Johan Staël von Holstein gör ett i stort sett omotiverat angrepp på socialdemokratin. Jag gillar dock att han tar ut svängarna och säger vad han innerst inne tänker. Jag gör samma men åt det andra hållet för socialdemokrati och kommunism men då får jag ofta lägga in dem på min blogg för Sourze vill inte publicera dem.
Göran Persson yttrade en gång att han hade upplevt klassamhället och han hatade det. Han hatade det dock inte mer än att han nu är både godsägare och konsult och har därmed en fot i den gamla kapitalismen och en annan i den nya varianten.
Jag upplevde det gamla klassamhället in på bara skinnet och ändå var vi lyckligt lottade som producerade vår egen mat så vi behövde inte svälta som nog arbetarna i samhällena kunde råka ut för. Vi odlade råg, vete, havre, korn och potatis. Av rågmjölet bakade mor brödkakor ungefär tio varje gång hon bakade och det i en vedspis som gjorde det mycket svårare att baka. Vetebröd kunde man få på söndagarna till kaffet. Potatis åt man nästan varje dag. Det var"bukafylla" som gjorde att man inte var hungrig på dagen. I skolan kunde man dock bli hungrig om man inte hade ätit tillräckligt med gröt och smörgåsar på morgonen. I skolan åt man bara medhavda smörgåsar. Klockan tre efter det att man kommit hem från skolan fick man den första lagade måltiden. Sedan skulle man byta kläder och börja arbeta för på den tiden arbetade också barnen. Det glömmer man bort när man förfasar sig över att barn arbetar i de fattiga länderna. På den tiden hade man en helt annan syn på barnarbete. Då ansågs det som bra att man lärde sig arbeta tidigt och med tiden bli en bra arbetare för något annat tänkte man sig inte att arbetarbarnen kunde bli. I affären handlade man bara havregryn, socker, salt och kryddor. Resten odlade vi själva. Vi hade tre kor och mjölken lämnades till mejeriet och sedan fick man skummjölk tillbaka som gick till grisen. Sedan grisen slaktats till jul tog min mor vara på allt på grisen från blodet till grisfötterna. Med hjälp av tarmarna gjordes isterband och fläsket lades i ett saltkar. Köttet lades i konserveringsburkar liksom bär och frukt. Vid jul fanns det kanske 50-75 konservburkar och 25-30 saftflaskor i källaren.
Vi hade en skock med får så vi hade vår egen ull. Ibland kardade jag ullen men jag försökte inte spinna den. Sedan stickade min mor strumpor och vantar. När vi behövde kläder gick mor till affären och köpte tyg och klippte sedan det efter ett mönster och sydde det på symaskinen. Till skolavslutningen fick hon mycket arbete med att sy nya kläder.
Man kan fråga sig om vi var olyckliga i vår värld. Jag tror inte det. Vi visste absolut ingenting annat än den värld vi levde i och var så hårt arbetande att det inte fanns någon tid att tänka. Det är här som socialdemokratins roll kommer in. Efter andra världskriget öppnades ett "window of opportunity" att häva den fattigdom som fanns i det svenska samhället. Först inrättades ett tullskydd på 30 procent för att skydda de industrier som byggts upp under kriget som omedelbart skulle ha slagits ut i händelse av att frihandel hade införts. Genom valutaregleringen kunde de mycket högre skatter som de rika i samhället tvingats att acceptera av patriotiska skäl under kriget bibehållas. Pengarna investerades inom landet i stället för att obeskattat lämna landet till länder med lägre skattesatser eller ingen skatt alls. Den solidariska lönepolitiken som innebar att man successivt höjde de lägst avlönades löner för att också dessa skulle få anständiga löner som man kunde leva på. Samtidigt sänktes tullsatserna gradvis och de industrier som inte kunde betala de högre lönerna slogs ut t.ex. textil- och skoindustrin till förmån för företag som kunde betala de högre lönerna. Så var det tänkt och det fungerade nästan perfekt. På tjugo år var fattigdomen borta och vi levde nästan i den bästa av världar med full sysselsättning och högre löner. Det var efter denna exempellösa framgång som socialdemokratin inte visste i vilken riktning man skulle gå. Frågan var om man skulle gå den socialistiska eller kapitalistiska vägen. Man valde att hanka sig fram från val till val och det var ingen vidare bra lösning. Kommunisterna i Kina valde utan blinka den kapitalistiska vägen men fortsatte att kalla sig för kommunister. Nu är det dessa avfallna kommunister som skapar den högkonjunktur som världen nu rider på.
