Tyskland och Sverige liknar varandra.

När jag studerar Tysklands och Sveriges politiska och ekonomiska utveckling under -00-talet ser jag vissa likheter mellan länderna. Båda länderna hade handlingskraftiga socialdemokratiska ledare; i Tyskland Gerhard Schröder; i Sverige Göran Persson.

I Tyskland hade Schröder som förbundskansler 1998 till 2006 stramat åt ekonomin under namnet Agenda 2010. Trots detta har Tyskland inte uppnått Maastrichtkriteriet vilket förordade en statsskuld på 60 procent av BNP. Tyskland har nu 80 procent av BNP och Sverige har cirka 40 procent och Frankrike har 90 procent.

Både Tyskland och Sverige hade fram till sekelskiftet fallande resultat i skolorna. Sedan dess har Tyskland lyckats vända utvecklingen till det bättre medan Sverige har haft ett ständigt fallande resultat. Så här i efterhand kan man säga att Persson borde ha satsat mera på skolan och inte stramat åt ekonomin så mycket. Men det är lätt att vara efterklok. Budgetarna förhandlades fram mellan socialdemokraterna ,miljöpartiet och vänsterpartiet. Tyskland och Sverige liknar varandra när det gäller exportöverskott och detta förhållande hotas om skolornas resultat försämras i Sverige.

I Pisaundersökningen var Sverige inte enda landet bland de utvecklade länderna med svaga resultat. Nästan lika svaga resultat hade USA och Ryssland. Ryssland var känt för sina världsmästare i schack och detta berodde nog på att kunskaperna matematik var goda.   

Svenska skolan bättre än sitt rykte del 2

Jag har tidigare behandlat den svenska skolan. I en artikel med rubriken ” Svenska skolan bättre än sitt rykte” har jag 2008 kommit fram till att den svenska skolan när allt kommer omkring inte var så dålig som framkommit i dåtidens skriverier.

I nutida skriverier har man från universitetshåll noterat att eleverna som börjar universitetsstudier varken kan läsa eller skriva. Det låter alarmerande. En orsak till den bristande läskunnigheten kan vara betygsinflationen som beror på den ökande konkurrensen mellan privata och kommunala skolor.

Artikelförfattaren Philip Whyte frågar sig vad som gör de holländska och de nordiska eleverna speciella. Han kommer fram till att läs- och räkneförmågan hos 15-åringarna är högre än i Sydeuropa men att skoltidens längd också är av avgörande betydelse. I Danmark, Sverige och Finland har 90 procent av 25- till 34-åringarna slutfört gymnasiet (upper secondary education) och 40 procent gått vidare till universitet och högskolor (tertiary education). I Portugal är motsvarande siffror 43 resp. 19 procent och i Grekland 57 resp. 25

procent. De brittiska universiteten är bland världens bästa men bara en av fyra fullbordar gymnasiet.

Min artikel som skrevs 2008 har följande avslutning: ” Att den svenska skolan jämförs med den i Holland och Finland som har erkänt bra skolor måste anses som mycket tillfredsställande sett ur svensk synpunkt.” I artikeln ”Var pluggskolan bättre?” har jag beskrivit skolan i Holland och i artikeln ”Tillbaka till kunskapsskolan” har jag gjort detsamma med den svenska skolan.

Lagerchock väcker rescessionsspöket

I en artikel i Göteborgsposten den 16 november 2013 skriven av Joakim Goksör med rubriken ” Lagerchock väcker recessionsspöket” späs farhågorna om en konjunkturnedgång på.

Artikeln har följande inledning : ” Sverige ser ut att befinna sig recession – det är fem år sedan förra gången. En oväntad jätteutrensning i industrins lagerhyllor på drygt 10 miljarder kronor under tredje kvartalet befaras trycka ned BNP-siffran långt ned i minusträsket. Sveriges BNP kan till följd av lagersmällen komma att minska med upp till 1,3 procent under tredje kvartalet jämfört med kvartalet före.”

Det skulle innebära att Sverige är i recession med en krympande ekonomi två kvartal i rad. Det är första gången det händer sedan våren 2009. BNP har hållets upp av lageruppbyggnaden länge. Nu kommer räkningen. Industrin har varit för optimistisk. För finansminister Anders Borg kan den djupa svackan bli besvärande inför valet 2014. Det kanske innebär att Riksbanken måste sänka reporäntan i december månad. Riksbanken har räknat med en oförändrad ränta fram till planerade höjningar om ett år.

