Edward Gierek (January 6, 1913 - July 29, 2001) was a Polish communist politician.
He was born in Zagórze, outside of Sosnowiec. He lost his father to a mining accident in a pit at the age of four. His mother married again and emigrated to northern France, where he was raised. He joined the French Communist party in 1931 and was later deported to Poland for organizing a strike. After his military service in Stryj, Galicia, Gierek went to Belgium in 1934, joining the Communist party while working in the coal mines of Waterschei. During World War II, he operated with a group of Polish guerrillas. He returned to Poland in 1948 and rose through the party ranks to become by 1957 a member of the Polish parliament. As first secretary of the Katowice voivodship party organization (1957-70), Gierek created a personal power base and became the recognized leader of the young technocrat faction of the party. When rioting over economic conditions broke out in late 1970, Gierek replaced Władysław Gomułka as party first secretary. Gierek promised economic reform and instituted a program to modernize industry and increase the availability of consumer goods, doing so mostly through foreign loans. His good relations with Western politicians, especially France's Valéry Giscard d'Estaing and Germany's Helmut Schmidt, were a catalyst for his receiving western aid and loans.
The standard of living increased markedly in the Poland of the 1970s, and for a time he was hailed a miracle-worker. The economy, however, began to falter during the 1973 oil crisis, and by 1976 price increases became necessary. New riots broke out (especially Radom, 1976), and although they were forcibly suppressed, the planned price increases were cancelled. High foreign debts, food shortages, and an outmoded industrial base compelled a new round of economic reforms in 1980. Once again, price increases set off protests across the country, especially in the Gdańsk and Szczecin shipyards. Gierek was forced to grant legal status to Solidarity and to concede the right to strike. Shortly thereafter, he was replaced as party leader by Stanisław Kania and jailed for a year in 1981. The next strongman to rule Poland was General Wojciech Jaruzelski, who subsequently introduced martial law on December 13, 1981.
Gierek was married to Stanisława and they had two sons, one of whom is MEP Adam Gierek. Edward Gierek died of a lung illness in Cieszyn, which is near the southern mountain resort of Ustroń where he spent his last years.
The books of Rolicki, one of interview conversations and the other a biography, shed much light on this "tragic" figure of Polish history.
Party political offices
måndag 31 mars 2008
onsdag 26 mars 2008
Giereks uppgång och fall.
Den första gången jag besökte Polen var nyårsafton 1976 i Szczecin. Jag firade det nya årets ingång tillsammans med brandmän från hela Polen och tre andra svenskar varav en var brandman. Det var ett företag som organiserade Polenresor som gjorde resan möjlig. Vi bodde hos en läkare som var ryss och ägde ett eget hus. Vi gjorde många promenader tillsammans och vi talade tyska med varandra. Han hade klarat sig igenom kriget och kunnat utbilda sig till läkare. Hans fru bodde i Warszawa under kriget. Under slutstriden lämnade familjen staden och när de återkom var stora delar av staden förstörd och någon hade varit inne i deras lägenhet och stulit värdefulla tavlor som de hade i sin ägo. Läkaren umgicks med en ryska som brukade ha med sig dottern Irena vid besöken. Innan jag åkte tillbaka till Sverige bad jag att få hennes adress. Sedan skrev jag ett brev på polska till henne. Jag hade lärt mig en del polska redan 1957 i England och nu använde jag mig av en grammatik och ett lexikon för att skriva brevet. Det gjorde att jag gjorde många resor till Polen under 1976 – 77 och det slutade med att vi blev gifta år 1977. Det dröjde ett tag innan jag fick reda på att hennes far var polsk jude och bodde i Jerusalem. Allt detta har jag beskrivet i artikeln ”Mitt möte med Polen” (Sourze,Yngve Karlsson, sidan 3)
Julen 1977, första julen som gift, fick jag en pärm för tidningsurklipp i julklapp. Sedan lade jag in urklipp om Polen från 1975-76 i pärmen. Sedan dess har jag inte tittat i den förrän i går i mars 2008.
Upptäckten av pärmen framkallade en mängd tankar i olika riktningar. Min första tanke var att folken i Sverige och Polen har varit utsatt för en viss hjärntvätt minst sagt efter Berlinmurens fall och då ingen sade mot dem, när man talade om hur dåligt det var i Polen under kommunisterna. Då rådde det emellertid full sysselsättning i båda länderna och Polen var inte någon hemsk diktatur som inte brydde sig om folkets levnadsförhållanden. I själva verket brydde man sig för mycket när man upphävde och uppsköt nödvändiga matprishöjningar. Att regeringsåtgärder kunde utlösa demonstrationer var myndigheterna väl medvetna om efter det att den polske ledaren Gomulka tvingats att avgå på grund av demonstrationer mot just matprishöjningar.
I GP den 8 okt. 1976 i ett temanummer kallat ”Möte med Polen” och med rubriken ”Polens bekymmer” skriver Jan Behre följande:” När Gierek 20 december 1970 efterträdde Wladyslaw Gomulka som partiledare inledde han snart intensiva överläggningar direkt med arbetarna på olika håll i landet. Han var tvingad härtill av omständigheterna och av arbetarna själva. Det var ett unikt tillvägagångssätt för en polsk politiker och säkerligen en ovan och inte alltid angenäm upplevelse för Gierek. Kontakten med arbetarna blev ett viktigt politiskt medel för Gierek i början av hans regim. Dessa ”konsultationer” kom att utgöra en viktig del av den ” nya politik” som man gärna talade om 1971 och 1972, de år då allting hände i polsk politik.”
Jan Behre skriver om Warszawa under rubriken ”Ruinhög blev modern storstad”. Det är verkligen sant. Enligt Behre ”förstördes 84 procent av bebyggelsen. Det var endast på den högra stranden av floden Wisla, som rinner genom staden, som det fanns någon verklig bebyggelse kvar. Detta är den del av staden som kallas Praga. På den vänstra stranden – det egentliga Warszawa – fanns bara ruinhögar. 1939 hade Warszawa 1285 000 invånare. Under en tid av ockupationen uppgick befolkningen till 1,5 miljoner främst på grund av de judar som fördes dit från hela Polen för att packas samman i Warszawas ghetto. Av dessa dödades 850 000 människor. 400 000 dog i själva staden – 35 procent av dem i offentliga massavrättningar. 450 000 av Warszawas invånare dukade under i koncentrationsläger. Av dessa var 300 000 judar som föll offer för massutrotningsaktioner.
Förstörelsens historik är värt ett eget kapitel. Så här skriver Behre:” Från krigets början 1 september 1939 till Warszawas kapitulation 27 september förstördes 12 procent av stadens byggnader. 50 000 människor dödades. I och med upproret i ghettot i april 1943 steg dödssiffran till 370 000. Ghettot jämnades med marken. Det stora Warszawa-upproret, 1 augusti – 3 oktober 1944, krävde 250 000 offer. 28 procent av staden förstördes. 4 oktober 1944 till 16 januari 1945 gick det tyska Vernichtungskommando – förintelsekommandot – igenom hela Warszawa på den vänstra stranden och brände och sprängde systematiskt det som fanns kvar av staden. Befolkningen tvingades lämna staden 3-8 oktober och en betydande del fördes till koncentrationsläger. När Praga befriades i september 1944 fanns knappt 100 000 invånare kvar. I det av tyskarna hållna egentliga Warszawa fanns kanske ett tusental polacker kvar gömda bland ruinerna under ständigt hot att bli upptäckta och dödade av tyska trupper. Den 17 januari 1945 befriades Warszawa.”
Återuppbyggnaden måste anses som en bragd av det polska folket. Att det omtalats så lite av historieskrivarna beror nog på att det var kommunisterna som ledde arbetet och inget positivt får i den antikommunistiska världen sägas om dessa, hur positiva saker man än kan ha gjort. Behre skriver:” Fram till 1955 restaurerades Warszawas äldre delar omsorgsfullt samtidigt som man byggde upp bostäder och fabriker. Erfarenheterna från arbetet med Warszawas återuppbyggnad utnyttjades också i andra förstörda städer som Gdansk, Szcecin och Wroclaw.”
Det enda västvärlden vet om kriget i Warszawa är att röda armén inte hjälpte till vid Warszawa-upproret augusti-oktober 1944. Man hade befriat Praga i september men det tog till
den 17 januari 1945 innan man kunde befria det egentliga Warszawa. Det är inte säkert att det hade hjälpt om röda armén hade ingripit. Att den tyska armén var väl förskansad i staden visar det förstörelseverk som man åstadkom innan man lämnade staden.