Något window of opportunity fick inte Latinamerika eller tredje världen utom tigerekonomierna. De stora marknaderna USA och EU har redan framför allt Kina lagt beslag på och landet har blivit världens verkstad.
fredag 28 december 2007
fredag 21 december 2007
Om noll-summe-ekonomins faror.
Martin Wolf har i Financial Times den 19 dec. 2007 skrivit en artikel med rubriken:" The dangers of living in a zero-sum world economy".
Han inleder med "att vi har levat i en "positive-sum" världsekonomi under de senaste två decennierna. Han fortsätter med att han tror" att det är orsaken till att demokrati har blivit politisk norm, imperier har gått under, lagligt slaveri och träldom har försvunnit, och ett mått av välstånd har infunnit sig nästan överallt. Vad menar vi med "positive-sum" ekonomi? Det är en ekonomi där alla kan få det bättre och realinkomsterna per capita stiger oupphörligt."
Wolf frågar i artikeln hur länge detta kan vara och vad som händer om det upphör. Klimatförändringen och energisäkerheten ställer dessa frågor på sin spets. En noll-summe-ekonomi leder oundvikligen till förtryck hemma och plundring i utlandet. I traditionella bondesamhällen går överskottet till ett lyxöst levnadssätt hos en elit. Ett sätt att öka välståndet var att stjäla från andra länder.
Övergången till en " positive-sum"-ekonomi förändrade allt detta och eliten började tillåta att massorna fick rösträtt och mänskliga rättigheter och det faktum att man inte använde tvångsarbetskraft gjorde förändringen ännu lättare. Likaså erbjuder en "positive-sum" global värld upphörandet av det permanenta tillståndet av krig från de förmoderna samhällena. Världshandeln bidrar alltid till en"positive-sum" effekt men utbytet av kombinationen fredlig inre utveckling och internationell handel är långt mycket större.
Kina och Indien bygger nu sin legitimitet på inre ekonomisk utveckling och fredlig internationell handel. Wolf frågar sig om tiden av plundring är över. Det är här klimatförändringen och energibristen uppenbarar den nuvarande ekonomiska utvecklingens begränsningar.
Wolfs slutsats blir följande:" For if there are limits to emissions, there may also be limits of growth. But if there are indeed limits to growth, the political underpinnings of our world fall apart. Intense distributional conflicts must re-emerge indeed, they are already emerging- within and among countries./-/ But it is vital for hopes of peace and freedom that we sustain the positve-sum world economy."
Wolf:" För om det finns begränsningar i utsläpp kan det också bli begränsningar i tillväxt. Men om det verkligen blir begränsningar i tillväxten skulle det politiska understödet för vår värld falla samman. Häftiga omfördelningskonflikter kommer verkligen att återuppstå – inom och mellan länder./-/ Men det är viktigt för fredshoppet och friheten att vi vidmakthåller en "positive-sum" världsekonomi."
Slutklämmen blir:" The condition for success is successful investment in human ingenuity. Without it, dark days will come. That has never been truer than it is today."(Förutsättningen för framgång är en framgångsrikt utnyttjande av människans uppfinningsförmåga. Utan detta kan vi se framför oss dystra tider. Det har aldrig varit sannare än i dag.)
Han inleder med "att vi har levat i en "positive-sum" världsekonomi under de senaste två decennierna. Han fortsätter med att han tror" att det är orsaken till att demokrati har blivit politisk norm, imperier har gått under, lagligt slaveri och träldom har försvunnit, och ett mått av välstånd har infunnit sig nästan överallt. Vad menar vi med "positive-sum" ekonomi? Det är en ekonomi där alla kan få det bättre och realinkomsterna per capita stiger oupphörligt."
