söndag 27 april 2008

Frihandel eller protektionism, del 2

Jag skrev för fem år sedan en artikel under rubriken" Frihandel eller protektionism "(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9)om min syn på dessa företeelser. Jag borde kanske ha skrivit frihandel och protektionism i stället men det behövs en stor ekonomi som tillämpar frihandel för att protektionismen skall lyckas. Slutsatserna i artikeln har jag kommit fram till efter att ha studerat nationalekonomi vid Göteborgs universitet och ha läst Financial Times regelbundet i ett tjugotal år.
I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I min artikel "Hur avskaffas fattigdomen?"(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) tar jag upp de klassiska ekonomernas syn på arbetsmarknadens funktionssätt. Jag skriver.:" Nationalekonomen Gustav Cassel tog i sin bok "Socialismen eller framåtskridande"(1928) avstånd från den omfattande arbetslöshetshjälp som på 1920-talet tillämpades i de flesta länder i Europa. Enligt Cassel var hjälpen till de arbetslösa ofta ett slöseri med skattemedel eftersom en fullkomlig rörlighet av arbetskraften alltid skulle åstadkomma full sysselsättning av denna. Han tog också avstånd från vad han kallade fackföreningsprotektionismen. Med detta uttryck menade Cassel att fackföreningarna genom att höja lönerna för mycket åstadkommer arbetslöshet eller/och inflation."
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible."
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."
I en artikel i Göteborgsposten den 25 juli 2007 gör Karin Widegård en recension av Mike Davies bok Slum – världens storstäder( Planet of Slums). Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Hon påvisar hur snabbt städerna växer. Från 1950 har Mexico city ökat med 19 miljoner, Mumbai(Bombay) med 16 m., Rio de Janeiro med 9 m. Och Lagos med 13 m.(hade mindre än en miljon 1950) Widegård tar avstånd från nationalekonomen Hernondo de Sotos tankegång att äganderätten till slumbostäderna skulle hjälpa de fattiga. De kommer att sälja bostäderna ganska snabbt för få pengar till mat. Hon skriver vidare:" Att läsa Slum och inte tänka på Richard Florida är omöjligt. Florida med sina teorier om den nya "kreativa klassen" som motor i städernas ekonomi och tillväxt. Det som retar mig mest hos Florida är att ha stulit begreppet "kreativ" och gett det en inskränkt och förvillande betydelse som om det inte skulle kräva lika mycket kreativitet att överleva i slummen som att vara konstnär, dataingenjör, arkitekt eller journalist."
I artikeln påvisas att Sydkoreas rikedom är av ganska färskt datum. Inför olympiska spelen i Seoul 1988 blev 720 000 fattiga förvisade från staden. Något liknande väntas hända inför spelen i Peking 2008.
I min artikel Frihandel eller protektionism hade jag kommit till följande slutsats och det står jag för än i dag fem år senare:" För att framgångsrikt tillämpa protektionism behövs i stort sett tre saker, nämligen: En någorlunda hederlig förvaltning och företagarklass och en fackföreningsrörelse som klarar att höja lönen upp till tullnivån. Därigenom skapas ökad köpkraft hos arbetarna, något som inte sker i frihandelszonerna. Med en hederlig förvaltning och företagarklass kan man undvika att inflationen stiger till 1000 procent och ruinerar landet. Jag anser att fattiga länder som uppfyller ovanstående kriterier bör få tillämpa protektionism för att höja de fattigas och lågavlönades löner och inte, som nu, tvingas att införa frihandel."

Inga kommentarer: