Giereks uppgång och fall.

Den första gången jag besökte Polen var nyårsafton 1976 i Szczecin. Jag firade det nya årets ingång tillsammans med brandmän från hela Polen och tre andra svenskar varav en var brandman. Det var ett företag som organiserade Polenresor som gjorde resan möjlig. Vi bodde hos en läkare som var ryss och ägde ett eget hus. Vi gjorde många promenader tillsammans och vi talade tyska med varandra. Han hade klarat sig igenom kriget och kunnat utbilda sig till läkare. Hans fru bodde i Warszawa under kriget. Under slutstriden lämnade familjen staden och när de återkom var stora delar av staden förstörd och någon hade varit inne i deras lägenhet och stulit värdefulla tavlor som de hade i sin ägo. Läkaren umgicks med en ryska som brukade ha med sig dottern Irena vid besöken. Innan jag åkte tillbaka till Sverige bad jag att få hennes adress. Sedan skrev jag ett brev på polska till henne. Jag hade lärt mig en del polska redan 1957 i England och nu använde jag mig av en grammatik och ett lexikon för att skriva brevet. Det gjorde att jag gjorde många resor till Polen under 1976 – 77 och det slutade med att vi blev gifta år 1977. Det dröjde ett tag innan jag fick reda på att hennes far var polsk jude och bodde i Jerusalem. Allt detta har jag beskrivet i artikeln ”Mitt möte med Polen” (Sourze,Yngve Karlsson, sidan 3)


Julen 1977, första julen som gift, fick jag en pärm för tidningsurklipp i julklapp. Sedan lade jag in urklipp om Polen från 1975-76 i pärmen. Sedan dess har jag inte tittat i den förrän i går i mars 2008.

Upptäckten av pärmen framkallade en mängd tankar i olika riktningar. Min första tanke var att folken i Sverige och Polen har varit utsatt för en viss hjärntvätt minst sagt efter Berlinmurens fall och då ingen sade mot dem, när man talade om hur dåligt det var i Polen under kommunisterna. Då rådde det emellertid full sysselsättning i båda länderna och Polen var inte någon hemsk diktatur som inte brydde sig om folkets levnadsförhållanden. I själva verket brydde man sig för mycket när man upphävde och uppsköt nödvändiga matprishöjningar. Att regeringsåtgärder kunde utlösa demonstrationer var myndigheterna väl medvetna om efter det att den polske ledaren Gomulka tvingats att avgå på grund av demonstrationer mot just matprishöjningar.

I GP den 8 okt. 1976 i ett temanummer kallat ”Möte med Polen” och med rubriken ”Polens bekymmer” skriver Jan Behre följande:” När Gierek 20 december 1970 efterträdde Wladyslaw Gomulka som partiledare inledde han snart intensiva överläggningar direkt med arbetarna på olika håll i landet. Han var tvingad härtill av omständigheterna och av arbetarna själva. Det var ett unikt tillvägagångssätt för en polsk politiker och säkerligen en ovan och inte alltid angenäm upplevelse för Gierek. Kontakten med arbetarna blev ett viktigt politiskt medel för Gierek i början av hans regim. Dessa ”konsultationer” kom att utgöra en viktig del av den ” nya politik” som man gärna talade om 1971 och 1972, de år då allting hände i polsk politik.”

Jan Behre skriver om Warszawa under rubriken ”Ruinhög blev modern storstad”. Det är verkligen sant. Enligt Behre ”förstördes 84 procent av bebyggelsen. Det var endast på den högra stranden av floden Wisla, som rinner genom staden, som det fanns någon verklig bebyggelse kvar. Detta är den del av staden som kallas Praga. På den vänstra stranden – det egentliga Warszawa – fanns bara ruinhögar. 1939 hade Warszawa 1285 000 invånare. Under en tid av ockupationen uppgick befolkningen till 1,5 miljoner främst på grund av de judar som fördes dit från hela Polen för att packas samman i Warszawas ghetto. Av dessa dödades 850 000 människor. 400 000 dog i själva staden – 35 procent av dem i offentliga massavrättningar. 450 000 av Warszawas invånare dukade under i koncentrationsläger. Av dessa var 300 000 judar som föll offer för massutrotningsaktioner.

