Hur Sverige blev rikt.

Johan Staël von Holstein gör ett i stort sett omotiverat angrepp på socialdemokratin. Jag gillar dock att han tar ut svängarna och säger vad han innerst inne tänker. Jag gör samma men åt det andra hållet för socialdemokrati och kommunism men då får jag ofta lägga in dem på min blogg för Sourze vill inte publicera dem.
Göran Persson yttrade en gång att han hade upplevt klassamhället och han hatade det. Han hatade det dock inte mer än att han nu är både godsägare och konsult och har därmed en fot i den gamla kapitalismen och en annan i den nya varianten.
Jag upplevde det gamla klassamhället in på bara skinnet och ändå var vi lyckligt lottade som producerade vår egen mat så vi behövde inte svälta som nog arbetarna i samhällena kunde råka ut för. Vi odlade råg, vete, havre, korn och potatis. Av rågmjölet bakade mor brödkakor ungefär tio varje gång hon bakade och det i en vedspis som gjorde det mycket svårare att baka. Vetebröd kunde man få på söndagarna till kaffet. Potatis åt man nästan varje dag. Det var"bukafylla" som gjorde att man inte var hungrig på dagen. I skolan kunde man dock bli hungrig om man inte hade ätit tillräckligt med gröt och smörgåsar på morgonen. I skolan åt man bara medhavda smörgåsar. Klockan tre efter det att man kommit hem från skolan fick man den första lagade måltiden. Sedan skulle man byta kläder och börja arbeta för på den tiden arbetade också barnen. Det glömmer man bort när man förfasar sig över att barn arbetar i de fattiga länderna. På den tiden hade man en helt annan syn på barnarbete. Då ansågs det som bra att man lärde sig arbeta tidigt och med tiden bli en bra arbetare för något annat tänkte man sig inte att arbetarbarnen kunde bli. I affären handlade man bara havregryn, socker, salt och kryddor. Resten odlade vi själva. Vi hade tre kor och mjölken lämnades till mejeriet och sedan fick man skummjölk tillbaka som gick till grisen. Sedan grisen slaktats till jul tog min mor vara på allt på grisen från blodet till grisfötterna. Med hjälp av tarmarna gjordes isterband och fläsket lades i ett saltkar. Köttet lades i konserveringsburkar liksom bär och frukt. Vid jul fanns det kanske 50-75 konservburkar och 25-30 saftflaskor i källaren.
Vi hade en skock med får så vi hade vår egen ull. Ibland kardade jag ullen men jag försökte inte spinna den. Sedan stickade min mor strumpor och vantar. När vi behövde kläder gick mor till affären och köpte tyg och klippte sedan det efter ett mönster och sydde det på symaskinen. Till skolavslutningen fick hon mycket arbete med att sy nya kläder.
Man kan fråga sig om vi var olyckliga i vår värld. Jag tror inte det. Vi visste absolut ingenting annat än den värld vi levde i och var så hårt arbetande att det inte fanns någon tid att tänka. Det är här som socialdemokratins roll kommer in. Efter andra världskriget öppnades ett "window of opportunity" att häva den fattigdom som fanns i det svenska samhället. Först inrättades ett tullskydd på 30 procent för att skydda de industrier som byggts upp under kriget som omedelbart skulle ha slagits ut i händelse av att frihandel hade införts. Genom valutaregleringen kunde de mycket högre skatter som de rika i samhället tvingats att acceptera av patriotiska skäl under kriget bibehållas. Pengarna investerades inom landet i stället för att obeskattat lämna landet till länder med lägre skattesatser eller ingen skatt alls. Den solidariska lönepolitiken som innebar att man successivt höjde de lägst avlönades löner för att också dessa skulle få anständiga löner som man kunde leva på. Samtidigt sänktes tullsatserna gradvis och de industrier som inte kunde betala de högre lönerna slogs ut t.ex. textil- och skoindustrin till förmån för företag som kunde betala de högre lönerna. Så var det tänkt och det fungerade nästan perfekt. På tjugo år var fattigdomen borta och vi levde nästan i den bästa av världar med full sysselsättning och högre löner. Det var efter denna exempellösa framgång som socialdemokratin inte visste i vilken riktning man skulle gå. Frågan var om man skulle gå den socialistiska eller kapitalistiska vägen. Man valde att hanka sig fram från val till val och det var ingen vidare bra lösning. Kommunisterna i Kina valde utan blinka den kapitalistiska vägen men fortsatte att kalla sig för kommunister. Nu är det dessa avfallna kommunister som skapar den högkonjunktur som världen nu rider på.
Något window of opportunity fick inte Latinamerika eller tredje världen utom tigerekonomierna. De stora marknaderna USA och EU har redan framför allt Kina lagt beslag på och landet har blivit världens verkstad.

Om noll-summe-ekonomins faror.

Martin Wolf har i Financial Times den 19 dec. 2007 skrivit en artikel med rubriken:" The dangers of living in a zero-sum world economy".
Han inleder med "att vi har levat i en "positive-sum" världsekonomi under de senaste två decennierna. Han fortsätter med att han tror" att det är orsaken till att demokrati har blivit politisk norm, imperier har gått under, lagligt slaveri och träldom har försvunnit, och ett mått av välstånd har infunnit sig nästan överallt. Vad menar vi med "positive-sum" ekonomi? Det är en ekonomi där alla kan få det bättre och realinkomsterna per capita stiger oupphörligt."
Wolf frågar i artikeln hur länge detta kan vara och vad som händer om det upphör. Klimatförändringen och energisäkerheten ställer dessa frågor på sin spets. En noll-summe-ekonomi leder oundvikligen till förtryck hemma och plundring i utlandet. I traditionella bondesamhällen går överskottet till ett lyxöst levnadssätt hos en elit. Ett sätt att öka välståndet var att stjäla från andra länder.
Övergången till en " positive-sum"-ekonomi förändrade allt detta och eliten började tillåta att massorna fick rösträtt och mänskliga rättigheter och det faktum att man inte använde tvångsarbetskraft gjorde förändringen ännu lättare. Likaså erbjuder en "positive-sum" global värld upphörandet av det permanenta tillståndet av krig från de förmoderna samhällena. Världshandeln bidrar alltid till en"positive-sum" effekt men utbytet av kombinationen fredlig inre utveckling och internationell handel är långt mycket större.
Kina och Indien bygger nu sin legitimitet på inre ekonomisk utveckling och fredlig internationell handel. Wolf frågar sig om tiden av plundring är över. Det är här klimatförändringen och energibristen uppenbarar den nuvarande ekonomiska utvecklingens begränsningar.
Wolfs slutsats blir följande:" For if there are limits to emissions, there may also be limits of growth. But if there are indeed limits to growth, the political underpinnings of our world fall apart. Intense distributional conflicts must re-emerge indeed, they are already emerging- within and among countries./-/ But it is vital for hopes of peace and freedom that we sustain the positve-sum world economy."
Wolf:" För om det finns begränsningar i utsläpp kan det också bli begränsningar i tillväxt. Men om det verkligen blir begränsningar i tillväxten skulle det politiska understödet för vår värld falla samman. Häftiga omfördelningskonflikter kommer verkligen att återuppstå – inom och mellan länder./-/ Men det är viktigt för fredshoppet och friheten att vi vidmakthåller en "positive-sum" världsekonomi."
Slutklämmen blir:" The condition for success is successful investment in human ingenuity. Without it, dark days will come. That has never been truer than it is today."(Förutsättningen för framgång är en framgångsrikt utnyttjande av människans uppfinningsförmåga. Utan detta kan vi se framför oss dystra tider. Det har aldrig varit sannare än i dag.)

Inkludera också antikommunistika brott.

Medborgarrättsrörelserna under 1960 och 1970-talen tillhörde de mest enögda man kunde tänka sig. Det fanns också en juristkommision som skickade alla sina delegater till östblocket men inte en enda till diktaturländerna i Latinamerika och Asien.
Man kan bara jämföra mellan Polen och Argentina. Innan Argentina 1976 hamnade i klorna på en blodtörstig generalsjunta var landet både demokratiskt och med levnadsstandard tidvis i nivå med Sveriges. Samma år som den militära kuppen ägde rum vann Jimmy Carter presidentvalet i USA. Han har efter presidentperioden arbetat för fred och mänskliga rättigheter i världen. Man kan fråga sig vad Carter som USA:s president gjorde för att rädda människoliv i Argentina. När massakern på 30 000 av de egna medborgarna ägde rum i Argentina gjorde Carter så vitt jag kommer ihåg ingenting. Juntan kunde arrangera VM i fotboll 1978 utan att han sade något om att bojkotta tävlingarna. Journalisterna såg om jag minns rätt " de galna mödrarnas" demonstrationer men man hörde inte att någon medborgarrättsorganisation engagerade sig för de "galna mödrarna." Mödrarnas barn hade många gånger kidnappats på gatan och sedan inte hörts av. Några slängdes ut levande från flygplan över Atlanten. Så gjorde man ostraffat i den "fria" världen. I Polen hade man ett mord och mördarna bestraffades, i Argentina 30 000 mord och nästan ingen utöver Videla och några i toppen hade straffats för sina kriminella handlingar.
Under olympiaden i Montreal var jag i Polen och såg Anders Gärderud vinna 3000 meter hinder på polsk TV. Samma år var det demonstrationer i Polen och samband med dessa bildades KOR (Kommittén för arbetarnas självförsvar) ledd av Jacek Kuron. Det kunde man göra i "förtryckets" Polen men i den fria världens Argentina blev man mördad. År 1980 blev det demonstrationer igen i Polen men man sköt inte ihjäl demonstranterna som i Argentina utan förhandlade med dem och erkände Solidaritet som en fri fackföreningsrörelse. Den 13 dec. 1981 fick också Polen en militärregering. Nu såg man verkligen skillnaden mellan Videlas och Jaruzelski´s diktatur. I Polen var kuppen i stort sett oblodig. Några gruvarbetare dog och det var nog snarare en olyckshändelse än mord. Det ägde rum stora demonstrationer efter det att undantagstillståndet tillkännagetts men genom att polisen hade modern kravallutrustning med vattenkanoner så upplöstes dessa så vitt jag kommer ihåg utan dödsoffer. En präst mördades av några poliser men poliserna ställdes inför rätta och dömdes för mord. Ledarna för Solidaritet internerades men det finns inga uppgifter om tortyr eller mord på fångarna. År 1983 fick en stor del av de internerade amnesti och 1987 hölls en folkomröstning om reformer och sedan avstod " förtryckarna" makten frivilligt 1989 och fick fick sedan folkets förtroende att styra landet i fria val och var de som lotsade Polen in i EU.
När massmorden i Ruanda skedde på 1990-talet reagerade världen. Då var världen inte indelad i den fria världen där man kunde mörda för den goda sakens skull och den ofria världen i östblocket där man observerade människorättskränkningar med hjälp av lupp.
Bonniers stora lexikon står det följande om ett annat land i den fria världen nämligen Indonesien:" Men 1965 slogs ett kommunistiskt kuppförsök ned av armén under general Suharto. Inemot en miljon kommunister skall ha dödats i en massaker som följde, hundratusentals personer fängslades och kommunistpartiet krossades."
Medhjälpare till morden på kommunisterna var CIA som överlämnade en förteckning över medlemmar i det indonesiska kommunistpartiet. Massutrotningen av kommunister i Indonesien skulle ha gillats av Hitler och han skulle ha gjort likadant i Sovjet om han hade vunnit kriget. I Suhartos koncentrationsläger satt det fortfarande fångar när diktatorn störtades från makten 1998. Därmed förlorade en av den "fria" världens diktatorer makten.
Dagens medborgarrättskämpar har fortfarande inte försökt att göra upp med det kalla krigets medborgarrättskamp där det gällde att uteslutande ägna sig åt kränkningar i östblocksländer och totalt blunda för kränkningar i den "fria" världen.

Frihet och slaveri under antiken.

Om Tyskland hade segrat i andra världskriget skulle herre – tjänare eller herre – slav - problematiken ha varit det som styrt världen. När jag läste SvD den 12 febr. 2007 upptäckte jag en artikel skriven av Fredrik Lång med rubriken "Antiken levde på ojämlikhet."
Vad som jag främst uppmärksammade var följande citat:" Det är kanske möjligt att svänga på Hegels genomskådande konstaterande att " inför slavens servilitet förlorar herren sin mänsklighet" och omvänt påstå att inför herrens ödmjukhet återvinner slaven sin mänsklighet."
Underrubriken på artikeln hade följande lydelse.:" Det grekiska tänkandet vilade på frihet och slaveri. Härskarnas makt var beroende av slavarnas underdånighet. Men efter Aristoteles började filosofin blekna. Människan blev så småningom en andlig slav som skulle tjäna en allsmäktig herre."
Artikeln behandlar frågor som jag har tagit upp i artikeln "Hedendom contra kristendom" Platon och Aristoteles framhöll att den frie mannen skulle syssla med politik medan stoikerna betonade politisk passivitet var att föredraga och i stället för att härska borde människan tjäna.
Fredrik Lång skriver vidare:" Tydligast i stoicismens folkliga form är kristendomen, som förvisso är en långt driven lära i underkastelsens konst. Men de kristna dygderna fanns väl förberedda i de stoiska kunskapsprinciperna, som uttryckte resignation, lidande och försakelse, och som visade respekt för verkligt arbete – till skillnad från Platon och Aristoteles, som nedvärderade arbetserfarenheten till förmån för maktpolitiska värderingskriterier."
I staden Rom fanns många religioner och folk samlade. De var alla undersåtar under kejsaren. Om detta skriver Lång följande:" Här skall inte ordet undersåtlighet missförstås: på samma sätt som det hos de kristna låg en paradoxal stolthet i att vara Guds tjänare eftersom man samtidigt var Guds utvalde, var det med stolthet medborgarna i staden Rom deklarerade:" Jag är romare".
Artikelns andemening sammanfattas bäst av slutorden:" Utvecklingen mot människan som individ i vår mening, med ansvar för sitt eget öde har här sin början. I den tjänande människan vilar också fröet till den arbetande människan."