Hur illasinnade tyskarna var visar Pabst-planen. Om detta skriver Behre följande:” Detta projekt kallades Die neue deutsche Stadt – Warschau – den nya tyska staden – Warschau” Enligt Pabst-planen skulle det byggas en tysk stad med 100-130 000 invånare på Wislas vänstra strand. På den högra dvs i Praga skulle man anlägga arbetsläger för 800 000 polacker.”
Efter att ha tagit del av dessa uppgifter borde det inte finnas någon tvekan om att röda armén kom som befriare till Polen. Alla som deltog i Polens befrielse och återuppbyggnad bör hedras oberoende om de var kommunister eller antikommunister.
Edward Gierek hade när han dog 2001 levt ett innehållsrikt liv. Han föddes 1913 i Polen. Familjen emigrerade till Frankrike på 20-talet och till Belgien 1934. Medlem i båda kommunistpartierna och kolgruvearbetare. Återvände till Polen 1948. Partichef 1970 efter matpriskravaller.
Politiken var till att börja med framgångsrik. Folkets reallön ökade med 40 procent de första fem åren och BNP steg med 10 procent årligen. Det byggdes 1125 000 bostäder. Konsumtionen av kött steg emellertid från 53 kg kött per invånare 1970 till 70,2 1975. 1976 beslöt man att höja priserna på kött med 35 procent vilket framkallade demonstationer. Dessa fick en ökad styrka 1980 när Solidaritet , det nybildade facket, tvingade Gierek att avgå. Då började en ny era för Polen.
Rubriken:” 60 000 i jättebygge: Polens ”Stålverk 80” visar på ett storslaget byggnadsverk. Jan Behre:” Medan vi i Sverige fortfarande tvistar om hur Stålverk 80 eller 85 skall utformas och kanske tvekar över huvud taget skall byggas har Polen kommit en lång bit på väg i arbetet med sitt stora stålverk i Katowice – Huta Katowice. 60 000 arbetar för fullt på bygget. I slutet av detta år börjar man provköra en del av anläggningen. Nästa år börjar produktionen. 1978 är man uppe i halv produktion och 1980 i full produktion som kommer att utgöra 40 procent av Polens hela stålproduktion. När det är färdigt kommer det att sysselsätta över 27 000 människor./-/ 1975 producerade Polen 15,5 milj. ton stål. 1980 då ”Huta Katowice” är igång för fullt blir den totala polska stålproduktionen ca 23 milj. ton./-/ Omräknat efter den kurs turisterna erhåller blir kostnaderna för bygget 12 miljarder kronor.”
Som bekant blev det inget Stålverk 80 i Sverige. Det var nog oljekrisen 1973 som gjorde att det inte blev av. Att Polen råkade i kris i mitten av 1970-talet berodde nog också på oljekrisen samt dåliga skördar tre år i rad. Man tänkte att man skulle klara den stora skuldsättningen genom att leverera varor från de nya fabrikerna. Det blev i stället så att marknaden föll bort men räntorna måste betalas.
Julen 1977, första julen som gift, fick jag en pärm för tidningsurklipp i julklapp. Sedan lade jag in urklipp om Polen från 1975-76 i pärmen. Sedan dess har jag inte tittat i den förrän i går i mars 2008.
Upptäckten av pärmen framkallade en mängd tankar i olika riktningar. Min första tanke var att folken i Sverige och Polen har varit utsatt för en viss hjärntvätt minst sagt efter Berlinmurens fall och då ingen sade mot dem, när man talade om hur dåligt det var i Polen under kommunisterna. Då rådde det emellertid full sysselsättning i båda länderna och Polen var inte någon hemsk diktatur som inte brydde sig om folkets levnadsförhållanden. I själva verket brydde man sig för mycket när man upphävde och uppsköt nödvändiga matprishöjningar. Att regeringsåtgärder kunde utlösa demonstrationer var myndigheterna väl medvetna om efter det att den polske ledaren Gomulka tvingats att avgå på grund av demonstrationer mot just matprishöjningar.
I GP den 8 okt. 1976 i ett temanummer kallat ”Möte med Polen” och med rubriken ”Polens bekymmer” skriver Jan Behre följande:” När Gierek 20 december 1970 efterträdde Wladyslaw Gomulka som partiledare inledde han snart intensiva överläggningar direkt med arbetarna på olika håll i landet. Han var tvingad härtill av omständigheterna och av arbetarna själva. Det var ett unikt tillvägagångssätt för en polsk politiker och säkerligen en ovan och inte alltid angenäm upplevelse för Gierek. Kontakten med arbetarna blev ett viktigt politiskt medel för Gierek i början av hans regim. Dessa ”konsultationer” kom att utgöra en viktig del av den ” nya politik” som man gärna talade om 1971 och 1972, de år då allting hände i polsk politik.”
Jan Behre skriver om Warszawa under rubriken ”Ruinhög blev modern storstad”. Det är verkligen sant. Enligt Behre ”förstördes 84 procent av bebyggelsen. Det var endast på den högra stranden av floden Wisla, som rinner genom staden, som det fanns någon verklig bebyggelse kvar. Detta är den del av staden som kallas Praga. På den vänstra stranden – det egentliga Warszawa – fanns bara ruinhögar. 1939 hade Warszawa 1285 000 invånare. Under en tid av ockupationen uppgick befolkningen till 1,5 miljoner främst på grund av de judar som fördes dit från hela Polen för att packas samman i Warszawas ghetto. Av dessa dödades 850 000 människor. 400 000 dog i själva staden – 35 procent av dem i offentliga massavrättningar. 450 000 av Warszawas invånare dukade under i koncentrationsläger. Av dessa var 300 000 judar som föll offer för massutrotningsaktioner.
Förstörelsens historik är värt ett eget kapitel. Så här skriver Behre:” Från krigets början 1 september 1939 till Warszawas kapitulation 27 september förstördes 12 procent av stadens byggnader. 50 000 människor dödades. I och med upproret i ghettot i april 1943 steg dödssiffran till 370 000. Ghettot jämnades med marken. Det stora Warszawa-upproret, 1 augusti – 3 oktober 1944, krävde 250 000 offer. 28 procent av staden förstördes. 4 oktober 1944 till 16 januari 1945 gick det tyska Vernichtungskommando – förintelsekommandot – igenom hela Warszawa på den vänstra stranden och brände och sprängde systematiskt det som fanns kvar av staden. Befolkningen tvingades lämna staden 3-8 oktober och en betydande del fördes till koncentrationsläger. När Praga befriades i september 1944 fanns knappt 100 000 invånare kvar. I det av tyskarna hållna egentliga Warszawa fanns kanske ett tusental polacker kvar gömda bland ruinerna under ständigt hot att bli upptäckta och dödade av tyska trupper. Den 17 januari 1945 befriades Warszawa.”
Återuppbyggnaden måste anses som en bragd av det polska folket. Att det omtalats så lite av historieskrivarna beror nog på att det var kommunisterna som ledde arbetet och inget positivt får i den antikommunistiska världen sägas om dessa, hur positiva saker man än kan ha gjort. Behre skriver:” Fram till 1955 restaurerades Warszawas äldre delar omsorgsfullt samtidigt som man byggde upp bostäder och fabriker. Erfarenheterna från arbetet med Warszawas återuppbyggnad utnyttjades också i andra förstörda städer som Gdansk, Szcecin och Wroclaw.”
Det enda västvärlden vet om kriget i Warszawa är att röda armén inte hjälpte till vid Warszawa-upproret augusti-oktober 1944. Man hade befriat Praga i september men det tog till
den 17 januari 1945 innan man kunde befria det egentliga Warszawa. Det är inte säkert att det hade hjälpt om röda armén hade ingripit. Att den tyska armén var väl förskansad i staden visar det förstörelseverk som man åstadkom innan man lämnade staden.
Hur illasinnade tyskarna var visar Pabst-planen. Om detta skriver Behre följande:” Detta projekt kallades Die neue deutsche Stadt – Warschau – den nya tyska staden – Warschau” Enligt Pabst-planen skulle det byggas en tysk stad med 100-130 000 invånare på Wislas vänstra strand. På den högra dvs i Praga skulle man anlägga arbetsläger för 800 000 polacker.”
Efter att ha tagit del av dessa uppgifter borde det inte finnas någon tvekan om att röda armén kom som befriare till Polen. Alla som deltog i Polens befrielse och återuppbyggnad bör hedras oberoende om de var kommunister eller antikommunister.