Wolf frågar i artikeln hur länge detta kan vara och vad som händer om det upphör. Klimatförändringen och energisäkerheten ställer dessa frågor på sin spets. En noll-summe-ekonomi leder oundvikligen till förtryck hemma och plundring i utlandet. I traditionella bondesamhällen går överskottet till ett lyxöst levnadssätt hos en elit. Ett sätt att öka välståndet var att stjäla från andra länder.
Övergången till en " positive-sum"-ekonomi förändrade allt detta och eliten började tillåta att massorna fick rösträtt och mänskliga rättigheter och det faktum att man inte använde tvångsarbetskraft gjorde förändringen ännu lättare. Likaså erbjuder en "positive-sum" global värld upphörandet av det permanenta tillståndet av krig från de förmoderna samhällena. Världshandeln bidrar alltid till en"positive-sum" effekt men utbytet av kombinationen fredlig inre utveckling och internationell handel är långt mycket större.
Kina och Indien bygger nu sin legitimitet på inre ekonomisk utveckling och fredlig internationell handel. Wolf frågar sig om tiden av plundring är över. Det är här klimatförändringen och energibristen uppenbarar den nuvarande ekonomiska utvecklingens begränsningar.
Wolfs slutsats blir följande:" For if there are limits to emissions, there may also be limits of growth. But if there are indeed limits to growth, the political underpinnings of our world fall apart. Intense distributional conflicts must re-emerge indeed, they are already emerging- within and among countries./-/ But it is vital for hopes of peace and freedom that we sustain the positve-sum world economy."
Wolf:" För om det finns begränsningar i utsläpp kan det också bli begränsningar i tillväxt. Men om det verkligen blir begränsningar i tillväxten skulle det politiska understödet för vår värld falla samman. Häftiga omfördelningskonflikter kommer verkligen att återuppstå – inom och mellan länder./-/ Men det är viktigt för fredshoppet och friheten att vi vidmakthåller en "positive-sum" världsekonomi."
Slutklämmen blir:" The condition for success is successful investment in human ingenuity. Without it, dark days will come. That has never been truer than it is today."(Förutsättningen för framgång är en framgångsrikt utnyttjande av människans uppfinningsförmåga. Utan detta kan vi se framför oss dystra tider. Det har aldrig varit sannare än i dag.)
måndag 17 december 2007
Inkludera också antikommunistika brott.
Medborgarrättsrörelserna under 1960 och 1970-talen tillhörde de mest enögda man kunde tänka sig. Det fanns också en juristkommision som skickade alla sina delegater till östblocket men inte en enda till diktaturländerna i Latinamerika och Asien.
Man kan bara jämföra mellan Polen och Argentina. Innan Argentina 1976 hamnade i klorna på en blodtörstig generalsjunta var landet både demokratiskt och med levnadsstandard tidvis i nivå med Sveriges. Samma år som den militära kuppen ägde rum vann Jimmy Carter presidentvalet i USA. Han har efter presidentperioden arbetat för fred och mänskliga rättigheter i världen. Man kan fråga sig vad Carter som USA:s president gjorde för att rädda människoliv i Argentina. När massakern på 30 000 av de egna medborgarna ägde rum i Argentina gjorde Carter så vitt jag kommer ihåg ingenting. Juntan kunde arrangera VM i fotboll 1978 utan att han sade något om att bojkotta tävlingarna. Journalisterna såg om jag minns rätt " de galna mödrarnas" demonstrationer men man hörde inte att någon medborgarrättsorganisation engagerade sig för de "galna mödrarna." Mödrarnas barn hade många gånger kidnappats på gatan och sedan inte hörts av. Några slängdes ut levande från flygplan över Atlanten. Så gjorde man ostraffat i den "fria" världen. I Polen hade man ett mord och mördarna bestraffades, i Argentina 30 000 mord och nästan ingen utöver Videla och några i toppen hade straffats för sina kriminella handlingar.