Frihandel och slaveri.

Dick Harrissons "Slaveriets historia" har debatterats i en rad artiklar. Bland annat har afrikanernas egen medverkan i handeln av slavar tagits upp till behandling. I första hand var det nog girigheten som skapade handeln med människor oberoende om de var vita eller svarta.
Huvudorsaken till slaveriet förklaras ganska väl av Dudley Dillard i hans bok " Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia. Han skriver:" Att börja med intresserade de europeiska handelsmännen sig inte för hur produktionen organiserades i tropikerna. De önskade att produkterna kunde erhållas billigt i utbyte för europeisk grannlåt av obetydligt värde./-/ Önskan att kunna exploatera de infödda folken och naturtillgångarna oavbrutet och metodiskt ledde emellertid till grundandet av kolonier./-/ I Västindien använde sig till exempel europeerna av arbetskraft som tvångsrekryterats bland de infödda amerikanerna och sedan dessa indianer till stor del utrotats av hårt arbete och europeiska sjukdomar, började europeerna importera afrikanska negrer som slavarbetare. Plantagesystemet som använde sig av slavarbete blev på så sätt en av den tidiga kapitalismens karakteristiska institutioner."
I min artikel "Västafrika behöver en textilindustri" skriver jag följande:" Slaveriet i USA hade minskat under 1700-talet men ökade på nytt cirka 1800 då nya rensmaskiner gjorde plantageodling av bomull lönsam. Plantageodlarna i Södern förspråkade frihandel och den infördes år 1857 i USA. Bara sex år senare, 1863, avskaffades slaveriet och den av de i inbördeskriget segrande Nordstaterna favoriserade protektionismen skulle bli tongivande i USA:s handelspolitik under hundra år. 1897 var tullnivån 57 procent."
Slavarbetet var inte i sig karakteristisk för kapitalismen utan den byggde på fri arbetskraft. Om detta skriver Dillard:" Den tidiga kapitalismen skapade slaveriet på plantagerna och den senare kapitalismen gjorde slut på det. Under 1800-talet blev industrialismen dominerande. Den mäktiga plantagearistokratin utgjorde ett hinder för den industriella kapitalismens fullständiga utveckling./-/ Brittiska industrimän ledde striden för slaveriets avskaffande inom det brittiska imperiet på ungefär samma sätt som industrimän i Förenta staternas nordstater krossade sydstaternas plantageägares ekonomiska och politiska makt i inbördeskriget."
I en artikel i Financial Times den 24 nov 2007 recenserar Ian Thomson Piers Brendons bok "The Decline and Fall of the British Empire: 1781-1997" Där behandlar han den mycket lönsamma triangelhandeln. I en typisk "triangle voyage" tog man varor från Bristol eller Liverpool till Guldkusten och sedan slavar till Jamaica eller Barbados och slutligen socker, kaffe, bomull och rom tillbaka till Storbritannien.
I underrubriken står det att slaveriet inte var ifrågasatt, vitt accepterat och en moraliskt neutral sockerhandel.(Slavery was an unquestioned, widly accepted, moraly neutral sugar trade) Det visar i hur hög grad människor är barn av sin tid. Hur länge skulle slaveriet varat i USA om det inte hade blivit inbördeskrig som från början inte gällde slaveriet utan unionens upplösning? Genom att den industriella kapitalismen i kriget besegrade plantageägarna kunde USA utvecklas till en modern industristat. Det betydde också att USA för ungefär hundra år framåt i tiden blev en starkt protektionistisk stat till skillnad från industrikapitalet i Storbritannien som var för frihandel.
En orsak till slaveriet i USA var den stora bristen på arbetskraft. Enligt Dillard utvecklades ett tvångsarbetssystem där " de ofria arbetarna var av två typer, slavar och kontraktsbundna tjänare (indentured servants). Den gemensamma grundvalen för båda slagen av tvångsarbete låg i ett behov en ägare av kapitalutrustning hade av arbetskraft av något slag."
Om tvångsarbetets betydelse i kolonin som senare blev USA skriver Dillard följande tänkvärda ord:" Vilka tvångsarbetets brister än må vara, var dess betydelse för de amerikanska koloniernas utveckling mycket stor eftersom alla negrer kom som slavar och åtminstone hälften av alla vita invandrare kom som kontraktsbundna tjänare.( Boken utgiven 1980 därav användandet av ordet negrer)"
Det var först tack vare den stora invandringen i slutet av 1800-talet som det blev möjligt för USA att utvecklas till en modern industristat. Slavarna ersattes med löneslavar.

Första världskriget - en dålig start för demokratin.

Man säger att demokratier inte krigar mot varandra. Det är inte sant. Det mest förödande kriget under 1900-talet, det första världskriget utkämpades mellan i huvudsak demokratiska stater. Det var bara Ryssland och Osmanska Riket (Turkiet) som var rena diktaturer.
H.H Asquith var premiärminister i Storbritannien vid krigsutbrottet 1914 och var liberal liksom Lloyd George som efterträdde honom 1916. I Frankrike, Tyskland och Österrike fanns demokratiskt valda regeringar som beslutade om att deltaga i kriget. Italien hade ingått en trippelallians med Tyskland och Österrike men gick inte med i kriget och gick sedan med på ententens sida. Hade någon av de stora länderna vägrat att strida kunde kanske kriget ha undvikits. De demokratiska ledare som förordade kriget framför fred diskrediterade demokratin för lång tid framåt och förorsakade att radikala rörelser som nazism, fascism och kommunism fick ett sådant uppsving under mellankrigstiden.(1918-39)
Paul Johnson i Moderna tider skriver följande om demokraters ansvar för krig:" Det är trivialt att säga att människor för det mesta inte är hänsynslösa och grymma på grund av uttalad illvilja utan av kränkt rättskänsla. Hur mycket mer gäller inte detta konstitutionella stater, som är i besittning av en skenbart moralisk auktoritet i form av parlament och domstolar. Hur ondsint individens förstörelseförmåga än är, är den begränsad, statens däremot, hur goda avsikter den än har, är i det närmaste obegränsad."
I början av 1900-talet infördes allmän rösträtt för män i de flesta väst- och centraleuropeiska länder. Kvinnor hade ännu inte fått rösträtt. Balkan var Europas oroliga hörn med flera krig mellan länderna där. Det var naturligt att världskriget skulle börja i Bosniens huvudstad Sarajevo. Österrike hade erövrat landet från Turkiet vid 1877-78 års krig. Att demokratiskt valda regeringar i den mest utvecklade delen av världen kunde råka i krig med varandra bara för att den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand blev mördad verkar för en nutida människa helt sanslöst. Var det på grund av demokratin som kriget blev så blodigt och långvarigt? Hur kunde stora demonstrationer hållas till förmån för kriget? Vad låg bakom talet om krigets stålbad för att härda ett under fredstid förvekligat folk? Varför ville Tyskland ha flera kolonier för att få en större plats i solen?
Det kan ställas hur många frågor som helst om anledningen till första världskriget utan man får ett svar. T.ex.att man när demokratin var ung kunde göra något så dåraktigt som att huvudstupa störta sig in i ett långvarigt krig med andra demokratiska länder. Under det kalla kriget ville man bara tala om nazistiska och kommunisters förbrytelser mot mänskligheten inte de egna under första världskriget. Utan att gå till botten med det kriget kan man inte förstå vare sig Förintelsen eller Gulag. Det var likgiltigheten för människoliv som var gemensam för alla tre händelserna men det var första världskriget som startade hela utvecklingsprocessen.
Det var de demokratiska länderna som höll ut längst i kriget medan däremot diktaturen Ryssland höll ut i tre år innan man fått nog av kriget. Ryssland var i själva verket den mest förnuftiga av de krigsdeltagande länderna när man slöt en separatfred med Tyskland. Hade andra länder slutit liknande separatfreder skulle kriget ha kunnat sluta mycket tidigare än den 11 november 1918. Då hade kommunisterna härskat i Ryssland i något mer än ett år. Nu försökte den segrande ententen straffa Ryssland för att man hoppade av de demokratiska staternas krig mot varandra. Man försökte installera en antikommunistisk regering i landet genom att stödja den vita sidan. Det var tur för världen att det var en vänsterdiktatur som segrade i inbördeskriget och inte en högerdiktatur som det blev överallt i Östeuropa utom i Tjeckoslovakien. Demokraterna stod handfallna när högerdiktatorer tog makten i det ena landet efter det andra. I första hand berodde demokraternas svaghet på dessas ställningstagande för kriget och det elände som kriget förorsakade folket. Folken indelades i militarister och pacifister. De demokratiska politikerna kunde i häpnadsväckande hög grad väcka soldaternas hjältemod och offervilja. Ententens seger i kriget var dock i hög grad en phyrrusseger.(Pyrrhus, kung i Epirus omkr. 300 f. Kr. besegrade romarna 280 och 279, själv besegrad 275 vid Beneventum, från latinsk-svensk ordbok) En sådan seger till och jag är förlorad sade en gång en grekisk kung. På västfronten höll ententens trupper stånd i mer än fyra år mot Tyskland. År 1940 föll hela fronten samman efter sex veckors krig och tyskarna installerade en quislingregering i Vichy. Man fick inte ens ha Paris som huvudstad utan den tyska ockupationsmakten härskade där under fyra år.
Hur annorlunda var det inte på östfronten. Där hade Tyskland tvingat fram en fred 1918 på tyska villkor i Brest-Litovsk. Under 1918 fanns det ingen östfront bara en västfront. År 1941 när kriget mellan Sovjet och Tyskland startade fanns det ingen västfront som kunde avlasta trycket. Nu fanns det emellertid en helt annan armé och regering än den som styrde Ryssland under första världskriget och nu hängde demokratins framtid helt på röda arméns förmåga att besegra de tyska inkräktarna. Och det lyckades man med hur otroligt det än låter. I västvärldens länder har man gjort sitt yttersta att förringa röda arméns prestation. Man drar fram vad som Sovjet gjort i Baltikum och i Östeuropa precis som om man skulle dra fram Vietnamkriget varje gång USA gjort något positivt. Ville man hellre i Östeuropa bo i ett Östmark liksom Sverige kanske skulle tillhört ett Nordmark i ett av Tyskland styrt Neuropa? Sådana var Hitlers framtidsdrömmar. Att riva ner statyer på röda arméns soldater är ett helgerån mot minnet av de som räddade Europa från nazismens tyranni och därmed beredde vägen för en demokratisk värld.
Genom det oerhörda misstag som demokraterna gjorde under första världskriget blev 1900-talet ett krigiskt århundrade. Det började i Europas oroliga hörn på Balkan och kriget återupptogs efter Jugoslaviens upplösning på 1990-talet och liksom första världskriget började med skotten i Sarajevo var det åter krig i den staden.
I en artikel i DN den 17 nov. 2007 beskriver Nathan Shachar väl situationen i området. Han skriver:" I Mellanöstern lever vi fortfarande i följderna av ungturkarnas illa övertänkta protyskhet. Efterskalven från de ryska, habsburgska och osmanska imperiernas sammanbrott för nittio år sedan alstrar nästan dagligen europeiska nyheter. Vid nästa sekelskifte kommer miljoner människor att leva sitt liv i ett landskap som formas just nu, av våra synder och försummelser."
Kommer Balkan, liksom för hundra år sedan och idag vara ett oroligt hörn om hundra år? Jag hoppas inte det. Det är förhoppningsvis inlemmat i en europeisk gemenskap och oförrätterna glömda som de mellan fransmän och tyskar i dagens värld.
PS I hur hög grad Frankrike vann en Pyrrhusseger i första världskriget visar följande citat från Paul Johnsons Moderna tider. Han skriver:" Första världskriget, som fransmännen såg som ett tyskt försök att slutgiltigt förinta Frankrike som stormakt, hade på ett tragiskt sätt försvagat landet ännu mer, demografiskt sett. 1 400 000 hade stupat – 17,6 procent av armén, 10,5 procent av den aktiva manliga befolkningen. Trots att Alsace och Lorraine(Elsass-Lothringen) nu återigen tillhörde Frankrike hade landets befolkning minskat från 39,6 till 39,12 miljoner./-/ Omkring 1,1 miljoner fransmän hade förvandlats till obotliga krigsinvalider. 673 000 bönder hade fallit för de tyska vapnen, ytterligare en halv miljon sårades svårt. Tyskarna hade ockuperat tio departement med en sammanlagd befolkning på 6,5 miljoner, gjort en fjärdedel av dem till flyktingar./-/ De hade även gjort fransmän till slavarbetare i de fabriker som ingick i Ludendorffs "krigssocialism" där dödssiffran var nästan lika hög som de tio procent de nådde under andra världskriget."
I en underrubrik till en artikel i SvD den 15 nov. 2007 av Merete Mazzarella står det följande:" Krig kan beskrivas i siffror, över kostnader, stupade, skadade, "överskottskvinnor". Virginia Nicholson återger i en ny bok mänskliga historier bakom första världskrigets demografiska katastrof, som dömde över en miljon brittiska kvinnor till ofrivilligt ungkarlsliv." I artikeln står det att 700 000 brittiska soldater stupade i kriget, dubbelt så många fransmän och 1,8 miljoner tyska soldater. Det var en verklig "härdsmälta" för den manliga befolkningen i de krigförande länderna.

Är buddhismen en religion?

När jag läste Giten Swami Dhyans artikel " Intuition – att utveckla tillit." på Sourze för första gången upplevde jag den som ganska svårbegriplig. När jag senare läste den med större koncentration uppfattade jag den som en mycket bra artikel och var förvånad att den bara hade två kommentarer. Den hade ett släktskap med den buddhism som jag utan framgång försökt introducera på Sourze. När jag slutat skriva kommentarer om buddhismen var antalet kommentarer uppe i 22 med benäget bistånd av Inger-Sofia och Anna – Lena. Jag tackar.
Här är kommentarerna:"Yngve K
"Jag har flera gånger försökt att introducera Buddhismen på Sourze men misslyckats varje gång. Källa: National Geographic n:r 20 dec.2005. Rubrik:" Är Buddha svaret" av Perry Garfinkel.
Han skriver:" Buddhas idéer byggde inte på någon tro som andra religioner, utan på iakttagelser av verkligheten. Allt började med det han själv såg utanför palatset. Han kom fram till läran om de fyra ädla sanningarna. 1) All existens är lidande, psykiskt och fysiskt. 2)Lidandet har sitt ursprung i begäret, eller livstörsten. 3) Genom att begäret upphävs kan även lidandet upphävas. 4) Det finns ett sätt att upphäva lidandet : den ädla åttafaldiga vägen. Denna visar oss "rätt" beteende och "rätt" tankar.. Den åttafaldiga vägen är ett slags kompass som leder oss till ett liv präglat av visdom (rätt åskådning, rätt tanke), dygd(rätt tal, rätt handlande, rätt yrke) och mental disciplin(rätt strävan, rätt uppmärksamhet, rätt koncentration) En viktig del av den åttafaldiga vägen är meditation. Själva tekniken kan skilja sig åt inom olika buddhistiska riktningar - ensam eller i grupp, med ansiktet mot en vägg eller vänd mot andra mediterande, med slutna eller halvöppna ögon. I många fall börjar dock meditationen med att man fokuserar på sin andning. Det är inget mystiskt eller överjordiskt med det - ingen levitation, ingen utanför kroppen - upplevelse. Med varje in- och utandning förfinas ens medvetenhet och man blir fokuserad./-/ Med tiden kommer du att inse - ibland är denna insikt smärtsam ibland är den glädjande - vad Buddha insåg:" Vi är vad vi tänker".
Inger-Sofia
"Om livet talar vi lite.Om kärlek likaså.Om växande och smärta.Vill vi ej höra på......" olika meditationstekniker, har jag prövat,Kommit fram till, att för mig, är naturen,den naturligast,meditationsplatsen.Där möter tysnaden mig.inga yttre tankar stör.jag bara är. Det finns så många ord,för det enkla självklara-att bara vara-utan ord.k.
Inger-Sofia
God morgon yngve och Ni andra. Du är en mångfacetterad man. Förstår din vän,att det måste vara givande, att samtala,diskutera med dig.Det finns mycke du kan och funderar kring.Detta forum i sin rutform,kväver ordflödet,det är så mycke man tänker,men så svårt,att med några få ord precisera,det man menar,undrar över.Så oftast låter man bli.
Yngve K
God morgon Inger-Sofia och alla andra. Jag fick idén att lägga ut Buddhas tankar på denna artikel därför han har meditation som en viktig del av läran. Nu har buddhismen blivit en politisk kraft som det tidigare inte varit.I Wall Street Journal den 8 nov.2007 finns en två sidors reportage:" Instant karma: How Buddhism become a political - activism force."
"Med 379 miljoner buddhister i världen i dag är det den femte största religionen efter kristendom(2,1 miljarder),islam(1,3 miljarder) hinduism (870 miljoner) och traditionell kinesisk religion (405 miljoner)."
Buddha avsåg inte att hans idéer skulle bli en religion. Hans sista ord lär ha varit:" Ni skall vara er egen ljuskälla"Perry Garfinkel:" Buddhismen är inte dogmatisk(vi litar inte på auktoriteter), den bygger på erfarenher som man kan pröva med sina egna sinnen(i vår tid har vetenskapen blivit den nya guden), den hävdar att man själv - inte utifrån kommande kraft - ansvarar för sin egen lycka(vi gick i främsta ledet i självförverkligandevågen)och den betraktar sinnet både som hindret för och nyckeln till fullständig förståelse av sig själv(in kommer Freud och psykoanalysen.)
"myrboa"
"Ni skall vara er egen ljuskälla" Bra att du tog upp just dessa viktiga ord. Människorna är inte tänkta att tex vara Buddha- kopior. Hon ska bli sin egen auktoritet en dag. Alla "profeter och vise män" har påpekat/påpekar denna viktiga sanning, Buddha tex visade på den väg han gått för att bli fullt medveten/upplyst. Genom mörker och ljus gick hans väg. Tänker att det skulle vara svårt att se ljuset utan mörkret som bakgrund."
Yngve K
forts.Många européer och amerikaner lockas av de komplicerade ritualerna i tibetansk buddhism och japansk zenbuddhism medan andra föredrar den sydostasiatiska theravadabuddhismans enkelhet.Det är med utgångspunkt från denna tradition som jag praktiserar vipassana det vill säga "meditation leder till insikt."
myrboa
Oj! Oj Yngve! Vilka spännande tankar du förmedlar. Tankar som inspirerar. Nu ska hundgänget och jag själv ut i vår vackra natur. Iskristallerna glittrar i solen och återspeglar alla regnbågens färger. Vackert! Ha det gott! Anna-lena
Yngve K
Tack Anna-Lena. Så kom Buddha fram till sin väg.Garfinkel:" Under sex års tid utsatte han sig för samma försakelser som andra asketer - han fastade, iakttog tystnad och levde ensam i en grotta - tills han insåg att han inte hade hittat det han sökte. Det måste finnas en annan väg, en "medelväg" mellan ohämmad njutning och askes.Han bestämde sig för att sätta sig och meditera under ett av de tempelfikonträd som stod där på slätten längs floden Ganges tills han fann svaret.". Buddha avsåg inte att hans idéer skulle bli en religion. Faktum är att han avrådde människor från att ansluta sig till någon väg eller något råd utan att först ha prövat det./-/Vissa anser att Buddha hade rätt att buddhismen inte bör ses som en religion utan som en filosofi eller en form av psykologi...Buddhismen uppmanar oss att ifrågasätta auktoriteter och rentav utmana dem."
myrboa
Gillar Buddhas ord om att ifrågasätta auktoriteter. Som jag förstått, hade Buddha uppnått full medvetenhet,(som vi alla ska uppnå) Han visste därför att varje individ i sig själv måste upptäcka sanningen..nå ljuset, av egen kraft. Det går inte att låna andras erfarenheter. Kan inte särskilt mycket om Buddha.eller Buddismen. Har bara läst lite om hans liv. Kan förstå varför Buddha inte hade för avsikt att det skulle bildas någon religion.
myrboa
" Det är vårt motstånd mot livet som gör oss olyckliga" Lär Buddha ha sagt. myrboa" Buddhismen är genomsyrad av en anda av fri undersökning och fullständig tolerans. Den är det öppna sinnets och det medlidsamma hjärtats lära, som lyser upp och värmer hela universum med sina båda strålar, vishet och medlidande, och som sprider sitt milda ljus över varje varelse som kämpar i födelsens och dödens ocean." Narada Maha Thera ) A-L
myrboa
Kunde inte låta bli att söka på nätet. Fann dessa rader här ovan. En skön helg i livets fria flöde önskar jag dig Yngve Anna-lena. 2007-11-10 15:52
Garfinkel skriver om buddhismens fredlighet följande:" Trots detta har spridningen av buddhismem – en helt igenom fredlig process – i perioder mötts av fientlighet. I Kina började Tangdynastins kejsare Wuzong år 842 efter Kristus förfölja främmande religioner. Omkring 4600 buddhistkloster revs, ovärderliga konstverk förstördes och cirka 260 000 munkar och nunnor tvingades tillbaka till ett vanligt liv.
Historien upprepade sig, när kommunistpartiet i Kina försökte undertrycka buddhismen – mest uppenbart skedde detta i Tibet. I människorättsorganisationen International Campaign for Tibet (ICT) har mer än 6000 buddhistiska kloster och tempel i Tibet förstörts sedan 1949, och minst 500 000 tibetaner har dött till följd av fängsling, tortyr, svält och krig. I dag återvänder dock buddhismen till Kina – som en lotusblomma som tränger upp ur marken."
Som framgår av Wall Street Journal den 8 nov. 2007 är buddhismen mycket aktivare i politiska sammanhang än den var tidigare. Man kan undra vad det är i buddhismen som driver munkarna att protestera mot militärregimen. Jag skulle tro att det är den tilltagande fattigdomen med allt större svårigheter att få mat för dagen som är huvudorsaken till protesterna. Vi kommer nog att få se en mycket militantare buddhism i framtiden.

Hotar Putin världen?

Arkadij Waxberg har skrivit en artikel i SvD den 7 nov. 2007 med rubriken Rysk valrörelse i skräckens tecken". Artikeln har följande underrubrik:" Bara den obotligt naive kan tro på uppmaningarna som säger att " din röst avgör Rysslands öde". Rösten behövs – men bara för att ge ett intryck av massivt stöd för Putin, som är folkligt populär av den anledningen att han fått omvärlden att känna rädsla." Vilket skulle bevisas av Waxberg.
När jag läser artikeln kommer jag att tänka på Stefan Hedlunds profetior att Ryssland var på väg att gå under och att miljoner ryssarna kommer att fly från nöden till Västeuropa. Massflykten har uteblivit och det är snarare så att det är inflyttning till Ryssland än utvandring. Det är lika svårt att spå om framtiden nu som det var då men allting tyder på att Ryssland kan gå en ljus framtid till mötes. Det blir nog inget skräckvälde som antyds i artikeln. Hans artikel kommer mig att tänka den romerske kejsaren Vespasianus som sade följande:" Må de hata mig bara de fruktar mig." Det är väl en följd av att Ryssland under Jeltsin fick utstå hur mycket förödmjukelser som helst och nu inte behöver acceptera samma spott och spe. Man lovade att NATO inte skulle utvidgas till Östeuropa men lät genast dessa länder bli medlemmar i NATO. Man agiterade för att grannländerna skulle inta en fientlig hållning till Ryssland. Då kallades det en demokratirörelse som i Georgien t.ex. där man nu infört undantagstillstånd för att oppositionen gått ut på gatorna för att demonstrera sitt missnöje med den "demokratiska" regeringen och en oppositionell TV-station har också stängts. Så mycket var det bevänt med yttrandefriheten i landet. När Chavez stängde en TV-station i Venezuela blev det protester men jag hör inga sådana när det gäller Georgien.
Man kan verkligen tala om dubbelstandard. I Ukraina och Georgien har man demokrati men Ryssland är en diktatur. I Västeuropa vill man minska motsättningarna mellan länderna. I Östeuropa vill man öka motsättningarna mellan Ryssland och dess grannländer. Det är det gamla rysshatet som sticker upp näsan. Under Tsarens tid var det de ryska sågfilarna som man var misstänksam mot. Nu är det Putins män som man måste se upp med.
I min artikel "Putin och hans värld" på min blogg yngvekarlsson.blogspot.com har jag skrivit om några artiklar i Herald Tribune och Wall Street Journal där man tar upp Putins och Rysslands situation. En artikel med rubriken "Combustible Countries"(Endfängda stater) påstås att Rysslands minskande befolkning skulle skapa framtida problem för landet.
Waxbergs skriverier liknar Stefan Hedlunds för femton år sedan. Samma svartmålning av Rysslands framtid då som nu. Man påstår att Ryssland vill vinna respekt genom att skrämmas i stället för genom goda handlingar. I en artikel omnämns två "moderna" politiska fångar i Ryssland men man nämner inte att USA har upphört att tillämpa habeas corpus-akten och därför själva har tusentals moderna politiska fångar.
Waxberg avslutar artikeln på följande sätt.:" Ett talande bevis för Putins storhet är när mannen på gatan tillfrågas om anledningen till att han stöder Putin blir det oftast återkommande svaret:" Tack vara honom har hela världen blivit rädda för oss igen". Märk väl inte börjat respektera oss, utan bli rädda för oss! Denna relikt från Stalins tid, som vi trodde förpassats till historiens skräckkabinett av Gorbatjovs perestrojka har fått nytt liv./-/ I denna atmosfär förbereder sig landet för nästa val – i förvirring, apati och uppgivenhet som bottnar i en inre övertygelse som kan sammanfattas med orden : Jag kan ingenting påverka. Och den oreserverade tron på Putin. Putin har återskapat ett mäktigt Ryssland som skrider skräck i världen."
Den negativism som Waxberg ger uttryck för är förmodligen att hans liberala falang har lika litet inflytande på samhället som liberalerna har i USA. Den kristna höger i USA ser liberalerna som en samling omoraliska gudsförnekare som är värda största förakt. Det faktum att nyhetsprogrammen har blivit underhållning gör att folket i USA avskärmas från vad som händer i resten av världen. TV- bolagen styrs av annonsörerna på samma sätt som Putin styr rysk TV.
Herald Tribune den 9 nov. 2007 Rubrik:" Dissent and satire still alive in Russia." While the biggest puzzle over Russia´s parlamentary election i December may be simply the size of President Putin´s majority, dissent is by no mean dead./-/ But if satire or serious criticism has any effekt - beyond perhaps keeping malcontents a little happier - is not clear."

Putin och hans värld.

Jag såg två program om Putin i TV. Janne B och jag utbytte följande kommentarer:" Janne B. Yngve/ I kväll har jag tittat en timme på ett program om Putin. Jag gissar att det går i repris i veckan. Absolut ngt för dig..
Yngve K." Janne jag såg större delen av programmet om Putin. Man behandlade inte Tjetjenien på samma sätt som jag upplevde det. Jag upplevde att det var tjetjenerna som anföll Dagestan och således startade kriget. Nu påstår man att det var FSB som sprängde hus och skyllde på tjetjenerna och sedan startade kriget. Jag kan inte tänka mig att FSB dödade oskyldiga ryssar på det sättet."
Janne B. " Det var så många chockerande uppgifter om Putin som person att det tar tid att smälta. Likaså olika händelseförlopp./ Tänk att han som 16 år gick och sökte jobb på KGB trots att det vid denna tid uppenbarades att KGB varit Stalins mördarband. Han fick tips om vad han skulle studera osv i väntan på att bli antagen – efter ca 4 år."
Janne B. " Bilderna hur han går efter en flera hundra meter röd matta är ju klassiska. Den gamla lärarinnan var underbar. Hade han någon fru??? Del två på måndag.!"
I dagens Herald Tribune(31 okt. 2007) finns en artikel skriven av Sophia Kishkovsky som behandlar en minnesceremoni över de av Stalin avrättade år 1937 för 70 år sedan. Den förre KGB-övestelöjtnanten Putin höll följande tal:" De som avrättades, sändes till läger, blev skjutna och torterades kan räknas i tusentals och miljoner människor. Dessutom hade dessa sina egna åsikter. Detta var människor som inte var rädda att ge sina åsikter till känna. De var de mest kapabla personerna. De var nationens stolthet. Och naturligtvis över många år, liksom i dag kommer vi fortfarande ihåg denna tragedi. Vi behöver göra en hel del för att försäkra oss om att detta aldrig göms bort."
Längre ned i artikeln står det följande:" Rättsaktivister och oppositionspolitiker samlades senare för att bringa uppmärksamhet för de som de betraktar som moderna ryska politiska fångar, inkluderande Mikhail Khodorkovsky, den fängslade oljemagnaten, som utmanade Kreml, och Mikhail Trepashkin, en före detta KGB-agent som fängslades för att ha röjt statshemligheter efter att ha arbetat med liberala lagstiftare som misstänkte att hemliga polisen varit inblandad i en serie lägenhetssprängningar i Moskva och södra Ryssland som startade det andra Tjetjenienkriget år 1999 och hjälpte Putin att komma till makten."
Som jag uppfattade programmen var att man letat upp allt negativt man kunde hitta om Putin och att man inte hade funnit en enda positiv sak om hans personlighet. Han framställs som känslolös och kall som utmanövrerar alla som kommer i hans väg. Man vill nog få det till att han liknar Stalin under 1920- och 30-talen när denne stödde än den ena än den andra falangen i partiet tills han stod som segrare och envåldshärskare.
Att tillhöra KGB var säkert ett spännande arbete med möjligheter att åka utomlands. De tänkte inte på vad Stalin hade gjort på 1930-talet,.lika lite som amerikaner tänker på solkiga saker i USA:s förflutna som t.ex. slaveriet. De ville vara stolta över sin historia liksom amerikanarna är stolta över sin.
När jag såg den tyska filmen Undergången tänkte jag att utan röda armén hade Europa inte kunnat befrias. Man kämpade själva hela vägen till Berlin och skulle man inte ha rätt att vara stolt över det? Och det var inte bara ryssar som kämpade och dog. Också folk från Centralasien som var muslimer deltog i Europas befrielse. Det gömmer man ofta bort. I stället talar man i förklenande ordalag om mongoler och kirgiser som lägre stående varelser. De var kanske bönder som varken kunde läsa eller skriva men de kunde slåss.
I Wall Street Journal den 30 okt. 2007 finns en artikel med rubriken Combustible Countries (Eldfängda stater). Artikelns författare Alexandros Petersen skriver:" Förbränning sker när ett bränsle kombineras med syre, vanligen vid hög temperatur, framkallar värme. Medan US utrikespolitik har fokuserat på s.k." failed states" borde man i stället ha koncentrerat sig på de länder som har den rätta kombinationen av hög-temperatur- ingredienter som inte bara imploderar utan förbränns.(combust)"
Som eldfängda länder framställs Libanon och Pakistan." Den tredje eldfängda staten" skriver han" kan i förstone synas förvånande men den utgör det främsta hotet mot US strategiska intressen på lång sikt. Enligt konventionella bedömningar har Vladimir Putins växande auktoritära grepp skapat stabilitet och välstånd – därav hans skyhöga popularitetssiffror – trots att stora delar av ekonomin är nationaliserad och oppositionen och media krossade. Denna utveckling skapar en stabil utveckling med stort självförtroende på kort sikt. Men de är också ett tecken på underliggande eldfängdhet(combustibility)
Mer än något annat land i världen hotas Ryssland av en demografisk kris. Den ryska befolkningen minskar varje år med en miljon invånare. Under tiden ökar den muslimska befolkningen i Ryssland genom invandring från Kaukasus, Centralasien och Mellersta Östern och genom höga födelsetal. Svaret har blivit rasistisk nationalism som ibland uppmuntras av staten."
Slutsatsen blir:" The Bush administration´s wariness of failed states is justified, but combustible countries that could destabilize entire regions through their instability should be the priority."
Hur det blir står skrivet i stjärnorna. Den som lever får se.
PS På annan plats i WSJ står det om Moskva följande:" Downside: Anti-Americanism is in fashion; attacks against nonwhites are a disturbing problem. There have been 21 racist killings and 111 racist assaults i Moscow so far this year.
Upside: Russia levies a flat 13 % tax on expatriats´worldwide income, one of the lowest non-tax-haven rates in the world. Plus, Moskow is very cosmopolitan, with a huge varity of restaurants, nightclubs and world-class museums."

Är Buddha svaret?

När jag åt på Röda korset såg jag National Geographic (nr 14, 20 dec.2005). På framsidan ställs frågan " Är Buddha svaret? Då gick tankar genast till min buddhistiske och holländske vän Gerrit Otterloo (Eddy). Han hade nycklarna till min lägenhet när jag blev inlagd på sjukhus och var min kontakt med yttervärlden den första tiden på sjukhuset.
Han skrev förordet till min bok Mitt livs funderingar( artiklar 2000-2003) och har varit lärare i holländska vid Göteborgs Universitet och har doktorerat. Han skriver följande:" Yngve Karlsson föddes år 1936 i ett lantbrukarhem i Småland. Med tiden läste han till en fil. kand.-examen och gick på lärarhögskolan utan att bli lärare. Han blev i stället bokslukare och flitig tidningsläsare.
Yngve är mycket beläst, inte bara i historia och politik, sina huvudintressen, utan även i många andra ämnen på en bred skala som sträcker sig från jordbruk, via psykologi till olika religioner. Det gör att han kan ha en givande konversation med de flesta.
När jag lärde känna Yngve för ett tiotal år sedan fick jag inte riktigt samma intryck av honom. Jag fann honom alltför låst i sin politiska syn. Med åren har den med hans egna ord " evigt unge studenten" emellertid blivit betydligt öppnare och lyssnar villigt på åsikter som kan komplettera det han själv kommit fram till. Det är en vacker "spirituell" utveckling!
Samtidigt förblir Yngve sig evigt (för att ännu en gång använda ordet) lik. Om det är riktigt att säga att han inte gjort någon klassresa får bli osagt. Vi måste givetvis medge att han fortfarande gräver, påtar och rensar, fast numera inte i jorden utan snarare i tidningar och böcker. När han blev sjuk(se nedan) och jag kom hem till honom fann jag att varje rum och varenda möbel belamrades av böcker och andra papper, från dyra illustrerade historiska verk till pocketutgåvor.
På senare år har vi träffats nästan varje förmiddag på Konditori Opera och läst dagens tidningar och pratat om ditt och datt. Yngves kommentarer på aktuella artiklar om internationella politiska händelser har ofta kastat ett för mig nytt och djupare ljus på aktualiteterna. I sådana stunder visar han sig vara väl bevandrad i 1900-talets historia och ofta i bakgrunden till den. Efter läsningen tar Yngve en lång promenad i Slottsskogen och " funderar". Därpå går han till stadsbiblioteket och läser Financial Times och andra tidningar.
Datorn har, efter pensioneringen, betytt mycket för Yngve. Tack vara den spottar han fram den ena artikeln efter den andra. All hans uppsamlade kunskap printade han ner, ofta nattetid, i ett tempo så högt att han höll på att stupa. Han var utbränd. Han kunde inte längre sova om nätterna och vacklade vid förtvivlans brant. Han trodde att han skulle trilla av "pinn". Men till slut lyckades han bli inlagd och komma tillbaka till ro och hälsa. Konfrontationen med den egna döden var en djup upplevelse. Han var glad över att i skrift ha bevarat sina tankar för framtiden. De utgör hans livsverk. Att ha diskat och burit ut tidningar i många herrans år ansåg han inte ge honom nog människovärde. De föreliggande artiklarna ger hans liv mening. Så småningom anslöt sig naturligvis andra till tidningsläsarhörnan. Någon av dessa vänner föreslog att göra denna pocketbok. I sanning en god idé!"
Ovanstående citat beskriver väl mina kontakter med Eddy och hur hans hjälpte mig när jag befann mig vid en " förtvivlans brant" Det för mig osökt till buddhismens lära vars tibetanska del Eddy ansluter sig till. I artikeln i National Geographic skriver Perry Garfinkel följande om Buddha:" I de flesta versioner är man dock överens om att den gifte prinsen som 29-åring kände sig desillusionerad över sina enorma rikedomar och begav sig utanför palatsets murar. För första gången mötte han ålderdom, sjukdom och död. Hans möte med livets smärtsamma realiteter berörde honom så djupt att han lämnade sin bekväma tillvaro och gav sig ut och letade efter något som kunde få människans lidande att upphöra. Under sex års tid utsatte han sig för samma försakelser som andra asketer – han fastade, iakttog tystnad och levde ensam i en grotta – tills han insåg att han inte hade hittat vad sökte. Det måste finnas en annan väg, tänkte han, en " medelväg" mellan ohämmad njutning och askes./-/
Han kom fram till läran om de fyra sanningarna: 1)All existens är lidande, psykiskt eller fysiskt.2)Lidandet har sitt ursprung i begäret, eller livstörsten. 3) Genom att begäret upphävs kan även lidandet upphävas. 4) Det finns ett sätt att upphäva lidandet: den ädla åttafaldiga vägen. Den visar oss "rätt" beteende och "rätt" tankar. Den åttafaldiga vägen är ett slags moralisk kompass som leder till ett liv präglat av visdom (rätt åskådning, rätt tanke), dygd(rätt tal, rätt handlande, rätt yrke) och mental disciplin( rätt strävan, rätt uppmärksamhet, rätt koncentration).
Även om jag själv är ateist sprider jag gärna kunskaper om världens mest fredliga religion Buddhismen. De är inte så många eftersom man inte ägnar sig åt att skaffa sig proselyter i samma utsträckning som islam och kristendomen. Det gör den sympatisk i mina ögon. Man kan undra hur folket i Kina hade sett på världen om de hade övergått till buddhismen under Tangdynastin på 800-talet som de höll på att göra. I stället blev det konfucianismen och kommunismen som har format dagens Kina.
Hur tänker Burmas buddhistiska munkar när de demonstrerar mot militärregimen? Hur stark är det buddhistiska tänkandet ibland befolkningen? En insändare i Financial Times den 24 okt. 2007 om Burmas förflutna har jag lagt in i kommentarerna till min artikel Om Indien och Burma. Jag kom i kontakt med det indiska tänkandet i Harri Krishna men det var den hinduiska formen av religion antar jag. Jag har inte funderat på skillnaderna mellan hinduism och buddhism.

Frihandel eller protektionism, del 3

När jag ögnar i bokhyllorna faller ögonen på en liten tunn bok skriven av Cicilia Stegö med titeln "Systemskiftet – en 1800-talshistoria (1993)". Läsningen av den kom mig att tänka på mina artiklar om frihandel och protektionism och på nyliberalen Paul Johnson och hans bok "Moderna tider"
Frihandelns första framgång var att Storbritanniens avskaffade spannmålstullarna år 1846. Stegös hjälte var finansminister Gripenstedt som på alla sätt påskyndade frihandelssträvandena i Sverige. Om utvecklingen i resten av Europa skriver Stegö följande:" Efter ett gynnsamt handelsavtal med England som avskaffar en rad tullar, sänker andra och underlättar sjöfarten, sluter Frankrike liknande avtal med Belgien, Tyska tullföreningen, Italien, Schweiz, Hansastäderna, Nederländerna, Spanien och Österrike. Bilden av Frankrike som det europeiska frihandelssystemets nav växer sig allt starkare." Vidare skriver Stegö:" Den 15 april 1865 träder handels- och sjöfartstraktatet med Frankrike i kraft. Sverige har sällat sig till skaran av nationer som reducerat handelshindren och gett stadga åt frihandeln."
Det skulle bli ett bakslag för frihandeln under 1880-talet. Stegö skriver:" Under 1880-talet förändras förutsättningarna för den svenska ekonomin dramatiskt. Samtliga exportnäringar utsätts för svår utländsk konkurrens. Det gäller havret och virket där Amerika genom en tidig satsning på järnvägar vunnit i konkurrenskraft./-/ I Sverige utbryter en lång och bitter strid om tullpolitiken. Trots omfattande folklig frihandelsopinion går protektionisterna som vinnare ur tullstriden som kulminerar 1888 i regeringen Themptanders avgång och regeringen Bildts tillträde. Tullar på såväl jordbruks- som industriprodukter införs."
I USA infördes frihandel 1857 men det blev bakslag redan några år senare under inbördeskriget(1860-64). De segrande Nordstaterna var för tullar för att skydda den inhemska industrin. Både demokrater och republikaner förordade tullar men republikanerna ville höja mest.
Den nation som främst förtjänar beröm för sin frihandelspolitik är Storbritannien som trots att nästan alla andra länder återinförde tullar höll fast vid frihandeln. Det var dock till priset av en försämrad ekonomi särskilt i förhållande till den andra stora ekonomin USA som 1897 höjde tullarna till 57 procent.
Efter fyra dåraktiga år under första världskriget(1914-18) ställdes frågan om frihandel åter på sin spets. Utgångspunkten var kraftiga krigsskadestånd för förluster i kriget som framförallt Frankrike krävde av Tyskland. Samtidigt hade Frankrike under kriget lånat stora summor i Storbritannien och USA och Storbritannien hade i sin tur lånat pengar från USA. Storbritannien avstod sin fordran på Frankrike. USA var däremot inte de minsta generös och krävde att Frankrike och Storbritannien skulle återbetala lånen fullt ut. Problemet löstes genom att USA lånade ut stora summor till Tyskland som i sin tur betalade krigsskadestånd till Frankrike och Storbritannien som med dessa pengar betalade tillbaka på lånen till USA. På så sätt cirkulerade pengarna mellan länderna.
Stegö slutar redogörelsen för systemskiftet vid första världskrigets utbrott 1914 med att 20-talets politik i allt" väsentligt innebär en återgång till den liberala ekonomiska politiken." Efter krigets planekonomi i Tyskland kallat krigssocialism återgick visserligen Storbritannien och andra länder i Västeuropa till frihandel och marknadsekonomi men det hade sina begränsningar. Paul Johnson skriver:" Från 1923, och särskilt efter 1932, bröt britterna mot sina egna frihandelsprinciper för att stödja den indiska industrin. Vicekungen lord Curzon övertalade den parsiske bomullsmagnaten J. N. Tata att sätta upp en indisk järn- och stålindustri, som Storbritannien skyddade med tullmurar. Det fick till följd att Indien 1945 hade kommit upp i en produktion av 1,15 miljoner ton om året och indiska producenter hade praktiskt taget monopol på marknaden. I bomulls- och juteindustrin var förhållandena också gynnsamma. Även där skaffade indierna själva det nödvändiga kapitalet medan britterna svarade för tullskyddet. När Indien blev självständigt hade de ett betydande eget näringsliv. Inhemska företag stod för 83 procent av bankverksamheten, 60 procent av export-import och 60 procent av konsumtionsvarorna."
I Tyskland fungerade ekonomin ganska bra på 1920-talet. Om detta skriver Paul Johnson följande:" Weimarrepublikens välstånd 1924-29 var i verkligheten inte lika imponerande som det föreföll somliga betraktare/-/ Inflationen hade hjälpt den tyska industrin att bli kvitt sina skulder, och under den andra hälften av 1920-talet hade Benjamin Strongs bankinflation tillfört Ruhrområdet enorma amerikanska investeringsbelopp. Den tyska exporten fördubblades mellan 1925 och 1929. 1927 nådde produktionen högre än under förkrigstiden och 1929 var den 12 procent högre per capita samtidigt som Tyskland investerade 12 procent av sina inkomster. Men t.o.m. under de bästa åren var realinkomsterna 5 procent lägre än före kriget. Arbetslösheten var också hög. 1926 låg den på 18,1 procent, sjönk till 8,8 och 8,4 de nästföljande två åren och steg sedan till över tre miljoner arbetslösa vintern 1928-29. Långt innan kraschen på Wall Street satte stopp för billig amerikansk finansiering hade den gått upp till mer än 13 procent. Sedan Smoot-Hawleytullarna införts steg den snabbt till mer än 20 procent. 1931 låg den på 33,7 och vid ett tillfälle 1932 på förskräckande 43,7 procent. Den vintern var mer än 6 miljoner människor permanent arbetslösa."
För nyliberaler borde de republikanska presidenterna Warren Harding och Calvin Coolidge som styrde USA mellan 1920 och 1928 ha fört en föredömlig politik. De förespråkade liksom nyliberalerna en liten stat och låga skatter. Paul Johnson skriver:" Harding trodde att det amerikanska samhället var skapat av frivilliga privata initiativ och kunde förstöras endast om regeringen blandade sig i skeendet."
Avsteget från nyliberalismen under 20-talet var dess förkärlek för protektionism och där skiljer man sig från Reagans nyliberalism på 1980-talet. Paul Johnson skriver." Hade Harding, Coolidge och Hoover handlat efter de principer de så stolt proklamerade i sina tal, skulle de ha återupptagit Wilsons misslyckade försök från 1913 att sänka USA:s tullar. De gjorde i stället raka motsatsen. 1922 års Fordney-McCumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot-Hawleylag(då Hoover avstod från att utnyttja sin vetorätt) var förödande slag mot världshandeln och därmed för USA:s egen handel./-/ Det hindrade dem från att på effektivast tänkbara sätt stödja den internationalism, som så nära som möjligt sammanföll med de ekonomiska åsikter de sade sig hysa."
USA:s ekonomi under 1920-talet kan liknas vid en tigerekonomi men på grund av att den efterföljdes av den stora depressionen i början av 30-talet har den fått dåligt rykte. Ansvaret för depressionen lägger Paul Johnson på president Hoover och hans vägran att sänka de amerikanska lönerna. De klassiska nationalekonomerna ansåg att lönerna skulle höjas och sänkas allt efter tillgång och efterfrågan och att de då inte skulle finnas någon arbetslöshet i ett sådant samhälle. Med sin bakgrund som ingenjör ansåg Hoover att man kunde styra ekonomin på samma sätt som en fabrik. Det är raka motsatsen till laissez-faire eller nyliberal politik som han beskylldes för av sina motståndare. Strax efter första världskriget slut drabbades både Sverige och USA av en plötslig nedgång i ekonomin med hög arbetslöshet men efter något år hade ekonomin återhämtat sig och i USA blev det en högkonjunktur under åtta år till börskraschen 1929 som inledde en lågkonjunktur som skulle vara nästan till krigsutbrottet 1941. Paul Johnson prisar Harding och Coolidge för deras handlag med ekonomin men kritiserar både Hoover och Roosevelt för deras många och olyckliga ingrepp i ekonomin.
Om depressionen orsak skriver Paul Johnson:" Den slutliga krisen inträffade när USA:s protektionistiska politik slog tillbaka mot det egna landet.1930 års fördärvliga Smoot-Hawley-lag innebar att tullavgifterna sköt i höjden och mer än någon annan åtgärd bidrog att sprida depressionen i Europa./-/ Det som återstod av Amerikas export till Europa upphörde och taktiken med lån som substitut för frihandel föll samman. Utlänningarna tappade förtroendet för dollarn och eftersom USA fortfarande baserade ekonomin på guldmyntfoten började de ta ut sitt guld."
Under Churchills tid som finansminister 1926 återinfördes guldmyntfoten i Storbritannien men till alldeles för hög kurs på pundet vilket hade till följd att landet ekonomi drabbades hårt och inte förrän man lämnade den 1932 med åtföljande kraftiga devalvering av pundet fick man fart på ekonomin. Sverige devalverade samtidigt och det fick samma goda efterverkningar som i Storbritannien.
Om Roosevelt skriver Paul Johnson följande:" De historiker som stöder Hoover anser tvärtom att Roosevelts åtgärder fördröjde en återhämtning, som redan hade satt i gång tack vare Hoovers åtgärder. Sett ur 1980-talets perspektiv verkar det troligt att båda förhindrade en naturlig uppgång efter en deflation. Ekonomin återhämtning var svag och långsam. Det enda hyggliga året var 1937, då arbetslösheten låg på 14,3 procent, dvs. mindre än 8 miljoner människor. Men vid slutet av året gick ekonomin ned snabbare än någonsin tidigare och följande år var arbetslösheten uppe i 19 procent. Under en kort period 1937 översteg produktionen 1929 års nivåer men föll sedan snabbt igen. Den verkliga återgången till 1920-talets högkonjunkturstämning inträffade inte förrän måndagen efter Labor Day i september 1939, då nyheten om krig i Europa spred sig över USA./-/ Keynes erkände i ett tal inför en grupp amerikaner att kriget var absolut nödvändigt för den ekonomiska återhämtningen./-/ Om interventionism över huvud taget fungerade, tog det nio år och ett världskrig för att bevisa det."
Efter andra världskriget fanns det 1950 fortfarande 30 procents tullar mellan länderna. Kriget hade framtvingat många självförsörjningsindustrier eftersom länder var avstängda från sina normala marknader både för import och export. På 1950- och 1960-talen avvecklades tullarna gradvis i en sådan takt att industrierna kunde ställa om produktionen. Genom att USA nu tillämpade frihandel i förhållande till sina allierade Japan, Sydkorea, Taiwan och andra kunde dessa ekonomier växa sig starka. Sedan kriget har det slutits en rad rundor för att sänka tullar, den senaste nu pågående rundan är Doharundan.

Diocletianus och hans tid.

Mellan 500 och 300 före Kristus levde ett förvånansvärt stort antal filosofer som skulle formera tänkandet i världens länder. I Grekland fanns Sokrates, Platon och Aristoteles, i Rom Cicero, i Kina Konfusius och i Indien och Persien fanns också framstående tänkare. Ett annat århundrade med framstående tänkare var 1700-talet med Voltaire som den främste upplysningsfilosofen. En annan av de stora under denna tid var Edward Gibbon. I Bonniers stora lexikon står det följande om honom:" Gibbon Edward 1734-94, brittisk historiker. G. skrev det mästerliga verket The history of the decline and fall of the Roman Empire(1-6, 1776-88, Romerska rikets nedgång och fall) som behandlar tiden från 180 till Konstantinopels fall 1453, Verket är präglat av upplysningstidens åskådningar men har ett förblivande litterärt värde genom sin lysande stilkonst."
Jag har nu läst kapitlen 15 och 16 i Gibbons bok om kristendomen seger över hedendomen två gånger. De är verkligen välskrivna där han skriver en kyrkohistoria utifrån världsliga synpunkter inte utifrån prästers och prelaters berättelser som jag tog del av i folkskolan. Om förföljelserna skriver Gibbon följande:" De svävande beskrivningarna av fängelsevistelser och landsförvisningar, av lidanden och tortyr kan så lätt överdrivas eller förmildras av en skicklig stilists penna att det faller sig helt naturligt att vi försöker bilda oss en uppfattning om en mera bestämd men också svårutredd omständighet, nämligen antalet personer som ljöt döden av Diocletianus,(243-313, kejsare 284-305, lät 303 inleda svåra förföljelser mot de kristna) hans medkejsares och efterträdares förföljelseedikt. De nyare legenderna räknar upp hela arméer och städer som på en gång sveptes bort i förföljelsernas urskillningslösa raseri./-/ Av Eusebios historia kan men emellertid dra den slutsatsen att endast nio biskopar bestraffades med döden och hans noggranna uppräkning av martyrerna i Palestina visar att endast nittiotvå kristna var berättigade till denna ärofulla benämning. /-/Hela antalet skulle alltså ha uppgått till omkring femtonhundra, vilket, fördelat på de tio åren av förföljelser skulle innebära att omkring etthundrafemtio martyrer under vart och ett av dessa år gick i döden för sin tro. Om man förutsätter en ungefär liknande utveckling i Italien, Afrika och möjligen också i Spanien där de strängaste strafflagarna antingen försattes ur bruk eller upphävdes efter två eller tre år, kan hela antalet kristna i det romerska riket som avrättades efter lagligen avkunnade domar beräknas till något under tvåtusen personer. Eftersom man inte kan betvivla att de kristna på Diocletianus tid var fler till antalet och deras fiender upptända av ett häftigare raseri än under någon av de tidigare förföljelserna, kan denna mycket sannolika och måttliga beräkning ge oss en möjlighet att uppskatta antalet urkristna helgon och martyrer som offrade sina liv för den betydelsefulla uppgiften att sprida evangeliets läror i den antika världen./-/
Även om man utan tvekan eller närmare efterforskningar godtar allt som historien har meddelat och den fromma övertygelsen sagt sig tro om martyrskapet, måste man fortfarande medge att de kristna under sina inre stridigheter har gjort varandra långt större skada än de någonsin led genom hedningarnas nit."
Kejsar Diocletianus är värd ett eget kapitel. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Diocletianus 243-313, romersk kejsare 284-305. D. avancerade från menig soldat till befälhavare för livgardet, utropades av orientarmén till kejsare och stod 285 som ensam härskare över det romerska riket. Följande år utnämnde han sin vapenbroder Maximianus till medregent (augustus), de utsåg var sin medhjälpare och efterträdare(caesar)./-/ Provinsförvaltningen nyordnades och Italien förlorade sin särställning. Fred säkrades genom lyckosamma krig i Britannien, Egypten och Asien. Viktiga reformer genomfördes, Hären omorganiserades. Skattesystemet reformerades. D:s myntreform 296 ledde dock till en enorm inflation som han sökte motverka genom en berömd maximipristariff för hela riket./-/
Sedan D, och hans medregent år 305 överlämnat augustusvärdigheten till de två caesarerna, drog han sig tillbaka till sitt storslagna palats i Spalato(Split) i Dalmatien(f.d. Jugoslavien) hans födelsebygd. Inför senare inbördes stridigheter lär han ha yttrat:" Jag skulle önska att ni tillsamman med mig kunde odla min kål i Spaleto. Då skulle ni må mycket bättre."
Det palats som Diocletianus byggde finns kvar än i dag. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Split växte upp kring ett av Diocletianus 305 anlagt och befäst palats. Detta som till stor del ännu är bevarat uppfördes delvis efter mönster av det romerska härlägret och tillhör den senantika arkitekturens främsta monument."
Om det faktum att Diocletianus avgick frivilligt skriver Gibbon följande:" I det tjugoförsta året av sin regering fattade Diocletianus det märkliga beslutet att frivilligt avstå från makten, en handling som man snarare hade kunnat vänta sig av den äldre eller den yngre Antoninus än av en härskare som aldrig hade tillämpat filosofins lärdomar, vare sig när han strävade till eller utövade högsta makten. Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker."/-/
Diocletianus var 300-talets motsvarighet till Stalin under 1900-talet. Att han tvekade att förfölja de kristna visar följande citat från Gibbon:" Man kunde åtminstone ha väntat sig att de allmänna landsvägarna och det ordinarie postväsendet hade givit kejsarna möjlighet att med största möjliga skyndsamhet vidarebefordra sina befallningar från palatset i Nicomedia (Split) till utkanterna av den romerska världen och att de inte skulle ha låtit femtio dagar förflyta innan ediktet offentliggjordes i Syrien och nära fyra månader innan det nådde städerna i Afrika. Denna försening berodde kanske på den försiktige Diocletianus som endast motvilligt hade givit sitt medgivande till förföljelserna, och som ville se hur experimentet utvecklade sig under hans egen insyn innan han gav tillåtelse till de upplopp och det missnöje som förföljelserna ofrånkomligen måste ge upphov till i de avlägsnare provinserna. Till att börja med uppmanades myndigheterna att undvika blodsutgjutelse, men alla andra medel, hur stränga de än var, var tillåtna och till och med anbefallna./-/ Diocletianus hade knappt offentliggjort sina edikt mot de kristna förrän han avstod från den kejserliga purpurn, som om han hade velat överlämna genomförandet i andra händer."
Nu återvänder jag till 2000-talet med en artikel skriven av Magnus Lindgren i SvD den 5 okt. 2007 med rubriken:" Brezjnevs ideolog laddar om". Brezjnev var president i Sovjet mellan 1964 och 1983. Enligt artikeln" var Aleksandr Prochanov brezjnevismens främste författarpropagandist./-/ Han är nationalist och kristen. Han alldeles färska roman heter det "femte imperiet". Där förkunnar han att det åter är dags för Ryssland att expandera och växa sig stort. Fyra tidigare försök, under medeltiden, under Peter den store, under 1800-talet, under Sovjet-eran, gav landet dess ära – men strandade alltid förr eller senare. Nu måste man våga ta språnget igen efter 1990-talets förfall./-/ Han drömmer om ett Ryssland fullt av kyrkor och kärnkraftverk. Den ytterliga cynismen i hans resonemang framträder när han talar om Stalin. Han förnekar inte stalinismens folkutrotning – men måste förstå, framhåller han, att den var en förutsättning för de sovjetiska framgångarna, att det var Gulag och Gulagmentaliteten som lade grunden till segern över Nazityskland. Kyrkan – med alla sina martyrer – kom genom förföljelserna att få den rätta härdningen."
Diocletianus var en dyrkare av den hedniske guden Jupiter och var tveksam om att förfölja de kristna. Stalin däremot hade gått på ett prästseminarium och var väl förtrogen med de kristna dogmerna. Ett resultat av dessa studier var nog inrättandet av ett mausoleum med Lenins döda kropp som kunde göras föremål för dyrkan i stället för den kristne guden. Det är tveksamt om den ortodoxa kyrkan härdades av de svåra förföljelserna under Stalins tid vid makten. Kyrkan kom emellertid till heders under det fosterländska kriget då kyrkan hjälpte till att upprätthålla stridsmoralen. Nu har många kyrkor återuppbyggts och den ortodoxa kyrkan börjar återta sin tidigare plats som statskyrka. Ateister och liberaler börjar bekymra sig om att kyrkan börjar visa totalitära anspråk på makten över själarna. Abortmotstånd och homofobi är nya yttringar av de nyreligiösa strömningar som gör sig gällande i Ryssland.