Förstörelsens historik är värt ett eget kapitel. Så här skriver Behre:” Från krigets början 1 september 1939 till Warszawas kapitulation 27 september förstördes 12 procent av stadens byggnader. 50 000 människor dödades. I och med upproret i ghettot i april 1943 steg dödssiffran till 370 000. Ghettot jämnades med marken. Det stora Warszawa-upproret, 1 augusti – 3 oktober 1944, krävde 250 000 offer. 28 procent av staden förstördes. 4 oktober 1944 till 16 januari 1945 gick det tyska Vernichtungskommando – förintelsekommandot – igenom hela Warszawa på den vänstra stranden och brände och sprängde systematiskt det som fanns kvar av staden. Befolkningen tvingades lämna staden 3-8 oktober och en betydande del fördes till koncentrationsläger. När Praga befriades i september 1944 fanns knappt 100 000 invånare kvar. I det av tyskarna hållna egentliga Warszawa fanns kanske ett tusental polacker kvar gömda bland ruinerna under ständigt hot att bli upptäckta och dödade av tyska trupper. Den 17 januari 1945 befriades Warszawa.”

Återuppbyggnaden måste anses som en bragd av det polska folket. Att det omtalats så lite av historieskrivarna beror nog på att det var kommunisterna som ledde arbetet och inget positivt får i den antikommunistiska världen sägas om dessa, hur positiva saker man än kan ha gjort. Behre skriver:” Fram till 1955 restaurerades Warszawas äldre delar omsorgsfullt samtidigt som man byggde upp bostäder och fabriker. Erfarenheterna från arbetet med Warszawas återuppbyggnad utnyttjades också i andra förstörda städer som Gdansk, Szcecin och Wroclaw.”

Det enda västvärlden vet om kriget i Warszawa är att röda armén inte hjälpte till vid Warszawa-upproret augusti-oktober 1944. Man hade befriat Praga i september men det tog till
den 17 januari 1945 innan man kunde befria det egentliga Warszawa. Det är inte säkert att det hade hjälpt om röda armén hade ingripit. Att den tyska armén var väl förskansad i staden visar det förstörelseverk som man åstadkom innan man lämnade staden.

Hur illasinnade tyskarna var visar Pabst-planen. Om detta skriver Behre följande:” Detta projekt kallades Die neue deutsche Stadt – Warschau – den nya tyska staden – Warschau” Enligt Pabst-planen skulle det byggas en tysk stad med 100-130 000 invånare på Wislas vänstra strand. På den högra dvs i Praga skulle man anlägga arbetsläger för 800 000 polacker.”

Efter att ha tagit del av dessa uppgifter borde det inte finnas någon tvekan om att röda armén kom som befriare till Polen. Alla som deltog i Polens befrielse och återuppbyggnad bör hedras oberoende om de var kommunister eller antikommunister.

Edward Gierek hade när han dog 2001 levt ett innehållsrikt liv. Han föddes 1913 i Polen. Familjen emigrerade till Frankrike på 20-talet och till Belgien 1934. Medlem i båda kommunistpartierna och kolgruvearbetare. Återvände till Polen 1948. Partichef 1970 efter matpriskravaller.

Politiken var till att börja med framgångsrik. Folkets reallön ökade med 40 procent de första fem åren och BNP steg med 10 procent årligen. Det byggdes 1125 000 bostäder. Konsumtionen av kött steg emellertid från 53 kg kött per invånare 1970 till 70,2 1975. 1976 beslöt man att höja priserna på kött med 35 procent vilket framkallade demonstationer. Dessa fick en ökad styrka 1980 när Solidaritet , det nybildade facket, tvingade Gierek att avgå. Då började en ny era för Polen.

Rubriken:” 60 000 i jättebygge: Polens ”Stålverk 80” visar på ett storslaget byggnadsverk. Jan Behre:” Medan vi i Sverige fortfarande tvistar om hur Stålverk 80 eller 85 skall utformas och kanske tvekar över huvud taget skall byggas har Polen kommit en lång bit på väg i arbetet med sitt stora stålverk i Katowice – Huta Katowice. 60 000 arbetar för fullt på bygget. I slutet av detta år börjar man provköra en del av anläggningen. Nästa år börjar produktionen. 1978 är man uppe i halv produktion och 1980 i full produktion som kommer att utgöra 40 procent av Polens hela stålproduktion. När det är färdigt kommer det att sysselsätta över 27 000 människor./-/ 1975 producerade Polen 15,5 milj. ton stål. 1980 då ”Huta Katowice” är igång för fullt blir den totala polska stålproduktionen ca 23 milj. ton./-/ Omräknat efter den kurs turisterna erhåller blir kostnaderna för bygget 12 miljarder kronor.”

Som bekant blev det inget Stålverk 80 i Sverige. Det var nog oljekrisen 1973 som gjorde att det inte blev av. Att Polen råkade i kris i mitten av 1970-talet berodde nog också på oljekrisen samt dåliga skördar tre år i rad. Man tänkte att man skulle klara den stora skuldsättningen genom att leverera varor från de nya fabrikerna. Det blev i stället så att marknaden föll bort men räntorna måste betalas.