Rätten till lättja del 2.

I SvD under strecket den 14 aug. 2010 fanns en artikel med rubriken ”André Gorz arbetslinjens svurna fiende” skriven av Roland Paulsen. Jag har själv behandlat samma ämne på Sourze i artikeln ” Rätten till lättja”( Sourze Yngve Karlsson sidan 10) efter Paul Lafarques bok med samma titel. Artikeln skrevs 2005 med det klimat på arbetsmarknaden som existerade då. Sedan dess med borgerlig regering har arbetslinjen gällt i högsta grad till skillnad från bidragslinjen som de rödgröna beskylls för att förorda.

Jag skriver:” För närvarande gäller maximen att om du inte arbetar skall du inte äta. Om man rättar sig efter Lafarques bok behöver man inte ha dåligt samvete om man inte arbetar. Om Marx bok Kapitalet var en ledstjärna för 1900-talets radikala ungdomar skulle Lafarques bok ” Rätten till lättja” kunna vara en tröst för 2000-talets ungdomar och invandrare utan arbete.”

Paulsens underrubrik har följande lydelse:” Arbetet har tack vare en långt driven automatisering frikopplats från skapandet av välstånd, och har numera bara sig självt som mål. Den franske filosofen André Gorz kritik av arbetets helgd är ständigt aktuell.”

Gorz och Lafarque symboliserar den radikala arbetskritikens spännvidd. Lafarque förordade den auktoritära statssocialismen och Gorz hade reformistisk ansats. Arbetet är grundproblemet Det är inte konsumtionen, miljöförstörelsen eller kapitalets dominans utan produktionen kommer först i den kausala kedjan. Sedan Lafarque i slutet av 1800-talet propagerade för tre timmars arbetsdag har produktiviteten tjugodubblats.

Paulsen avslutar artikeln på följande sätt:” Exakt hur potentialen för arbetsreduktion praktiskt ska kunna realiseras är likafullt höljt i dunkel. Så länge man i den allmänpolitiska debatten vägrar att ta i frågan förtjänar Gorz författarskap all uppmärksamhet.”