Hur avskaffas fattigdomen?

Jag har läst i mina gamla artiklar och fastnat för de som behandlar ekonomisk historia. Särskilt viktiga anser jag två artiklar vara. Dessa är ” Frihandel eller protektionism del 4 ” och ” Hur avskaffas fattigdomen”.

Frihandel eller protektionism har följande inledning : ” Fattigdomen mitt i överflödet har utgjort kapitalismens paradox sedan den begynnande massproduktionen på 1800-talet förde det västerländska samhället ur knapphetens tidsålder.”

Liberalerna ansåg att lönerna måste marknadsanpassas efter marknadens behov.

Den kanske mest lyckade anpassning av lönerna skedde i USA under Hardings presidentskap år 1920. Han behandlade en konjunkturnedgång med klassiska laissez-faire-metoder när han lät lönerna falla till sina naturliga nivåer. Benjamin Anderson vid Chase Manhattan Bank skulle senare kalla det ” vår sista naturliga återgång till full sysselsättning.”

Nationalekonomen Gustav Cassel ansåg liksom de flesta nationalekonomer under mellankrigstiden att om bara lönerna sänktes till sin naturliga nivå skulle full sysselsättning åstadkommas. Han tog också avstånd från vad han kallade fackföreningsprotektionism. Med detta utryck menade Cassel att fackföreningarna genom att höja lönerna för mycket åstadkommer arbetslöshet eller/och inflation.

Under första världskriget löstes fattigdomsproblemet genom att soldaterna avlägsnades från arbetsmarknaden och försörjdes av staten. De kvarvarande kunde sedan höja sina löner över fattigdomslinjen. Efter kriget krävde och fick de hemvändande soldaterna antingen arbete eller understöd. Som ett resultat av detta steg såväl arbetslösheten som lönerna . I och med detta hade marknadspolitiken med rörliga löner som går upp och ned efter behovet avskaffats för gott i Storbritannien. Nu hamnade lönerna över jämviktsnivån och skulle hamna ännu mera över denna nivå efter andra världskriget på grund av ett generösare arbetslöshetsunderstöd.

Mina tolv år på Sourze

Jag har levt med Sourze mer än tolv år. Det är mycket innehållsrika år för min personliga utveckling. Jag har bland annat recenserat tidningsartiklar och böcker som jag funnit intressanta och som jag ville delge till andra människor.

Det år jag hade mest läsare var 2011 då jag hade inte mindre än 192 000 läsare. Att jag hade så många läsare var oerhört stimulerande. Nu är jag ganska gammal ,77 år, så det är inte längre lika lätt att skriva en artikel som när jag började skriva vid 66 års ålder. När jag hörde att Sourze skulle läggas ner tyckte jag att det var för sorgligt att allt som jag hade skrivit bara skulle försvinna. Det gläder mig att Sourze fortsätter att publicera artiklar och att det går att läsa gamla artiklar. Genom den senaste förändringen av Sourze går det lättare att läsa de gamla artiklarna.

Jag skriver för att påverka andra människor och det tror jag att jag har lyckats med. Frågan är hur mycket. Min grundåskådning ligger till vänster på den politiska skalan. Det har färgat av sig i mina artiklar men jag har förbehållit mig rätten att tänka själv i varje fråga. Det var allt jag har att säga för tillfället.  

Bilismen har nått sin kulmen.

I en artikel i Göteborgsposten den 28 aug. 2013 med rubriken ” Bilismen har nått sin kulmen” skriver Johannas Lagerfors om bilismens utveckling i världen.

Artikeln har följande inledning :” Befolkningen i rika länder kör bil i allt mindre utsträckning. Undersökningar tyder på att industrivärlden nu nått kulmen av resande.”

Jag har skrivit om detta i Sourze i oktober 2012 med rubriken ” Två tuffa år väntar? ” med en inledning med följande lydelse ” Orsaken till det ekonomiska raset är att människor inte vågar köpa dyrare kapitalvaror”.

Lagerfors skriver :” Trenden är densamma i rika länder världen över. Det finns över en miljard bilar i världen och i EU är fler än 12 miljoner människor anställning inom tillverkning, försäljning och service av bilar och andra fordon. Det motsvarar sex procent av den sysselsatta befolkningen. Men ökningen , som har varit stadig sedan mitten av förra seklet började stanna av för tio år sedan. Nu minskar antalet kilometer som vi reser med bil i storstäder i västvärlden. Fenomenet kallas peaktravel eller peak car när det handlar specifikt om biltrafiken.”

