” Det svarta guldet ska rädda kommunismen på Kuba” är rubriken på en artikel i DN den 27 dec. 2011 skriven av Erik de la Reguera.
En kinesiskbyggd oljerigg med namnet Scarebeo bogseras just nu till Kuba. Det internationella intresset är så stort att vissa bedömare har börjat tala om en regelrätt oljerusch. Utvecklingen följs noga av USA eftersom utvinningen skall ske bara ett tiotal mil från Floridas kust. Miljövänner och exilkubaner anser att den kubanska satsningen på att utvinna olja och gas kan få stora konsekvenser för regionen – ekonomiskt, miljömässigt och geopolitiskt.
Om hur stora fyndigheterna skriver de la Reguera följande ” Redan 2004 uppskattade USA:s Geological Survey att omkring 4 600 miljoner fat råolja och 280 miljarder kubikmeter naturgas fanns inom Kubas territorialvatten. 2008 hävdade Kubas regering att reserverna i själva verket kunde vara fem gånger så stora. Det skulle göra Kuba till nästan lika stor oljenation som USA. Problemet är att oljan finns på mer än 1700 meters djup. Utvinningen blir därför mycket dyr – och framförallt – riskabel.”
Man har börjat tänka på vad ökade oljeinkomster kan innebära för landet. Det första man då kommer att överge är den dubbla valutan och att befolkningen får tillgång till betydligt fler varor i stället för bara livets nödtorft. I dag är Kuba konkursmässigt och beroende av subventionerad olja från Venezuela.
torsdag 29 december 2011
måndag 26 december 2011
Ryssar minns Sovjet med blandade känslor.
I en artikel i DN den 23 dec. 2011 med rubriken ”Ryssar minns Sovjet med blandade känslor” skriver Ingmar Neveus om hur dagens ryssar ser på upplösningen av Sovjetunionen som ägde rum för 20 år sedan.
Artikelns inledning har följande lydelse : ” På söndag (25 dec.) har tjugo år gått sedan Sovjetflaggan halades från Kremlmuren för sista gången. Då bytte 293 miljoner människor enpartistaten och planekonomin mot demokrati och marknad. I dag är de inte säkra på att det var en förändring till det bättre.”
På frågan ”Det är en stor olycka att Sovjetunionen inte längre existerar” håller 50 procent med och 36 procent håller inte med. I stället för en unionsstat blev det 15 självständiga stater. Jag har sett ett TV-program om det amerikanska inbördeskriget. Huvudfrågan i detta krig var att hålla samman unionen där Sydstaterna ville lämna unionen för att de ville ha slaveriet kvar. Att segra i detta krig kostade 600 000 människor livet. Att upplösa Sovjetunionen kostade förvånansvärt få människoliv. Det var i första hand i Tjetjenien och i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan som kostade människoliv vid upplösningen av unionen. I Ryssland bor det i första hand ryssar men fortfarande finns ganska många nationella minoriteter i dess hängd.
På frågan ” Var skiftet från statskontrollerad till marknadsekonomi bra eller dåligt?” svarar 42 procent bra och 45 procent dåligt. Som synes har marknadskonceptet inte slagit igenom på allvar.
På den tredje frågan ” Vem löser landets problem bäst – en demokratisk regering eller en stark ledare.” På denna fråga väljer 32 procent en demokratisk regering och 57 procent vill ha en stark ledare. Trots att Ryssland i Putin har haft en stark ledare har man inte kommit till rätta med korruptionen. Landet är, tillsammans med andra före detta Sovjetstater Europas mest korrumperade och i nivå med fattiga afrikanska länder.
På den fjärde frågan ” Var skiftet från enpartistat till flerpartisystem bra eller dåligt?” svarar 50 procent bra och 33 procent att det var dåligt. Resultatet visar att flerpartisystemet är dåligt förankrat.
Artikelns inledning har följande lydelse : ” På söndag (25 dec.) har tjugo år gått sedan Sovjetflaggan halades från Kremlmuren för sista gången. Då bytte 293 miljoner människor enpartistaten och planekonomin mot demokrati och marknad. I dag är de inte säkra på att det var en förändring till det bättre.”
På frågan ”Det är en stor olycka att Sovjetunionen inte längre existerar” håller 50 procent med och 36 procent håller inte med. I stället för en unionsstat blev det 15 självständiga stater. Jag har sett ett TV-program om det amerikanska inbördeskriget. Huvudfrågan i detta krig var att hålla samman unionen där Sydstaterna ville lämna unionen för att de ville ha slaveriet kvar. Att segra i detta krig kostade 600 000 människor livet. Att upplösa Sovjetunionen kostade förvånansvärt få människoliv. Det var i första hand i Tjetjenien och i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan som kostade människoliv vid upplösningen av unionen. I Ryssland bor det i första hand ryssar men fortfarande finns ganska många nationella minoriteter i dess hängd.