Under olympiaden i Montreal var jag i Polen och såg Anders Gärderud vinna 3000 meter hinder på polsk TV. Samma år var det demonstrationer i Polen och samband med dessa bildades KOR (Kommittén för arbetarnas självförsvar) ledd av Jacek Kuron. Det kunde man göra i "förtryckets" Polen men i den fria världens Argentina blev man mördad. År 1980 blev det demonstrationer igen i Polen men man sköt inte ihjäl demonstranterna som i Argentina utan förhandlade med dem och erkände Solidaritet som en fri fackföreningsrörelse. Den 13 dec. 1981 fick också Polen en militärregering. Nu såg man verkligen skillnaden mellan Videlas och Jaruzelski´s diktatur. I Polen var kuppen i stort sett oblodig. Några gruvarbetare dog och det var nog snarare en olyckshändelse än mord. Det ägde rum stora demonstrationer efter det att undantagstillståndet tillkännagetts men genom att polisen hade modern kravallutrustning med vattenkanoner så upplöstes dessa så vitt jag kommer ihåg utan dödsoffer. En präst mördades av några poliser men poliserna ställdes inför rätta och dömdes för mord. Ledarna för Solidaritet internerades men det finns inga uppgifter om tortyr eller mord på fångarna. År 1983 fick en stor del av de internerade amnesti och 1987 hölls en folkomröstning om reformer och sedan avstod " förtryckarna" makten frivilligt 1989 och fick fick sedan folkets förtroende att styra landet i fria val och var de som lotsade Polen in i EU.
När massmorden i Ruanda skedde på 1990-talet reagerade världen. Då var världen inte indelad i den fria världen där man kunde mörda för den goda sakens skull och den ofria världen i östblocket där man observerade människorättskränkningar med hjälp av lupp.
Bonniers stora lexikon står det följande om ett annat land i den fria världen nämligen Indonesien:" Men 1965 slogs ett kommunistiskt kuppförsök ned av armén under general Suharto. Inemot en miljon kommunister skall ha dödats i en massaker som följde, hundratusentals personer fängslades och kommunistpartiet krossades."
Medhjälpare till morden på kommunisterna var CIA som överlämnade en förteckning över medlemmar i det indonesiska kommunistpartiet. Massutrotningen av kommunister i Indonesien skulle ha gillats av Hitler och han skulle ha gjort likadant i Sovjet om han hade vunnit kriget. I Suhartos koncentrationsläger satt det fortfarande fångar när diktatorn störtades från makten 1998. Därmed förlorade en av den "fria" världens diktatorer makten.
Dagens medborgarrättskämpar har fortfarande inte försökt att göra upp med det kalla krigets medborgarrättskamp där det gällde att uteslutande ägna sig åt kränkningar i östblocksländer och totalt blunda för kränkningar i den "fria" världen.
Man kan bara jämföra mellan Polen och Argentina. Innan Argentina 1976 hamnade i klorna på en blodtörstig generalsjunta var landet både demokratiskt och med levnadsstandard tidvis i nivå med Sveriges. Samma år som den militära kuppen ägde rum vann Jimmy Carter presidentvalet i USA. Han har efter presidentperioden arbetat för fred och mänskliga rättigheter i världen. Man kan fråga sig vad Carter som USA:s president gjorde för att rädda människoliv i Argentina. När massakern på 30 000 av de egna medborgarna ägde rum i Argentina gjorde Carter så vitt jag kommer ihåg ingenting. Juntan kunde arrangera VM i fotboll 1978 utan att han sade något om att bojkotta tävlingarna. Journalisterna såg om jag minns rätt " de galna mödrarnas" demonstrationer men man hörde inte att någon medborgarrättsorganisation engagerade sig för de "galna mödrarna." Mödrarnas barn hade många gånger kidnappats på gatan och sedan inte hörts av. Några slängdes ut levande från flygplan över Atlanten. Så gjorde man ostraffat i den "fria" världen. I Polen hade man ett mord och mördarna bestraffades, i Argentina 30 000 mord och nästan ingen utöver Videla och några i toppen hade straffats för sina kriminella handlingar.
Under olympiaden i Montreal var jag i Polen och såg Anders Gärderud vinna 3000 meter hinder på polsk TV. Samma år var det demonstrationer i Polen och samband med dessa bildades KOR (Kommittén för arbetarnas självförsvar) ledd av Jacek Kuron. Det kunde man göra i "förtryckets" Polen men i den fria världens Argentina blev man mördad. År 1980 blev det demonstrationer igen i Polen men man sköt inte ihjäl demonstranterna som i Argentina utan förhandlade med dem och erkände Solidaritet som en fri fackföreningsrörelse. Den 13 dec. 1981 fick också Polen en militärregering. Nu såg man verkligen skillnaden mellan Videlas och Jaruzelski´s diktatur. I Polen var kuppen i stort sett oblodig. Några gruvarbetare dog och det var nog snarare en olyckshändelse än mord. Det ägde rum stora demonstrationer efter det att undantagstillståndet tillkännagetts men genom att polisen hade modern kravallutrustning med vattenkanoner så upplöstes dessa så vitt jag kommer ihåg utan dödsoffer. En präst mördades av några poliser men poliserna ställdes inför rätta och dömdes för mord. Ledarna för Solidaritet internerades men det finns inga uppgifter om tortyr eller mord på fångarna. År 1983 fick en stor del av de internerade amnesti och 1987 hölls en folkomröstning om reformer och sedan avstod " förtryckarna" makten frivilligt 1989 och fick fick sedan folkets förtroende att styra landet i fria val och var de som lotsade Polen in i EU.
När massmorden i Ruanda skedde på 1990-talet reagerade världen. Då var världen inte indelad i den fria världen där man kunde mörda för den goda sakens skull och den ofria världen i östblocket där man observerade människorättskränkningar med hjälp av lupp.
Bonniers stora lexikon står det följande om ett annat land i den fria världen nämligen Indonesien:" Men 1965 slogs ett kommunistiskt kuppförsök ned av armén under general Suharto. Inemot en miljon kommunister skall ha dödats i en massaker som följde, hundratusentals personer fängslades och kommunistpartiet krossades."
Medhjälpare till morden på kommunisterna var CIA som överlämnade en förteckning över medlemmar i det indonesiska kommunistpartiet. Massutrotningen av kommunister i Indonesien skulle ha gillats av Hitler och han skulle ha gjort likadant i Sovjet om han hade vunnit kriget. I Suhartos koncentrationsläger satt det fortfarande fångar när diktatorn störtades från makten 1998. Därmed förlorade en av den "fria" världens diktatorer makten.
Dagens medborgarrättskämpar har fortfarande inte försökt att göra upp med det kalla krigets medborgarrättskamp där det gällde att uteslutande ägna sig åt kränkningar i östblocksländer och totalt blunda för kränkningar i den "fria" världen.
söndag 16 december 2007
Frihet och slaveri under antiken.
Om Tyskland hade segrat i andra världskriget skulle herre – tjänare eller herre – slav - problematiken ha varit det som styrt världen. När jag läste SvD den 12 febr. 2007 upptäckte jag en artikel skriven av Fredrik Lång med rubriken "Antiken levde på ojämlikhet."
Vad som jag främst uppmärksammade var följande citat:" Det är kanske möjligt att svänga på Hegels genomskådande konstaterande att " inför slavens servilitet förlorar herren sin mänsklighet" och omvänt påstå att inför herrens ödmjukhet återvinner slaven sin mänsklighet."
Underrubriken på artikeln hade följande lydelse.:" Det grekiska tänkandet vilade på frihet och slaveri. Härskarnas makt var beroende av slavarnas underdånighet. Men efter Aristoteles började filosofin blekna. Människan blev så småningom en andlig slav som skulle tjäna en allsmäktig herre."
