Kina - en nygammal stormakt.

För 200 år sedan sade Napoleon "att Kina sov men låt det sova för om Kina vaknade skulle världen darra." Kina var vid denna tid världens enda stormakt med ungefär 25 procent av världens BNP samma som dagens enda stormakt USA har för närvarande.
Nu har Kina vaknat och man kan fråga sig om världen har anledning att darra för Kinas ökande makt och inflytande. Jag tror inte det. Kina var utsatt för framförallt Japans imperialism. Japan härskade över Taiwan(1895-1945), Korea (1910-1945) Manchuriet (1931-1945) och stora delar av det befolkade Kina (1937-1945). Storbritannien och övriga västmakter bedrev också imperialism. Opiumkriget (1839-42) är ett exempel på västimperialism där Kina påtvingades opium som handelsvara för att Storbritannien inte hade något annat att erbjuda som betalning för kinesiska varor.
Det var det kommunistiska maktövertagandet 1949 som gjorde slut på Kinas förnedringsperiod. Året efter, 1950, ingrep Kina framgångsrikt i Koreakriget som slutade 1953 med bevarandet av ett delat Korea. Om inte Kina hade ingripit hade Korea enats under Sydkorea och USA på samma sätt som Vietnam enades under kommunistisk ledning 1975 mot USA:s vilja. USA ville bevara ett självständigt Sydvietnam.
Makten i Asien omfördelades reält 1945 när Japan kapitulerade efter det att de allierade hade vunnit kriget. Nu har Kina återtagit sin traditionellt dominerande roll i Asien och i världen har Kina på kort tid blivit världens verkstad.

Ivar i Duvemåla berättar del 6.

I år var Vilhelm Mobergssällskapets årsmöte förlagt till en klassisk plats, Kungliga Bibiloteket i Stockholm. Där har många av våra författare nött trappstegen. Inte minst Moberg sägs ofta ha kommit till Kungl Biblioteket för källstudier. Årsmötet hålls alltid omkring d 20 augusti, som är Mobergs födelsedag. Det är alltid lika roligt att komma på mötena, träffa gamla bekanta och höra intressanta föredrag. I år var det särskilt uppmärksammat att sällskapet skulle utnämna Benny Andersson och Björn Ulvaeus till hedersmedlemmar. Lokalen var nästan full när ordföranden Ingrid Nettervik hälsade välkommen. Bland gästerna kunde jag notera 3 av Mobergs döttrar, Marianne, Gunnilla och Eva.Årsmötet förflöt programenligt. Nettervik omvaldes till ordförande. Sedan var det dags för utdelandet av årets stipendium på 30000 kr. Det gick till den japanske professorn Yasufumi Yamashita. Han har gjort den bedriften att översätta "Din stund på jorden" till japanska. Jag är väldigt imponerad av hur en person kan översätta så 2 olika språk. Jag beundrade honom så mycket att jag på eget bevåg stegade fram till honom med en blomsterbukett. Aino försökte stoppa mig, men det gick inte. Jag kunde inte undvika att titta lite på publiken, för de höjde på ögonbrynen. Det ingick inte i programmet. Utan att staka mig så sa jag att jag var en stor vän av Japan. Jag berättade om en lång tågresa som Aino och jag gjort upp till Hokaido. Vi åkte med det berömda tåget Shingsanzen. Och just den dagen var det Japans största reshelg, man firade alla helgons dag. Då reste man hem till släkten för att fira de bortgångna. Någon japanska kan jag inte, men jag har alltid ritblock och pennor med mig. Mitt ritande blev mycket populärt bland barnen, Jag ritade tomtar och troll, slott kungar och prinsessor. Fler ungar kom till mig. Föräldrarna tyckte att det var bra att barnen fick lite ombyte. De gav karameller och söta kakor till mig. Jag slutar min berättelse med att säga att jag nästan åkte upp till ainofolket, som är urbefolkning i Japan. Senare fick jag tillfälle att prata med prof Yamashita. Han talade förstås svenska, men med stark brytning och det är ju fullt förståeligt. Han var väldigt intresserad av att höra om min lilla by Duvemåla. Han var en ödmjuk man. Vi mäste hålla kontakten sa han. Kommer du till Japan så är du välkommen att hälsa på mig.Vid kaffepausen träffade jag Benny och Björn. Det första Benny sa var att han tackade för all info, bilder och klipp som jag skickat. Bägge herrarna är alltid lika väldiga och artiga. När jag redogjorde för Duvemåla lyssnade de mycket uppmärksammat. Till Benny hade jag en speciell hälsning från en skolkamrat som bor i Emmaboda. De gick i skolan tillsammans i Vällingby. Han kom ihåg henne direkt och sa att det var en mycket trevlig flicka. Han skrev en hälsning till henne som jag skall överlämna.Nästa punkt i programmet var installationen av de nya hdersledamöterna. Motiveringen löd: Björn Ulvaeus pietetsfull hållning till Vilhelm Mobergs text har resulterat i en berättelse som följer originalet tätt i spåren. Benny Anderssons medryckande och konstnärligt fullödiga musik har gjort vistexterna sångbara och tillgängliga. Tillsammans har de skapat ett konstverk som lyfter fram storheten i Vilhelm Mobergs epos, samtidigt som det har sin egen starka lyskraft. Musikalen som helhet har skapat intresse inte bara för Vilhelm Mobergs utvandrarepos utan också för författarskapet som helhet, inte minst hos unga läsare".Efter överlämandet av diplom till Björn och Benny så var det min tur att lämna blommor. Jag får väl säga att jag var lite tagen av stundens allvar inför allt folket. En dam i röd jacka lotsade fram mig till Björn och Benny. Jag hade en fusklapp med mig som jag skulle läsa upp. När jag skulle börja läsa så fanns inte mina glasögon i fickan. Jag kallsvettades måste jag säga. Men Benny lugnade ner mig och chevalereskt nog sa han att du kan få låna mina. Det blev allmän munterhet i bänkraderna. Jag kastade ett getöga på glasögonen, men de såg så fina och välputsade ut att jag inte vågade greppa dom. I stället riktade jag papperet på lagom avstånd och då gick det bra att läsa. Jag sa följande: Det är tre personer som betytt mycket för Duvemåla. Först Vilhelm Moberg. När Utvandrarna kom ut med berättelsen om Kristina tog svenska folket henne till sitt hjärta. Folk blev rörda av att läsa om hennes hemlängtan till Duvemåla och astrakanträdet. Duvemåla levde en törnrosasömn, nu blev byn bekant. De första turisterna kom cyklande. Vi går framåt i tiden. Björn Ulvaeus och Benny Andersson skrev musikalen "Kristina i Duvemåla". Det blev en jättesuccé, i milj människor såg musikalen. Livet i Duvemåla ändrades. Med hjälp av Björn och Benny fick vi ett café. Kristinastatyn kom upp med hjälp av Bennys sponsring. Varje sommar har vi en guidning. Hade inte Moberg, Björn och Benny kommit med idén om Kristina så hade Duvemåla varit en bortglömd by mitt i den småländska skogen.En del av programmet var ett samtal mellan Jens Liljestrand och Björn och Benny. Det var många intressanta saker som kom fram. De var överraskade över den stora succén med musikalen. Det blev ju ett sådant mediapådrag efter premiären i Malmö. Alla TV kanaler och de stora dagstidningarna toppade nyheten med musikalen. Inget är bestämt om musikalens framförande i USA. Förhandlingar pågår. Det tycks vara lite olika meningar mellan svenskarna och amerikanarna. Den skall framföras på engelska. Ett krav från Björn och Benny är att Helen Sjöholm skall spela Kristina. De talade också om en framtida uppsättning i Sverige, men i en kortad version.Besöket på Kungliga Biblioteket var en stor upplevelse för mig. Det var en dag som jag aldrig glömmer. Efter mitt "tal" kom vilt främmande människor fram till mig och gav mig eloge. Ditt tal till Björn och Benny var så bra. Du talade från hjärtat, du talade klart och tydligt och det var lagom långt. Jag tackar och bugar.Nästa punkt på programmet var ett besök vid Vilhelm Mobergs grav på Norra Kyrkogården i Solna. Vi var väl ett 100-tal församlade där för att bringa Moberg vår hyllning. Det var en vacker, c:a 2 m hög sten i röd granit. Ingrid Nettevik höll tal och la ner en bukett blommor.Sista punkt på programmet var middag på Solnadals värdshus. Det var trångt men gemytligt. Tal hölls, det skålades och trubaduren Lars Gunnar Wikland underhöll. Jag hade mycket att prata med Marianne Moberg och hennes sambo Bo om. Marianne är en mycket trevlig och pratsam person. Det blev en trevlig avslutning på dagen.Vilhelm Mobergs årsmöte växlar plats varje år. Men man har aldrig varit i Duvemåla. Det har varit ett önskemål från mig i många år. Problemet är att man inte har möjlighet att hysa 200 personer. Visst kan man hyra lokaler i Folkets Hus i Broakulla eller Emmaboda, men det bli aldrig samma känsla som det melodiska Duvemåla har. Ett större partytält kunde vara en lösning. Men det behövs ekonomisk understöd till det. Själv tycker jag att Algutsboda Hembygdsförening, Emmaboda Kommun och företagen i kommunen skulle kunna lösa den ekonomiska biten. Finns den rätta viljan skulle det absolut gå. Vilken PR skulle det inte bli för Duvemåla att ha ett årsmöte där med folk från hela landet.

Ja till friskolan.

Jag har aldrig varit någon anhängare av friskolor men har nu ändrat mig efter att ha läst en ledare i Financial Times den 15 augusti 2008. Ledaren har följande rubrik:" UK schools need Swedish lessons. Competition is the way to real reform of education." ( Storbritanniens skolor behöver svenska lektioner. Konkurrens är den verkliga vägen till reform av utbildningen.)
The leading light in school reform is Sweden. The education system there is funded by vouchers.( Sverige är ledande när det gäller reform av skolan. Utbildningssystemet bekostas genom vouchers.) Ovanstående citat förklarar i mycket min ändrade ståndpunkt. Friskolorna omfattar för närvarande 20 procent av gymnasie- och 10 procent av grundskoleeleverna.
Artikelförfattaren i FT anser att införandet av den svenska modellen skulle förbättra Storbritanniens skolor och särskilt lyfta svaga skolor.(The evidence suggests that adopting the Swedish model would make the average UK school better, and lift weaker schools most of all.)
I Finland och Nederländerna behöll man den gamla pluggskolan men USA, Storbritannien
och Sverige införde den s.k. "flumskolan" någon gång på 1990-talet. Det går inte att vända tillbaka till det gamla systemet utan det måste reformeras. Vouchersystemet kan vara en utväg..
Om det svenska systemet är så bra kan man fråga sig varför det inte införs i England. Skolministern Ed Balls får en del av skulden till att inget händer och man hoppas att de konservativa skall förändra skolan till det bättre om de vinner nästa val 2010.
.

De första feministerna.