På frågan ” Var skiftet från statskontrollerad till marknadsekonomi bra eller dåligt?” svarar 42 procent bra och 45 procent dåligt. Som synes har marknadskonceptet inte slagit igenom på allvar.
På den tredje frågan ” Vem löser landets problem bäst – en demokratisk regering eller en stark ledare.” På denna fråga väljer 32 procent en demokratisk regering och 57 procent vill ha en stark ledare. Trots att Ryssland i Putin har haft en stark ledare har man inte kommit till rätta med korruptionen. Landet är, tillsammans med andra före detta Sovjetstater Europas mest korrumperade och i nivå med fattiga afrikanska länder.
På den fjärde frågan ” Var skiftet från enpartistat till flerpartisystem bra eller dåligt?” svarar 50 procent bra och 33 procent att det var dåligt. Resultatet visar att flerpartisystemet är dåligt förankrat.
tisdag 20 december 2011
Europas ödestimme.
Jag har den senaste tiden tagit del av artiklar som är pessimistiska och oroväckande när det gäller världens framtid. Jag tänker närmast på Per T. Ohlssons söndagsartikel den 11 dec. 2011 med rubriken ” Europas ödestimme”.
Inledningen har följande lydelse : ” Tänk om vi lever i en illusion av trygghet, omedvetna om att Europa ännu en gång rör sig mot avgrunden”. För 100 år sedan var man helt omedveten om att man stod inför en avgrund nämligen Första världskriget. Författaren Stefan Zweig skriver i sin bok ” Världen av i går” följande tankar om tiden före Första världskriget : ” När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första världskriget, den tid i vilken i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag säger . det var trygghetens gyllene tidsålder.”
Vem eller vilka är ansvariga för sakernas tillstånd? Man kan säga att Tyskland och Frankrike satte tillväxt- och stabilitetspakten ur spel när man drog på sig otillåtliga budgetunderskott 2002-2003. Pakten innebar att budgetunderskottet skulle vara högst 3 procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP och skulle garantera statsfinansiell stabilitet men när dessa tungviktiga kunde ignorera den fanns det ingen anledning för andra att bry sig om reglerna.
Per T. Ohlsson avslutar artikeln med följande ord : ” Måtte årsskiftet 2011-2012 bli det ögonblick då Europa började backa bort från avgrunden.”
Inledningen har följande lydelse : ” Tänk om vi lever i en illusion av trygghet, omedvetna om att Europa ännu en gång rör sig mot avgrunden”. För 100 år sedan var man helt omedveten om att man stod inför en avgrund nämligen Första världskriget. Författaren Stefan Zweig skriver i sin bok ” Världen av i går” följande tankar om tiden före Första världskriget : ” När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första världskriget, den tid i vilken i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag säger . det var trygghetens gyllene tidsålder.”
Vem eller vilka är ansvariga för sakernas tillstånd? Man kan säga att Tyskland och Frankrike satte tillväxt- och stabilitetspakten ur spel när man drog på sig otillåtliga budgetunderskott 2002-2003. Pakten innebar att budgetunderskottet skulle vara högst 3 procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP och skulle garantera statsfinansiell stabilitet men när dessa tungviktiga kunde ignorera den fanns det ingen anledning för andra att bry sig om reglerna.
Per T. Ohlsson avslutar artikeln med följande ord : ” Måtte årsskiftet 2011-2012 bli det ögonblick då Europa började backa bort från avgrunden.”
onsdag 14 december 2011
Jobbideologins framväxt i Sverige.
En artikel i Göteborgsposten den 13 dec. 2011 med rubriken ”Arbetet skapar ett begripligt jag” skriven av Elin Grelsson fick mig att skriva om arbetet som behovstillfredsställelse. Jag har behandlat denna fråga i artikeln ” Rätten till lättja ” från en bok skriven av Paul Lafarque (Sourze Yngve Karlsson sidan 13 14)
Grelsson skriver : ” Trots att vår moderna teknologi har gjort behovet av arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi mer än tidigare i mänsklighetens historia. Det arbete som tidigare utfördes av ett 20-tal kan nu utföras av en enda. Ändå finns en stark ideologisk grund som förespråkar arbete som både skyldighet och rättighet. Oavhängigt villkor, drivkrafter och meningsfullhet ska vi arbeta.”