Artikeln behandlar frågor som jag har tagit upp i artikeln "Hedendom contra kristendom" Platon och Aristoteles framhöll att den frie mannen skulle syssla med politik medan stoikerna betonade politisk passivitet var att föredraga och i stället för att härska borde människan tjäna.
Fredrik Lång skriver vidare:" Tydligast i stoicismens folkliga form är kristendomen, som förvisso är en långt driven lära i underkastelsens konst. Men de kristna dygderna fanns väl förberedda i de stoiska kunskapsprinciperna, som uttryckte resignation, lidande och försakelse, och som visade respekt för verkligt arbete – till skillnad från Platon och Aristoteles, som nedvärderade arbetserfarenheten till förmån för maktpolitiska värderingskriterier."
I staden Rom fanns många religioner och folk samlade. De var alla undersåtar under kejsaren. Om detta skriver Lång följande:" Här skall inte ordet undersåtlighet missförstås: på samma sätt som det hos de kristna låg en paradoxal stolthet i att vara Guds tjänare eftersom man samtidigt var Guds utvalde, var det med stolthet medborgarna i staden Rom deklarerade:" Jag är romare".
Artikelns andemening sammanfattas bäst av slutorden:" Utvecklingen mot människan som individ i vår mening, med ansvar för sitt eget öde har här sin början. I den tjänande människan vilar också fröet till den arbetande människan."
Vad som jag främst uppmärksammade var följande citat:" Det är kanske möjligt att svänga på Hegels genomskådande konstaterande att " inför slavens servilitet förlorar herren sin mänsklighet" och omvänt påstå att inför herrens ödmjukhet återvinner slaven sin mänsklighet."
Underrubriken på artikeln hade följande lydelse.:" Det grekiska tänkandet vilade på frihet och slaveri. Härskarnas makt var beroende av slavarnas underdånighet. Men efter Aristoteles började filosofin blekna. Människan blev så småningom en andlig slav som skulle tjäna en allsmäktig herre."
Artikeln behandlar frågor som jag har tagit upp i artikeln "Hedendom contra kristendom" Platon och Aristoteles framhöll att den frie mannen skulle syssla med politik medan stoikerna betonade politisk passivitet var att föredraga och i stället för att härska borde människan tjäna.
Fredrik Lång skriver vidare:" Tydligast i stoicismens folkliga form är kristendomen, som förvisso är en långt driven lära i underkastelsens konst. Men de kristna dygderna fanns väl förberedda i de stoiska kunskapsprinciperna, som uttryckte resignation, lidande och försakelse, och som visade respekt för verkligt arbete – till skillnad från Platon och Aristoteles, som nedvärderade arbetserfarenheten till förmån för maktpolitiska värderingskriterier."
I staden Rom fanns många religioner och folk samlade. De var alla undersåtar under kejsaren. Om detta skriver Lång följande:" Här skall inte ordet undersåtlighet missförstås: på samma sätt som det hos de kristna låg en paradoxal stolthet i att vara Guds tjänare eftersom man samtidigt var Guds utvalde, var det med stolthet medborgarna i staden Rom deklarerade:" Jag är romare".
Artikelns andemening sammanfattas bäst av slutorden:" Utvecklingen mot människan som individ i vår mening, med ansvar för sitt eget öde har här sin början. I den tjänande människan vilar också fröet till den arbetande människan."
tisdag 4 december 2007
Frihandel och slaveri.
Dick Harrissons "Slaveriets historia" har debatterats i en rad artiklar. Bland annat har afrikanernas egen medverkan i handeln av slavar tagits upp till behandling. I första hand var det nog girigheten som skapade handeln med människor oberoende om de var vita eller svarta.
Huvudorsaken till slaveriet förklaras ganska väl av Dudley Dillard i hans bok " Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia. Han skriver:" Att börja med intresserade de europeiska handelsmännen sig inte för hur produktionen organiserades i tropikerna. De önskade att produkterna kunde erhållas billigt i utbyte för europeisk grannlåt av obetydligt värde./-/ Önskan att kunna exploatera de infödda folken och naturtillgångarna oavbrutet och metodiskt ledde emellertid till grundandet av kolonier./-/ I Västindien använde sig till exempel europeerna av arbetskraft som tvångsrekryterats bland de infödda amerikanerna och sedan dessa indianer till stor del utrotats av hårt arbete och europeiska sjukdomar, började europeerna importera afrikanska negrer som slavarbetare. Plantagesystemet som använde sig av slavarbete blev på så sätt en av den tidiga kapitalismens karakteristiska institutioner."