Edward Gierek hade när han dog 2001 levt ett innehållsrikt liv. Han föddes 1913 i Polen. Familjen emigrerade till Frankrike på 20-talet och till Belgien 1934. Medlem i båda kommunistpartierna och kolgruvearbetare. Återvände till Polen 1948. Partichef 1970 efter matpriskravaller.
Politiken var till att börja med framgångsrik. Folkets reallön ökade med 40 procent de första fem åren och BNP steg med 10 procent årligen. Det byggdes 1125 000 bostäder. Konsumtionen av kött steg emellertid från 53 kg kött per invånare 1970 till 70,2 1975. 1976 beslöt man att höja priserna på kött med 35 procent vilket framkallade demonstationer. Dessa fick en ökad styrka 1980 när Solidaritet , det nybildade facket, tvingade Gierek att avgå. Då började en ny era för Polen.
Rubriken:” 60 000 i jättebygge: Polens ”Stålverk 80” visar på ett storslaget byggnadsverk. Jan Behre:” Medan vi i Sverige fortfarande tvistar om hur Stålverk 80 eller 85 skall utformas och kanske tvekar över huvud taget skall byggas har Polen kommit en lång bit på väg i arbetet med sitt stora stålverk i Katowice – Huta Katowice. 60 000 arbetar för fullt på bygget. I slutet av detta år börjar man provköra en del av anläggningen. Nästa år börjar produktionen. 1978 är man uppe i halv produktion och 1980 i full produktion som kommer att utgöra 40 procent av Polens hela stålproduktion. När det är färdigt kommer det att sysselsätta över 27 000 människor./-/ 1975 producerade Polen 15,5 milj. ton stål. 1980 då ”Huta Katowice” är igång för fullt blir den totala polska stålproduktionen ca 23 milj. ton./-/ Omräknat efter den kurs turisterna erhåller blir kostnaderna för bygget 12 miljarder kronor.”
Som bekant blev det inget Stålverk 80 i Sverige. Det var nog oljekrisen 1973 som gjorde att det inte blev av. Att Polen råkade i kris i mitten av 1970-talet berodde nog också på oljekrisen samt dåliga skördar tre år i rad. Man tänkte att man skulle klara den stora skuldsättningen genom att leverera varor från de nya fabrikerna. Det blev i stället så att marknaden föll bort men räntorna måste betalas.
onsdag 19 mars 2008
Sveriges och USA:s bankkris.
Sedan jag skrev min artikel ”USA: sänkt levnadsstandard kan lösa problem” har jag lagt in citat från Herald Tribune och Financial Times på kommentarerna till artikeln. Eftersom Sveriges lösning av bankkrisen 1992 nämns som ett exempel som USA kunde följa trodde jag att Robert Wades artikel skulle kommenteras med stolthet av t.ex. Bo Lundgren. Jag har till min förvåning inte läst ett enda ord om detta i svenska tidningar.
Yngve K
Herald Tribune den 9 febr. 2008 Rubrik:" U.S. economy echoes"lost decade" in Japan - Simularities are alarming, but not exact."Steve Lohr:" In America we force the bad news out faster than the Japanese did, and we deal with it faster."
2008-02-10 19:15
> Svar 1
Yngve K
FT den 13 mars 2008. Rubrik:" Bernanke should take bolder action, along Swedish lines." Robert Wade:" We urge Mr Bernanke to spend less time looking at Japan and more at Sweden. Unless bolder action is taken along Swedish lines(including tempory nationalisation of some of the banks, followed by privatisation under new rules) the prospect is for a complete seizure of the commercial paper market, which would set in motion forces like the debt deflation of the 1930s.
Government have to take a stronger role. The Swedish government´s approach to the crisis of the early 1990s does provide a useful template for what should be done in the US. The government coped with a banking crisis that cost 6 per cent of gross domestic product between 1990 and 1993 by using a combination of government capitalisation...nationalisation of others...closure of others..under the direction of a newly created Bank Support Authority."
2008-03-13 17:50
Bernanke är USA:s riksbankschef och i översättning har artikeln följande lydelse.
Rubrik:” Bernanke borde vidtaga djärvare åtgärder längs svenska linjer.
Robert Wade:” Vi uppmanar Mr Bernanke att tillbringa mindre tid att studera Japan och mera på Sverige. Om inte djärvare åtgärder vidtas längs svenska linjer (inkluderande tillfälliga nationaliseringar av en del banker, följt av privatiseringar under nya regler) finns utsikterna för ett beslagtagande av den kommersiella pappersmarknaden, vilket skulle sätta i rörelse krafter som liknar skulddeflationen på 30-talet. Regeringen borde intaga en starkare roll. Den svenska regeringens närmande till krisen på 1990-talet förser oss med ett lämpligt exempel för vad som bör göras i USA. Regeringen klarade bankkrisen på bekostnad av 6 procent av BNP mellan 1990 och 1993 genom att använda en kombination av kapitalisering av banker, nationalisering av andra…stängning av andra under ledning av Bankstödsnämnden.”
Jag lade in den engelska texten på kommentarerna i min artikel den 13 mars, samma dag som artikeln fanns i FT. Sedan har den inte omnämnts trots att den borgerliga regering som då regerade Sverige utan tvekan kunde ta åt sig äran att ha räddat Sverige från ekonomisk kollaps i början av 1990-talet. Varför man inte utnyttjat den möjligheten är mig en gåta.
Bo Lundgren yttrade sig i dagens morgoneko om Bernankes åtgärd att hjälpa en investbank(Bear Stearns) som är på fallrepet. Och bekymren verkar inte vara över så kanske det svenska exemplet borde studeras närmare. Den svenska statsskulden var 300 miljarder kronor när de borgerliga fick makten 1976 och var 600 m. 1982 när man frånträdde makten. Efter stora devalveringar av både de borgerliga och socialdemokraterna och bankkrisen i början av 90-talet var skulden 1200 miljarder 1994.
SvD:s näringslivsdel den 18 mars 2008 har rubriken ”Haveriet” och ”Bear Stearns – 96 % på tre dagar”. Artikeln har följande underrubrik:” Hela världens finanssektor höll andan igår. I en marknadssituation som i vissa delar börja jämföras med kraschen på 1930-talet, rasade både börser, dollar och förtroende från Asien, via Europa och till USA. Upptakten på fredagen, där Fed dramatiskt räddade investmentbanken Bear Stearns från krasch, accelererade under måndagen efter att JP Morgan under helgen gjort upp om att köpa Bear till en bråkdel av bankens värde för ett par veckor sedan.”
För Sveriges del gäller följande:” Svenska ekonomer är fortfarande försiktigt positiva beträffande den svenska ekonomiska utvecklingen framöver, trots de dramatiska beskeden på söndagskvällen. Den närmaste framtiden är dock svåranalyserad.”
Man kan fråga sig varför den svenska situationen verkar så positiv och vem som har den största äran att det är så. Är det Göran Perssons regering eller den nuvarande regeringen som har den största förtjänsten av att ha skapat förutsättningar för det goda utfallet i Sverige? Jag påstår att är Göran P. som i första hand bör berömmas. Grunden lades under hans tid som statsminister och borgarna kunde ta över ett dukat bord. De anglosaxiska makterna ansågs länge som föredömen värda att efterfölja men deras ekonomier krisar nu, medan Sveriges och Tysklands ekonomier visar sig vara robustare.
Yngve K
Herald Tribune den 9 febr. 2008 Rubrik:" U.S. economy echoes"lost decade" in Japan - Simularities are alarming, but not exact."Steve Lohr:" In America we force the bad news out faster than the Japanese did, and we deal with it faster."
2008-02-10 19:15
> Svar 1
Yngve K
FT den 13 mars 2008. Rubrik:" Bernanke should take bolder action, along Swedish lines." Robert Wade:" We urge Mr Bernanke to spend less time looking at Japan and more at Sweden. Unless bolder action is taken along Swedish lines(including tempory nationalisation of some of the banks, followed by privatisation under new rules) the prospect is for a complete seizure of the commercial paper market, which would set in motion forces like the debt deflation of the 1930s.
Government have to take a stronger role. The Swedish government´s approach to the crisis of the early 1990s does provide a useful template for what should be done in the US. The government coped with a banking crisis that cost 6 per cent of gross domestic product between 1990 and 1993 by using a combination of government capitalisation...nationalisation of others...closure of others..under the direction of a newly created Bank Support Authority."
2008-03-13 17:50
Bernanke är USA:s riksbankschef och i översättning har artikeln följande lydelse.
