Jobbideologins framväxt i Sverige.

En artikel i Göteborgsposten den 13 dec. 2011 med rubriken ”Arbetet skapar ett begripligt jag” skriven av Elin Grelsson fick mig att skriva om arbetet som behovstillfredsställelse. Jag har behandlat denna fråga i artikeln ” Rätten till lättja ” från en bok skriven av Paul Lafarque (Sourze Yngve Karlsson sidan 13 14)

Grelsson skriver : ” Trots att vår moderna teknologi har gjort behovet av arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi mer än tidigare i mänsklighetens historia. Det arbete som tidigare utfördes av ett 20-tal kan nu utföras av en enda. Ändå finns en stark ideologisk grund som förespråkar arbete som både skyldighet och rättighet. Oavhängigt villkor, drivkrafter och meningsfullhet ska vi arbeta.”

Det kan tyckas förmätet att ifrågasätta arbetets ideologi och värde när massarbetslöshet hotar Europa till följd av skuldkrisen. Brist på arbete får förödande följder för samhället, inte minst för individer. Samtidigt är det kanske just därför vi behöver backa ett steg och fundera över varför arbetslinjen blivit så dominerande. Det är långt ifrån bara en lyckad valkampanj från alliansen som gjort arbetet till en så lyckad grundläggande samhällsfaktor.

Grelsson skriver vidare. : ”Men hur hamnade vi här? Sociologen Roland Paulsen beskriver jobbideologins framväxt i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010). Han redovisar hur synen på arbetets nödvändighet ständigt funnit nya bundsförvanter i både protestantisk arbetsetik, industrialismens arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, konservatismens arbetsplikt, välfärdsstatens arbetslinjer och identitetspolitikens integrationstankar.”