Försäljningsraset för södra Europa hade i september 2012 accelererat och för september månad detta år var det i Grekland minus 48,5 Spanien minus 36,8, Portugal minus 30,9 , Italien minus 25,7 och Frankrike minus 17,9 procent.

Så länge den ekonomiska krisen i Europa inte tar några avgörande steg mot en lösning kommer människor att hålla i sina pengar och inte köpa nya bilar. Och förmodligen håller de ännu hårdare i dem när biltillverkare nu börjar skära ned och avskeda arbetare.    

Var Jesus en sosse?

I en artikel i Metro den 5 sept. 2013 med rubriken ” Varför vill SSU ha Jesus” skriver Johan Norberg om socialdemokraternas förhållande till kristendomen.

Norberg skriver följande tänkvärda ord : ” Inför kyrkovalet kampanjar Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU på temat ” Jesus var sosse”. Många är arga men jag förstår hur socialister kan inspireras av det Nya testamentet. Det finns inget tydligare avståndstagare från Alliansens arbetslinje än Jesus uppmaning att vara som fåglarna och liljorna : ”de varken sår eller skördar” ,” de arbetar inte och spinner inte.” (Luk.12: 22-24)

Rikedom förorsakar många att hamna i helvetet och den som älskar sina föräldrar mer än Jesus är inte värda att tillhöra honom. Eftersom jordens undergång var nära krävde han att de troende skulle överge hem, barn och arbeten eftersom detta var triviala saker på domens dag.

Norberg skriver :” Det finns naturligtvis mer av Jesus än hans världsliga uppmaningar, men om man som SSU begränsar Jesus till det , blir det faktiskt lite obehagligt. Som C. S. Lewis, en av vår tids mest populära kristna tänkare, har sagt kan vi inte reducera Jesus till en vanlig man, en vishetslärare, för då skulle han framstå som ”löjlig” eller ”galen”. Det är bara om han verkligen är Guds son som hans krav och hot kan förklaras.”

Norberg har följande slutsats : ” Många tycker att det är fult av SSU att lägga beslag på den politiske Jesus. Själv tycker jag att det är obegripligt att någon vill synas i hans sällskap.”

Vad kommer efter Mursi?

När jag studerar gamla artiklar på Sourze tittar jag närmare på en artikel den 12 febr.2011 med rubriken Vad kommer efter Mubarak?(länk) och som bygger på en artikel av Per T Ohlsson med rubriken Att rida på tigern.

Min artikel hade följande inledning :” Av Egyptens befolkning är 85 procent positiva till att islam spelar en roll i det politiska livet, 77 procent är positiva till spöstraff och 54 procent vill ha ett könssegregerat arbetsliv.”

Alla farhågor om ett demokratiskt underskott i Egypten har nu besannats i och med den senaste utvecklingen i landet. Per T Ohlsson jämför utvecklingen i Östeuropa mot ökad demokrati efter murens fall med vad som kunde hända i Egypten efter Mubarak. Vad som inte nämns är att det fanns ett parlament med val av representanter. Partier kunde inte ställa upp men enskilda individer var valbara. På detta sätt kunde Brödraskapet få en femtedel av platserna i parlamentet under Mubaraks tid vid makten. Mubaraks styre var nog inte så diktatorisk som framkommit i media. Det är nog i stället så att Mursis regim kunde ha blivit totalitär i en framtid.

Vi kan kanske vara tacksamma att militären har gripit makten i Egypten. En religiös diktatur vore en långt sämre utveckling.  

Ökat intresse för Marx verk.

I en artikel i SvD den 29 juli 2013 under rubriken ” Borgarnas stöd Marx räddning” behandlar Anders Burman Karl Marx liv och verk. Jag har själv här på Sourze den 7 febr.2007 kommenterat Marx Kapitalet under rubriken ”Jag har läst Marx Kapitalet på nytt”

Burmans artikel har följande inledning :” Karl Marx har fått ny aktualitet i och med den djupa ekonomiska krisen. En av flera nya böcker är skriven av historikern Jonathan Sperber, som försöker förstå personen och tänkaren Marx utifrån hans egen tid.”