Rubrik:” Bernanke borde vidtaga djärvare åtgärder längs svenska linjer.
Robert Wade:” Vi uppmanar Mr Bernanke att tillbringa mindre tid att studera Japan och mera på Sverige. Om inte djärvare åtgärder vidtas längs svenska linjer (inkluderande tillfälliga nationaliseringar av en del banker, följt av privatiseringar under nya regler) finns utsikterna för ett beslagtagande av den kommersiella pappersmarknaden, vilket skulle sätta i rörelse krafter som liknar skulddeflationen på 30-talet. Regeringen borde intaga en starkare roll. Den svenska regeringens närmande till krisen på 1990-talet förser oss med ett lämpligt exempel för vad som bör göras i USA. Regeringen klarade bankkrisen på bekostnad av 6 procent av BNP mellan 1990 och 1993 genom att använda en kombination av kapitalisering av banker, nationalisering av andra…stängning av andra under ledning av Bankstödsnämnden.”
Jag lade in den engelska texten på kommentarerna i min artikel den 13 mars, samma dag som artikeln fanns i FT. Sedan har den inte omnämnts trots att den borgerliga regering som då regerade Sverige utan tvekan kunde ta åt sig äran att ha räddat Sverige från ekonomisk kollaps i början av 1990-talet. Varför man inte utnyttjat den möjligheten är mig en gåta.
Bo Lundgren yttrade sig i dagens morgoneko om Bernankes åtgärd att hjälpa en investbank(Bear Stearns) som är på fallrepet. Och bekymren verkar inte vara över så kanske det svenska exemplet borde studeras närmare. Den svenska statsskulden var 300 miljarder kronor när de borgerliga fick makten 1976 och var 600 m. 1982 när man frånträdde makten. Efter stora devalveringar av både de borgerliga och socialdemokraterna och bankkrisen i början av 90-talet var skulden 1200 miljarder 1994.
SvD:s näringslivsdel den 18 mars 2008 har rubriken ”Haveriet” och ”Bear Stearns – 96 % på tre dagar”. Artikeln har följande underrubrik:” Hela världens finanssektor höll andan igår. I en marknadssituation som i vissa delar börja jämföras med kraschen på 1930-talet, rasade både börser, dollar och förtroende från Asien, via Europa och till USA. Upptakten på fredagen, där Fed dramatiskt räddade investmentbanken Bear Stearns från krasch, accelererade under måndagen efter att JP Morgan under helgen gjort upp om att köpa Bear till en bråkdel av bankens värde för ett par veckor sedan.”
För Sveriges del gäller följande:” Svenska ekonomer är fortfarande försiktigt positiva beträffande den svenska ekonomiska utvecklingen framöver, trots de dramatiska beskeden på söndagskvällen. Den närmaste framtiden är dock svåranalyserad.”
Man kan fråga sig varför den svenska situationen verkar så positiv och vem som har den största äran att det är så. Är det Göran Perssons regering eller den nuvarande regeringen som har den största förtjänsten av att ha skapat förutsättningar för det goda utfallet i Sverige? Jag påstår att är Göran P. som i första hand bör berömmas. Grunden lades under hans tid som statsminister och borgarna kunde ta över ett dukat bord. De anglosaxiska makterna ansågs länge som föredömen värda att efterfölja men deras ekonomier krisar nu, medan Sveriges och Tysklands ekonomier visar sig vara robustare.
måndag 17 mars 2008
"Kvartslivarna" är framtiden.
Ann Lagerström har skrivit en mycket intressant serie kallad kvartslivskrisen i SvD den 3,4,5,6 mars 2008.
Den första artikeln har rubriken ”Knappt vuxen, redan gammal” står i motsatsställning till min artikel på Sourze ”Man blir aldrig för gammal”. Ändå hade jag också min kvartslivskris som berodde på min mors sjukdom när jag var över 30 år och hade påbörjat akademiska studier.
Generationerna har en intressant indelning. En del av dessa kände jag till redan t.ex. baby boomers och x- och y-generationerna.
Här är de olika generationerna:” 1946-1964. Börjar efter andra världskriget och slutar fyra år efter att p-pillret blev tillgängligt för alla.1) Love generation 2)baby boomers 3) Me generation 4) War Babies 5) Köttberget.
1965-1980 Betraktas som apatiska, cyniska slackers. Föddes in i folkhemmet…och lever i skuggas av 40-talisterna. 1) Generation X 2) Post boomers 3) Baby Busters 4) Slackers 5) Tventy/thirty somethings.
1980-2002 Barn till babyboomers, offer för curlingföräldrar. Starkt influerade av internet och globaliserade medier. 1)Millenniegenerationen 2) Generation Y 3) Yeppies 4) Nät-generationen 5) Dot.com generationen 6) Googles-generationen 7) Generation What? 8) Second Baby Boom 9) MeWe-generationen.
Underrubriken i Ann Lagerströms första artikel ”Knappt vuxen, redan gammal” skiljer sig från den fjärde artikelns högt avsevärt. Den första har följande underrubrik:” Trots att de nyss har lämnat tonåren känner de sig gamla, deppiga och vilsna./-/ Idagsidans nya serie handlar om kvartslivskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit.”
Jämför med den fjärde artikeln” 80-talister inger hopp” där underrubriken har följande lydelse:” Kvartslivskrisen behöver inte vara något negativt. Den kan vara startskottet för att sätta ny kurs i livet, enligt framtidsforskaren Thomas Fürth. Han sätter stort hopp till 80-talisterna och anser att 60-talisterna är den mest konservativa nu levande generationen.”
Ann Lagerström jämför 40-talisterna och man kan inkludera min 30-talsgeneration, med 80-talisterna. Alla födda före 60-talet och efter 70-talet har upplevt mer eller mindre oroliga tider. Enligt Lagerström vet ”20- till 50-talister vad fattigdom innebär och de vet att man måste kavla upp om man skall komma någon vart, att allt inte är givet. Likadant är det med 70- och 80-talister – ekonomisk kris, miljöförstöring, terrorism, arbetslöshet. Men för 60-talisterna, för dem var allt dukat, de föddes med guldsked och de tror fortfarande att samhället är skyldiga dem en framtid./-/
Men det finns hopp, säger Thomas Fürth, 40-talistgenerationen går nu in i en tid som på många sätt liknar de unga vuxnas. Precis som kvartslivarna är de en ny sorts åldersgrupp – välutbildade, obundna, nyfikna pensionärer som också funderar över hur de skall använda sin nya frihet. Inom några år kommer vi ha ett par miljoner människor mellan 19 och 32, och mellan 55 och 80, som förutom när det gäller pengar, bostad och kontakter, lever under samma villkor.”
När jag visade Lagerströms artiklar i SvD för en bekant undrade han om han kunde få artiklarna när jag hade läst dem men jag skrev i stället ut dem åt honom på biblioteket. Jag känner nästan på mig att de kan bli epokgörande för synen på framtiden. Det kanske ljusnar över horisonten efter alla nattsvarta förutsägelser. Som vänsterman har jag alltid tillhört optimisterna bland pessimistiska konservativa högermän som tyckte att det var bättre förr innan socialdemokraterna fick makten i Sverige.
Som på ett bananskal halkade jag in i 80-talisternas samhälle och med Lagerströms slutord håller jag på med ” att utveckla internet till ett globalt humant nätverk för klotets alla individualistiska kollektivister.” Om min artikel inte kommer in på Sourze kan jag alltid publicera den på min blogg. Just nu tycks inte mina artiklar inte stå i samklang med det som debatteras på Sourze och därför kommer de inte in där.
Den första artikeln har rubriken ”Knappt vuxen, redan gammal” står i motsatsställning till min artikel på Sourze ”Man blir aldrig för gammal”. Ändå hade jag också min kvartslivskris som berodde på min mors sjukdom när jag var över 30 år och hade påbörjat akademiska studier.
Generationerna har en intressant indelning. En del av dessa kände jag till redan t.ex. baby boomers och x- och y-generationerna.
Här är de olika generationerna:” 1946-1964. Börjar efter andra världskriget och slutar fyra år efter att p-pillret blev tillgängligt för alla.1) Love generation 2)baby boomers 3) Me generation 4) War Babies 5) Köttberget.
1965-1980 Betraktas som apatiska, cyniska slackers. Föddes in i folkhemmet…och lever i skuggas av 40-talisterna. 1) Generation X 2) Post boomers 3) Baby Busters 4) Slackers 5) Tventy/thirty somethings.