Granska också antikommunismen.

I DN den 3 sept. 2007 talar Johannes Åman om en förbjuden jämförelse mellan kommunismen och nazismen och att man genom att jämföra dessa kan lära något av historien. En första reaktion på artikeln finns på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com). I ett inlägg i DN den 5 sept.2007 av Hedi Fried skriver hon följande:" Det är viktigt att jämförelsen inte görs i en tävling i ondska. Målet måste bli att ungdomen skall få kunskaper om dessa två odemokratiska statsskick, samt förståelse för att utopier alltid urartar." Problemet var att när Tyskland en gång börjat urarta den 30 jan. 1933 var det bara en annan urartad stat, Sovjet som kunde göra den rangen stridig när det gällde grymhet och hänsynslöshet. De demokratiska staterna var helt hjälplösa när det gällde att handskas med Hitler. Den demokratiska och odemokratiska borgerligheten hade under mellankrigstiden själva röstat fram nazistpartiet och med det närstående partier. Efter andra världskriget hade dessa kretsar lärt sig läxan och röstade nu på kristdemokratiska partier i stället.
Ernst Röhms öde visar hur nazistpartiet började visa sitt rätta ansikte. Enligt Bonniers stora lexion:" Röhm Ernst 1887-1934, tysk militär och nazistledare. Han var rådgivare i Bolivias armé 1928-30 och gjordes 1931 av Hitler till ledare för SA, minister 1933. Hans roll som samlande gestalt i nazistpartiets antikapitalistiska "vänster"-flygel gjorde att han och flera av hans medhjälpare på Hitlers anstiftan mördades under kuppartade former den 30 juni 1934 (Röhm-morden) Vägen låg därefter fri för Hitlers samarbete med näringslivet och högern."
Var det mordet på Röhm som fick Stalin att börja avrätta egna partimedlemmar? Det faktum att högern med Göring i spetsen vann maktstriden inom nazistpartiet fick nog stor betydelse för utvecklingen i Tyskland och världen. Om man hade lagt tonvikten på att man hade varit ett socialistiskt arbetarparti och inte ett nationalistiskt och rasistiskt parti liksom högern i dåvarande Europa skulle man ha kunnat vinna sympatier på vänsterkanten. Om Tyskland hade förstatligat industrin hade Sovjet och Tyskland liknat varandra så mycket att det kunde ha blivit en kamp om själarna inom arbetarklassen. Genom att högern och de privata ägarna till industriföretagen fick behålla makten fick Hitler många sympatisörer i Europa och resten av världen för en korporativisms värld där företagare och arbetare samarbetar. USA:s president Hoover(1928-32) var för denna tankegång liksom Mussolini i Italien. Enligt Paul Johnson var "Yankeekorporativismen" USA:s svar på de nya styrelseskicken i Europa speciellt Mussolinis fascism."Det var lika väsentligt för alla rättänkande människor på 1920-talet som stalinismen var på 1930-talet./-/ Ändå var Hoover långt ifrån en statsivrare. Han sade sig vara emot alla försök " att smuggla in fascismen i Amerika genom köksvägen."
Det var nazismens nationalism och rasism som gjorde att Hitlers tusenårsrike blev bara tolv år. Nationalismen för att han ständigt krävde en utvidgning av territoriet.(Österrike,Sudetområdet,Ukraina) Rasismen för att han ville utplåna folk och raser.(Judar, romer,slaver.)
Kommunismen däremot har alltid varit internationalistisk och antirasistisk och således nazismens totala kontrast och behöver inte leda till diktatur. Det var Lenins beslut att införa proletariatets diktatur i Sovjet som gjorde att kommunismen kom att likställas med diktatur. När Gorbatjov hade beslutat att överge proletariatets diktatur blev kommunistpartierna vanliga demokratiska partier ibland omdöpta till socialdemokrater.
Kommunismens förbrytelser i Sovjet under mellankrigstiden måste ses i ljuset av den våldsamma upprustning som skedde i det nazistiska Tyskland. Hitlers mål med sin "lebensraum"-politik var att skapa en lika stor stat som Förenta staterna när det gällde utrymme och folkmängd. Expansionen skulle göras österut till de stora slätterna väster om Uralbergen. Det talar han om i sin bok Mein Kampf. Om inte Sovjetarmén hade besegrat honom hade han nog kunnat förverkliga sin dröm.
Stalin var väl förtrogen med dessa Hitlers planer och startade nu en forcerad industrialisering.
När det gäller upprustningen av industrin och armén var inga uppoffringar för stora. En mindre industriell kapacitet hade betytt flera dödade i kriget. Till skillnad från Frankrike, som hade inrättat sig efter ett liv som ockuperad stat, fick bara inte Sovjet förlora kriget. Ett liv under ockupation under Tyskland kunde ha betytt förintelse av delar eller hela befolkningen. Man kämpade för alla slaviska folk och judarna som alla benämndes "untermenschen" En förlust hade betytt ett liv i slaveri utan motstycke sedan antiken.
Forum för levande historia skall utreda kommunismen men inte antikommunismen. Det är att börja i fel ände. Det var småborgerliga antikommunister som efter de sista fria valen i Tyskland, bildade en regering tillsammans med nazisterna år 1932 och som den 30 januari 1933 såg till att Hitler blev rikskansler och diktator. Jag har beskrivit det i artikeln "Vem hjälpte Hitler till makten." Att just kommunisterna var huvudmotståndaren visade Hitler när han redan 1933 satte 10 000 kommunister i koncentrationsläger. I andra hand var han antisemit när han 1938 också satte judar i samma läger. Samma småborgerliga antikommunism gjorde det omöjligt för regimen i Polen att träffa en uppgörelse med Sovjet om att säkra Polens gränser gentemot Tyskland. Sovjet var det enda land som var så beläget att det kunde hjälpa Polen att försvara sig. Småborgerligheten ville inte 1938 försvara det
enda demokratiska landet i Östeuropa Tjeckoslovakien utan slöt istället en överenskommelse om landets delning. Antikommunismens förmåga att stödja vem som helst visar sig i sin prydno i Afghanistan på 1980-talet när man stödde de allt annat än demokratiska islamisterna senare talibanerna. Dessa skulle den 11 sept. 2001 illa belöna sina antikommunistiska välgörare. Här har jag redogjort för en radda av felslut som gjorts på grund av alltför utpräglad antikommunism och ingenting annat. Jag ber Forum för levande historia att också studera antikommunisms och nazismens likheter och skillnader och lära av den jämförelsen. Och, enligt Åman," jämföra måste vi."
Genom att bara ta upp kommunismen till ett närmare studium vill man nedvärdera Sovjets betydelse för den allierade segern i andra världskriget. Det är en förolämpning mot alla miljoner, kommunister eller partilösa i röda armén som kämpade och dog i kampen mot nazismen medan medlöpande antikommunister understödde Hitler direkt eller indirekt. Det var tack vare att kommunismen både i teorin och praktiken understödde människors lika värde som USA motvilligt måste upphöra med rasåtskillnadspolitiken och kolonierna i Afrika och Asien kunde bli självständiga. Det var efter det att kommunismen blivit ett hot som staterna kunde få sin frihet Annars kunde de blivit fria på 1920-talet. Men då fanns det ju inte något kommunistiskt hot. Efter första världskriget döpte man om de före detta tyska kolonierna till mandatområden men de fortsatte att vara kolonier.
Efter "de långa knivarnas natt" och mordet på Röhm 1934 var Hitlers parti varken ett socialist- eller arbetarparti bara ett extraordinärt nationalist- och rasistparti. Hitler lurade socialister och arbetare att rösta på nazistpartiet genom man uppgav sig helt felaktigt vara ett socialistiskt arbetarparti. När moren hade gjort sitt och partiet hade makten i Tyskland mördades "vänsterns" ledare med Röhm i spetsen. Inom borgerligheten var det korporatismen som fick dem att sympatisera med nazismen.

Stalin räddade världen från Hitlers tyranni.