Marx skrev med utgångspunkt från det tioåriga kretsloppet av stagnation, uppsving, överproduktion och kriser som under tiden 1825 – 1867 ständigt upprepades. Dessutom hade man den långa depressionen som varade mellan 1873 och 1889. Senare depressioner och lågkonjunkturer är den på 1930-talet (1929-1939), oljekrisen 1973, krisen i början av 1990-talet och den senaste krisen 2008.

Den främste kritikern av Marx kom från de egna leden genom Eduard Bernstein som kallades för revisionist eftersom han ville revidera Marx läror. Han hävdade gentemot Marx att kapitalet inte koncentrerades på allt färre händer, att medelklassen inte försvann och att arbetarklassen inte utarmades.

Eftervärlden har inte intresserat sig för revisionisternas åsikter och de har fel när det gäller att kapitalet inte koncentreras på färre händer.

Marx föddes 1818 och dog 1883 och var av judisk börd men föräldrarna blev protestanter. Efter studenten började han studera juridik men övergick till att studera filosofi. Hans doktorsavhandling behandlade Demokritos och Epikuros atomteorier. På universitet i Berlin blev Marx en anhängare till den 1831 döde Hegel. De vänsterhegelianer eller unghegelianer som Marx lierade sig med tolkade Hegels filosofi på ett ateistiskt och materialistiskt sätt.

Efter krisen 2008 har det kommit en rad verk som försöker tolka den ekonomiska utvecklingen med hjälp av Marx teorier. Det är ofta fråga om en nyläsning av ” Kapitalet” åtminstone delvis i ljuset av vår tids ekonomiska kris. Det är enastående att så många skarpa hjärnor har gett sig i kast med att tolka Marx utomordentligt svårtolkade verk. Att verket blivit så omfattande beror i viss utsträckning på att vännen Friedrich Engels kunde vidareutveckla hans verk efter Marx död 1883. Första delen av ”Kapitalet” utkom under Marx livstid men den andra och tredje delen fullbordades av Engels.

Marx teorier har tillämpats i Sovjet och övriga öststater och intresset för Marx nådde sin lägsta punkt när muren föll i Berlin. Om Sovjets sammanbrott har jag skrivit följande :” Jag har just läst en artikel i International Heraeld Tribune den 3-4 febr. 2007 om orsaken till Sovjets sammanbrott. Journalisten frågar Vladimir Mau the president of Russia´s Academy of National Economy följande :´Jag nämnde för honom att förvisso dog Sovjetunionen på grund att oljepriset föll till 10 dollar per fat strax efter att Gorbatjov kom till makten, inte på grund av vad Ronald Reagan gjorde. Mau svarade att det var `high oil prices´ som dödade Sovjetunionen. Det stigande oljepriset under 1970-talet lurade Sovjet att öka subsidierna hemma och invadera Afghanistan och när sedan oljepriset sjönk under 1980-talet hjälpte det till att störta ett överansträngt imperium.”

Jag tror att det var på ovanstående sätt som Marx efterföljare i Sovjetunionen förlorade makten, inte på grund av marxismens svagheter.

Marx läst på nytt.

I en artikel i SvD den 29 juli 2013 under rubriken ” Borgarnas stöd Marx räddning” behandlar Anders Burman Karl Marx liv och verk. Jag har själv här på Sourze den 7 febr.2007 kommenterat Marx Kapitalet under rubriken ”Jag har läst Marx Kapitalet på nytt”

Burmans artikel har följande inledning :” Karl Marx har fått ny aktualitet i och med den djupa ekonomiska krisen. En av flera nya böcker är skriven av historikern Jonathan Sperber, som försöker förstå personen och tänkaren Marx utifrån hans egen tid.”

Marx skrev med utgångspunkt från det tioåriga kretsloppet av stagnation, uppsving, överproduktion och kriser som under tiden 1825 – 1867 ständigt upprepades. Dessutom hade man den långa depressionen som varade mellan 1873 och 1889. Senare depressioner och lågkonjunkturer är den på 1930-talet (1929-1939), oljekrisen 1973, krisen i början av 1990-talet och den senaste krisen 2008.

Den främste kritikern av Marx kom från de egna leden genom Eduard Bernstein som kallades för revisionist eftersom han ville revidera Marx läror. Han hävdade gentemot Marx att kapitalet inte koncentrerades på allt färre händer, att medelklassen inte försvann och att arbetarklassen inte utarmades.

