Juderäkningen i Tyskland 1916.

När jag läser Frankfurter Algemeinde Zeitung (FAZ) den 5 mars 2008 faller blicken på en artikel med rubriken Preussens Schande(vanära) med underrubriken:” Krigsministeriet anordnade 1916 en juderäkning.”
Michael Epkenhans recencerar i artikeln Jacob Rosenthals bok:” Die Ehre des jüdischen Soldaten = De judiska soldaternas ära..” med underrubriken:” Die Judenzählung im Ersten Weltkrieg und ihre Folgen = Juderäkningen under första världskriget och dess följder.”
Juderäkningen tillkom på grund av klagomål från officerare att anhängare av den israelitiska tron inte fullgjorde militärtjänsten och av en rad skäl ”skolkade”(drücke) (Drückeberger= (krigs)skolkare) Enligt Epkenhans artikel utgör ” juderäkningen det svartaste kapitlen i kejsarrikets historia.” Under kejsartiden var de tillhöriga till den judiska tron annorlunda behandlade än de två andra trosriktningarna, katoliker och protestanter. Förödmjukande för judarna blev det när de särredovisades i statistiska data från fronten. Där kunde högt dekorerade judiska frontsoldater bli klassificerade som ”Drückeberger” när man tidvis arbetade i regementets skrivstuga. På hemmafronten gjorde generalkommandot en förnedrande mönstring av hemsända judar. Statistiken bekräftade de förhandenvarande klagomålen men man talade om ” unterhältnismässiges=underhållsmässiga” förhållanden utan att definiera ordet ”unterhältnismässige”
Data visar en annan bild. Av 550 000 judar var 96 000 judar inkallade resp. anmält sig som frivilliga. 77 procent av dem kämpade i främsta frontlinjen. 30 000 var utmärkta(ausgezeichnet) och 20 000 blev befordrade. Procentuellt motsvarade det den icke-judiska befolkningens deltagande i kriget. De kämpade och dog i lika hög grad som den övriga tyska befolkningen.
Epkenhans:” Redan de första krigsdagarna hade Ludwig Frank, en ledande socialdemokrat med judisk tro fallit för ” Gott, König und Vaterland” och 12 000 trosbröder följde honom i döden för fosterlandet.”
Jacob Rosenthal, vars far var överste-löjtnant i fältartilleriet, tvingades att emigrera till Palestina 1939, försöker nu att återupprätta ” Ehre des jüdischen Soldaten”.(De judiska soldaternas ära). Han betecknar juderäkningen som slutet på ” Burgfriedens”(borgfreden) och början på en ödesdiger väg. Medan judarna kände sig förödmjukade fick motståndarna sina antisemitiska ståndpunkter bekräftade. Den för vederbörande demagoger passande statstiken gällde som obestridliga bevis. Dolkstötslegenden (att Tyskland egentligen inte hade förlorat kriget) gav utrymme för hetskampanjer mot judarna. Trots sina offer betraktades judar som fosterlandslösa ”Kriegsgewinnler”(gulasch). (I Sverige talade man om gulaschbaroner under 20-talet.) T.o.m. antalet fallna judiska soldater rådde det en bitter strid omkring. De judiska frontsoldaterna blev fördrivna och mördade i lika hög grad som de övriga trosbröderna.
Den västtyske försvarsministern Strauss återupprättade de judiska soldaternas ära i ett tal 1961 och påtalade att deras öde var ” en varning för de onda, för rashat, för moderna totalitära härskandeformer och att de var ett exempel på fosterlandskärlek, att kunna uthärda lidande och trohet.( als Warnung vor dem Bösen, dem Rassenhass, den modernen totalitären Herrschaftsformen, als Beispiel für Vaterlandsliebe, Leidensfähigkeit und Treue)