I min artikel "Västafrika behöver en textilindustri" skriver jag följande:" Slaveriet i USA hade minskat under 1700-talet men ökade på nytt cirka 1800 då nya rensmaskiner gjorde plantageodling av bomull lönsam. Plantageodlarna i Södern förspråkade frihandel och den infördes år 1857 i USA. Bara sex år senare, 1863, avskaffades slaveriet och den av de i inbördeskriget segrande Nordstaterna favoriserade protektionismen skulle bli tongivande i USA:s handelspolitik under hundra år. 1897 var tullnivån 57 procent."
Slavarbetet var inte i sig karakteristisk för kapitalismen utan den byggde på fri arbetskraft. Om detta skriver Dillard:" Den tidiga kapitalismen skapade slaveriet på plantagerna och den senare kapitalismen gjorde slut på det. Under 1800-talet blev industrialismen dominerande. Den mäktiga plantagearistokratin utgjorde ett hinder för den industriella kapitalismens fullständiga utveckling./-/ Brittiska industrimän ledde striden för slaveriets avskaffande inom det brittiska imperiet på ungefär samma sätt som industrimän i Förenta staternas nordstater krossade sydstaternas plantageägares ekonomiska och politiska makt i inbördeskriget."
I en artikel i Financial Times den 24 nov 2007 recenserar Ian Thomson Piers Brendons bok "The Decline and Fall of the British Empire: 1781-1997" Där behandlar han den mycket lönsamma triangelhandeln. I en typisk "triangle voyage" tog man varor från Bristol eller Liverpool till Guldkusten och sedan slavar till Jamaica eller Barbados och slutligen socker, kaffe, bomull och rom tillbaka till Storbritannien.
I underrubriken står det att slaveriet inte var ifrågasatt, vitt accepterat och en moraliskt neutral sockerhandel.(Slavery was an unquestioned, widly accepted, moraly neutral sugar trade) Det visar i hur hög grad människor är barn av sin tid. Hur länge skulle slaveriet varat i USA om det inte hade blivit inbördeskrig som från början inte gällde slaveriet utan unionens upplösning? Genom att den industriella kapitalismen i kriget besegrade plantageägarna kunde USA utvecklas till en modern industristat. Det betydde också att USA för ungefär hundra år framåt i tiden blev en starkt protektionistisk stat till skillnad från industrikapitalet i Storbritannien som var för frihandel.
En orsak till slaveriet i USA var den stora bristen på arbetskraft. Enligt Dillard utvecklades ett tvångsarbetssystem där " de ofria arbetarna var av två typer, slavar och kontraktsbundna tjänare (indentured servants). Den gemensamma grundvalen för båda slagen av tvångsarbete låg i ett behov en ägare av kapitalutrustning hade av arbetskraft av något slag."
Om tvångsarbetets betydelse i kolonin som senare blev USA skriver Dillard följande tänkvärda ord:" Vilka tvångsarbetets brister än må vara, var dess betydelse för de amerikanska koloniernas utveckling mycket stor eftersom alla negrer kom som slavar och åtminstone hälften av alla vita invandrare kom som kontraktsbundna tjänare.( Boken utgiven 1980 därav användandet av ordet negrer)"
Det var först tack vare den stora invandringen i slutet av 1800-talet som det blev möjligt för USA att utvecklas till en modern industristat. Slavarna ersattes med löneslavar.