Om Sovjets sammanbrott har jag skrivit följande :” Jag har just läst en artikel i International Heraeld Tribune den 3-4 febr. 2007 om orsaken till Sovjets sammanbrott. Journalisten frågar Vladimir Mau the president of Russia´s Academy of National Economy följande :´Jag nämnde för honom att förvisso dog Sovjetunionen på grund att oljepriset föll till 10 dollar per fat strax efter att Gorbatjov kom till makten, inte på grund av vad Ronald Reagan gjorde. Mau svarade att det var `high oil prices´ som dödade Sovjetunionen. Det stigande oljepriset under 1970-talet lurade Sovjet att öka subsidierna hemma och invadera Afghanistan och när sedan oljepriset sjönk under 1980-talet hjälpte det till att störta ett överansträngt imperium.”

Jag tror att det var på ovanstående sätt som Marx efterföljare i Sovjetunionen förlorade makten, inte på grund av marxismens svagheter.

Studier i kinesiska slöseri?

I en artikel i DN debatt den 12 juli 2013 med rubriken ” Studier i kinesiska språket ofta slöseri med resurser” redogör professorn i Shanghai Erik Ringmar för sin syn på studier i kinesiska.

Artikeln har följande inledning : ” Kinesiska är inget världsspråk, trots att det talas av 1,3 miljarder i Kina. När kineser gör internationella affärer gör de det på engelska. Att låta svenska elever lära sig kinesiska är därför i det närmaste meningslöst – det är viktigare att lära sig bättre engelska.”

Rubrik och inledning säger det mesta om artikelns innehåll. Jag har själv studerat kinesiska vid Göteborgs universitet så jag vet att det är ett svårt språk att lära sig. Jag lärde mig som mest 500 tecken men för att behärska kinesiska behöver man kunna 2000 tecken. Eftersom jag inte har använt språket sedan dess har jag glömt det mesta. Jag borde i stället ha studerat franska eller italienska. Då hade jag kunnat använda dessa språk. Som det nu är behärskar jag bara engelska och tyska och dessa språk har jag lärt mig genom att jag arbetat tillsammans med engelsmän och tyskar. Engelska lärde jag mig 1957 när jag arbetade i en handelsträdgård i åtta månader i London och tyska när jag arbetade med tyskar i Bergianska trädgården 1954. Tyska var det första språk jag lärde mig och det upplevde jag som lätt att lära sig eftersom många ord liknade de svenska och att man uttalade orden likadant som man skrev dem. Det kan gå tio år sedan jag talade tyska sist men efter att ha talat det någon timme flyter det ganska bra. Det upplevde jag när jag åkte genom Tyskland och jag talade med en studentska. I kupén satt en svensk som förstod vad vi sade men inte kunde tala tyska. Därefter talade vi engelska med varandra.

Sovjetledare populära i Ryssland

I en artikel i DN den 12 juli med rubriken ” Ny vår för Sovjettidens hånade ledare ” redogör Ingmar Nevéus  för en opinionsundersökning som visade hur stor andel av ryssarna som ser positivt på ledarna i dag.

Högst anseende med 56 procent hade Leonid Brezjnev som var ledare mellan 1964 och 1982. På andra plats kommer Vladimir Lenin med 55 procent. Han var ledare mellan 1917 och 1924. På tredje plats med 48 procent kommer den siste tsaren Nikolaj II som regerade mellan 1894 och 1917, På fjärde plats kommer Nikita Chrusjtjov med 45 procent. Han regerade mellan 1953 och 1964. De sista platserna med 22 procent fick Michail Gorbatjov som regerade mellan 1985 och 1991 och Boris Jeltsin som regerade mellan 1991 och 1999.

Med tanke på den antikommunistiska propaganda som förts i Ryssland under ett kvarts sekel är utslaget i opinionsundersökningen sensationellt. Särskilt Brezjnevs plats i toppen är anmärkningsvärd med tanke på att hans regeringstid betraktades som en stagnationsperiod. och att han startade Afghanistankriget. Att Stalin åtnjuter så stor uppskattning får nog tillskrivas hans insats i kriget mot det nazistiska Tyskland. Gorbatjovs och Jeltsins låga siffror måste nog tillskrivas det kaos som omläggningen av ekonomin förorsakade. Att Gorbatjov gav upp imperiet tolkas som negativt och dessutom höjde han priset på vodka.så att ryssarna inte skulle supa ihjäl sig.

