Castro - Afrikas hjälte.

I "Kommunismens svarta bok" påstås Kuba var ett samhälle fullt av förtryck men jämför man med övriga Latinamerika där tortyr och mord var ordningen för dagen var Kuba ett anständigt samhälle. Jämför gärna general Videlas Argentina med Castros Kuba och man ser skillnaden mellan ett samhälle, där överklassen var rädd för vad underklassen kunde hitta på med de rikas tillgångar, om de skulle få makten. På Kuba hade en revolution ägt rum och det fanns varken över- eller underklass och därför fanns inte samma rädsla. Vad man var rädd för var USA:s önskan att återta makten från de nya makthavarna därav den övervakning som ansågs nödvändig för att säkra revolutionens frukter.
Särskilt förljugen är den "svarta boken" när det gällde Kubas ingripande på befrielserörelsernas sida i Afrika. Den kubanska armén påstås ha uppträtt som på erövrad mark och att ha smugglat pengar, elfenben och diamanter. Man kan inte komma längre från verkligheten.
I tidskriften NEW AFRICAN april 2008 skriver man i underrubriken följande:" På 1970 och –80-talen skickade Fidel Castro 350 000 kubanska soldater, civila och läkare för att understödja den afrikanska frihetskampen särskilt i Angola, Namibia, Mozambique, Guinea Bissau, Cape Verde och Sao Tome& Principe. Den kubanska insatsen påskyndade den sydafrikanska apartheidregimens fall."
Artikelförfattaren Baffour Ankomah skriver "att britterna hade sin Lawrence of Arabia och vi har vår Castro of Africa. Nelson Mandela var fortfarande i fängelse… när de 350 000 kubanerna skickades över Atlanten för att kämpa i frihetskrigen mot de ombud för västmakterna som då hade makten i Sydafrika och Zaire och ville förhindra att det södra Afrikas länder fick verklig självständighet.."
Kubas första deltagande i frihetskampen kommer jag väl ihåg. Sydafrikanska trupper närmade sig Angolas huvudstad Luanda och hade inte 36 000 kubanska trupper ingripit i striden hade apartheidregimen fått fotfäste i landet och förmodligen installerat sin särskilt förtrogne Jonas Savimbi som ombud. Angola skulle bli självständigt från Portugal den 11 nov. 1975 och det gjorde att det var bråttom att säkra ett starkt inflytande för Sydafrika i södra Afrika. Nu tvingades apartheidarmén till reträtt på 1000 km till startpunkten i Namibia som då tillhörde Sydafrika.
Nästa tillfälle som kubanska trupper ingrep i Angola var 1987-88. Savimbi hade lyckats upprätta en egen maktbas i sydöstra Angola på gränsen till Sydafrika som understödde med landminor och handeldvapen. (Minorna är fortfarande ett svårt problem för Angola.) Under 1987 hade regeringen i Luanda beslutat att krossa Savimbis basområde. Mot kubanernas råd företogs ett storanfall mot basen. Sydafrikas långskjutande kanoner tillfogade angolanska armén stora förluster i manskap och utrustning och den råkade i vild flykt till basen vid Cuito Cuanavale, ett före detta alternativt Natoflygfält. Närmaste kubanska enhet var 200 km därifrån då Castro beslöt att göra om bragden från 1975. En flod av vapen och manskap sändes över Atlanten och landsattes i södra Angola. En komplett armé med tanks avancerade genom 100 km av minor till Cuito Cuanavale där angolanska trupper återsamlades under ständig attack av sydafrikanska trupper. För några dagar var den gudsförgätna platsen scenen för världens uppmärksamhet. Jag följde också händelseutvecklingen från dag till dag. 55 000 kubanska trupper sändes denna gång till Angola. I ett anfall med 40 000 kubanska trupper, 30 000 angolanska och 3000 SWAPO-gerilla (namibiska frihetskämpar) understödda av 600 tanks, hundratals artilleripjäser, 1000 luftvärnspjäser och en våghalsig Migflygenhet (de skaffade sig luftherravälde över stridsplatsen) avancerade de mot den namibiska gränsen. Castro erinrar sig att det var den största operation kubanska trupper någonsin deltagit i.
Resultatet av detta krig blev en fredsuppgörelse för Sydvästafrika (Namibia) undertecknat av Sydafrika, Angola och Kuba vid FN:s högkvarter 1988. De kallades fyrpartiförhandlingar med angolaner och kubaner på den ena sidan och Sydafrika på den andra sidan och USA på den tredje sidan såsom både medlare och allierad med Sydafrika. USA:s förhandlare hade velat undvika att Kuba deltog i förhandlingarna men den militära situationen var så allvarlig för Sydafrika att man tvingades att acceptera att Kuba var med vid förhandlingsbordet.
Slutresultatet av Kubas kamp för Afrikas frihet var enligt Ankomah i New Af rican följande:" On 27 May 1991, the last Cuban soldier was pulled out of Angolan soil." Their contribution was decisive in finaly bringing indepedence to Angola and in doing the same thing in Namibia in March 1990, and to the toppling of the hated apartheid regime in South Africa," says a proud Fidel Castro."and added that 2,077 compatriots died there.(Den 27 maj 1991 lämnade den siste kubanske soldaten Afrikas jord. Deras bidrag var avgörande för att skapa ett självständigt Angola och göra samma sak för Namibia i mars 1990 och att störta den hatade apartheidregimen i Sydafrika" säger en stolt Fidel Castro" och tillade att 2077 kubaner dog där.)
Ankomah frågar sig "om Afrika verkligen kan glömma sådan osjälviskhet och heroism? Nu är det tid att visa vår djupt kända uppskattning av Kubas modiga folk och dess ledare Fidel Castro."
Genom denna artikel vill jag föra ut till offentligheten ett nästan glömt kapitel i Afrikas historia. Det är märkligt att ett så litet land som Kuba kunde spela en så stor roll i världspolitiken. Bara den logistiska bedriften att sända så många soldater över Atlanten och besegra Sydafrika som hade nära till ett basområde. Det var det nära samarbetet med Sovjet som levererade krigsmaterial och Kubas trupper som fällde utslaget. I södra Afrika är Castro en hjälte av samma storleksordning som Nelson Mandela men i väst försöker man dölja att särskilt USA så länge stödde apartheidregimen.