1980-2002 Barn till babyboomers, offer för curlingföräldrar. Starkt influerade av internet och globaliserade medier. 1)Millenniegenerationen 2) Generation Y 3) Yeppies 4) Nät-generationen 5) Dot.com generationen 6) Googles-generationen 7) Generation What? 8) Second Baby Boom 9) MeWe-generationen.
Underrubriken i Ann Lagerströms första artikel ”Knappt vuxen, redan gammal” skiljer sig från den fjärde artikelns högt avsevärt. Den första har följande underrubrik:” Trots att de nyss har lämnat tonåren känner de sig gamla, deppiga och vilsna./-/ Idagsidans nya serie handlar om kvartslivskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit.”
Jämför med den fjärde artikeln” 80-talister inger hopp” där underrubriken har följande lydelse:” Kvartslivskrisen behöver inte vara något negativt. Den kan vara startskottet för att sätta ny kurs i livet, enligt framtidsforskaren Thomas Fürth. Han sätter stort hopp till 80-talisterna och anser att 60-talisterna är den mest konservativa nu levande generationen.”
Ann Lagerström jämför 40-talisterna och man kan inkludera min 30-talsgeneration, med 80-talisterna. Alla födda före 60-talet och efter 70-talet har upplevt mer eller mindre oroliga tider. Enligt Lagerström vet ”20- till 50-talister vad fattigdom innebär och de vet att man måste kavla upp om man skall komma någon vart, att allt inte är givet. Likadant är det med 70- och 80-talister – ekonomisk kris, miljöförstöring, terrorism, arbetslöshet. Men för 60-talisterna, för dem var allt dukat, de föddes med guldsked och de tror fortfarande att samhället är skyldiga dem en framtid./-/
Men det finns hopp, säger Thomas Fürth, 40-talistgenerationen går nu in i en tid som på många sätt liknar de unga vuxnas. Precis som kvartslivarna är de en ny sorts åldersgrupp – välutbildade, obundna, nyfikna pensionärer som också funderar över hur de skall använda sin nya frihet. Inom några år kommer vi ha ett par miljoner människor mellan 19 och 32, och mellan 55 och 80, som förutom när det gäller pengar, bostad och kontakter, lever under samma villkor.”
När jag visade Lagerströms artiklar i SvD för en bekant undrade han om han kunde få artiklarna när jag hade läst dem men jag skrev i stället ut dem åt honom på biblioteket. Jag känner nästan på mig att de kan bli epokgörande för synen på framtiden. Det kanske ljusnar över horisonten efter alla nattsvarta förutsägelser. Som vänsterman har jag alltid tillhört optimisterna bland pessimistiska konservativa högermän som tyckte att det var bättre förr innan socialdemokraterna fick makten i Sverige.
Som på ett bananskal halkade jag in i 80-talisternas samhälle och med Lagerströms slutord håller jag på med ” att utveckla internet till ett globalt humant nätverk för klotets alla individualistiska kollektivister.” Om min artikel inte kommer in på Sourze kan jag alltid publicera den på min blogg. Just nu tycks inte mina artiklar inte stå i samklang med det som debatteras på Sourze och därför kommer de inte in där.
Sveriges bankkris - ett exempel.
Sedan jag skrev min artikel ”USA: sänkt levnadsstandard kan lösa problem” har jag lagt in citat från Herald Tribune och Financial Times på kommentarerna till artikeln. Eftersom Sveriges lösning av bankkrisen 1992 nämns som ett exempel som USA kunde följa trodde jag att Robert Wades artikel skulle kommenteras med stolthet av t.ex. Bo Lundgren. Jag har till min förvåning inte läst ett enda ord om detta i svenska tidningar.
Yngve K
Herald Tribune den 9 febr. 2008 Rubrik:" U.S. economy echoes"lost decade" in Japan - Simularities are alarming, but not exact."Steve Lohr:" In America we force the bad news out faster than the Japanese did, and we deal with it faster."
2008-02-10 19:15
> Svar 1
Yngve K
FT den 13 mars 2008. Rubrik:" Bernanke should take bolder action, along Swedish lines." Robert Wade:" We urge Mr Bernanke to spend less time looking at Japan and more at Sweden. Unless bolder action is taken along Swedish lines(including tempory nationalisation of some of the banks, followed by privatisation under new rules) the prospect is for a complete seizure of the commercial paper market, which would set in motion forces like the debt deflation of the 1930s."
Government have to take a stronger role. The Swedish government´s approach to the crisis of the early 1990s does provide a useful template for what should be done in the US. The government coped with a banking crisis that cost 6 per cent of gross domestic product between 1990 and 1993 by using a combination of government capitalisation...nationalisation of others...closure of others..under the direction of a newly created Bank Support Authority."
2008-03-13 17:50
Bernanke är USA:s riksbankschef och i översättning har artikeln följande lydelse.
Rubrik:” Bernanke borde vidtaga djärvare åtgärder längs svenska linjer.
Robert Wade:” Vi uppmanar Mr Bernanke att tillbringa mindre tid att studera Japan och mera på Sverige. Om inte djärvare åtgärder vidtas längs svenska linjer (inkluderande tillfälliga nationaliseringar av en del banker, följt av privatiseringar under nya regler) finns utsikterna för ett beslagtagande av den kommersiella pappersmarknaden, vilket skulle sätta i rörelse krafter som liknar skulddeflationen på 30-talet. Regeringen borde intaga en starkare roll. Den svenska regeringens närmande till krisen på 1990-talet förser oss med ett lämpligt exempel för vad som bör göras i USA. Regeringen klarade bankkrisen på bekostnad av 6 procent av BNP mellan 1990 och 1993 genom att använda en kombination av kapitalisering av banker, nationalisering av andra…stängning av andra under ledning av Bankstödsnämnden.”
Jag lade in den engelska texten på kommentarerna i min artikel den 13 mars, samma dag som artikeln fanns i FT. Sedan har den inte omnämnts trots att den borgerliga regering som då regerade Sverige utan tvekan kunde ta åt sig äran att ha räddat Sverige från ekonomisk kollaps i början av 1990-talet. Varför man inte utnyttjat den möjligheten är mig en gåta.
Bo Lundgren yttrade sig i dagens morgoneko om Bernankes åtgärd att hjälpa en investbank(Spears) som är på fallrepet. Och bekymren verkar inte vara över så kanske det svenska exemplet borde studeras närmare.
Yngve K
Herald Tribune den 9 febr. 2008 Rubrik:" U.S. economy echoes"lost decade" in Japan - Simularities are alarming, but not exact."Steve Lohr:" In America we force the bad news out faster than the Japanese did, and we deal with it faster."
2008-02-10 19:15
> Svar 1
Yngve K
FT den 13 mars 2008. Rubrik:" Bernanke should take bolder action, along Swedish lines." Robert Wade:" We urge Mr Bernanke to spend less time looking at Japan and more at Sweden. Unless bolder action is taken along Swedish lines(including tempory nationalisation of some of the banks, followed by privatisation under new rules) the prospect is for a complete seizure of the commercial paper market, which would set in motion forces like the debt deflation of the 1930s."
Government have to take a stronger role. The Swedish government´s approach to the crisis of the early 1990s does provide a useful template for what should be done in the US. The government coped with a banking crisis that cost 6 per cent of gross domestic product between 1990 and 1993 by using a combination of government capitalisation...nationalisation of others...closure of others..under the direction of a newly created Bank Support Authority."
2008-03-13 17:50
Bernanke är USA:s riksbankschef och i översättning har artikeln följande lydelse.
Rubrik:” Bernanke borde vidtaga djärvare åtgärder längs svenska linjer.
Robert Wade:” Vi uppmanar Mr Bernanke att tillbringa mindre tid att studera Japan och mera på Sverige. Om inte djärvare åtgärder vidtas längs svenska linjer (inkluderande tillfälliga nationaliseringar av en del banker, följt av privatiseringar under nya regler) finns utsikterna för ett beslagtagande av den kommersiella pappersmarknaden, vilket skulle sätta i rörelse krafter som liknar skulddeflationen på 30-talet. Regeringen borde intaga en starkare roll. Den svenska regeringens närmande till krisen på 1990-talet förser oss med ett lämpligt exempel för vad som bör göras i USA. Regeringen klarade bankkrisen på bekostnad av 6 procent av BNP mellan 1990 och 1993 genom att använda en kombination av kapitalisering av banker, nationalisering av andra…stängning av andra under ledning av Bankstödsnämnden.”