För och emot överskottsmålet.

I en artikel i SvD den 3 juli 2013 med rubriken ” Ekonomerna : Gräv ner överskottsmålet ” behandlar Lena Hennel en omstridd fråga.

Artikeln har följande inledning : ” Stora delar av den svenska ekonomeliten vill slopa dagens överskottsmål. Det visar en SvD-enkät. Politikerna skulle då få ökat utrymme för satsningar. Men flera ekonomer varnar för att politikerna inte skulle kunna hantera en sådan frihet.”

Av de politiska partierna är det bara vänsterpartiet som vill överge överskottsmålet och i stället ha en budget i balans. Miljöpartiet kan tänka sig att göra om systemet men varken finansminister Borg eller socialdemokraternas ekonomiske talesperson Magdalena Andersson är för ett slopande av överskottsmålet.

En anledning till att Sverige borde kunna överge överskottsmålet är den låga statsskulden på 38 procent av BNP. Anmärkningsvärt är att östblocksländerna har så låg statsskuld och särskilt de baltiska länderna utmärker sig.

Här är statsskulden i procent av BNP.: ”Estland 10 procent, Bulgarien 19 Luxemburg 21, Rumänien 38, Sverige 38, Lettland 41, Litauen 41 Danmark 46, Tjeckien 46, Slovakien 52 , Finland 53, Slovenien 54, Polen 56, Nederländerna 71 Malta 72, Österrike 73, Ungern 79, Tyskland 82, Spanien 84, EU-genomsnittet 85, Cypern 86, Storbritannien 90 Frankrike 90 Belgien 100, Irland 118 Portugal 124 Italien 127 Grekland 157.”

Kina skapar lata företagsbjässar.

Nyliberalen Johan Norberg har skrivit en artikel den 20 juni i Metro med rubriken ” Kina skapar lata företagsbjässar.”

Norberg skriver : ” Så kan Kina pressa priserna på stål, cement och solpaneler och konkurrera ut våra företag.. Men om det är fusk får vi gråta över det hela vägen till banken för det innebär att Kina subventionerar oss konsumenter. Produktion är ju inte till för producenterna, utan för att vi vill ha vissa varor och tjänster.”

 Norberg skriver ofta bra artiklar men den här artikeln är ogenomtänkt när han beskriver Kinas och USA:s förhållande till varandra. I själva verket är det en vinn vinn-situation för båda parter. Kina har lyckats lyfta 400 miljoner kineser från fattigdom och USA har tack vare billiga kinesiska konsumtionsvaror lyckats hålla nere inflationen. Kina har lyckats öka lönerna så mycket att en del amerikanska företag har börjat ta hem produktionen. Kineserna kommer kanske aldrig att få tillbaka de miljarder dollar som man har lånat ut till USA men det spelar kanske ingen roll. De lata företagsbjässarna har fyllt sin uppgift och blir nog i längden utkonkurrerade på marknaden.

Artikeln avslutas på följande sätt : ” Kina bygger tomma bostadskomplex och vägar och broar till ingen ting bara för att hålla verksamheten i gång. Det är den största bubbla vi har sett i modern tid, säger ratinginstitutet Fitch. Men du behöver inte lita på dem. Kinas ekonomi ” är allt mer instabil, obalanserad, okoordinerad och ohållbar” sa en bedömare för några år sedan. Det var Kinas premiärminister.”

Om Kinas ekonomi är så obalanserad och instabil kommer att avgöras det närmaste decenniet.

Israels svarta guld.

I en artikel i Metro den 5 juni 2013 med rubriken ” Israels svarta guld förändrar regionen ” skriver Per Jönsson om Israels nyupptäckta skifferoljefyndigheter.

Artikeln har följande inledning : ” Nya omständigheter pekar på att Israel är det land som sitter på mest utvinningsbar olja per capita i världen. Utrikespolitiska Institutet skriver för Metro om en upptäckt som dramatiskt kan förändra maktbalansen i Mellanöstern.”

Israels tillgångar i form av skifferolja beräknas till cirka 250 miljarder fat. Störst tillgångar har USA med cirka en biljon fat och Kina med en tredjedel så mycket. Dessutom har stora gasfyndigheter upptäckts i östligaste Medelhavet och börjat exploateras av bland annat Israel. Man kan undra hur olje- och gasjättar  som Saudiarabien, Irak, Förenade arabemiraten kommer att handskas med den nya situationen.