Huvudorsaken till slaveriet förklaras ganska väl av Dudley Dillard i hans bok " Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia. Han skriver:" Att börja med intresserade de europeiska handelsmännen sig inte för hur produktionen organiserades i tropikerna. De önskade att produkterna kunde erhållas billigt i utbyte för europeisk grannlåt av obetydligt värde./-/ Önskan att kunna exploatera de infödda folken och naturtillgångarna oavbrutet och metodiskt ledde emellertid till grundandet av kolonier./-/ I Västindien använde sig till exempel europeerna av arbetskraft som tvångsrekryterats bland de infödda amerikanerna och sedan dessa indianer till stor del utrotats av hårt arbete och europeiska sjukdomar, började europeerna importera afrikanska negrer som slavarbetare. Plantagesystemet som använde sig av slavarbete blev på så sätt en av den tidiga kapitalismens karakteristiska institutioner."
I min artikel "Västafrika behöver en textilindustri" skriver jag följande:" Slaveriet i USA hade minskat under 1700-talet men ökade på nytt cirka 1800 då nya rensmaskiner gjorde plantageodling av bomull lönsam. Plantageodlarna i Södern förspråkade frihandel och den infördes år 1857 i USA. Bara sex år senare, 1863, avskaffades slaveriet och den av de i inbördeskriget segrande Nordstaterna favoriserade protektionismen skulle bli tongivande i USA:s handelspolitik under hundra år. 1897 var tullnivån 57 procent."
Slavarbetet var inte i sig karakteristisk för kapitalismen utan den byggde på fri arbetskraft. Om detta skriver Dillard:" Den tidiga kapitalismen skapade slaveriet på plantagerna och den senare kapitalismen gjorde slut på det. Under 1800-talet blev industrialismen dominerande. Den mäktiga plantagearistokratin utgjorde ett hinder för den industriella kapitalismens fullständiga utveckling./-/ Brittiska industrimän ledde striden för slaveriets avskaffande inom det brittiska imperiet på ungefär samma sätt som industrimän i Förenta staternas nordstater krossade sydstaternas plantageägares ekonomiska och politiska makt i inbördeskriget."
I en artikel i Financial Times den 24 nov 2007 recenserar Ian Thomson Piers Brendons bok "The Decline and Fall of the British Empire: 1781-1997" Där behandlar han den mycket lönsamma triangelhandeln. I en typisk "triangle voyage" tog man varor från Bristol eller Liverpool till Guldkusten och sedan slavar till Jamaica eller Barbados och slutligen socker, kaffe, bomull och rom tillbaka till Storbritannien.
I underrubriken står det att slaveriet inte var ifrågasatt, vitt accepterat och en moraliskt neutral sockerhandel.(Slavery was an unquestioned, widly accepted, moraly neutral sugar trade) Det visar i hur hög grad människor är barn av sin tid. Hur länge skulle slaveriet varat i USA om det inte hade blivit inbördeskrig som från början inte gällde slaveriet utan unionens upplösning? Genom att den industriella kapitalismen i kriget besegrade plantageägarna kunde USA utvecklas till en modern industristat. Det betydde också att USA för ungefär hundra år framåt i tiden blev en starkt protektionistisk stat till skillnad från industrikapitalet i Storbritannien som var för frihandel.
En orsak till slaveriet i USA var den stora bristen på arbetskraft. Enligt Dillard utvecklades ett tvångsarbetssystem där " de ofria arbetarna var av två typer, slavar och kontraktsbundna tjänare (indentured servants). Den gemensamma grundvalen för båda slagen av tvångsarbete låg i ett behov en ägare av kapitalutrustning hade av arbetskraft av något slag."
Om tvångsarbetets betydelse i kolonin som senare blev USA skriver Dillard följande tänkvärda ord:" Vilka tvångsarbetets brister än må vara, var dess betydelse för de amerikanska koloniernas utveckling mycket stor eftersom alla negrer kom som slavar och åtminstone hälften av alla vita invandrare kom som kontraktsbundna tjänare.( Boken utgiven 1980 därav användandet av ordet negrer)"
Det var först tack vare den stora invandringen i slutet av 1800-talet som det blev möjligt för USA att utvecklas till en modern industristat. Slavarna ersattes med löneslavar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