Lisbeth Lindeborgs essä i DN den 19 juli 2008 med rubriken "De första feministerna" beskriver också varför Tyskland blev en förbundsrepublik. Det var 1848 års Frankfurtsparlament de demokratiska krafterna i Tyskland efter andra världskriget ville återuppliva. Det löst organiserade Deutscher Bund (tyska förbundet) var bättre än kejsardömets enhetsstat som upprättades med hjälp av våld och krig. Det första kriget var det mot Danmark 1864 när Schleswig-Holstein erövrades. Sedan följde kriget mot Österrike 1866 och mot Frankrike 1870-71 som gjorde att kungadömet Preussen blev kejsardömet Tyskland. I spegelsalen i Wersailles i Frankrike utropades Wilhelm I till tysk kejsare. Så stor var den tyska segern över Frankrike. Kejsardömet skulle bestå till 1918 då det efterträddes av Weimarrepubliken som störtades av nazisterna 1933 och som efterträddes av förbundsrepubliken och DDR 1949. Tyskland enades för andra gången 1989-90.
Socialisterna och kommunisterna var de första feministerna. Demokraterna, liberalerna och de konservativa var motståndare till kvinnorörelsen som uppstod vid 1848 års revolution. Marx och Engels skrev samtidigt det kommunistiska manifestet. Parlamentet kallades professorsparlamentet på grund av att av de 830 ledamöterna var 75 procent akademiker. Underrubriken har följande lydelse:" Trots förbud tar 1848 års kvinnor varje chans att synas i de revolutionära sammanhangen. Lika påfallande är att männen söker osynliggöra dem."
Lindeborg skriver följande om slutet för rörelsen:" I Frankfurt am Main kommer det till upplopp i september, motrevolutionära krafter får övertaget i de allt fler europeiska länder och den 31 maj 1849 är det första folkvalda parlamentet historia.
Kännetecknande för 1800-talet var Bismarcks (tysk rikskansler) yttrande:" Tidens frågor löses inte med debatter och voteringar utan genom blod och järn.." Han lade därmed grunden till första världskrigets blodbad.

Sydossetien bör bli självständigt.

Samtidigt som OS i Peking invigdes den 8 augusti 2008 startade Georgien en aggression mot det sedan 1993 de facto självständiga Sydossetien. Det var ett oprovoserat anfall i likhet med när en annan självständig del av Georgien, Adjarien fråntogs sin självständighet förra året. En fortfarande självständig del, Abchazien, har samma osäkra ställning som Sydossetien och är inte erkänd av någon stat, inte ens av Ryssland.
Georgien har inte större rätt till Sydossetien eller Abchazien än Kina har på Taiwan. Kina anser att Taiwan är en del av Kina vilket Taiwan bestrider. Om inte Ryssland ingripit hade det blivit en etnisk rensning av ossetier i Sydossetien. Tiotusentals har flytt till Nordossetien och skulle få svårt att återvända om Georgien hade styrt i landet. Georgiens president Saakashvili är en maktlysten människa som inte skyr några medel för att uppnå landets territoriella integritet d.v.s att Sydossetien och Abchazien åter kommer under georgiskt välde. På grund av kriget mot Sydossetien kommer Georgien aldrig någonsin att få bestämma över osserierna. Det var nästan bara kvinnor och barn i flyktinglägren i Nordossetien eftersom männen stannade kvar för att kämpa mot georgierna.
Det är inte utan problem för Ryssland att upphäva ett grannlands territoriella integritet. Ryssland hade samma problem i Tjetjenien. Detta land var självständigt mellan 1996 till 1999 då Ryssland återtog kontrollen över landet och därigenom hävdade sitt territorium. Annars kunde andra delar av Rysslands 89 provinser förklara sig självständiga. Därför utses inte guvenörerna inte genom fria val utan av presidenten.
Vid Natos krig mot Serbien 1999 fastslogs vid vapenstilleståndet att Kosovo var del av Serbien. Nu tio år senare är Kosovo en självständig stat. Samma sak kommer att hända med Sydossetien och Abchazien i framtiden.

Svenska skolan bättre än sitt rykte.

Jag har vid flera tillfällen yttrat mina tvivel på kvaliteten hos den svenska skolan. Jag tog real-och studentexamen som vuxen. Jag tror att realexamen som man tog vid 17 års ålder var av samma klass som studentexamen i dagens skola som man tar vid 19 års ålder. Då återstod tre år i gymnasiet och studenten som man tog vid 20 års ålder. Jag har i dessa dagar kunnat studera det nästan hysteriska firandet av studentexamen. Jag förstår att man vill fira tre års slit i skolan. Pojkarna går omkring i kostymer liksom jag gjorde till min konfirmation vid 15 års ålder. Det är väl ett tecken att man blivit vuxen och studenten kallades förr i världen för en mogenhetsexamen.
Vad som föranlåter mig att skriva om skolan är en artikel i Financial Times den 2 juni 2008 av Philip Whyte med rubriken " Why free market have little to do with inequality"( Varför marknadsekonomi har lite att göra med ojämlikhet). Han jämför den sociala jämlikheten i det kontinentala Europa (Frankrike och Tyskland) med den anglosaxiska världens (Storbritannien och USA) ojämlikhet. Han jämför också Hollands och de nordiska ländernas utbildningsväsen i förhållande till Storbritannien och Sydeuropa (Portugal och Grekland).
Whyte frågar sig vad som gör de holländska och de nordiska eleverna speciella. Han kommer fram till att läs- och räkneförmågan hos 15-åringarna är högre än i Sydeuropa men att skoltidens längd också är av avgörande betydelse. I Danmark, Sverige och Finland har 90 procent av 25- till 34-åringarna slutfört gymnasiet (upper secondary education) och 40 procent gått vidare till universitet och högskolor (tertiary qualifications). I Portugal är motsvarande siffror 43 resp. 19 procent och i Grekland 57 resp. 25 procent. De brittiska universiteten är bland världens bästa men bara en av fyra fullbordar gymnasiet. Det stora antalet drop-out-elever är den främsta anledningen till ojämlikheten i det brittiska samhället enligt Whyte. Den brittiska regeringen har en ordentlig uppförsbacke om man skall minska ojämlikheten genom skatte- och understödsåtgärder. Det hade varit lättare om undervisningen varit av samma höga kvalité som i de nordiska skolorna.
Att den svenska skolan jämförs med den i Holland och Finland som har erkänt bra skolor måste anses som mycket tillfredsställande sett ur svensk synpunkt. I artikeln "Var pluggskolan bättre? har jag beskrivit skolan i Holland och i artikel "Tillbaka till kunskapsskolan" har jag gjort detsamma med den svenska skolan. I underrubriken skriver jag att skolan bör vara en plats för kunskapsinhämtande och inte en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar. I det fallet har jag ändrat mig och anser nu att de okvalificerade arbeten som blir lediga bör gå till de 16-17-åringar som inte går i gymnasiet. De som går vidare i gymnasiet lär sig alltid något och kan studera vidare på universiteten där kunskapsluckor kan fyllas ut genom extrakurser. Jag gick själv en liknande kurs i matematik när jag studerade nationalekonomi.
Whyte anser att marknadsekonomin inte i sig skapar ojämlikhet utan det är dåliga skolor som är den främsta anledningen till bristen på jämlikhet. Jag anser dock att även marknadssystemet framkallar ojämlikhet. Se på alla nya miljardärer i fattiga länder t.ex. Indien, Kina och Mexico.

Frihandel eller protektionism, del 5

SvD den 22 maj 2008 innehåller en intressant artikel om tillväxten i 13 tigerekonomier. Kriterierna för dessa är enligt Johan Myrsten följande:" Sedan 1950 har 13 länder lyckats hålla en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på minst 7 procent under en period på minst 25 år enligt tillväxtrapporten."
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".

I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)

Historien om ett folkmord.

När det gäller kolonialismen i Afrika har jag hittat två stora skurkar nämligen Leopold II av Belgien och H. M. Stanley och två hjältar engelsmannen E. D. Morel och irländaren Roger Casement. Kung Leopold och Stanley lyckades tillsammans att överta Kongo genom att få först USA och senare också Bismarck i Tyskland att gå med på detta. Därmed var marken jämnad för det mest kontroversiella koloniala maktövertagandet i Afrika. Det var inget litet landområde det är fråga om. Det var större än England, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien tillsammans. Det utgjorde en trettondel av den afrikanska kontinenten och var drygt sjuttiosex gånger större än Belgien självt.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.

Frihandel eller protektionism, del 4

Dudley Dillard:" Fattigdomen mitt i överfödet har utgjort kapitalismens paradox sedan den begynnande massproduktionen på 1800-talet förde det västerländska samhället ur knapphetens tidsålder.