Artikeln har följande avslutning : ” Att USA:s och övriga västvärldens oljeimportbehov från de oljerika arabstaterna kommer att avta drastiskt till följd av egen skifferbaserad olja lär också röra till maktrelationerna i Mellanöstern.”

Toppröta i Stora Enso.

I en artikel i SvD den 25 maj 2013 med rubriken ”Toppröta i Stora Enso och hos Wallenberg” behandlar Per Lindvall skandalen kring Stora Ensos köp av amerikanska Consolidated Papers

Artikeln har följande inledning :” Redovisningsskandalen i Stora Enso drar fram gamla lik ur Wallenbergarnas ostädade garderob, som ABB och ” Pirres” pension. Och en parallell till Vattenfalls Nuonförvarv. De två borde få var sin hedersplats i nordiskt näringslivs ” Hall of shame ”.”

När jag såg TV-programmet om Stora Enso blev jag förvånad över att Marcus Wallenberg med sin långa erfarenhet av att göra affärer på det internationella planet, kunde göra en så dålig affär och därtill begått rena olagligheter. Consolidated Papers köptes år 2000 och såldes 2007 med en förlust på 2.3 miljarder euro på aktieförsäljningen. Ansvaret vilar tungt på finska staten och den röstmässigt dominerande ägaren Wallenbergs stiftelser. Investors förre vd  Claes Dahlbäck var styrelseordförande och ledamot i bolagets finans- och revisionskommitté som granskade företagets affärer. Också Marcus Wallenberg som suttit i Stora Ensos styrelse sedan 1998 har ett stort ansvar för den dåliga affären.

Artikeln har följande avslutning :” En annan aktuell parallell till Stora Enso är förstås Vattenfalls hantering av förvärvet av holländska Nuon, en affär som i absoluta tal lär bli långt sämre än vad Stora Enso lyckades prestera.”

Medelklassen i Moskva.

I en artikel i SvD den 13 maj 2013 under rubriken ” Medelklassen i Moskva besatt av mammon” behandlar Anna – Lena Laurén förhållandena för den nutida medelklassen i Moskva. Jag har ofta hört talas om att ryska turister spenderar mycket i utlandet. I artikeln har jag delvis fått en förklaring till detta.

Laurén skriver : ” Vissa specifika element gör att ryska medelklassfamiljer ofta klarar sig på en lön. En av dem är låga bostadskostnader. Under sovjettiden fick alla gratis lägenheter och de har gått i arv till nästa generation. Samtidigt är lönenivån i Moskva hög i synnerhet för till exempel jurister och konsulter. Har man en gnutta tur kan man således bo flott och nästan gratis, få en lön högt över medelsnittet samt betala rysk platt skatt på 13 procent.

 Det innebär att man får pengar över. Väldigt mycket pengar över.”

Man kan verkligen undra hur detta för medelklassen gynnsamma läge kan sluta. Sjunkande oljepriser kan framkalla en försämrad levnadsstandard. Ett problem är att man inte sparar till framtida pension eller bereder sig för en standardsänkning. Just nu slösas allt omedelbart på saker, resor och upplevelser.

Åtstramningen är katastrofal.

I en artikel i SvD den 2 maj 2013 med rubriken ” Åtstramningen är katastrofal” redogör Per Lindvall för hur katastrofal utvecklingen är för världsekonomin.

Artikeln har följande inledning : ” Politiska företrädare och ledande ekonomer har föreskrivit både åt sig själva och andra den sämsta ekonomiska medicinen i rådande tider. Nu är det dags att lägga åtstramningsgiftet åt sidan….Den mest bokstavstrogna eleven i den rådande åtstramningsyran är ändå Sverige”.

Det första misstaget var att tillväxten i ekonomin skulle upphöra om skulderna översteg 90 procent av BNP. I själva verket är det så att om en ekonomi växer med tre procent så kan statsskulden öka med tre procent utan den statsfinansiella hälsan urholkas.