Kommunisternas roll i världshistorien kommer att omvärderas radikalt när kommunisterna får en rättvis bedömning över vad man har åstadkommit. Att försöka jämföra kommunisterna med nazisterna är en förolämpning mot alla de kommunister som stupade i kampen mot Hitlers horder. Att inte kritisera alla medlöpare som direkt eller indirekt understödde Hitlers försök till världsherravälde är ett hån mot alla som gjorde det möjligt att besegra nazismen.
Under 1800-talet ägnade sig de vita folken åt att mörda infödingar i Afrika och Asien. Under första världskriget mördade man varandra, vilket resulterade i att när kriget var slut hade tio miljoner unga människor fått sätta livet till. Vem bar ansvaret? Paul Johnson skriver om Frankrikes förluster i Moderna tider:" Första världskriget, som fransmännen såg som ett tyskt försök att slutgiltigt förinta Frankrike som stormakt, hade på ett tragiskt sätt försvagat landet ännu mer, demografiskt sett, 1 400 000 hade stupat./-/ Trots att Alsace och Lorraine (Elsass-Lothringen) nu återigen tillhörde Frankrike hade landets folkmängd minskat från 39,5 till 39,12 miljoner./-/ Omkring 1,1 miljoner fransmän hade förvandlats till obotliga krigsinvalider. 673 000 bönder hade fallit för tyska vapen, ytterligare en halv miljon sårades svårt. Tyskarna hade ockuperat tio departement med en sammanlagd befolkning på 6,5 miljoner, gjort en fjärdedel av dem till flyktingar, demolerat gårdar och ekonomibyggnader, slaktat boskap och tagit med sig maskiner när de drog sig tillbaka. De hade gjort fransmännen till slavarbetare i de fabriker som ingick i Ludendorffs " krigssocialism", där dödssiffran var nästan lika hög som de tio procent den nådde under andra världskriget." Levande historia borde börja med första världskriget som är ursprunget till nazism, fascism och kommunism och alla fasor som drabbat mänskligheten sedan dess.
Medan man i Europa och USA förde en huvudlös ekonomisk politik som ledde till depression i början av 1930-talet återhämtade sig Sovjet från första världskrigets och inbördeskrigets fasor och hade man 1928 uppnått 1914 års ekonomiska nivå. Nu vidtar en historieskrivning som helt skiljer sig mellan kommunister och antikommunister. Antikommunisterna målar allt som skedde mellan 1917 och 1941 i mörka färger. Nu i år ihågkommer man 1937 års avrättningar men glömmer att många av de avrättade var just kommunister som in i det sista bedyrade att de var kommunister och hade betackat sig för att användas i kampen mot kommunismen.
För kommunister och sådana som inte är förblindade av antikommunism är det enastående uppbyggnadsarbete av industrin och militären som skedde före 1941 då industriproduktionen fyrdubblades i Sovjet det viktiga. Det var det som betydde något för Sovjets folk och för världen. Man lyckades tack vare detta motstå det nazistiska stormanloppet och kämpa sig hela vägen från Moskva till Berlin. På den antikommunistiska sidan var det nazisterna som var de övertygade och som fick de icke så övertygade att ställa upp som medlöpare för nazismens sak. I de ockuperade länderna t. ex. Frankrike fick lydregeringen ett förvånansvärt starkt stöd och franska folket förtjänade inte alls att bli befriade från nazismens ok. I artikeln "Frankrike hade en omtyckt Quisling" har jag beskrivit detta.
Stalins betydelse för krigets utgång har förringats i antikommunistiska kretsar. Han har inte lyssnat på meddelanden om att Hitler tänkte anfalla Sovjet och landet skall ha levererat råvaror till Tyskland fram till det tyska anfallet och soldaterna omgrupperades inte, allt för att inte ge Hitler någon anledning att anfalla Sovjet. Att Röda armén skulle få svårigheter att hålla stånd mot den segervana tyska armén är intet att förvåna sig över. Den hade besegrat den forna stormakten Frankrike på sex veckor och när bundsförvanten Italien fick svårigheter att besegra Grekland ryckte Tyskland ut till dess undsättning. Denna expedition gjorde att kriget mot Sovjet försenades några veckor och var kanske avgörande för detta krigs utgång. Att Tyskland de första veckorna under kriget kunde ta tre miljoner krigsfångar ansågs tyda på låg stridsmoral i Röda armén men det var nog bristande krigsvana. I det avsnitt där Sovjetarmén hade krigsvana nämligen på karelska näset mot finska armén stupade lika många finska soldater som under hela vinterkriget. De räddade genom sitt mod Leningrad från att ockuperas. Kraftiga påtryckningar från Sovjets allierade Storbritannien gjorde att Finland stoppade framryckningen mot staden. Inte heller trafiken på isvägen på Ladoga stoppades. Man kände väl att man kämpade på fel sida i kriget.
Sovjet hade dock en annan segervan armé nämligen den som i maj-juni 1939 i världens första stora pansarslag hade besegrat japanska armén på gränsen mellan Sovjets allierade Mongoliet och den japanska marionettstaten Manchukuo (Manchuriet). Dessa trupper sattes i december 1941 in mot de framryckande tyska förbanden och generalen Zhukov kunde göra om bravaden han gjort mot Japans armé nämligen att besegra också den tyska armén. Det skulle ta fyra år innan de tyska och japanska arméerna villkorslöst kapitulerade för de allierade stridskrafterna.
Skulle den sovjetiska segern i andra världskriget bli en pyrrhusseger?(Bonniers stora lexikon: en alltför dyrköpt framgång efter, Pyrrhus, som efter en förlustbringande seger över romarna lär ha sagt:" En sådan seger till och jag är förlorad.".) De sovjetiska förlusterna var oerhörda, sju miljoner stupade soldater och uppåt 20 miljoner civila som dog av svält, sjukdomar och umbäranden. De tyska soldaterna stal maten och åt upp boskapen och lät folket svälta ihjäl. Det var ett led i strävandet att befolka det europeiska Ryssland med arier. Att det förekom en systematisk förintelse av slaver liksom som av judarna passade inte in i den antikommunistiska propagandan efter kriget och har därför förtigits för eftervärlden.
Det var inte någon pyrrhusseger för Sovjet. Man reste sig snabbt ur askan som fågel Fenix och blev en stormakt med stort inflytande över världens öden. Man har kritiserat landet för att man kränkte de mänskliga rättigheterna men de kränktes i högre grad i den icke kommunistiska världen än i Sovjets intresseområde. Man rapporterade varje kränkning av de mänskliga rättigheterna i Sovjetblocket men understödde ett blodbad på en miljon kommunister i Indonesien och 30 000 vänteranhängare i Argentina. Det var som att sila mygg och svälja kameler.
Levande historia bör inte bara handla om nazismens och kommunismens brott mot de mänskliga rättigheterna utan i lika hög grad antikommunismens och medlöparnas historia. Var fanns de antikommunister i Västeuropa som kämpade mot den nazistiska ockupationsmakten? Det fanns nästan bara samarbetsmän i dessa kretsar och det var med få undantag kommunister som deltog i motståndsrörelsen. Sverige samarbetade på en ytterst genant sätt med nazisterna och vågade höja tonen i umgänget först när den kommunistiska röda armén hade vänt krigslyckan vid Stalingrad till de allierades fördel. Kommer Levande historia att ta till sig detta faktum.
Ungern och Finland deltog i kriget på nazisternas sida och hade länderna kunnat befria sig från det alltmer besvärande samarbetet redan i början av 1944 hade nog Ungerns judar kunnat räddas. När den ungerska regeringen försökte att dra sig ur pakten med Tyskland blev landet ockuperat av tyska styrkor som samarbetade med de antikommunistiska pilkorsarna. Det var dessa avgrundsmänniskor som Raoul Wallenberg hade att samarbeta med för att rädda judar. Finland kunde ha räddat många judar om man hade accepterat villkoren för Finlands utträde ur kriget som lades fast under de allierades möte i Teheran 1943. Först efter att röda armén gått till offensiv på Karelska näset kom Finland ur samarbetet med Tyskland på hösten 1944.
Jag tror att historien kommer att frikänna kommunismen och kommer att betrakta den som en i det stora hela positiv kraft när det gäller att utveckla ett mänskligt samhälle. Det är de länder som kommunisterna har regerat eller regerar som har den högsta tillväxten i världen. Man kan jämföra med länderna i Latinamerika, där man har mördat många kommunister, har en lägre tillväxt och mycket större fattigdom. Också Indonesien, som 1965 genomförde ett massmord på alla sina kommunister, har en mycket lägre tillväxt än kommunistiska Kina och Vietnam.

Hur jag blev evig student,del 2

När jag läste Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem förvånades jag över att nästan allt jag kunde från medeltidshistorien och biblisk historia hade jag lärt mig i folkskolan 1942 – 50. Jag hade ju gått i folkhögskola, realskola, gymnasium och tagit 60 poäng i historia vid universitetet. Det jag lärde mig i folkskolan sitter bergfast men det jag lärt mig senare måste jag repetera ideligen. Jag tror nu att det berodde på att vi var svältfödda på berättelser i min barndom. Det fanns inga barnböcker och det berättades inga sagor för oss. Liksom nutidens barn är överstimulerade av TV så var vi väldigt understimulerade och så var det nog i de flesta bondehem. Mina föräldrar arbetade till sent på kvällen så de hade inte tid att berätta sagor. Både barn och vuxna var trötta efter dagens arbete och tänkte bara på att gå och lägga sig att sova. Inte ens min morfar som tidvis bodde hos oss berättade något om sig själv. Han var ju ändå född 1858 och måste ha träffat människor som var födda på 1700-talet.
När jag började skolan var mitt medvetande som ett tomt ark som genast absorberade alla berättelser jag hörde och de glömde jag inte liksom barn som hört sagor berättas för sig aldrig glömmer dessa. Det gjorde att jag fick ett historieintresse som är intakt intill denna dag. Jag har arbetat i trädgård i en 20-25 år och lika länge på restaurang men jag har inte kunnat uppbåda något intresse för vare sig trädgård eller matlagning. Men att arbeta med mina händer hade jag lärt mig som barn. Det känns lite märkligt att man upprörs över barnarbete i Indien när det var allmänt accepterat i Sverige för 60 år sedan. Vi hade t.o.m. potatislov för att plocka potatis under en vecka. Det ansågs som positivt att barnen lärde sig att arbeta tidigt När man slutade skolan vid 14 års ålder var det dags att ge sig ut på arbetsmarknaden. Då var man på väg att bli vuxen med egen, liten, men dock inkomst. Som det nu är fortsätter ungdomarna att bete sig som ansvarslösa barn långt upp i åldrarna.
Lär sig barnen mera nu än för 50 år sedan? Naturligtvis lär sig majoriteten av barnen mera än jag som slutade folkskolan år 1950. Vi lärde oss inte engelska vilket var en stor nackdel för min generation. Hur kunskaperna var för den lilla del av en skola som studerade vidare i realskolan och gymnasium kan jag berätta för att jag senare i livet skulle ta både realexamen och studenten som privatist efter det gamla systemet när man fortfarande riskerade att bli kuggad. De som studerade vidare från folkskolan började realskolan från sjätte klass och studerade i fyra år tills de var 17 år. Bland ämnena ingick engelska, tyska och mattematik Tyska och engelska var lätt som en plätt för mig. Jag hade lärt mig att tala tyska när jag arbetade med tyskar i Stockholm 1954-55 och engelska när jag arbetade i England 1957. Jag lärde mig sedan det viktigaste i grammatiken utantill och sedan gick det lätt att klara skrivningarna. Jag skrev realexamensskrivningarna år 1961 samma vecka som invasionen av Grisbukten på Kuba ägde rum. Jag fick högsta betyg i tyska och engelska men nätt och jämt godkänt i mattematik. Om man jämför kunskaperna hos de som tog realexamen 1961 med de som tog studentexamen 2007 så tror jag att vi hade större kunskaper än dagens studenter och sedan skulle man gå tre år i gymnasiet innan man började studera på universitetet. Man hade studerat tyska i tre år från andra klass och kunde studera franska från fjärde klass. På latinlinjen i gymnasiet studerade man utöver engelska och tyska också latin och franska. Med tanke på att Sverige tillhör EU nu borde studenternas ha haft samma språkutbildning som 1965 när jag tog studenten. Nu studerar man väl nästan ingen tyska men spanska och som senaste modefluga kinesiska. Jag studerade kinesiska på 1970-talet och när jag återupptog studierna för fem år sedan var kinesstudierna kanske anledningen till att jag fick tillbaka hjärtklappningen från barndomen och man tog EKG flera gånger på mig men konstaterade att jag inte heller nu hade hjärtfel. Det var väldigt ansträngande för hjärnan att memorera alla kinesiska skrivtecken. På det gamla systemets tid ansågs latin och mattematik som "åsnebryggorna" som de med analytiskt tänkande mindre begåvade eleverna fastnade på och jag skam till sägandes fastnade på båda, i realexamen på mattematik och i gymnasiet på latin. Jag fick bara godkänd i dessa ämnen. Min styrka var att jag hade lätt för att lära mig utantill och därför trodde jag att jag skulle kunna lära mig kinesiska.
Merete Mazzarella recenserar i SvD 16 aug. 2007 David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land." och Frank Fundis " The Culture of Fear" Hos min generation fanns det mycket fruktan, särskilt att få stryk hemma eller i skolan. I de skolorna jag gick i var vi inte rädda för att få stryk men jag har träffar människor i min generation som blev utsatt för det. När jag var barn hade jag en sån hjärtklappning när jag hade lagt mig för att sova. Jag sade att jag nog hade hjärtfel men fick till svar att jag var inbillningssjuk och sedan talades inte vidare om saken. När jag var i Stockholm 1954 gick jag till Stadionkliniken och där tog man EKG och man fann att jag inte hade hjärtfel. De som studerade vidare vara rädda för att bli kuggade i real- eller studentexamen. Att inte få tillräckligt bra betyg för att kunna söka på exempelvis läkarlinjen var säkert också ett bekymmer. Vi, som inte studerade vidare efter sjätte klass, gick i skolan i sju år, nu går även de mindre studiebegåvade dubbelt så länge i skolan. Nu är de stora årskullarna födda i början 1990-talet 16-17 år. Om några år börjar dessa att studera vid universitetet. De kommer kanske att ta hand om dem som föddes omkring 1945.
Var det fel att slå ihop folkskolan med realskolan? Det är märkligt att det genomfördes i stort sett utan protester. Det måste ha inneburit en enorm standardsänkning på de som sökte sig till gymnasiet när det gäller kunskapsnivån. Nu skulle begåvade och mindre begåvade gå i samma klass till de blev 16 år i stället för att de skildes från varandra vid 13 års ålder. Dessutom gick man i realskolan till man var 17 år. Tyska språket försvann väl nästan helt från grundskolan. I Tyskland har man så vitt jag vet fortfarande kvar realskolan åtminstone i västra Tyskland. Där klagar man på att tyska studenter blir över 30 år innan de slutfört universitetsstudier. I Storbritannien är studenterna bara 25 år när de är färdiga med studierna men där är det väl snarare en med ett år förlängt realskola (A-level) som är grundutbildningen och som gör att man börjar universitetsstudier vid 18 år i stället för som i Sverige vid 20 år. Det hade varit bättre att man hade avskaffat gymnasiet och förlängt realskolan med ett år i Sverige. Universiteten kan bättre se vilka kunskapsluckor som behöver. fyllas. På min tid slutade vi skolan vid 14 års ålder, i grundskolan blev det 16 år och nu är det 18-20 år. Skolan har blivit en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar snarare än en utbildningsplats. Det bästa vore att de som saknar fallenhet för högre studier kunde få lärlingsplatser och tidigt lära sig ett yrke i stället för att fördriva tiden i skolorna till ingen nytta alls. Jag är för det gamla systemet med studentskrivningar och sedan examination med censorer och möjligheter till kuggning av svaga elever. Det gör att man kan upprätthålla kunskapsnivån i skolan. Hur ska Sverige kunna konkurrera med östeuropeer och asiater som är mycket strängare när det gäller kunskapskraven. Det är förvånansvärt att Sverige har klarat sig så bra hittills men i framtiden kanske det inte går lika bra. I Asien är konkurrensen stenhård om platserna vid universiteten och bara de bästa kommer in.
Hur är situationen för dagens ungdomar när det gäller tryggheten. Mazzarella hänvisar till filosofen Espen Hammer och Eberhard på följande sätt:" En slutsats Hammer inte drar… men som ligger nära till hands, är att det måste vara särskilt tungt att mer än förr förväntas förutse och kalkylera sin framtid när den i praktiken är mindre förutsebar än förut. Kanske det är själva tron på kalkylerbarhet som skapar den samhälleliga panikångest som bland annat Eberhard talat om."
Det har skrivits spaltkilometer om Ingemar Bergmans barndom men nästan ingenting om hur arbetarnas och böndernas barn hade det. I min barndom var familjerna i första hand en arbetsgemenskap. Hur dåliga äktenskapen än var så skilde man sig inte. Jag kommer inte ihåg ett enda fall av skilsmässa. Om det hade varit som nu skulle jag inte ha kommit till världen. I min generation led vi av en för hård uppfostran medan nutidens barn inte får någon uppfostran alls. När man inte som på min tid kan använda aga är det svårt att veta hur man skall gå tillväga.