I kommentarerna till Frihandel eller protektionism skrev jag att jag skulle behandla Keynes betydelse för världsekonomin. Jag skall nu försöka att göra detta. De tidigare artiklarna i serien om ”Frihandel eller protektionism” har ett förvånansvärt stort antal läsare. De1 har nu 2916 läsare, del 2 1636, och del 3 2487.Först går jag till Bonniers stora lexikon som skriver följande om honom:” Keynes, John Maynard (1883 –1946) brittisk nationalekonom, ekonomisk rådgivare till brittiska regeringen under båda världskrigen, även knuten till universitet i Cambridge. Världsrykte vann K. först för sin kritik av det höga tyska krigsskadeståndet i Versaillesfreden efter första världskriget. Idéerna i hans epokgörande huvudarbete om penningteori och sysselsättning, The general theory of employment, interest and money (1936 Sysselsättningsproblemet) utvecklades under 1930-talets ekonomiska depression och höga arbetslöshet.. K. pekade på sambandet mellan ökade statsutgifter och ökad efterfrågan samt efterfrågans betydelse för att stimulera sysselsättningen. K. rekommenderade en expansiv statlig finanspolitik. Hans omvälvande, delvis kritiserade idéer (”keynesianismen”) spelade en viktig roll för industriländernas ekonomiska politik under efterkrigstiden.”Till skillnad från Keynes hävdade nyliberalerna att både priser och löner skulle anpassas till marknadens behov. Det kanske mest lyckade exemplet på en marknadsanpassning av lönerna ger Paul Johnson i ”Moderna tider”. Han skriver:” Harding tog över efter en frånvarande president och under en av de brantaste konjunkturnedgångarna i landets historia. Det dröjde inte längre än till juli 1921 innan ekonomin befann sig i ett kraftigt uppsving. Det enda Harding hade gjort var att skära ned statsutgifterna. Det var sista gången en industriell stormakt behandlade en konjunkturnedgång med klassiska laissez-faire-metoder och lät lönerna falla till sina naturliga nivåer. Benjamin Anderson vid Chase Manhattan Bank skulle senare kalla det ” vår sista naturliga återgång till full sysselsättning.”.Om konjunkturnedgångar skriver Paul Johnson följande:” Konjunkturnedgångar fyller en viktig funktion och måste vara kännbara. Men de behöver inte vara långvariga, eftersom de är självreglerande. Det enda de kräver från regeringens, näringslivets och allmänhetens sida är tålamod. Lågkonjunkturen 1920 hade reglerat sig själv inom ett år. Det fanns inget skäl till att lågkonjunkturen 1929 skulle ha behövt bli längre eftersom den amerikanska ekonomin som Coollidge hade påpekat, i grund och botten var i gott skick. Som vi har sett började börsfallet i september och övergick i panik i oktober. Den 13 november, när paniken började ebba ut, hade index gått ner från 452 till 224. Det var ingenting onormalt; efter att under ett helt år ha stigit brant hade det i december 1928 varit bara 245. Det enda paniken åstadkom var att slå ut spekulanterna, medan det fullgoda aktiekapitalet låg kvar mer eller mindre på sitt rätta värde i förhållande till vinsterna. Hade lågkonjunkturen tillåtits reglera sig själv, vilket den enligt alla tidigare förebilder skulle ha gjort, vid slutet av 1930, skulle förtroendet ha återställts och den världsomspännande depressionen aldrig ha ägt rum.”Denna artikel skulle handla om Keynes insats för världsekonomin men jag fastnade genast med ett långt citat från Paul Johnsons Moderna tider. Tyvärr måste man nog säga att Keynes har hamnat i bakvatten. Hans viktigaste teori handlade om sparande och investeringar. Sparandet kunde överstiga investeringarna men investeringarna kunde också överskrida sparandet. I det förra fallet skulle priser och produktion falla och arbetslösheten stiga, i det senare skulle inflation och ekonomisk expansion inträffa. Keynes valde en mindre stegring av inflation framför nedgång i ekonomin. Lars Calmfors och Erik Lundberg skrev 1974 boken ”Inflation och arbetslöshet." Det var dessa saker som ekonomisk politik handlade om i mitten av 1970-talet när keynesianismen började drabbas av sina första bakslag i och med oljekrisen 1973. Om man ser på inflation och löneökning mellan 1970 och 1973 så var de för inflationen i Sverige 7,1, 7,4, 6,0, 6,7 och för löneökningarna 12,2, 11,5, 12.1, 12. Samtidigt var arbetslösheten i Sverige mellan 1969-72 1,9, 1,5, 2,5, 2,7. Här ser man tydligt skillnaderna mellan ett samhälle där Keynes tankar dominerade och det nuvarande där Hayeks marknadsliberala tankegångar styr utvecklingen i världen. Då ställdes Keynes General Theory vid sidan om Wealth of Nations och Das Kapital som en av genombrottsverken i den moderna ekonomiska teorins historia. Nu har nog ” Vägen till träldom” av Hayek ersatt Keynes General Theory.I Dudley Dillards bok Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia skriver han om fattigdomen på följande sätt:” Fattigdomen har alltid spelat en viktig roll inom nationalekonomin. Enligt Malthus är fattigdomen en oundviklig följd av den mänskliga naturens dårskap och den fysiska naturens avtagande avkastning. Eftersom Malthus trodde att de lägre klasserna hade en tendens att föröka sig snabbare än produktionsmedlen. Dvs var dömda att leva på existensminimum betraktade han fattigdomen som oundviklig. Karl Marx betraktade fattigdomen som outrotlig under kapitalismen men var optimistisk beträffande dess avskaffande under socialismen.Enligt Alfred Marshall, den senviktorianske nationalekonomen, var fattigdomen det viktigaste problemet inom nationalekonomin och det som främst rättfärdigade att man studerade den. Han gav uttryck för en försiktig optimistisk uppfattning enligt vilken fattigdomen kunde gradvis elimineras, men hans ekonomiska analys fortsatte enligt den klassiska traditionen som gav den mänskliga och den fysiska naturens begränsningar ansvaret för knapphet och fattigdom.Liksom i så många andra avseenden bröt John Maynard Keynes i sin uppfattning om fattigdomens orsaker och botemedlen mot den med de grundläggande traditionerna inom det ekonomiska tänkandet. Han åstadkom både vad teori och praktik beträffande en förskjutning från den klassiska knapphetens ekonomi till den moderna det potentiella överflödets ekonomi och gav uttryck åt den optimistiska hypotesen att fattigdomen är en följd av sociala och ekonomiska institutioner/-/ Keynes´ lösning på fattigdomens problem var den effektiva efterfrågans princip vilken ”ger oss en förklaring på den paradox fattigdomen utgör i överflödets mitt.”I Financial Times den 20 okt. 2007 recenserar John Willman Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine” med underrubriken The Rise of Disaster Capitalism som tar avstånd från den nyliberala politik som har fört med sig att fattigdom har uppstått på platser som tidigare hade uppnått ett visst välstånd tack vara en keynesiansk politik. Willman skriver:” Till exempel är det inte tillräckligt för Klein att kriser t.ex. Irakkriget är förorsakade av människor. Hon argumenterar för att alla är ett resultat av ”disaster capitalism” t.o.m. de som förorsakas av naturfenomen som t.ex. orkaner. ”Disaster”-generationen blir utlämnad till marknadens osynliga hand,” anser hon. Hon anklagar västvärlden för att ha bombat Serbien på grund av att Serbien hade underlåtit att införa marknadsreformer snarare än att göra slut på den humanitära krisen i Kosovo./-/ Klein länkar händelser runt om i världen med inblandning av ” Chicago boys”, anhängare till Milton Friedman som överser med våld och ekonomiskt kaos för att kunna genomföra sina reformer.”Kleins bok utgör en fortsättning på den anti-globaliseringskampanj som tidigare hade hennes bok ”No logo” som Bibel. Hur den kommer att kunna stoppa vissa inslag i globaliseringen återstår att se.

Frihandel eller protektionism, del 2

Jag skrev för fem år sedan en artikel under rubriken" Frihandel eller protektionism "(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9)om min syn på dessa företeelser. Jag borde kanske ha skrivit frihandel och protektionism i stället men det behövs en stor ekonomi som tillämpar frihandel för att protektionismen skall lyckas. Slutsatserna i artikeln har jag kommit fram till efter att ha studerat nationalekonomi vid Göteborgs universitet och ha läst Financial Times regelbundet i ett tjugotal år.
I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I min artikel "Hur avskaffas fattigdomen?"(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) tar jag upp de klassiska ekonomernas syn på arbetsmarknadens funktionssätt. Jag skriver.:" Nationalekonomen Gustav Cassel tog i sin bok "Socialismen eller framåtskridande"(1928) avstånd från den omfattande arbetslöshetshjälp som på 1920-talet tillämpades i de flesta länder i Europa. Enligt Cassel var hjälpen till de arbetslösa ofta ett slöseri med skattemedel eftersom en fullkomlig rörlighet av arbetskraften alltid skulle åstadkomma full sysselsättning av denna. Han tog också avstånd från vad han kallade fackföreningsprotektionismen. Med detta uttryck menade Cassel att fackföreningarna genom att höja lönerna för mycket åstadkommer arbetslöshet eller/och inflation."
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible."
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."
I en artikel i Göteborgsposten den 25 juli 2007 gör Karin Widegård en recension av Mike Davies bok Slum – världens storstäder( Planet of Slums). Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Hon påvisar hur snabbt städerna växer. Från 1950 har Mexico city ökat med 19 miljoner, Mumbai(Bombay) med 16 m., Rio de Janeiro med 9 m. Och Lagos med 13 m.(hade mindre än en miljon 1950) Widegård tar avstånd från nationalekonomen Hernondo de Sotos tankegång att äganderätten till slumbostäderna skulle hjälpa de fattiga. De kommer att sälja bostäderna ganska snabbt för få pengar till mat. Hon skriver vidare:" Att läsa Slum och inte tänka på Richard Florida är omöjligt. Florida med sina teorier om den nya "kreativa klassen" som motor i städernas ekonomi och tillväxt. Det som retar mig mest hos Florida är att ha stulit begreppet "kreativ" och gett det en inskränkt och förvillande betydelse som om det inte skulle kräva lika mycket kreativitet att överleva i slummen som att vara konstnär, dataingenjör, arkitekt eller journalist."
I artikeln påvisas att Sydkoreas rikedom är av ganska färskt datum. Inför olympiska spelen i Seoul 1988 blev 720 000 fattiga förvisade från staden. Något liknande väntas hända inför spelen i Peking 2008.
I min artikel Frihandel eller protektionism hade jag kommit till följande slutsats och det står jag för än i dag fem år senare:" För att framgångsrikt tillämpa protektionism behövs i stort sett tre saker, nämligen: En någorlunda hederlig förvaltning och företagarklass och en fackföreningsrörelse som klarar att höja lönen upp till tullnivån. Därigenom skapas ökad köpkraft hos arbetarna, något som inte sker i frihandelszonerna. Med en hederlig förvaltning och företagarklass kan man undvika att inflationen stiger till 1000 procent och ruinerar landet. Jag anser att fattiga länder som uppfyller ovanstående kriterier bör få tillämpa protektionism för att höja de fattigas och lågavlönades löner och inte, som nu, tvingas att införa frihandel."