Det kan tyckas förmätet att ifrågasätta arbetets ideologi och värde när massarbetslöshet hotar Europa till följd av skuldkrisen. Brist på arbete får förödande följder för samhället, inte minst för individer. Samtidigt är det kanske just därför vi behöver backa ett steg och fundera över varför arbetslinjen blivit så dominerande. Det är långt ifrån bara en lyckad valkampanj från alliansen som gjort arbetet till en så lyckad grundläggande samhällsfaktor.
Grelsson skriver vidare. : ”Men hur hamnade vi här? Sociologen Roland Paulsen beskriver jobbideologins framväxt i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010). Han redovisar hur synen på arbetets nödvändighet ständigt funnit nya bundsförvanter i både protestantisk arbetsetik, industrialismens arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, konservatismens arbetsplikt, välfärdsstatens arbetslinjer och identitetspolitikens integrationstankar.”
Grelsson skriver : ” Trots att vår moderna teknologi har gjort behovet av arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi mer än tidigare i mänsklighetens historia. Det arbete som tidigare utfördes av ett 20-tal kan nu utföras av en enda. Ändå finns en stark ideologisk grund som förespråkar arbete som både skyldighet och rättighet. Oavhängigt villkor, drivkrafter och meningsfullhet ska vi arbeta.”
Det kan tyckas förmätet att ifrågasätta arbetets ideologi och värde när massarbetslöshet hotar Europa till följd av skuldkrisen. Brist på arbete får förödande följder för samhället, inte minst för individer. Samtidigt är det kanske just därför vi behöver backa ett steg och fundera över varför arbetslinjen blivit så dominerande. Det är långt ifrån bara en lyckad valkampanj från alliansen som gjort arbetet till en så lyckad grundläggande samhällsfaktor.
Grelsson skriver vidare. : ”Men hur hamnade vi här? Sociologen Roland Paulsen beskriver jobbideologins framväxt i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010). Han redovisar hur synen på arbetets nödvändighet ständigt funnit nya bundsförvanter i både protestantisk arbetsetik, industrialismens arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, konservatismens arbetsplikt, välfärdsstatens arbetslinjer och identitetspolitikens integrationstankar.”
torsdag 8 december 2011
Internatskolans anda skall fostra makthavare..
I en under strecket-artikel i SvD den 3 december 2011 under rubriken ” Internatskolans anda ska fostra makthavare” skriver Petter Sandgren om förhållandena på Lundsbergs internatskola.
Jag har själv gått två år på internatskola när jag studerade vid Högalids folkhögskola 1954 och 1955..Vi var betydligt äldre eftersom man måste vara 18 år för att få gå i folkhögskola. Vi skulle fostras till att bli bra och välutbildade arbetare. Flickorna kunde fortsätta med sjuksköterskeutbildning. För min del gjorde det att det blev lättare att ta realexamen.
Inledningen av Sandgrens artikel har följande lydelse : ” Inspirationen till den sadistiska kamratfostran vid bland annat Lundsberg som just nu debatteras flitigt kommer från engelska elitskolor som Eton. Syftet var där att skapa framtidens makthavare. De svagare skulle foga sig under tystnad – och de allra svagaste sållas bort.”
Av inledningen att döma verkar inte Lundsbergs internatskola vara särskilt sympatisk eller i takt med tiden. Med en årsavgift på 200 000 är det inte så många som har råd att gå där. Den kamratfostran som man bedriver där närmar sig pennalism och är knappast att rekommendera för en någorlunda modern människa. För att bevara skolans uppfostrarideal har ägandet överförts till tidigare elever i form av en stiftelse. Denna stiftelse består av före detta elever vilka förmodas ha trivts tillräckligt mycket för att engagera sig i skolans framtid.
Slutsatsen har följande lydelse : ” Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundbergs traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.”
Jag har själv gått två år på internatskola när jag studerade vid Högalids folkhögskola 1954 och 1955..Vi var betydligt äldre eftersom man måste vara 18 år för att få gå i folkhögskola. Vi skulle fostras till att bli bra och välutbildade arbetare. Flickorna kunde fortsätta med sjuksköterskeutbildning. För min del gjorde det att det blev lättare att ta realexamen.