Hur jag blev evig student.

Min far Hugo Karlsson härstammade från Ruemåla by i Mörrums socken i Blekinge. Gården där han föddes är en släktgård som varit i släktens ägo sedan 1730 då en karolin köpte gården. Köpet finns dokumenterat i handlingar som har bevarats intill denna dag. Både mina far- och morföräldrar föddes runt 1858 liksom kung Gustav V. Mina farföräldrar fick fem barn, fyra söner och en dotter av vilka min far som föddes 1902 var yngsta barnet. Min farfar dog redan 1910 och min farmor skötte gården till sin död 1923. Det faktum att min far blev faderlös så tidigt innebar nog att han fick utföra kvinnosysslor såsom att ta upp säd, räfsa och kanske mjölka kor. Att han utsattes för förödmjukelser som barn var nog orsaken till att vi barn fick en problematisk uppväxt. I början av 1920-talet gick han på lantmannaskola i Dala nära Lund och som leddes av "jordbruksaposteln" Nils Larsson. En annan framstående utbildare var Per Rösiö som dog 1935 och som fick hederstiteln "jordbrukets apostel". Nils Larsson medverkade i TV i början av 1960-talet.Efter skolan arbetade min far som dräng nära Mönsterås i Småland. I Kalmar tände han för första gången en elektrisk glödlampa vilket var en sensation för honom. Tack vare en skolkamrat från skolan i Dala kom han till Getasjö gård cirka två kilometer från Duvemåla. Efter farmors död fick han ut arvet som var 5000 kronor. Det var en betydande summa på 1920-talet och han köpte nu gården i Duvemåla. Till sin hjälp hade han en hushållerska, Astrid, som hjälpte honom att köpa möbler och porslinsuppsättning som sedan fanns i "finrummet" när jag växte upp. På den tiden var det vanligt att bönderna anställde en hushållerska som man sedan gifte sig med. Astrid var rädd att hon skulle bli med barn och få en oäkting men min far sa det de kunde gifta sig då. Då hände det sig att pengarna tog slut så hon tvingades att sluta som hushållerska i Duvemåla. De skulle senare träffas på gamla dar. Astrid utbildade sig senare till sjuksköterska och fick ett barn. Ena granngården ägdes av Rundquistfamiljen och äldsta dottern, Herta, var född samma år som min far 1902. De var mycket rika och fadern Rundquist hade sagt nej till en måg in spe för att han inte var tillräckligt rik. I den andra granngården härskade ungkarlen Nander Fransson och min mor som var född 1892 skötte hushållet åt honom. Tidigare hade hon gått i lanthussållsskola i Osby och varit hembiträde hos apotekaren i Emmaboda.. Min morfar ägde ett torp ute i skogen en kilometer från Duvemåla. Nu hände något som måste ha förvånat folket i byarna i trakten, efter att den första förvåningen att en man från Blekinge hade slagit sig ner i trakten, hade lagt sig. Min mor och hennes syster Hilda såg ut att hamna på glasberget. Min mor var 37 år och fortfarande ogift. Mina föräldrar gifte sig 1929 och fick sitt första barn Sven Olof 1930. Sedan föddes Ivar 1932, jag och min kusin Siri 1936 och yngste sonen Lennart 1938 när min mor var 46 år. Syskonen Rundquist förblev alla ogifta och Emmaboda kommun äger nu gården och husen på gården är restaurerade så att de ser ut som på den tiden som om de gamle levde där och som jag kommer ihåg från mina besök där som barn. Det är nu ett besöksmål för turister. Min far var kanske inte annorlunda än andra bönder när det gällde barnuppfostran. Han frågade dock läraren Axel Henriksson om vi barn skulle tilltala föräldrarna med Ni eller Du och Henriksson tillrådde honom att vi skulle säga Du. Han var dock liksom nästan alla föräldrar på den tiden för aga. Jag fick stryk en gång. Han slog inte så hårt men de psykologiska konsekvenserna blev stora. Man fick lydiga barn men de var tysta. Min far fick fråga min mor vad vi barn ansåg. Det var mycket irriterande för min far vilket framkallade svåra vredesutbrott från min fars sida vilket i sin tur framkallade rädsla hos oss barn. Hela min generation som var uppfostrad med hjälp av aga kunde arbeta hårt och uthålligt och var plikttrogna men blev känslomässigt förkrympta. Man lärde sig att inte reagera även om man blev förolämpad. När jag såg hur min äldste bror Sven Olof kunde använda en kvart för att få barnen att göra som de blev tillsagda blev jag inte förvånad. Sådan kadaverdisciplin som rådde under min uppväxttid ville min bror inte veta av. Vilhelm Moberg upplevde samma sak i USA när han såg att man började tillämpa fri uppfostran där. Medelklassbarn som var utsatt för aga hade det nog värre än vi för att de måste också lära sig att uppträda som väluppfostrade barn. Så länge som vi arbetade bra lämnades vi i fred. Det gör att jag inte har många positiva minnen från min barndom. När vi inte gick i skolan så arbetade vi.
Emmabodajournalisten Bengt Johansson har i tidningen Barometern den 5 maj 2004 skrivit en artikel om min morfar Carl Robert Johansson. I min blogg yngvekarlsson.blogspot.com har jag lagt ut den artikeln på nätet.
Mina egna minnen från min morfar när han bodde i Duvemåla var att han var en mycket tålmodig person som aldrig höjde rösten. Den enda lasten som han hade var att han snusade.(Karlskronasnus) En gång gick jag med honom på stigen mellan (två kilometer) Duvemåla och Ubbemåla. Vi passerade efter en kilometer hans torpstuga och kvarnen och gick över bron över Dalabäcken. Han hade ledsyn så att jag skulle ha en vit skjorta på mig så att skulle kunna se mig. Han var då över 90 år och gick med käpp. Det var märkligt att jag kunde lotsa honom förbi stenar på stigen men det gick bra. Han borde ha opererat ögonen mot starren men han vägrade att låta sig opereras. Min kusin Siri har samma starr som sin morfar. Jag var 19 år när han dog 1955.
När jag talade med min kusin Siri kom vi att tala om Augusta som bodde en kilometer hemifrån där för övrigt lantbrevbäraren lämnade posten till byn. Hon var sömmerska och gjorde nog brudutstyrseln åt min mor. När jag cyklade hem från skolan stannade jag där och högg ved. Min morfar var känd för att han kunde hugga ved trots att han var nästan blind hur det nu gick till.
När jag tänker mig 60-65 år tillbaka i tiden så börjar jag alltmer förstå mig själv. Fast jag tänkte att jag inte ville bli som min far, särskilt då hans obehärskade vredesutbrott, så är jag nästan en kopia av honom men utan vredesutbrotten. Under min uppväxt fanns det bara arbete men nästan ingen kulturyttringar. Min far hörde på nyheterna och sedan stängde han av radion. Vi hörde inte på någon musik eller radioteater och jag såg inte på någon film under min barndom. Min far hade kanske sett någon stumfilm under sin ungdom och fått en motvilja mot film. Jag läste dock ungdomsböckerna såsom Robinson Crusoe och indianböckerna men den enda högkulturen som fastnade på näthinnan var att jag lånade hem Homerus Iliaden med en bild
på Hektor när han fick ett spjut i halsen. Jag har sökt den boken på antikvariat men inte funnit den. Morden som jag läste i tidningarna kommer jag ihåg. Jag kommer också ihåg hur grannen Hugo Nilsson överföll min far. Han kom i underläge och min bror Ivar försökte att hjälpa honom. (Grannens far Axel Nilsson ägde fram till 1925 vår gård) Eftersom det inte fanns någon TV då och jag inte såg några filmer var det sådant jag kommer ihåg från min barndom. När min mor spelade på orgeln och min far var i antågande slutade hon att spela och när hon läste på en följetång i tidningen fick hon bråttom att lägga från sig tidningar. Något så onyttigt som att spela eller läsa följetänger skulle man inte syssla med. Min fars ovilja mot kultur och idrott var märklig med hänsyn till att han organiserade bussresor och studiecirklar för bönderna. Jag var med på sådana resor till Öland och Ursult. Han startade en fruktodlareförening och beskar och sprutade medlemmarnas fruktträd.
I början av 1960-talet försökte min bror Lennart och jag att göra en bildningsresa och taga igen vad som fattades under barndomen i fråga om kultur. Vi såg alla teaterpjäser som gick i stan och läste recensionerna i tidningen. Vi gick på konserter och en ifrån hemtrakten var förvånad att vi gick på en konsert. Jag gick på Göteborgs konstmuseum några gånger och bekantade mig med målningarna i salarna. Jackson Pollack, en amerikansk konstär ställde ut sina tavlor i Göteborg på den tiden. Då spelades Bengt Bratts och Kent Anderssons pjäser på Stadsteatern. Jag var speciellt intresserad av deras pjäser för att jag hade arbetat med Bengt Bratt i Göteborgs hamn och när vi träffades på gatan brukade vi prata med varandra.
Det var emellertid som att kasta pärlor för svinen. När viljeyttringen att bilda sig upphörde slutade jag med att gå på teater, konserter och konstutställningar. Det är när jag fått gratisbiljetter som jag har råkat gå på teater men man ser ju teaterpjäser på TV nu för tiden. I konserthuset har jag inte varit sedan 1960-talet. Till konstmuseet fick jag för ett par år sedan en gratisbiljett och när jag gick runt i salarna kände jag igen de målningar son jag hade sett mer än 40 år tidigare. När min svärmor från Polen var på besök i Göteborg i slutet av 1970-talet och besökte konstmuseet blev hon imponerad av att det fanns så många världsberömda målares verk utställda där.
De tre åren (1947-50) som jag gick i Humlebäck skola var kanske de betydelsefullaste åren av mitt liv. Det var Greta Petterssons katederundervisning som grundlade mitt stora intresse för historia. Avsnitt efter avsnitt gick hon igenom svenska historien och nästa lektion var det läxförhör på det genomgångna stycket. Jag öppnade sällan historieboken för jag arbetade efter det att jag kommit hem från skolan men jag klarade ändå att svara på frågorna. Då lades grunden för det historieintresse som jag har haft ända sedan dess. När jag började läsa Jan Guillous bok Vägen till Jerusalem kunde jag konstatera att det mesta av det jag kunde om medeltiden lärde jag mig för mer än 55 år sedan. Då har jag ändå gått två år i folkhögskola (1954-55), tagit realexamen 1961, studentexamen (1965)efter det gamla systemet med censorer (Litteraturprofessorn Victor Svanberg var en av censorerna). Jag har taget 60 poäng i historia vid Göteborgs Universitet. Det studerade där också efter det gamla systemet där professor Erik Lönnroth höll föreläsningar om medeltidens historia och sedan en muntlig tentamen över historien före 1500 för Lönnroth. Mitt intresse för antikens historia fick jag när jag började studera latin(1961)
En av orsakerna till att jag inte kunde anpassa mig till lärarhögskolan var att katederundervisningen blivit omodern i början av 1980-talet. I stället för kungarnas skulle det vara folkets historia och i stället för katederundervisning skulle det vara grupparbeten. Det skulle bli ett slut på årtalsexercisen. Det var precis motsatsen mot vad som gjort mig intresserad av historia. Jag kunde regentlängden utantill och kunde lätt placera händelser i rätt århundrade. Mitt historievetande fick redan i folkskolan en fast struktur. Jag frågade min bror Lennart vad han kommer ihåg av historieundervisningen från de fyra år han gick i Humlebäck skola. Han svarade att han inte kommer ihåg någonting och inte heller från realskolan eller gymnasiet. Det svaret förvånade mig storligen för jag trodde att de andra eleverna kunde lika mycket historia som jag. När jag frågade en bekant vad han kommer ihåg av sina nio år i skolan svarade han att han inte kommer ihåg något han heller. Då tänkte jag att det var lika bra att jag inte blev lärare om eleverna inte kan någon historia som vuxna. Jag hade inget behov av ett "fint" arbete och kunde lika gärna diska eller arbeta i hamnen och ha en utvilad hjärna när jag slutade arbetet.