Frihandel eller protektionism, del 1

Av den rådande debatten kan man få intrycket att det bara är fördelar med frihandel och bara nackdelar med protektionism. Det är vad marknadsförespråkarna vill få oss att tro. Detta motsäges av att den främsta marknadsekonomin, USA, till stor del har protektionismen att tacka för sin makt och sitt välstånd.USA införde i likhet med en rad europeiska och latinamerikanska länder år 1857 frihandel. När inbördeskriget startade år 1861 var sydstaterna med dess plantageproduktion för frihandel och de industrialiserade nordstaterna för protektionism och genom nordstaternas seger i kriget blev USA protektionistiskt. I Storbritannien var det omvända förhållandet för handen, nämligen att industrikapitalet var för frihandel och jordbruket var för protektionism. USA:s framgångsrika protektionism berodde på att man levde i den bästa av världar i slutet av 1800-talet. Att Storbritannien höll fast vid frihandeln trots att de flesta andra länder övergav den medförde att USA tullfritt kunde exportera jordbruksprodukter och andra varor till Storbritannien medan sistnämnda land från och med år 1897 betalade 57 procent tull vid export till USA. Under 1900-talet uppstod en liknande situation för Japan och Sydkorea i förhållande till USA, men nu var det USA som tillämpade frihandel och Japan och Sydkorea som levde i den bästa av världar. Tack vare de höga tullarna hade USA också världens högsta löner i slutet av 1800-talet. Jämför gärna den ekonomiska utvecklingen i USA sedan 1850-talet med motsvarande utveckling i de latinamerikanska länder som införde frihandel samtidigt som USA och som avskaffade den samtidigt som Storbritannien i början av 1930-talet.1870 var Storbritanniens produktion fortfarande mer än hälften av världens sammanlagda och mer än tre och en halv gång så stor som Förenta staternas. Detta enligt Dudley Dillards bok Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia. Han konstaterar vidare att "bara tjugo år senare, år 1890, hade Förenta staterna ett betydande försprång." Orsaken till den industriella kapitalismens överlägsenhet i Förenta staterna var: 1. slaveriets avskaffande 2. de höga skyddstullarna 3. invandringen i stor skala 4. de transkontinentala järnvägarna och 5. lagen om småbrukFör att framgångsrikt tillämpa protektionism behövs i stort sett tre saker, nämligen: En någorlunda hederlig förvaltning och företagarklass och en fackföreningsrörelse som klarar att höja lönerna upp till tullnivån. Därigenom skapas en ökad köpkraft hos arbetarna, något som inte sker i frihandelszonerna. Med en hederlig förvaltning och företagarklass kan man undvika att inflationen stiger till 1000 procent och ruinerar landet. Jag anser att fattiga länder som uppfyller ovanstående kriterier bör få tillämpa protektionism för att höja de fattigas och lågavlönades löner och inte som nu tvingas att införa frihandel. Den nuvarande satsningen på marknadsekonomi och frihandel kommer troligen att sluta i ett fiasko. Situationen i de fattiga länderna liknar ganska mycket den som rådde i Europa 1920, efter första världskriget. Då försökte man att snabbt avveckla krigstidens tullar och regleringar och privatisera företag. Man kan jämföra med Europa 1950 då man fortfarande hade 30 procentiga tullar, omfattande regleringar och en stor statlig sektor. Det var de höga tullarna, den solidariska lönepolitiken och 30-talets låga födelsetal med lågt utbud och brist på arbetskraft som starkt förbättrade lönerna för de mest lågavlönade. Textil- sko- jordbruks- och restaurangarbetare fick en ökad köpkraft som gjorde att man kunde efterfråga dyrare kapitalvaror. När sedan tullarna gradvis hade tagits bort tvingades företag som inte kunde betala de högre lönerna att lägga ner produktionen men då hade större delen av arbetskraften förts över till mer lönsamma branscher. För fattiga länder skulle det vara bättre att följa den modell Europa följde 1950 än den som man nu tvingas att följa av WTO och andra. 1920 års marknadsekonomi skapade en mindre fattigdom än 1900 men fortfarande en relativ fattigdom, depression, nazism och till slut andra världskriget. 1950 års blandekonomi skapade däremot välstånd i ett stort antal länder och detta välstånd består även efter tider av ekonomiska kriser som till exempel oljekrisen 1973. En stor del av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Denna kommer enligt min mening att avskaffas genom att man tillämpar samma metoder som politiker av olika schatteringar gjorde efter andra världskriget i Västeuropa. Om Europa däremot efter kriget hade infört ren marknadsekonomi och frihandel hade troligen Europa mest av allt liknat 30-talets Europa, men kanske utan dess diktaturer, eller dagens Latinamerika. Politikerna har om de är hederliga enligt min mening de största möjligheterna att avskaffa fattigdomen i världen om man tar hjälp av och sedan leder marknadskrafterna så att dessa tillsammans med övriga krafter i samhället får en möjlighet att skapa ett allt större välstånd och samtidigt utplånar fattigdomen för gott.Storbritannien satsade på frihandel under den sista hälften av 1800-talet för att dess stora och högt utvecklade ekonomi tjänade på att tillämpa denna. För USA var det i stället fördelaktigt att satsa på protektionism under denna tid. Under 1920-talet hade USA:s ekonomi växt ytterligare och omfattade 1929 34,4 procent av världsproduktionen och Storbritanniens hade krympt till 10,4 procent. Vid denna tid är det troligt att det skulle ha varit gynnsamt för USA:s ekonomi att införa frihandel. USA:s regering gjorde i stället tvärtom. Man höjde tullarna. Enligt Paul Johnsons bok Moderna tider var "1922 års Fordney - Mac Cumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot - Hawleylag (då Hoover avstod att utnyttja sin vetorätt) ett förödande slag mot världshandeln och därmed mot USA:s egen handel. Efter andra världskriget öppnade USA sin marknad för bundsförvanterna i det kalla kriget. Om USA, liksom nu, hade varit den enda stormakten i slutet av 1940-talet skulle troligen USA:s inställning till frihandel varit en helt annan. Det kunde det ha blivit en upprepning av 1920-talets politik.

Om Indien och Burma.

Jag har nu läst två väldigt bra artiklar om Indiens och Burmas historia i under strecket i SvD. Den ena artikeln är skriven av Carl Johan Gardell den 29 juni 2007 med rubriken " Nytt ljus över den sista mogulens fall" och handlar om Sepoyupproret 1857-59 i Indien. Att det gällde både religion, ekonomisk och politisk makt visar följande citat:" Den 10 maj 1857 för 150 år sedan revolterade de indiska soldaterna i garnisonsstaden Meerut mot de brittiska officerarna./-/ Innan dagen gått till ända hade myteristerna massakrerat alla kristna – såväl européer som konverterade indier – och tagit makten i staden./-/ En månad senare hade över 130 000 sepoys i Bengaliska armén revolterat. Endast 7796 av de inhemska soldaterna förblev trogna mot det Brittiska ostindiska kompaniet(EIC) som administrerade Storbritanniens stadigt växande imperium i Indien./-/ Upproret var den definitiva dödsstöten för den muslimska moguldynastin som grundlagts på 1500-talet av den centralasiatiske härskaren Babur./-/ Om Moguldynastins undergång och krisen 1857 handlar boken The Last Mugal : The fall of a Dynasty skriven av den skotske historikern och journalisten William Dalrymple./-/ Synen på den muslimska mogulstaten har varit en het potatis för många nationalistiska indiska historiker under 1900-talet konstaterar Dalrymple. Att sepoytrupperna, som till 65 procent bestod av braminer och andra högkastiga hinduer kunde hylla mogulkejsaren Zafar som Indiens legitime härskare under upproret har blivit ett anatema i en tid när konflikten mellan det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien stått högst på agendan."
Här tänkte jag sluta för att övergå till förhållandena i Burma men fortsättningen på artikeln är intressant inte minst ur religionshistorisk synpunkt. Verkningarna av att franska revolutionen upplysningspropaganda mot alla religioner förändrades efter Napoleonkrigens slut till ett uppsving för fundamentalistiska religioner. Samma sak hände med ryska revolutionens religionsfientlighet efter Sovjetunionens sammanbrott. Nu har fundmentalistiska strömningar både inom kristendom och islam fått en oanad styrka.
Gardell skriver följande om detta:" Eurocentrism och rasism var okända begrepp för dessa "vita moguler" som dominerade EIC:s förvaltning under den formativa epok då kompaniet tog makten i Indien som mogulhovets formella vasaller. I det angloindiska fördrag som undertecknades 1813 var kristen mission förbjuden. Napoleonkrigens slut förändrade den globala maktbalansen. Dalrymple jämför händelseförloppet 1815 med systemskiftet 1989 och menar att Storbritannien, precis som USA efter Sovjetunionens sammanbrott, drabbades av hybris när landet stod i färd med att axla rollen som världsledande supermakt. En religiös väckelserörelse, som dominerades av fundamentalistiska evangelikaler och utilitarianer , drog genom England och påverkade successivt alltfler i samhällseliten. En masspetition till parlamentet som stöddes av media och evangeliska aktionsgrupper, tvingade EIC att upphäva missionsförbudet i Indien. Under 1800-talets andra fjärdedel trängdes de vita mogulerna undan av fundamentalistiska tjänstemän som krävde att EIC skulle använda sin makt till att utrota alla "falska" religioner och omvända hela den indiska subkontinenten till anglikanism. Översten Steven Wieler, för att ta ett exempel, läste bibeln varje morgon för sina sepoyer och uppmanade sina hinduiska och muslimska soldater att konvertera. Kaplanen Midgeley John Jennings betraktade mogulhuvudstaden som antikrist sista bastion på jorden. Storbritannien hade, hävdade fundamentalisterna, fått sin makt av Gud för att frälsa världen i väntan på Kristi återkomst.
Evangelikalernas chauvinism raserade det konstruktiva samarbetsklimat som rått under den tidigare epoken, skriver Dalrymple. Åtminstone 1,6 miljoner tunnland mark konfiskerades från hinduiska tempel, koranskolor, moskéer och sufihelgedomar under åren 1828-40. Tempel och moskéer lämnades till missionsorganisationer eller raserades vid vägbyggen./-/
Våren 1857 anlände den första leveransen av nya Enfieldgevär till den indiska armén. Genast spreds ett rykte att patronerna soldaterna tvingades bita i var insmorda med en blandning av svin- och kofett, som var tabu för både muslimer och hinduer. Den 9 maj sammanträdde en krigsrätt i Meerut och dömde 84 sepoyer som vägrat att befatta sig med Enfieldgevären till tio års straffkommendering. Samma dag som domstolsutslaget blev känt i staden kollapsade all soldatdisciplin./-/ Bahadur Shah II Zafar är den tragiske hjälten i Dalrymples faktaspäckade verk."
Artikeln om Burma är väl så intressant som den om Indien. Den var införd i SvD den 6 okt. 2007 och var skriven sv Ashok Nath och Gunnar Åselius under rubriken "Etniska motsättningar Burmas gissel". Av rubriken framgår att det är motsättningarna mellan folkgrupperna som är Burma största problem Det var britternas sätt att styra genom att "Härska och söndra" som satt majoritetsbefolkningen burmeserna på slättlandet (68 procent av befolkningen) i motsatsställning till de i bergstrakterna levande karen, shan, chin, kachin mon och andra etniska grupper. Sedan britterna efter tre krig underkuvat Burma 1886 avskaffade man monarkin och upplöste armén. Därigenom försvann den sammanhållande kraften i Burma.
Nath/Åselius skriver följande om britternas sätt att tänka:" Enligt "the martial race theory", som dominerade britternas tänkande kring militära frågor i kolonierna, bevisade det faktum att folken låtit sig underkuvas att de endast undantagsvis dög till soldater. Efter soldatmyteriet i Indien 1857 litade man exempelvis i första hand på etniska grupper från norra Indien som gurkhas och sikher, medan folken i Sydindien ansågs förvekligade och omilitäriska. I Burma valde britterna på motsvarande sätt att rekrytera sina soldater bland karen, chin, kachin och shanfolken i stället för från den burmesiska majoritetsbefolkningen./-/ Till skillnad från de tidigare härskarna i Burma lyckades britterna effektivt införliva gränsområdena. Det skedde genom att de gav minoritetsområdena betydande självstyre./-/ Den xenofoba nationalismen fick ytterligare näring genom den omfattande indiska och kinesiska immigration som ägde rum under kolonialtiden. Medan europeiska företag tog hand om Burmas export, dominerade kineserna lokal handel och köpenskap. Många indier återfanns inom bankväsendet och som penningutlånare på landsbygden. De etniska spänningarna fick därigenom en social dimension."
Med detta i åtanke är det knappast förvånande att så många burmeser anslöt sig till japanerna när de ockuperade landet 1942. Enligt Nath/Åselius "bildades i Burma en "patriotisk" burmesisk armé under befäl av nationalistledaren Auang San som fick graden generalmajor av japanerna. År 1943, när Burma blev formellt självständigt från Japan blev Aung San försvarsminister. Samtidigt reorganiserades de väpnade styrkorna och bemannades huvudsakligen med etniska burmeser. I andra världskrigets slutskede bytte Aung San styrkor sida och började bekämpa japanerna tillsammans med britterna och den kommunistiska gerillan./-/ Strävandena att ställa Aung San inför rätta som förrädare efter kriget stoppades av lord Mountbatten, de allierades överbefälhavare i Sydostasien, som ansåg generalen oundgänglig för att plåstra ihop landet efter kriget. Aung San önskade att hans burmesiska förband skulle integreras med minoritetsförbanden i den brittiska Burmaarmén./-/ Aung San åtnjöt genom sin personliga utstrålning allmänt förtroende och lyckades få representanter shan-, kachin- och chinfolken att underteckna ett avtal i Pangling i februari 1947, som garanterade minoritetsfolkens rättigheter efter självständigheten./-/ I ett attentat några månader senare mördades Aung San av en politisk rival och avtalet i Pangling kom därför aldrig att bli verklighet./-/ Omkring 1954 kontrollerade veteraner från Burmas japanskstödda "patriotiska armé" alla viktiga befattningar. I bergsområdena hade minoritetsfolken samtidigt inlett separatistiska gerillakrig med centralregeringen, krig som fortfarande pågår."
Hur är läget i dag när Aung Sans dotter fredspristagaren Aung San Suu Kyi sitter i husarrest sedan hon vunnit ett val 1990? Enligt Victor Mallet i Finacial Times den 11 okt. 2007 är den " burmesiska armén stark - den består av 400 000 man i en nation på 50 miljoner invånare – men de saknar legitimitet och de tillbakadragna generalerna är djupt impopulära. Detta är inte en auktoritär regering som de i Kina och Vietnam som har skapat tillväxt och välstånd."
I detta låsta läge befinner sig nu Burma och dess generaler och fredspristagaren Aung San Suu Kyi väntar i sin husarrest på att något förhoppningsvis positivt skall hända.