Jag lade in den engelska texten på kommentarerna i min artikel den 13 mars, samma dag som artikeln fanns i FT. Sedan har den inte omnämnts trots att den borgerliga regering som då regerade Sverige utan tvekan kunde ta åt sig äran att ha räddat Sverige från ekonomisk kollaps i början av 1990-talet. Varför man inte utnyttjat den möjligheten är mig en gåta.
Bo Lundgren yttrade sig i dagens morgoneko om Bernankes åtgärd att hjälpa en investbank(Spears) som är på fallrepet. Och bekymren verkar inte vara över så kanske det svenska exemplet borde studeras närmare.
lördag 15 mars 2008
Juderäkningen i Tyskland 1916.
När jag läser Frankfurter Algemeinde Zeitung (FAZ) den 5 mars 2008 faller blicken på en artikel med rubriken Preussens Schande(vanära) med underrubriken:” Krigsministeriet anordnade 1916 en juderäkning.”
Michael Epkenhans recencerar i artikeln Jacob Rosenthals bok:” Die Ehre des jüdischen Soldaten = De judiska soldaternas ära..” med underrubriken:” Die Judenzählung im Ersten Weltkrieg und ihre Folgen = Juderäkningen under första världskriget och dess följder.”
Juderäkningen tillkom på grund av klagomål från officerare att anhängare av den israelitiska tron inte fullgjorde militärtjänsten och av en rad skäl ”skolkade”(drücke) (Drückeberger= (krigs)skolkare) Enligt Epkenhans artikel utgör ” juderäkningen det svartaste kapitlen i kejsarrikets historia.” Under kejsartiden var de tillhöriga till den judiska tron annorlunda behandlade än de två andra trosriktningarna, katoliker och protestanter. Förödmjukande för judarna blev det när de särredovisades i statistiska data från fronten. Där kunde högt dekorerade judiska frontsoldater bli klassificerade som ”Drückeberger” när man tidvis arbetade i regementets skrivstuga. På hemmafronten gjorde generalkommandot en förnedrande mönstring av hemsända judar. Statistiken bekräftade de förhandenvarande klagomålen men man talade om ” unterhältnismässiges=underhållsmässiga” förhållanden utan att definiera ordet ”unterhältnismässige”
Data visar en annan bild. Av 550 000 judar var 96 000 judar inkallade resp. anmält sig som frivilliga. 77 procent av dem kämpade i främsta frontlinjen. 30 000 var utmärkta(ausgezeichnet) och 20 000 blev befordrade. Procentuellt motsvarade det den icke-judiska befolkningens deltagande i kriget. De kämpade och dog i lika hög grad som den övriga tyska befolkningen.
Epkenhans:” Redan de första krigsdagarna hade Ludwig Frank, en ledande socialdemokrat med judisk tro fallit för ” Gott, König und Vaterland” och 12 000 trosbröder följde honom i döden för fosterlandet.”
Jacob Rosenthal, vars far var överste-löjtnant i fältartilleriet, tvingades att emigrera till Palestina 1939, försöker nu att återupprätta ” Ehre des jüdischen Soldaten”.(De judiska soldaternas ära). Han betecknar juderäkningen som slutet på ” Burgfriedens”(borgfreden) och början på en ödesdiger väg. Medan judarna kände sig förödmjukade fick motståndarna sina antisemitiska ståndpunkter bekräftade. Den för vederbörande demagoger passande statstiken gällde som obestridliga bevis. Dolkstötslegenden (att Tyskland egentligen inte hade förlorat kriget) gav utrymme för hetskampanjer mot judarna. Trots sina offer betraktades judar som fosterlandslösa ”Kriegsgewinnler”(gulasch). (I Sverige talade man om gulaschbaroner under 20-talet.) T.o.m. antalet fallna judiska soldater rådde det en bitter strid omkring. De judiska frontsoldaterna blev fördrivna och mördade i lika hög grad som de övriga trosbröderna.
Den västtyske försvarsministern Strauss återupprättade de judiska soldaternas ära i ett tal 1961 och påtalade att deras öde var ” en varning för de onda, för rashat, för moderna totalitära härskandeformer och att de var ett exempel på fosterlandskärlek, att kunna uthärda lidande och trohet.( als Warnung vor dem Bösen, dem Rassenhass, den modernen totalitären Herrschaftsformen, als Beispiel für Vaterlandsliebe, Leidensfähigkeit und Treue)
Michael Epkenhans recencerar i artikeln Jacob Rosenthals bok:” Die Ehre des jüdischen Soldaten = De judiska soldaternas ära..” med underrubriken:” Die Judenzählung im Ersten Weltkrieg und ihre Folgen = Juderäkningen under första världskriget och dess följder.”
Juderäkningen tillkom på grund av klagomål från officerare att anhängare av den israelitiska tron inte fullgjorde militärtjänsten och av en rad skäl ”skolkade”(drücke) (Drückeberger= (krigs)skolkare) Enligt Epkenhans artikel utgör ” juderäkningen det svartaste kapitlen i kejsarrikets historia.” Under kejsartiden var de tillhöriga till den judiska tron annorlunda behandlade än de två andra trosriktningarna, katoliker och protestanter. Förödmjukande för judarna blev det när de särredovisades i statistiska data från fronten. Där kunde högt dekorerade judiska frontsoldater bli klassificerade som ”Drückeberger” när man tidvis arbetade i regementets skrivstuga. På hemmafronten gjorde generalkommandot en förnedrande mönstring av hemsända judar. Statistiken bekräftade de förhandenvarande klagomålen men man talade om ” unterhältnismässiges=underhållsmässiga” förhållanden utan att definiera ordet ”unterhältnismässige”
Data visar en annan bild. Av 550 000 judar var 96 000 judar inkallade resp. anmält sig som frivilliga. 77 procent av dem kämpade i främsta frontlinjen. 30 000 var utmärkta(ausgezeichnet) och 20 000 blev befordrade. Procentuellt motsvarade det den icke-judiska befolkningens deltagande i kriget. De kämpade och dog i lika hög grad som den övriga tyska befolkningen.
Epkenhans:” Redan de första krigsdagarna hade Ludwig Frank, en ledande socialdemokrat med judisk tro fallit för ” Gott, König und Vaterland” och 12 000 trosbröder följde honom i döden för fosterlandet.”
Jacob Rosenthal, vars far var överste-löjtnant i fältartilleriet, tvingades att emigrera till Palestina 1939, försöker nu att återupprätta ” Ehre des jüdischen Soldaten”.(De judiska soldaternas ära). Han betecknar juderäkningen som slutet på ” Burgfriedens”(borgfreden) och början på en ödesdiger väg. Medan judarna kände sig förödmjukade fick motståndarna sina antisemitiska ståndpunkter bekräftade. Den för vederbörande demagoger passande statstiken gällde som obestridliga bevis. Dolkstötslegenden (att Tyskland egentligen inte hade förlorat kriget) gav utrymme för hetskampanjer mot judarna. Trots sina offer betraktades judar som fosterlandslösa ”Kriegsgewinnler”(gulasch). (I Sverige talade man om gulaschbaroner under 20-talet.) T.o.m. antalet fallna judiska soldater rådde det en bitter strid omkring. De judiska frontsoldaterna blev fördrivna och mördade i lika hög grad som de övriga trosbröderna.
Den västtyske försvarsministern Strauss återupprättade de judiska soldaternas ära i ett tal 1961 och påtalade att deras öde var ” en varning för de onda, för rashat, för moderna totalitära härskandeformer och att de var ett exempel på fosterlandskärlek, att kunna uthärda lidande och trohet.( als Warnung vor dem Bösen, dem Rassenhass, den modernen totalitären Herrschaftsformen, als Beispiel für Vaterlandsliebe, Leidensfähigkeit und Treue)
måndag 3 mars 2008
Mitt livs historia.
Av största betydelse för min personliga utveckling var åren mellan 1950 och 1954. Då läste jag mycket böcker och jag visste exakt vilka böcker som utgavs på Bonniers folkbibliotek. Jag fick bedöma vilka böcker som gick att sälja och vilka jag ville ha till den egna bokhyllan. Det var då jag blev en fri studerande. Tyvärr hade jag då ingen tro att jag skulle kunna skriva själv. Jag var inte så bra på att skriva uppsatser i folkskolan att jag kunde inbilla mig att jag kunde skriva själv. Inte heller var jag något vidare på att skriva brev.