Inledningen av Sandgrens artikel har följande lydelse : ” Inspirationen till den sadistiska kamratfostran vid bland annat Lundsberg som just nu debatteras flitigt kommer från engelska elitskolor som Eton. Syftet var där att skapa framtidens makthavare. De svagare skulle foga sig under tystnad – och de allra svagaste sållas bort.”
Av inledningen att döma verkar inte Lundsbergs internatskola vara särskilt sympatisk eller i takt med tiden. Med en årsavgift på 200 000 är det inte så många som har råd att gå där. Den kamratfostran som man bedriver där närmar sig pennalism och är knappast att rekommendera för en någorlunda modern människa. För att bevara skolans uppfostrarideal har ägandet överförts till tidigare elever i form av en stiftelse. Denna stiftelse består av före detta elever vilka förmodas ha trivts tillräckligt mycket för att engagera sig i skolans framtid.
Slutsatsen har följande lydelse : ” Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundbergs traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.”
torsdag 1 december 2011
Land i förfall.
Per T. Ohlssons senaste artikel i Sydsvenskan den 27 november 2011med rubriken ”Land i förfall” går till överdrift när det gäller att beskriva Rysslands ekonomi. Han utgår från en massutgåva ” Tio år med Putin” skriven av Boris Nemtsov och som torgför en massa uppgifter som om de stämde skulle innebära att Ryssland för länge sedan skulle ha kvävts till döds. Så är inte fallet varken nu eller under Putins tio år vid makten.
Förfallet ägde i stället rum under Boris Jeltsins liberala era under de tio år han var vid makten i Ryssland. Då fick liberalismen ett dåligt rykte i Ryssland. Nemtsov var vice premiärminister 1997-1998 och borde veta att Jeltsin för att vinna valet 1996 slumpade bort stora statliga tillgångar något som oligarkerna kivas om i rättegångar i utlandet. Utan Putin vid makten skulle Ryssland ha varit i en mycket svårare belägenhet. Då är det troligt att Ryssland skulle ha delats i sina beståndsdelar på samma sätt som Sovjetunionen en gång delades i femton självständiga stater. Det är därför som provinsguvenörerna inte väljs genom val utan utses av presidenten. Utan en stark man i ledningen kunde Ryssland ha sett ut som Kongo. Det hade varit ett mycket större problem för världen än ett auktoritärt Ryssland.
När jag har fått sagt detta kan jag instämma i talet om Rysslands svåra belägenhet när det gäller ekonomisk, politisk och social utveckling. Det är bekymmersamt att medellivslängden bara är 66 år och för män bara 61 år. Det kan bero på att dessa har skadats av andra världskriget och börjat dricka på grund av de svåra minnena. Som om detta inte har varit nog har det utifrån kommande hiv-epidemin varit särskilt svår i Ryssland där antalet nya hivfall ökat med 700 procent de senaste fem åren. Den svåra korruptionen kan bero på att Putin måste hålla samman landet framför allt annat och att det blir en köpslagan med minoritetsintressen. Oligarkerna får behålla sina pengar om man inte lägger sig i politiken.
Förfallet ägde i stället rum under Boris Jeltsins liberala era under de tio år han var vid makten i Ryssland. Då fick liberalismen ett dåligt rykte i Ryssland. Nemtsov var vice premiärminister 1997-1998 och borde veta att Jeltsin för att vinna valet 1996 slumpade bort stora statliga tillgångar något som oligarkerna kivas om i rättegångar i utlandet. Utan Putin vid makten skulle Ryssland ha varit i en mycket svårare belägenhet. Då är det troligt att Ryssland skulle ha delats i sina beståndsdelar på samma sätt som Sovjetunionen en gång delades i femton självständiga stater. Det är därför som provinsguvenörerna inte väljs genom val utan utses av presidenten. Utan en stark man i ledningen kunde Ryssland ha sett ut som Kongo. Det hade varit ett mycket större problem för världen än ett auktoritärt Ryssland.
När jag har fått sagt detta kan jag instämma i talet om Rysslands svåra belägenhet när det gäller ekonomisk, politisk och social utveckling. Det är bekymmersamt att medellivslängden bara är 66 år och för män bara 61 år. Det kan bero på att dessa har skadats av andra världskriget och börjat dricka på grund av de svåra minnena. Som om detta inte har varit nog har det utifrån kommande hiv-epidemin varit särskilt svår i Ryssland där antalet nya hivfall ökat med 700 procent de senaste fem åren. Den svåra korruptionen kan bero på att Putin måste hålla samman landet framför allt annat och att det blir en köpslagan med minoritetsintressen. Oligarkerna får behålla sina pengar om man inte lägger sig i politiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