Mera om Colombia.

När jag går igenom gamla papper dyker två stora kuvert fram med tre kronor, Sveriges riksdag och andre vice talman skrivet på framsidan. Orsaken till att jag fick breven var att jag några dagar tidigare i maj månad år 2002 hade lyssnat på ett föredrag som riksdagens andre vice talman Eva Zetterberg (v)höll i Göteborg om Palestina. När hon skulle gå tog jag modet till mig och överlämnade ett antal artiklar som jag hade skrivit. Den sista veckan i maj 2002 var en händelserik vecka i mitt liv då jag dels fick breven från Eva Zetterberg poststämplat den 23 maj och mina första artiklar på Sourze blev publicerade. Samtidigt fick jag ett brev från Johan Lönnroth(v) som också hade tagit del av innehållet i mina artiklar. En tid senare var Lönnroth på ett politiskt möte i Göteborg. Först när Lönnroth skulle gå tog jag mod till mig och sade att det var jag som hette Yngve Karlsson. Mer blev det inte och jag vill i efterhand tacka Zetterberg och Lönnroth för att de trodde på mig när jag var utan självförtroende när det gällde min förmåga att skriva.
Kuverten från riksdagen innehöll material som Zetterberg hade samlat om Colombia som hon särskilt intresserat sig för. Det innehöll en reseberättelse från en resa som representanter från samtliga riksdagspartier gjorde till Colombia 1-9 september 2000 och ett initiativ från gruppens sida att åstadkomma fred och kamp för mänskliga rättigheter. Med var också protokoll från en debatt i riksdagen om de mänskliga rättigheterna den 28 mars 2000.
Debatten i riksdagen för åtta år sedan verkar både avlägsen och nära i tiden. Inbördeskriget pågår fortfarande i Colombia och de mänskliga rättigheterna kränks mer än någonsin. Farc-gerillan har tagit ett stort antal människor som gisslan. Det pågår nu stora ansträngningar att få dem frigivna. Som vänsterman har jag hyst vissa sympatier för Farc-gerillan men nu när man sysslar både med knarkhandel och gisslantagande har mitt tålamod med deras metoder varit i avtagande hela tiden. Nu önskar jag en snabb uppgörelse med regeringen.
Jag har sedan dess år 2006 skrivit en artikel på Sourze om Colombia under rubriken "Feminismen i Colombia".
SvD den 19 april 2008 har en artikel under rubriken "Våldsam tillväxt i Colombia". Enligt artikeln har Colombia 44 miljoner invånare och BNP-tillväxten var 7,5 procent. Vicepresidenten Francisco Santos påstår att den colombianska marknaden är en av de mest dynamiska i världen. Utländska direktinvesteringar är de högsta i Latinamerika i förhållande till BNP. Det som bekymrar ledarna är om kongressen i USA skall sluta ett frihandelsavtal med Colombia. Både Barack Obama och Hillary Clinton säger nej till frihandel med Colombia, delvis för att rädda jobb i USA. Om någon av dem kommer till Vita Huset gäller dock en annan geopolitisk verklighet så det kanske blir ett ja i slutändan.

Feminismen i Colombia.

Katolska kyrkan har ett stort inflytande i Latinamerika. Enligt Magnus Lintons bok Americanos har Colombia tillsammans med Chile och El Salvador " den hårdaste abortlagstiftningen i Latinamerika och tillåter inte att graviditeter avbryts under några omständigheter. Våldtäkt, fara för kvinnans liv, allvarliga missbildningar – inga skäl accepteras. Befruktningsögonblicket är skapelsens heligaste och lagen är, hävdar prästerna, en av de få i världen som fortfarande står i överensstämmelse med Guds vilja. Men trots det är säkra aborter nu tillgängliga för alla – inte bara dem med pengar - i stora delar av landet och varje år får 100 000 kvinnor adekvat hjälp."
Enligt Linton vet" alla att det finns flera kliniker som gör säkra aborter – kyrkan, högern, polisen, presidenten. Alla. Men så fort det blir debatt känner sig samma folk tvungna att visa att de gör något åt denna "brottslighet" och bums har vi polis här i valhänta razzior."
Feminismen har gjort stora framsteg de senaste femton åren. Nu finns det mer än tusen kvinnoorganisationer med ett mer eller mindre utvecklat feministiskt perspektiv. USA under Bush motarbetar dock dessa organisationer så mycket som möjligt. Den som opinionsbildar för liberalare abortlagar förlorar omedelbart sitt stöd från US AID. Frigörelsen från det religiösa har trots detta accelererat kraftigt. Enligt Linton beror detta på att tre befrielserörelser på allvar " har slagit igenom de senaste åren – kvinnorörelsen, gayrörelsen, och indianrörelsen. De bildar en sorts ny medborgarrättsrörelse som ifrågasätter kyrkans makt och det internationella samarbetet ger dem vingar."
En betydelsefull roll enligt Linton " spelar apoteken i Colombia. Där säljer man Cytotec en magsårsmedicin som visat sig ha abortiva effekter. Pillret säljs numera till kvinnor i nöd med apoteksbiträden som kriminella mellanhänder och av de tidiga aborterna i Latinamerika görs i dag en majoritet "medicinskt" det vill säga utan fysiskt ingrepp."
Colombia är nu mest känt för sitt inbördeskrig och knarkmaffia. I starten av inbördeskriget spelade kyrkan en viss roll. Om detta skriver Linton följande:" Under La Violencia det inbördeskrig som bröt ut 1948 när den radikale liberalen och presidentkandidaten Jorge Elieser Gaitan mördades på öppen gata, spelade kyrkan en avgörande roll. Gaitan blev ett första offer i ett tio år långt och religiöst färgat blodbad där den konservativa godsägarelitens klappjakt på liberaler fick kyrkans sanktion med en klassisk hänvisning: de var ateister. Iden om liberalismen som en livsfarlig farsot nödvändig att utrota bottnade just i föreställningen om att det var en ogudaktig kraft." Det nutida liberala partiet i Colombia har numera ställt sig på etablissemangets sida och vänstern svarar nu för kampen för sociala reformer och mot kyrkans makt.
Om inbördeskriget kunde avslutas på ett tillfredsställande sätt skulle Colombia kunna bli en av de modernaste staterna i hela Latinamerika. Huvudstaden Bogota kunde bli ett kulturcentrum i stället för som nu ett knarkmaffiacentrum.

Avskaffa värnskatten.

Det börjar gå ett spöke genom världen. Denna gång är det inte Kommunismen som i Manifestet från 1848 utan Gini-coefficienten som var som störst 1929 och är på väg attöverträffa den då uppnådda.
I en artikel i Financial Times den 8 april 2008 skriver John Plender under rubrikerna " Mind the gap – Why business may face a crisis of legitimacy." att kapitalismen kanske går in i en svår kris. I samma tidning den 4 mars 2008 skriver Geoff Dyer en artikel med följande rubrik:" Brasiliens läxa för Kina: Strunta inte i ojämlikheten." Han skriver vidare: "Om man använder Gini-coefficienten för att mäta inkomstfördelningen så betyder "noll" fullständig jämlikhet och "ett" fullständig ojämlikhet. Brasiliens siffra nu är 0,53 och den faller och Kinas är 0,47 och stigande.( Siffran för USA är 0,41 och Indiens 0,31)/-/ Som Latinamerika kan intyga kan snabb tillväxt efterlämna djupa sociala sår."
Enligt Plender ökade mellan 1979 och 2005 inkomsterna i USA före skatt för de fattigaste med 1,3 procent per år, medelklassens ökade med mindre än en procent medan de högsta en (1) procenten ökade med 200 procent före skatt och ändå mera slående 228 procent efter skatt.
För Sverige är nog siffrorna inte lika alarmerande men ganska lika ändå när det gäller inriktningen att de allra rikaste får mest av den gemensamma kakan. De nya moderaterna har i och för sig den riktiga inriktningen att låginkomsttagare skall få skattesänkningar först. Det borde dock inte hindra att också medelklassen borde få slippa värnskatten som tillkom när Sverige var i kris och som skulle ha tagits bort när Sveriges affärer förbättrats i likhet med vad som är fallet nu. Medelklassens höga skatter gör att många högt utbildade personer flyr landet för högre betalda arbeten utomlands. 4000 svenskutbildade tandläkare lär arbeta i Storbritannien. Det är nog en dålig affär för Sverige.
De stora och ökande skillnaderna mellan människor i världen är mycket oroande. Dessa kan leda till att det slut blir en revolution mot de stora orättvisorna och de gamla revolutionshjältarna från 1900-talet kommer till heders igen om så där femtio år.

Castro - Afrikas hjälte.

