyskland har en historia med dito revalveringar. Sverige började redan på 1930-talet när man devalverade med 30 procent år 1931 och fick därefter en god ekonomisk utveckling under 1930-talet. 1950 var det åter dags för en ny stor devalvering och de borgerliga fortsatte efter det att de kommit till makten 1976 med tre små devalveringar. När socialdemokraterna återkom till makten 1982 fanns det en tro på att devalveringar kunde ta landet ur krisen. Man ville ursprungligen devalvera med 20 procent men stannade slutligen vid 16 procent. Den senaste stora nedskrivningen av kronan skedde 1994 när man lät kronan flyta i förhållande till andra valutor. Det blev en nedskrivning med 30 procent.
En följd av de många devalveringarna har blivit att exportföretagen haft gyllene tider och att Sverige kan ståta med två personbilföretag och likaledes två last- dito. De som förlorade på valutaförsämringen var löntagarkollektivet som genom ökade importkostnader fått en eroderad köpkraft. Därigenom blev det ett ökat tryck på löneökningar för att kompensera för prisökningarna och inflationsförväntningar.
Ledaren i Financial Times hyser samma tro på devalveringarnas förtjänster som socialdemokraterna en gång gjorde 1982. Exporten från EU skulle gynnas och länderna med en svag ekonomi skulle stärkas.
Sverige har en tradition med lyckosamma devalveringar liksom Tyskland har en historia med dito revalveringar. Sverige började redan på 1930-talet när man devalverade med 30 procent år 1931 och fick därefter en god ekonomisk utveckling under 1930-talet. 1950 var det åter dags för en ny stor devalvering och de borgerliga fortsatte efter det att de kommit till makten 1976 med tre små devalveringar. När socialdemokraterna återkom till makten 1982 fanns det en tro på att devalveringar kunde ta landet ur krisen. Man ville ursprungligen devalvera med 20 procent men stannade slutligen vid 16 procent. Den senaste stora nedskrivningen av kronan skedde 1994 när man lät kronan flyta i förhållande till andra valutor. Det blev en nedskrivning med 30 procent.
En följd av de många devalveringarna har blivit att exportföretagen haft gyllene tider och att Sverige kan ståta med två personbilföretag och likaledes två last- dito. De som förlorade på valutaförsämringen var löntagarkollektivet som genom ökade importkostnader fått en eroderad köpkraft. Därigenom blev det ett ökat tryck på löneökningar för att kompensera för prisökningarna och inflationsförväntningar.
Ledaren i Financial Times hyser samma tro på devalveringarnas förtjänster som socialdemokraterna en gång gjorde 1982. Exporten från EU skulle gynnas och länderna med en svag ekonomi skulle stärkas.
onsdag 19 maj 2010
Sjunkande valuta bra för EU.
I en ledare i Financial Times den 17 maj 2010 med följande rubrik:” Nothing shameful about weak euro” med underrubrik” Common currency`s fall is good for eurozone economy” förklaras att nedskrivningen av EURO:n bara är positiv för EURO-länderna.
En artikel i Sourze med rubriken ”Vi bör stanna utanför eurozonen tills den blir stabil”hade följande underrubrik:” Ett problem med eurozonen är att den inte är ett optimalt valutaområde. Det bör råda likartade förhållanden när det gäller produktionsstruktur, konjunkturmönster och finanspolitik och dessa bör konvergera över tid för att undvika asymmetriska störningar.”
Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 med rubriken Zonterapi följande:” Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.”
Den sista uppskattningen att dit är det långt var en felbedömning av Per T. Ohlsson. EU har drabbats av en svår asymmetrisk chock. Grekland var i behov av en operation men behandlades med zonterapi
En artikel i Sourze med rubriken ”Vi bör stanna utanför eurozonen tills den blir stabil”hade följande underrubrik:” Ett problem med eurozonen är att den inte är ett optimalt valutaområde. Det bör råda likartade förhållanden när det gäller produktionsstruktur, konjunkturmönster och finanspolitik och dessa bör konvergera över tid för att undvika asymmetriska störningar.”
Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 med rubriken Zonterapi följande:” Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.”
Den sista uppskattningen att dit är det långt var en felbedömning av Per T. Ohlsson. EU har drabbats av en svår asymmetrisk chock. Grekland var i behov av en operation men behandlades med zonterapi
torsdag 6 maj 2010
Ekonomiskt stålbad väntar britterna.
Per T. Ohlsson har i Sydsvenskan den 2 maj 2010 skrivit ännu en mycket upplysande artikel. Denna gång gällde det valet i Storbritannien. Rubriken är När spåren förskräcka och underrubriken har följande lydelse:” Oavsett vem som bildar regering stundar drakoniska nedskärningar i Storbritanniens finanser.”
Särskilt förskräcka spåren från de gånger landet hade haft s.k. ”hung parlament” d.v.s. när varken Labour eller de konservativa har majoritet i parlamentet. Storbritannien har i modern tid haft hungparlament två gånger 1929 och 1974.
År 1929 bildade Labours Ramsay MacDonald en minoritetsregering med stöd av liberalerna. När depressionen kom stod regeringen handfallen och avgick 1931 till förmån för en samlingsregering. Per T. Ohlsson frågar sig om inte Storbritannien hade klarat depressionen bättre med en majoritetsregering.
År 1974 var läget prekärt med hög inflation och stigande arbetslöshet. I valet fick de konservativa under Heath något mer röster än labour och försökte bilda regering med liberalerna. När dessa krävde en reform av valsystemet sade Heath nej till detta och labour under Harold Wilson bildade regering. I oktober 1974 utlystes nyval men labour fick bara tre mandats övervikt. Om vad som hände sedan skriver Per T Ohlsson följande:”Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978 – 1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker ,” The Winter of Discontent” som röjde väg för Margret Thatchers första valseger."
År 2010 skriver Dan Lucas i DN den 5 maj följande:” När finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.
Vilken regering som än kommer till makten måste räkna med att få låta brittisk ekonomi genomgå ett stålbad. Ett institut klagar över att inte partierna förklarar hur allvarligt läget är för Storbritanniens ekonomi. En svekdebatt kan bli följden.
Särskilt förskräcka spåren från de gånger landet hade haft s.k. ”hung parlament” d.v.s. när varken Labour eller de konservativa har majoritet i parlamentet. Storbritannien har i modern tid haft hungparlament två gånger 1929 och 1974.
År 1929 bildade Labours Ramsay MacDonald en minoritetsregering med stöd av liberalerna. När depressionen kom stod regeringen handfallen och avgick 1931 till förmån för en samlingsregering. Per T. Ohlsson frågar sig om inte Storbritannien hade klarat depressionen bättre med en majoritetsregering.
År 1974 var läget prekärt med hög inflation och stigande arbetslöshet. I valet fick de konservativa under Heath något mer röster än labour och försökte bilda regering med liberalerna. När dessa krävde en reform av valsystemet sade Heath nej till detta och labour under Harold Wilson bildade regering. I oktober 1974 utlystes nyval men labour fick bara tre mandats övervikt. Om vad som hände sedan skriver Per T Ohlsson följande:”Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978 – 1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker ,” The Winter of Discontent” som röjde väg för Margret Thatchers första valseger."
År 2010 skriver Dan Lucas i DN den 5 maj följande:” När finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.
Vilken regering som än kommer till makten måste räkna med att få låta brittisk ekonomi genomgå ett stålbad. Ett institut klagar över att inte partierna förklarar hur allvarligt läget är för Storbritanniens ekonomi. En svekdebatt kan bli följden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