På våren 1954 avbröts detta liv när jag började arbeta på Bergianska trädgården. Den stora behållningen från den tiden var att jag lärde mig tyska. På hösten samma år började jag vid Högalids folkhögskola utanför Kalmar. Det började inte bra. Jag var tydligen mycket stressad av den ovana miljön. Mitt under en lektion svimmade jag nästan av. Jag var hos en läkare i Kalmar som gav mig en nervlugnande medicin och jag fick åka hem fjorton dagar före höstterminens slut. Jag hade ingen utvecklad muntlig framställningskonst. När jag hade skrivit ut föredraget kunde jag läsa upp det men när jag skulle hålla föredrag utan manuskript fick jag inte fram ett ord och fick stå där med skammen och läraren försökte att släta över det.
År 1955 arbetade jag i Rosenbergs Handelsträdgård i Hässelby villastad. På den tiden slutade tunnelbanan i Välligby och man fortsatte med buss till Hässelby. Det var inte för att jag var intresserad av trädgård som jag arbetade i trädgård utan för att jag inte kände till något annat. Jag träffade ungdomar som skulle bli hortonomer, motsvarigheten till agronom på trädgårdsområdet. Jag lekte inte med den tanken trots att det hade varit det enklaste för mig.
På hösten återvände jag till folkhögskolan för att gå andra årskursen. När det var prov visade sig det att jag kom i den sämsta gruppen i matematik. Det var inte särskilt uppmuntrande och min tro att jag kunde klara högre studier fick sig en knäck under den tiden.
Utan min bror Ivar hade jag nog inte kommit ut i världen. Han for till Stockholm och började arbeta på Kevinge golfbana. Han hjälpte mig till ett arbete i Bergianska Trädgården. Sedan for han till Kornwestheim utanför Stuttgart i Västtyskland och arbetade i en trädgård som ägdes av en som hette Jäger. Där lärde han känna en trädgårdsmästare som inbjöd mig att besöka honom. Han bodde i Lengerich som ligger mellan Osnabrück och Münster. Jag arbetade där i fjorton dagar och fick betalt för det så jag kan skryta med att jag har arbetat i både Tyskland och England. Jag var runt på många ställen. Med bilen körde han mig till en historisk plats som jag då inte förstod betydelsen av. Först när jag studerade latin i Lund 1961 gick det upp för mig vad som hänt i den skog jag besökte 1956. I Bonniers stora lexikon står det följande:” I Teutoburgerwald besegrades 9 e. Kr. den romerske ståthållaren Varus och hans tre legioner av cheruskernas hövding Arminius (ty. Hermann). Därmed förhindrades definitivt en romersk erövring av Germanien. Rhen förblev gränsflod.” Jag klarade mig med den tyska jag lärt mig i Bergianska men gamla människor förstod jag inte för de talade plattyska.
När jag läser Svenska Dagbladet den 3 mars känner igen åtskilligt från mitt eget liv. I underrubriken står det följande:” Idagsidans nya serie handlar om kvarts-livskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit.”
Det första citatet som gäller mig har följande lydelse:” Tänk om man fastnar i ett föräldraberoende likt det tidiga 1900-talets grammpojkar, de som blev kvar på gården livet ut och harvade.” Jag harvade först till jag var 18 år och kom till storstaden Stockholm och sedan på grund av min mors sjukdom tills jag var 39 år då jag skaffade min första lägenhet 1975, en lägenhet som jag fortfarande bor i.
Ett avgörande val gjorde jag i England 1957. Frågan var om jag i likhet med min bror skulle börja arbeta i USA i Connecticut, tre till fyra timmars bilväg från New York. Huset där jag bodde ägdes av två ogifta systrar. Där bodde jag, en holländare och två polacker. De ene av systrarna var mycket skrivkunnig och skrev breven till företaget där jag skulle ha arbetat. Jag skrev först att jag ville arbeta i företaget men någon månad senare hade jag ångrat mig och hon skrev ett nytt brev där jag avsade mig arbetet. Vad hade hänt under tiden? Då hade jag arbetat åtta månader i England och tänkte arbeta där i ett år. Jag hade skött tre växthus med tomater under sommaren och det gick an, men efter odlingssäsongen slut var det mest trista arbetsuppgifter och jag hade lärt mig engelska. Därför återvände jag till Sverige och började arbeta i en handelsträdgård i Motala samtidigt som jag studerade till realexamen per korrespondens i NKI-skolan.
Min bror flyttade sedan till Columbus i Ohio och sedan Astabula en mindre ort i samma delstat. År 1959 arbetade han i Florida och for därifrån över till Kuba där Castro just hade tagit makten och besökte också det mycket fattiga Haiti och dess huvudstad Port-au-Prince. Han har skrivit om detta i artikeln ”Ivar i Duvemåla berättar, del 3. (Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) När han kommit tillbaka till Sverige arbetade han i Vallheds Handelsträdgård i Stockholm och träffade där Aino, en finska från Karelen som han senare skulle gifta sig med.
De två träffade jag senare 1962 när jag bodde i Lund. De åkte på en skoter och besökte bl.a. Jugoslavien och sedan till Portugal där de tog båten med skotern till Amerika sedan följde en skoterfärd genom hela Kanada till Vancouver. Där arbetade han i en trädgård och där föddes äldste sonen Jan Erik. Sedan flyttade paret till San Francisco där Ivar arbetade som förman i en trädgård. Där föddes andra sonen Bennet. Han har bott i många år i San Francisco men bor nu i Duvemåla och sköter handelsträdgården där.
Jag bodde i Lund hos professorn Tor Ragnar Gerholms föräldrar och brodern Robin bodde fortfarande hemma. Robin och jag var med i Clarté och vid ett styrelsemöte föreslog någon att jag skulle bli sekreterare i föreningen och dumt nog accepterade jag uppdraget. Jag blev efter vad jag upplevde det den föreningens sämste sekreterare. Jag hade liten förståelse för vad som skulle stå i ett protokoll men jag kommer ihåg att jag skrev ett protokoll. Jag undrar om det finns kvar i något arkiv. Behållningen från Clartétiden är att jag träffade kända personer som t.ex. Sara Lidman.
1962 var ett krisår i mitt liv. Studierna i latin gick dåligt. Jag skrev knappt godkänt på skrivningarna i latin. Jag t.o.m. skolkade från en historielektion och när jag kom för att göra en skrivning i engelska mötte jag historieläraren som förebrådde mig att jag inte varit på hans lektion. På en tysklektion meddelade jag tyskläraren att jag inte skulle studera andra och sista året på skolan och så blev det. Jag tog i stället studentexamen i kvällsgymnasiet i Göteborg 1965. Det var en studentexamen med censorer och litteraturprofessorn Viktor Svanberg var censor i ämnet historia och jag skulle redogöra för Sovjetunionens historia ett ämne som borde vara som klippt och skuret för en vänsterman. Det hakade emellertid upp sig och Viktor Svanberg tog över förhöret. Jag fick kanske sänkt betyg i historia på grund av detta.
Om jag återgår till SvD:s artikel ”Knappt vuxen, redan gammal” så skriver Ann Lagerström följande:” I de svåraste fallen leder kvarts-livskrisen till ren apati, 25-åringar, de som de vuxna anser är i sina bästa år, sitter hemma vid datorn och deppar.” När jag var 25 år 1961 tog jag realexamen, motsvarigheten till dagens grundskola, till nian. När jag var 29 tog jag studentexamen 1965. Jag skaffade min första lägenhet när jag var 39 1975 och gifte mig när jag var 41 år 1977 och började i lärarhögskolan när jag var 46.
Jämför med Lagerströms artikel med följande slutsats:” Först vid 35 är man helt klar med sin utbildning och har dessutom hittat ett jobb där man faktiskt vill stanna, en bostad som man trivs med, en partner – och så är det dags att bli riktigt vuxen och skaffa barn. Inte så att man är i kris hela tiden men till och från kommer de där frågorna krypande. Vem är jag? Vad skall jag bli? Vem behöver mig? Har jag överhuvudtaget någon framtid?”
Jag var mer än tio år senare än de sena. Jag fick inget arbete som motsvarade min utbildning. Jag stötte på så många hinder på vägen att jag gav upp till slut. Jag kunde emellertid falla tillbaka på att jag från tidiga barnaår hade lärt mig att arbeta med kroppsarbete. Jag klarade de hårdaste kroppsarbetena i hamnen utan svårighet och kunde arbeta uthålligt år efter år utan att förtröttas och tack vare att jag började skriva på Sourze fick mitt liv en mening som jag inte hade väntat mig att uppnå.