I "Kommunismens svarta bok" påstås Kuba var ett samhälle fullt av förtryck men jämför man med övriga Latinamerika där tortyr och mord var ordningen för dagen var Kuba ett anständigt samhälle. Jämför gärna general Videlas Argentina med Castros Kuba och man ser skillnaden mellan ett samhälle, där överklassen var rädd för vad underklassen kunde hitta på med de rikas tillgångar, om de skulle få makten. På Kuba hade en revolution ägt rum och det fanns varken över- eller underklass och därför fanns inte samma rädsla. Vad man var rädd för var USA:s önskan att återta makten från de nya makthavarna därav den övervakning som ansågs nödvändig för att säkra revolutionens frukter.
Särskilt förljugen är den "svarta boken" när det gällde Kubas ingripande på befrielserörelsernas sida i Afrika. Den kubanska armén påstås ha uppträtt som på erövrad mark och att ha smugglat pengar, elfenben och diamanter. Man kan inte komma längre från verkligheten.
I tidskriften NEW AFRICAN april 2008 skriver man i underrubriken följande:" På 1970 och –80-talen skickade Fidel Castro 350 000 kubanska soldater, civila och läkare för att understödja den afrikanska frihetskampen särskilt i Angola, Namibia, Mozambique, Guinea Bissau, Cape Verde och Sao Tome& Principe. Den kubanska insatsen påskyndade den sydafrikanska apartheidregimens fall."
Artikelförfattaren Baffour Ankomah skriver "att britterna hade sin Lawrence of Arabia och vi har vår Castro of Africa. Nelson Mandela var fortfarande i fängelse… när de 350 000 kubanerna skickades över Atlanten för att kämpa i frihetskrigen mot de ombud för västmakterna som då hade makten i Sydafrika och Zaire och ville förhindra att det södra Afrikas länder fick verklig självständighet.."
Kubas första deltagande i frihetskampen kommer jag väl ihåg. Sydafrikanska trupper närmade sig Angolas huvudstad Luanda och hade inte 36 000 kubanska trupper ingripit i striden hade apartheidregimen fått fotfäste i landet och förmodligen installerat sin särskilt förtrogne Jonas Savimbi som ombud. Angola skulle bli självständigt från Portugal den 11 nov. 1975 och det gjorde att det var bråttom att säkra ett starkt inflytande för Sydafrika i södra Afrika. Nu tvingades apartheidarmén till reträtt på 1000 km till startpunkten i Namibia som då tillhörde Sydafrika.
Nästa tillfälle som kubanska trupper ingrep i Angola var 1987-88. Savimbi hade lyckats upprätta en egen maktbas i sydöstra Angola på gränsen till Sydafrika som understödde med landminor och handeldvapen. (Minorna är fortfarande ett svårt problem för Angola.) Under 1987 hade regeringen i Luanda beslutat att krossa Savimbis basområde. Mot kubanernas råd företogs ett storanfall mot basen. Sydafrikas långskjutande kanoner tillfogade angolanska armén stora förluster i manskap och utrustning och den råkade i vild flykt till basen vid Cuito Cuanavale, ett före detta alternativt Natoflygfält. Närmaste kubanska enhet var 200 km därifrån då Castro beslöt att göra om bragden från 1975. En flod av vapen och manskap sändes över Atlanten och landsattes i södra Angola. En komplett armé med tanks avancerade genom 100 km av minor till Cuito Cuanavale där angolanska trupper återsamlades under ständig attack av sydafrikanska trupper. För några dagar var den gudsförgätna platsen scenen för världens uppmärksamhet. Jag följde också händelseutvecklingen från dag till dag. 55 000 kubanska trupper sändes denna gång till Angola. I ett anfall med 40 000 kubanska trupper, 30 000 angolanska och 3000 SWAPO-gerilla (namibiska frihetskämpar) understödda av 600 tanks, hundratals artilleripjäser, 1000 luftvärnspjäser och en våghalsig Migflygenhet (de skaffade sig luftherravälde över stridsplatsen) avancerade de mot den namibiska gränsen. Castro erinrar sig att det var den största operation kubanska trupper någonsin deltagit i.
Resultatet av detta krig blev en fredsuppgörelse för Sydvästafrika (Namibia) undertecknat av Sydafrika, Angola och Kuba vid FN:s högkvarter 1988. De kallades fyrpartiförhandlingar med angolaner och kubaner på den ena sidan och Sydafrika på den andra sidan och USA på den tredje sidan såsom både medlare och allierad med Sydafrika. USA:s förhandlare hade velat undvika att Kuba deltog i förhandlingarna men den militära situationen var så allvarlig för Sydafrika att man tvingades att acceptera att Kuba var med vid förhandlingsbordet.
Slutresultatet av Kubas kamp för Afrikas frihet var enligt Ankomah i New Af rican följande:" On 27 May 1991, the last Cuban soldier was pulled out of Angolan soil." Their contribution was decisive in finaly bringing indepedence to Angola and in doing the same thing in Namibia in March 1990, and to the toppling of the hated apartheid regime in South Africa," says a proud Fidel Castro."and added that 2,077 compatriots died there.(Den 27 maj 1991 lämnade den siste kubanske soldaten Afrikas jord. Deras bidrag var avgörande för att skapa ett självständigt Angola och göra samma sak för Namibia i mars 1990 och att störta den hatade apartheidregimen i Sydafrika" säger en stolt Fidel Castro" och tillade att 2077 kubaner dog där.)
Ankomah frågar sig "om Afrika verkligen kan glömma sådan osjälviskhet och heroism? Nu är det tid att visa vår djupt kända uppskattning av Kubas modiga folk och dess ledare Fidel Castro."
Genom denna artikel vill jag föra ut till offentligheten ett nästan glömt kapitel i Afrikas historia. Det är märkligt att ett så litet land som Kuba kunde spela en så stor roll i världspolitiken. Bara den logistiska bedriften att sända så många soldater över Atlanten och besegra Sydafrika som hade nära till ett basområde. Det var det nära samarbetet med Sovjet som levererade krigsmaterial och Kubas trupper som fällde utslaget. I södra Afrika är Castro en hjälte av samma storleksordning som Nelson Mandela men i väst försöker man dölja att särskilt USA så länge stödde apartheidregimen.

Vikipedia om Gierek.

Edward Gierek (January 6, 1913 - July 29, 2001) was a Polish communist politician.
He was born in Zagórze, outside of Sosnowiec. He lost his father to a mining accident in a pit at the age of four. His mother married again and emigrated to northern France, where he was raised. He joined the French Communist party in 1931 and was later deported to Poland for organizing a strike. After his military service in Stryj, Galicia, Gierek went to Belgium in 1934, joining the Communist party while working in the coal mines of Waterschei. During World War II, he operated with a group of Polish guerrillas. He returned to Poland in 1948 and rose through the party ranks to become by 1957 a member of the Polish parliament. As first secretary of the Katowice voivodship party organization (1957-70), Gierek created a personal power base and became the recognized leader of the young technocrat faction of the party. When rioting over economic conditions broke out in late 1970, Gierek replaced Władysław Gomułka as party first secretary. Gierek promised economic reform and instituted a program to modernize industry and increase the availability of consumer goods, doing so mostly through foreign loans. His good relations with Western politicians, especially France's Valéry Giscard d'Estaing and Germany's Helmut Schmidt, were a catalyst for his receiving western aid and loans.
The standard of living increased markedly in the Poland of the 1970s, and for a time he was hailed a miracle-worker. The economy, however, began to falter during the 1973 oil crisis, and by 1976 price increases became necessary. New riots broke out (especially Radom, 1976), and although they were forcibly suppressed, the planned price increases were cancelled. High foreign debts, food shortages, and an outmoded industrial base compelled a new round of economic reforms in 1980. Once again, price increases set off protests across the country, especially in the Gdańsk and Szczecin shipyards. Gierek was forced to grant legal status to Solidarity and to concede the right to strike. Shortly thereafter, he was replaced as party leader by Stanisław Kania and jailed for a year in 1981. The next strongman to rule Poland was General Wojciech Jaruzelski, who subsequently introduced martial law on December 13, 1981.
Gierek was married to Stanisława and they had two sons, one of whom is MEP Adam Gierek. Edward Gierek died of a lung illness in Cieszyn, which is near the southern mountain resort of Ustroń where he spent his last years.
The books of Rolicki, one of interview conversations and the other a biography, shed much light on this "tragic" figure of Polish history.
Party political offices

Giereks uppgång och fall.

Den första gången jag besökte Polen var nyårsafton 1976 i Szczecin. Jag firade det nya årets ingång tillsammans med brandmän från hela Polen och tre andra svenskar varav en var brandman. Det var ett företag som organiserade Polenresor som gjorde resan möjlig. Vi bodde hos en läkare som var ryss och ägde ett eget hus. Vi gjorde många promenader tillsammans och vi talade tyska med varandra. Han hade klarat sig igenom kriget och kunnat utbilda sig till läkare. Hans fru bodde i Warszawa under kriget. Under slutstriden lämnade familjen staden och när de återkom var stora delar av staden förstörd och någon hade varit inne i deras lägenhet och stulit värdefulla tavlor som de hade i sin ägo. Läkaren umgicks med en ryska som brukade ha med sig dottern Irena vid besöken. Innan jag åkte tillbaka till Sverige bad jag att få hennes adress. Sedan skrev jag ett brev på polska till henne. Jag hade lärt mig en del polska redan 1957 i England och nu använde jag mig av en grammatik och ett lexikon för att skriva brevet. Det gjorde att jag gjorde många resor till Polen under 1976 – 77 och det slutade med att vi blev gifta år 1977. Det dröjde ett tag innan jag fick reda på att hennes far var polsk jude och bodde i Jerusalem. Allt detta har jag beskrivet i artikeln ”Mitt möte med Polen” (Sourze,Yngve Karlsson, sidan 3)


Julen 1977, första julen som gift, fick jag en pärm för tidningsurklipp i julklapp. Sedan lade jag in urklipp om Polen från 1975-76 i pärmen. Sedan dess har jag inte tittat i den förrän i går i mars 2008.

Upptäckten av pärmen framkallade en mängd tankar i olika riktningar. Min första tanke var att folken i Sverige och Polen har varit utsatt för en viss hjärntvätt minst sagt efter Berlinmurens fall och då ingen sade mot dem, när man talade om hur dåligt det var i Polen under kommunisterna. Då rådde det emellertid full sysselsättning i båda länderna och Polen var inte någon hemsk diktatur som inte brydde sig om folkets levnadsförhållanden. I själva verket brydde man sig för mycket när man upphävde och uppsköt nödvändiga matprishöjningar. Att regeringsåtgärder kunde utlösa demonstrationer var myndigheterna väl medvetna om efter det att den polske ledaren Gomulka tvingats att avgå på grund av demonstrationer mot just matprishöjningar.

I GP den 8 okt. 1976 i ett temanummer kallat ”Möte med Polen” och med rubriken ”Polens bekymmer” skriver Jan Behre följande:” När Gierek 20 december 1970 efterträdde Wladyslaw Gomulka som partiledare inledde han snart intensiva överläggningar direkt med arbetarna på olika håll i landet. Han var tvingad härtill av omständigheterna och av arbetarna själva. Det var ett unikt tillvägagångssätt för en polsk politiker och säkerligen en ovan och inte alltid angenäm upplevelse för Gierek. Kontakten med arbetarna blev ett viktigt politiskt medel för Gierek i början av hans regim. Dessa ”konsultationer” kom att utgöra en viktig del av den ” nya politik” som man gärna talade om 1971 och 1972, de år då allting hände i polsk politik.”

Jan Behre skriver om Warszawa under rubriken ”Ruinhög blev modern storstad”. Det är verkligen sant. Enligt Behre ”förstördes 84 procent av bebyggelsen. Det var endast på den högra stranden av floden Wisla, som rinner genom staden, som det fanns någon verklig bebyggelse kvar. Detta är den del av staden som kallas Praga. På den vänstra stranden – det egentliga Warszawa – fanns bara ruinhögar. 1939 hade Warszawa 1285 000 invånare. Under en tid av ockupationen uppgick befolkningen till 1,5 miljoner främst på grund av de judar som fördes dit från hela Polen för att packas samman i Warszawas ghetto. Av dessa dödades 850 000 människor. 400 000 dog i själva staden – 35 procent av dem i offentliga massavrättningar. 450 000 av Warszawas invånare dukade under i koncentrationsläger. Av dessa var 300 000 judar som föll offer för massutrotningsaktioner.

Förstörelsens historik är värt ett eget kapitel. Så här skriver Behre:” Från krigets början 1 september 1939 till Warszawas kapitulation 27 september förstördes 12 procent av stadens byggnader. 50 000 människor dödades. I och med upproret i ghettot i april 1943 steg dödssiffran till 370 000. Ghettot jämnades med marken. Det stora Warszawa-upproret, 1 augusti – 3 oktober 1944, krävde 250 000 offer. 28 procent av staden förstördes. 4 oktober 1944 till 16 januari 1945 gick det tyska Vernichtungskommando – förintelsekommandot – igenom hela Warszawa på den vänstra stranden och brände och sprängde systematiskt det som fanns kvar av staden. Befolkningen tvingades lämna staden 3-8 oktober och en betydande del fördes till koncentrationsläger. När Praga befriades i september 1944 fanns knappt 100 000 invånare kvar. I det av tyskarna hållna egentliga Warszawa fanns kanske ett tusental polacker kvar gömda bland ruinerna under ständigt hot att bli upptäckta och dödade av tyska trupper. Den 17 januari 1945 befriades Warszawa.”

Återuppbyggnaden måste anses som en bragd av det polska folket. Att det omtalats så lite av historieskrivarna beror nog på att det var kommunisterna som ledde arbetet och inget positivt får i den antikommunistiska världen sägas om dessa, hur positiva saker man än kan ha gjort. Behre skriver:” Fram till 1955 restaurerades Warszawas äldre delar omsorgsfullt samtidigt som man byggde upp bostäder och fabriker. Erfarenheterna från arbetet med Warszawas återuppbyggnad utnyttjades också i andra förstörda städer som Gdansk, Szcecin och Wroclaw.”

Det enda västvärlden vet om kriget i Warszawa är att röda armén inte hjälpte till vid Warszawa-upproret augusti-oktober 1944. Man hade befriat Praga i september men det tog till
den 17 januari 1945 innan man kunde befria det egentliga Warszawa. Det är inte säkert att det hade hjälpt om röda armén hade ingripit. Att den tyska armén var väl förskansad i staden visar det förstörelseverk som man åstadkom innan man lämnade staden.

Hur illasinnade tyskarna var visar Pabst-planen. Om detta skriver Behre följande:” Detta projekt kallades Die neue deutsche Stadt – Warschau – den nya tyska staden – Warschau” Enligt Pabst-planen skulle det byggas en tysk stad med 100-130 000 invånare på Wislas vänstra strand. På den högra dvs i Praga skulle man anlägga arbetsläger för 800 000 polacker.”

Efter att ha tagit del av dessa uppgifter borde det inte finnas någon tvekan om att röda armén kom som befriare till Polen. Alla som deltog i Polens befrielse och återuppbyggnad bör hedras oberoende om de var kommunister eller antikommunister.

Edward Gierek hade när han dog 2001 levt ett innehållsrikt liv. Han föddes 1913 i Polen. Familjen emigrerade till Frankrike på 20-talet och till Belgien 1934. Medlem i båda kommunistpartierna och kolgruvearbetare. Återvände till Polen 1948. Partichef 1970 efter matpriskravaller.

Politiken var till att börja med framgångsrik. Folkets reallön ökade med 40 procent de första fem åren och BNP steg med 10 procent årligen. Det byggdes 1125 000 bostäder. Konsumtionen av kött steg emellertid från 53 kg kött per invånare 1970 till 70,2 1975. 1976 beslöt man att höja priserna på kött med 35 procent vilket framkallade demonstationer. Dessa fick en ökad styrka 1980 när Solidaritet , det nybildade facket, tvingade Gierek att avgå. Då började en ny era för Polen.

Rubriken:” 60 000 i jättebygge: Polens ”Stålverk 80” visar på ett storslaget byggnadsverk. Jan Behre:” Medan vi i Sverige fortfarande tvistar om hur Stålverk 80 eller 85 skall utformas och kanske tvekar över huvud taget skall byggas har Polen kommit en lång bit på väg i arbetet med sitt stora stålverk i Katowice – Huta Katowice. 60 000 arbetar för fullt på bygget. I slutet av detta år börjar man provköra en del av anläggningen. Nästa år börjar produktionen. 1978 är man uppe i halv produktion och 1980 i full produktion som kommer att utgöra 40 procent av Polens hela stålproduktion. När det är färdigt kommer det att sysselsätta över 27 000 människor./-/ 1975 producerade Polen 15,5 milj. ton stål. 1980 då ”Huta Katowice” är igång för fullt blir den totala polska stålproduktionen ca 23 milj. ton./-/ Omräknat efter den kurs turisterna erhåller blir kostnaderna för bygget 12 miljarder kronor.”

Som bekant blev det inget Stålverk 80 i Sverige. Det var nog oljekrisen 1973 som gjorde att det inte blev av. Att Polen råkade i kris i mitten av 1970-talet berodde nog också på oljekrisen samt dåliga skördar tre år i rad. Man tänkte att man skulle klara den stora skuldsättningen genom att leverera varor från de nya fabrikerna. Det blev i stället så att marknaden föll bort men räntorna måste betalas.

Sveriges och USA:s bankkris.

Sedan jag skrev min artikel ”USA: sänkt levnadsstandard kan lösa problem” har jag lagt in citat från Herald Tribune och Financial Times på kommentarerna till artikeln. Eftersom Sveriges lösning av bankkrisen 1992 nämns som ett exempel som USA kunde följa trodde jag att Robert Wades artikel skulle kommenteras med stolthet av t.ex. Bo Lundgren. Jag har till min förvåning inte läst ett enda ord om detta i svenska tidningar.
Yngve K
Herald Tribune den 9 febr. 2008 Rubrik:" U.S. economy echoes"lost decade" in Japan - Simularities are alarming, but not exact."Steve Lohr:" In America we force the bad news out faster than the Japanese did, and we deal with it faster."

2008-02-10 19:15
> Svar 1
Yngve K
FT den 13 mars 2008. Rubrik:" Bernanke should take bolder action, along Swedish lines." Robert Wade:" We urge Mr Bernanke to spend less time looking at Japan and more at Sweden. Unless bolder action is taken along Swedish lines(including tempory nationalisation of some of the banks, followed by privatisation under new rules) the prospect is for a complete seizure of the commercial paper market, which would set in motion forces like the debt deflation of the 1930s.
Government have to take a stronger role. The Swedish government´s approach to the crisis of the early 1990s does provide a useful template for what should be done in the US. The government coped with a banking crisis that cost 6 per cent of gross domestic product between 1990 and 1993 by using a combination of government capitalisation...nationalisation of others...closure of others..under the direction of a newly created Bank Support Authority."

2008-03-13 17:50
Bernanke är USA:s riksbankschef och i översättning har artikeln följande lydelse.
Rubrik:” Bernanke borde vidtaga djärvare åtgärder längs svenska linjer.
Robert Wade:” Vi uppmanar Mr Bernanke att tillbringa mindre tid att studera Japan och mera på Sverige. Om inte djärvare åtgärder vidtas längs svenska linjer (inkluderande tillfälliga nationaliseringar av en del banker, följt av privatiseringar under nya regler) finns utsikterna för ett beslagtagande av den kommersiella pappersmarknaden, vilket skulle sätta i rörelse krafter som liknar skulddeflationen på 30-talet. Regeringen borde intaga en starkare roll. Den svenska regeringens närmande till krisen på 1990-talet förser oss med ett lämpligt exempel för vad som bör göras i USA. Regeringen klarade bankkrisen på bekostnad av 6 procent av BNP mellan 1990 och 1993 genom att använda en kombination av kapitalisering av banker, nationalisering av andra…stängning av andra under ledning av Bankstödsnämnden.”

Jag lade in den engelska texten på kommentarerna i min artikel den 13 mars, samma dag som artikeln fanns i FT. Sedan har den inte omnämnts trots att den borgerliga regering som då regerade Sverige utan tvekan kunde ta åt sig äran att ha räddat Sverige från ekonomisk kollaps i början av 1990-talet. Varför man inte utnyttjat den möjligheten är mig en gåta.

Bo Lundgren yttrade sig i dagens morgoneko om Bernankes åtgärd att hjälpa en investbank(Bear Stearns) som är på fallrepet. Och bekymren verkar inte vara över så kanske det svenska exemplet borde studeras närmare. Den svenska statsskulden var 300 miljarder kronor när de borgerliga fick makten 1976 och var 600 m. 1982 när man frånträdde makten. Efter stora devalveringar av både de borgerliga och socialdemokraterna och bankkrisen i början av 90-talet var skulden 1200 miljarder 1994.

SvD:s näringslivsdel den 18 mars 2008 har rubriken ”Haveriet” och ”Bear Stearns – 96 % på tre dagar”. Artikeln har följande underrubrik:” Hela världens finanssektor höll andan igår. I en marknadssituation som i vissa delar börja jämföras med kraschen på 1930-talet, rasade både börser, dollar och förtroende från Asien, via Europa och till USA. Upptakten på fredagen, där Fed dramatiskt räddade investmentbanken Bear Stearns från krasch, accelererade under måndagen efter att JP Morgan under helgen gjort upp om att köpa Bear till en bråkdel av bankens värde för ett par veckor sedan.”

För Sveriges del gäller följande:” Svenska ekonomer är fortfarande försiktigt positiva beträffande den svenska ekonomiska utvecklingen framöver, trots de dramatiska beskeden på söndagskvällen. Den närmaste framtiden är dock svåranalyserad.”

Man kan fråga sig varför den svenska situationen verkar så positiv och vem som har den största äran att det är så. Är det Göran Perssons regering eller den nuvarande regeringen som har den största förtjänsten av att ha skapat förutsättningar för det goda utfallet i Sverige? Jag påstår att är Göran P. som i första hand bör berömmas. Grunden lades under hans tid som statsminister och borgarna kunde ta över ett dukat bord. De anglosaxiska makterna ansågs länge som föredömen värda att efterfölja men deras ekonomier krisar nu, medan Sveriges och Tysklands ekonomier visar sig vara robustare.

"Kvartslivarna" är framtiden.