På våren 1954 avbröts detta liv när jag började arbeta på Bergianska trädgården. Den stora behållningen från den tiden var att jag lärde mig tyska. På hösten samma år började jag vid Högalids folkhögskola utanför Kalmar. Det började inte bra. Jag var tydligen mycket stressad av den ovana miljön. Mitt under en lektion svimmade jag nästan av. Jag var hos en läkare i Kalmar som gav mig en nervlugnande medicin och jag fick åka hem fjorton dagar före höstterminens slut. Jag hade ingen utvecklad muntlig framställningskonst. När jag hade skrivit ut föredraget kunde jag läsa upp det men när jag skulle hålla föredrag utan manuskript fick jag inte fram ett ord och fick stå där med skammen och läraren försökte att släta över det.
År 1955 arbetade jag i Rosenbergs Handelsträdgård i Hässelby villastad. På den tiden slutade tunnelbanan i Välligby och man fortsatte med buss till Hässelby. Det var inte för att jag var intresserad av trädgård som jag arbetade i trädgård utan för att jag inte kände till något annat. Jag träffade ungdomar som skulle bli hortonomer, motsvarigheten till agronom på trädgårdsområdet. Jag lekte inte med den tanken trots att det hade varit det enklaste för mig.
På hösten återvände jag till folkhögskolan för att gå andra årskursen. När det var prov visade sig det att jag kom i den sämsta gruppen i matematik. Det var inte särskilt uppmuntrande och min tro att jag kunde klara högre studier fick sig en knäck under den tiden.
Utan min bror Ivar hade jag nog inte kommit ut i världen. Han for till Stockholm och började arbeta på Kevinge golfbana. Han hjälpte mig till ett arbete i Bergianska Trädgården. Sedan for han till Kornwestheim utanför Stuttgart i Västtyskland och arbetade i en trädgård som ägdes av en som hette Jäger. Där lärde han känna en trädgårdsmästare som inbjöd mig att besöka honom. Han bodde i Lengerich som ligger mellan Osnabrück och Münster. Jag arbetade där i fjorton dagar och fick betalt för det så jag kan skryta med att jag har arbetat i både Tyskland och England. Jag var runt på många ställen. Med bilen körde han mig till en historisk plats som jag då inte förstod betydelsen av. Först när jag studerade latin i Lund 1961 gick det upp för mig vad som hänt i den skog jag besökte 1956. I Bonniers stora lexikon står det följande:” I Teutoburgerwald besegrades 9 e. Kr. den romerske ståthållaren Varus och hans tre legioner av cheruskernas hövding Arminius (ty. Hermann). Därmed förhindrades definitivt en romersk erövring av Germanien. Rhen förblev gränsflod.” Jag klarade mig med den tyska jag lärt mig i Bergianska men gamla människor förstod jag inte för de talade plattyska.
När jag läser Svenska Dagbladet den 3 mars känner igen åtskilligt från mitt eget liv. I underrubriken står det följande:” Idagsidans nya serie handlar om kvarts-livskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit.”
Det första citatet som gäller mig har följande lydelse:” Tänk om man fastnar i ett föräldraberoende likt det tidiga 1900-talets grammpojkar, de som blev kvar på gården livet ut och harvade.” Jag harvade först till jag var 18 år och kom till storstaden Stockholm och sedan på grund av min mors sjukdom tills jag var 39 år då jag skaffade min första lägenhet 1975, en lägenhet som jag fortfarande bor i.
Ett avgörande val gjorde jag i England 1957. Frågan var om jag i likhet med min bror skulle börja arbeta i USA i Connecticut, tre till fyra timmars bilväg från New York. Huset där jag bodde ägdes av två ogifta systrar. Där bodde jag, en holländare och två polacker. De ene av systrarna var mycket skrivkunnig och skrev breven till företaget där jag skulle ha arbetat. Jag skrev först att jag ville arbeta i företaget men någon månad senare hade jag ångrat mig och hon skrev ett nytt brev där jag avsade mig arbetet. Vad hade hänt under tiden? Då hade jag arbetat åtta månader i England och tänkte arbeta där i ett år. Jag hade skött tre växthus med tomater under sommaren och det gick an, men efter odlingssäsongen slut var det mest trista arbetsuppgifter och jag hade lärt mig engelska. Därför återvände jag till Sverige och började arbeta i en handelsträdgård i Motala samtidigt som jag studerade till realexamen per korrespondens i NKI-skolan.
Min bror flyttade sedan till Columbus i Ohio och sedan Astabula en mindre ort i samma delstat. År 1959 arbetade han i Florida och for därifrån över till Kuba där Castro just hade tagit makten och besökte också det mycket fattiga Haiti och dess huvudstad Port-au-Prince. Han har skrivit om detta i artikeln ”Ivar i Duvemåla berättar, del 3. (Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) När han kommit tillbaka till Sverige arbetade han i Vallheds Handelsträdgård i Stockholm och träffade där Aino, en finska från Karelen som han senare skulle gifta sig med.
De två träffade jag senare 1962 när jag bodde i Lund. De åkte på en skoter och besökte bl.a. Jugoslavien och sedan till Portugal där de tog båten med skotern till Amerika sedan följde en skoterfärd genom hela Kanada till Vancouver. Där arbetade han i en trädgård och där föddes äldste sonen Jan Erik. Sedan flyttade paret till San Francisco där Ivar arbetade som förman i en trädgård. Där föddes andra sonen Bennet. Han har bott i många år i San Francisco men bor nu i Duvemåla och sköter handelsträdgården där.
Jag bodde i Lund hos professorn Tor Ragnar Gerholms föräldrar och brodern Robin bodde fortfarande hemma. Robin och jag var med i Clarté och vid ett styrelsemöte föreslog någon att jag skulle bli sekreterare i föreningen och dumt nog accepterade jag uppdraget. Jag blev efter vad jag upplevde det den föreningens sämste sekreterare. Jag hade liten förståelse för vad som skulle stå i ett protokoll men jag kommer ihåg att jag skrev ett protokoll. Jag undrar om det finns kvar i något arkiv. Behållningen från Clartétiden är att jag träffade kända personer som t.ex. Sara Lidman.
1962 var ett krisår i mitt liv. Studierna i latin gick dåligt. Jag skrev knappt godkänt på skrivningarna i latin. Jag t.o.m. skolkade från en historielektion och när jag kom för att göra en skrivning i engelska mötte jag historieläraren som förebrådde mig att jag inte varit på hans lektion. På en tysklektion meddelade jag tyskläraren att jag inte skulle studera andra och sista året på skolan och så blev det. Jag tog i stället studentexamen i kvällsgymnasiet i Göteborg 1965. Det var en studentexamen med censorer och litteraturprofessorn Viktor Svanberg var censor i ämnet historia och jag skulle redogöra för Sovjetunionens historia ett ämne som borde vara som klippt och skuret för en vänsterman. Det hakade emellertid upp sig och Viktor Svanberg tog över förhöret. Jag fick kanske sänkt betyg i historia på grund av detta.
Om jag återgår till SvD:s artikel ”Knappt vuxen, redan gammal” så skriver Ann Lagerström följande:” I de svåraste fallen leder kvarts-livskrisen till ren apati, 25-åringar, de som de vuxna anser är i sina bästa år, sitter hemma vid datorn och deppar.” När jag var 25 år 1961 tog jag realexamen, motsvarigheten till dagens grundskola, till nian. När jag var 29 tog jag studentexamen 1965. Jag skaffade min första lägenhet när jag var 39 1975 och gifte mig när jag var 41 år 1977 och började i lärarhögskolan när jag var 46.
Jämför med Lagerströms artikel med följande slutsats:” Först vid 35 är man helt klar med sin utbildning och har dessutom hittat ett jobb där man faktiskt vill stanna, en bostad som man trivs med, en partner – och så är det dags att bli riktigt vuxen och skaffa barn. Inte så att man är i kris hela tiden men till och från kommer de där frågorna krypande. Vem är jag? Vad skall jag bli? Vem behöver mig? Har jag överhuvudtaget någon framtid?”
Jag var mer än tio år senare än de sena. Jag fick inget arbete som motsvarade min utbildning. Jag stötte på så många hinder på vägen att jag gav upp till slut. Jag kunde emellertid falla tillbaka på att jag från tidiga barnaår hade lärt mig att arbeta med kroppsarbete. Jag klarade de hårdaste kroppsarbetena i hamnen utan svårighet och kunde arbeta uthålligt år efter år utan att förtröttas och tack vare att jag började skriva på Sourze fick mitt liv en mening som jag inte hade väntat mig att uppnå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