Ann Lagerström har skrivit en mycket intressant serie kallad kvartslivskrisen i SvD den 3,4,5,6 mars 2008.
Den första artikeln har rubriken ”Knappt vuxen, redan gammal” står i motsatsställning till min artikel på Sourze ”Man blir aldrig för gammal”. Ändå hade jag också min kvartslivskris som berodde på min mors sjukdom när jag var över 30 år och hade påbörjat akademiska studier.
Generationerna har en intressant indelning. En del av dessa kände jag till redan t.ex. baby boomers och x- och y-generationerna.
Här är de olika generationerna:” 1946-1964. Börjar efter andra världskriget och slutar fyra år efter att p-pillret blev tillgängligt för alla.1) Love generation 2)baby boomers 3) Me generation 4) War Babies 5) Köttberget.
1965-1980 Betraktas som apatiska, cyniska slackers. Föddes in i folkhemmet…och lever i skuggas av 40-talisterna. 1) Generation X 2) Post boomers 3) Baby Busters 4) Slackers 5) Tventy/thirty somethings.
1980-2002 Barn till babyboomers, offer för curlingföräldrar. Starkt influerade av internet och globaliserade medier. 1)Millenniegenerationen 2) Generation Y 3) Yeppies 4) Nät-generationen 5) Dot.com generationen 6) Googles-generationen 7) Generation What? 8) Second Baby Boom 9) MeWe-generationen.
Underrubriken i Ann Lagerströms första artikel ”Knappt vuxen, redan gammal” skiljer sig från den fjärde artikelns högt avsevärt. Den första har följande underrubrik:” Trots att de nyss har lämnat tonåren känner de sig gamla, deppiga och vilsna./-/ Idagsidans nya serie handlar om kvartslivskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit.”
Jämför med den fjärde artikeln” 80-talister inger hopp” där underrubriken har följande lydelse:” Kvartslivskrisen behöver inte vara något negativt. Den kan vara startskottet för att sätta ny kurs i livet, enligt framtidsforskaren Thomas Fürth. Han sätter stort hopp till 80-talisterna och anser att 60-talisterna är den mest konservativa nu levande generationen.”
Ann Lagerström jämför 40-talisterna och man kan inkludera min 30-talsgeneration, med 80-talisterna. Alla födda före 60-talet och efter 70-talet har upplevt mer eller mindre oroliga tider. Enligt Lagerström vet ”20- till 50-talister vad fattigdom innebär och de vet att man måste kavla upp om man skall komma någon vart, att allt inte är givet. Likadant är det med 70- och 80-talister – ekonomisk kris, miljöförstöring, terrorism, arbetslöshet. Men för 60-talisterna, för dem var allt dukat, de föddes med guldsked och de tror fortfarande att samhället är skyldiga dem en framtid./-/
Men det finns hopp, säger Thomas Fürth, 40-talistgenerationen går nu in i en tid som på många sätt liknar de unga vuxnas. Precis som kvartslivarna är de en ny sorts åldersgrupp – välutbildade, obundna, nyfikna pensionärer som också funderar över hur de skall använda sin nya frihet. Inom några år kommer vi ha ett par miljoner människor mellan 19 och 32, och mellan 55 och 80, som förutom när det gäller pengar, bostad och kontakter, lever under samma villkor.”
När jag visade Lagerströms artiklar i SvD för en bekant undrade han om han kunde få artiklarna när jag hade läst dem men jag skrev i stället ut dem åt honom på biblioteket. Jag känner nästan på mig att de kan bli epokgörande för synen på framtiden. Det kanske ljusnar över horisonten efter alla nattsvarta förutsägelser. Som vänsterman har jag alltid tillhört optimisterna bland pessimistiska konservativa högermän som tyckte att det var bättre förr innan socialdemokraterna fick makten i Sverige.
Som på ett bananskal halkade jag in i 80-talisternas samhälle och med Lagerströms slutord håller jag på med ” att utveckla internet till ett globalt humant nätverk för klotets alla individualistiska kollektivister.” Om min artikel inte kommer in på Sourze kan jag alltid publicera den på min blogg. Just nu tycks inte mina artiklar inte stå i samklang med det som debatteras på Sourze och därför kommer de inte in där.

Sveriges bankkris - ett exempel.

Sedan jag skrev min artikel ”USA: sänkt levnadsstandard kan lösa problem” har jag lagt in citat från Herald Tribune och Financial Times på kommentarerna till artikeln. Eftersom Sveriges lösning av bankkrisen 1992 nämns som ett exempel som USA kunde följa trodde jag att Robert Wades artikel skulle kommenteras med stolthet av t.ex. Bo Lundgren. Jag har till min förvåning inte läst ett enda ord om detta i svenska tidningar.
Yngve K
Herald Tribune den 9 febr. 2008 Rubrik:" U.S. economy echoes"lost decade" in Japan - Simularities are alarming, but not exact."Steve Lohr:" In America we force the bad news out faster than the Japanese did, and we deal with it faster."

2008-02-10 19:15
> Svar 1
Yngve K
FT den 13 mars 2008. Rubrik:" Bernanke should take bolder action, along Swedish lines." Robert Wade:" We urge Mr Bernanke to spend less time looking at Japan and more at Sweden. Unless bolder action is taken along Swedish lines(including tempory nationalisation of some of the banks, followed by privatisation under new rules) the prospect is for a complete seizure of the commercial paper market, which would set in motion forces like the debt deflation of the 1930s."
Government have to take a stronger role. The Swedish government´s approach to the crisis of the early 1990s does provide a useful template for what should be done in the US. The government coped with a banking crisis that cost 6 per cent of gross domestic product between 1990 and 1993 by using a combination of government capitalisation...nationalisation of others...closure of others..under the direction of a newly created Bank Support Authority."

2008-03-13 17:50
Bernanke är USA:s riksbankschef och i översättning har artikeln följande lydelse.
Rubrik:” Bernanke borde vidtaga djärvare åtgärder längs svenska linjer.
Robert Wade:” Vi uppmanar Mr Bernanke att tillbringa mindre tid att studera Japan och mera på Sverige. Om inte djärvare åtgärder vidtas längs svenska linjer (inkluderande tillfälliga nationaliseringar av en del banker, följt av privatiseringar under nya regler) finns utsikterna för ett beslagtagande av den kommersiella pappersmarknaden, vilket skulle sätta i rörelse krafter som liknar skulddeflationen på 30-talet. Regeringen borde intaga en starkare roll. Den svenska regeringens närmande till krisen på 1990-talet förser oss med ett lämpligt exempel för vad som bör göras i USA. Regeringen klarade bankkrisen på bekostnad av 6 procent av BNP mellan 1990 och 1993 genom att använda en kombination av kapitalisering av banker, nationalisering av andra…stängning av andra under ledning av Bankstödsnämnden.”
Jag lade in den engelska texten på kommentarerna i min artikel den 13 mars, samma dag som artikeln fanns i FT. Sedan har den inte omnämnts trots att den borgerliga regering som då regerade Sverige utan tvekan kunde ta åt sig äran att ha räddat Sverige från ekonomisk kollaps i början av 1990-talet. Varför man inte utnyttjat den möjligheten är mig en gåta.
Bo Lundgren yttrade sig i dagens morgoneko om Bernankes åtgärd att hjälpa en investbank(Spears) som är på fallrepet. Och bekymren verkar inte vara över så kanske det svenska exemplet borde studeras närmare.

Juderäkningen i Tyskland 1916.

När jag läser Frankfurter Algemeinde Zeitung (FAZ) den 5 mars 2008 faller blicken på en artikel med rubriken Preussens Schande(vanära) med underrubriken:” Krigsministeriet anordnade 1916 en juderäkning.”
Michael Epkenhans recencerar i artikeln Jacob Rosenthals bok:” Die Ehre des jüdischen Soldaten = De judiska soldaternas ära..” med underrubriken:” Die Judenzählung im Ersten Weltkrieg und ihre Folgen = Juderäkningen under första världskriget och dess följder.”
Juderäkningen tillkom på grund av klagomål från officerare att anhängare av den israelitiska tron inte fullgjorde militärtjänsten och av en rad skäl ”skolkade”(drücke) (Drückeberger= (krigs)skolkare) Enligt Epkenhans artikel utgör ” juderäkningen det svartaste kapitlen i kejsarrikets historia.” Under kejsartiden var de tillhöriga till den judiska tron annorlunda behandlade än de två andra trosriktningarna, katoliker och protestanter. Förödmjukande för judarna blev det när de särredovisades i statistiska data från fronten. Där kunde högt dekorerade judiska frontsoldater bli klassificerade som ”Drückeberger” när man tidvis arbetade i regementets skrivstuga. På hemmafronten gjorde generalkommandot en förnedrande mönstring av hemsända judar. Statistiken bekräftade de förhandenvarande klagomålen men man talade om ” unterhältnismässiges=underhållsmässiga” förhållanden utan att definiera ordet ”unterhältnismässige”
Data visar en annan bild. Av 550 000 judar var 96 000 judar inkallade resp. anmält sig som frivilliga. 77 procent av dem kämpade i främsta frontlinjen. 30 000 var utmärkta(ausgezeichnet) och 20 000 blev befordrade. Procentuellt motsvarade det den icke-judiska befolkningens deltagande i kriget. De kämpade och dog i lika hög grad som den övriga tyska befolkningen.
Epkenhans:” Redan de första krigsdagarna hade Ludwig Frank, en ledande socialdemokrat med judisk tro fallit för ” Gott, König und Vaterland” och 12 000 trosbröder följde honom i döden för fosterlandet.”
Jacob Rosenthal, vars far var överste-löjtnant i fältartilleriet, tvingades att emigrera till Palestina 1939, försöker nu att återupprätta ” Ehre des jüdischen Soldaten”.(De judiska soldaternas ära). Han betecknar juderäkningen som slutet på ” Burgfriedens”(borgfreden) och början på en ödesdiger väg. Medan judarna kände sig förödmjukade fick motståndarna sina antisemitiska ståndpunkter bekräftade. Den för vederbörande demagoger passande statstiken gällde som obestridliga bevis. Dolkstötslegenden (att Tyskland egentligen inte hade förlorat kriget) gav utrymme för hetskampanjer mot judarna. Trots sina offer betraktades judar som fosterlandslösa ”Kriegsgewinnler”(gulasch). (I Sverige talade man om gulaschbaroner under 20-talet.) T.o.m. antalet fallna judiska soldater rådde det en bitter strid omkring. De judiska frontsoldaterna blev fördrivna och mördade i lika hög grad som de övriga trosbröderna.
Den västtyske försvarsministern Strauss återupprättade de judiska soldaternas ära i ett tal 1961 och påtalade att deras öde var ” en varning för de onda, för rashat, för moderna totalitära härskandeformer och att de var ett exempel på fosterlandskärlek, att kunna uthärda lidande och trohet.( als Warnung vor dem Bösen, dem Rassenhass, den modernen totalitären Herrschaftsformen, als Beispiel für Vaterlandsliebe, Leidensfähigkeit und Treue)