Enligt stabilitets- och tillväxtpakten fick inte EU-ländernas budgetunderskott överstiga mer än tre procent och statsskulden inte överstiga 60 procent av BNP. När såväl Tyskland som Frankrike underlät att följa kriterierna följde andra länder med svagare ekonomier efter. För Sveriges del är åtstramningen onödig eftersom vi har bara 34 procent av BNP i statsskuld. Trots detta följer regeringen ett överskottsmål på en procent över en konjunkturcykel. Detta infördes på 1990-talet efter den stora krisen för svensk ekonomi. Tack vare en förmånlig växelkurs kunde Sverige återhämta sig och de senaste åren har det varit reallöneökningar på 10 procent.

Nu kan man undra vem som blir först med att överge överskottsmålet. Blir det borgarna eller socialdemokraterna?

Kina kan gå om.

I en artikel i Dagens Industri den 15 april 2013 med rubriken ” Se upp, snart går Kina om” varnar Lars Sörqvist för utvecklingen i Kinas när det gäller kvalitet. Enligt Sörqvist befinner sig Kina nu på samma utvecklingsnivå som Japan befann sig på under 1950-talet.

Artikeln har följande inledning : ” Ägare, styrelser, ledningar, fackförbund och forskning måste agera gemensamt för att möta det kinesiska kvalitetsunder som är på gång. Situationen liknar Japans utveckling på 1950-talet – och kan bli ett hårt slag mot svensk och västerländsk industri och arbetstillfällen. ”

För inte så länge sedan ansågs konkurrensen från Kina bestå i låga löner och billiga produkter av låg kvalitet. Så är det inte längre. Inom vissa produktområden är ledande kinesiska företag redan ikapp västerländska konkurrenter och utvecklingen går snabbt. Vi missade den japanska kvalitetsutvecklingen en gång i tiden och det är därför viktigt att vi inte missar den kinesiska.

Artikeln avslutar på följande sätt :” Risken är stor att detta kan få allvarliga konsekvenser. Med rätt hantering finns dock en fantastisk möjlighet att ytterligare lyfta Sverige genom att återupprätta ”svensk kvalitet” i både näringsliv och offentlig verksamhet.”

Sex timmars arbetsdag är realistiskt.

I en ledare i Internationalen den 15 mars 2013 med rubriken ” Vi vill ha sex timmars arbetsdag!” behandlar man frågan om en sänkning av arbetstiden.

Liksom kvinnlig rösträtt beslutades 1919 kom också åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka till stånd detta år. År 2019 finns det därför mycket att fira. Jag har tidigare skrivit om kvinnors rösträtt i artikeln ”Demokratins genombrott i Sverige” ( Sourze Yngve Karlsson sidan 1 )

Artikeln har följande inledning : ” Den dagliga arbetstiden har inte sänkts sedan 1919. Lönerna har fått stå tillbaka i trettio år. Ta ut ökad produktivitet och vinster som ledig tid.

I en Svt dokumentär ” Lönesänkarna” som jag tyvärr inte såg, framhålls att ”lönernas andel av de totala inkomsterna i landet har minskat dramatiskt sedan början av 1980–talet. Vi behöver gå tillbaka till 1910-talet för att hitta en så låg andel av inkomsterna tillfaller löntagarna.”

Jag anser att en övergång till sex timmars arbetsdag är fullt möjligt. Om man arbetar i tvåskift med ett första skift mellan 6 och 12 och ett andra skift mellan 12 och 18. Det skulle minska arbetslösheten. Maskinparken skulle kunna användas under 12 timmar istället för som nu 8 timmar. Trots fördelarna med 6 timmars arbetsdag har det för närvarande låg prioritet hos både socialdemokraterna och vänsterpartiet. Hos socialdemokraterna finner man förslaget ” orealistiskt ” och ledarskapet i vänsterpartiet ser förslaget som ” långsiktigt”.

Artikeln har följande slutsats som jag instämmer i : ” Så kan sextimmarsdagen bli en väg till bättre livskvalitet för vanligt folk och samtidigt ett mera hållbart samhälle. Det står inte på något sätt i motsättning till att vi samtidigt kämpar för ett vettigt innehåll i arbetslivet och att vi som lönearbetare får mera att säga till om på jobbet. I förlängningen kan detta bara lösas genom att de som arbetar också tar över produktionsmedlen och får bestämma över vad som skall produceras och hur det skall fördelas.”

Den ensamma stormakten.

I en artikel den 23 mars 2013 i SvD under rubriken ”Kina - den ensamma stormakten” redogör Björn Ljunggren, före detta ambassadör i Kina, för hur Kina har utvecklats de senaste årtiondena.

Jag börjar med att förklara varför Ljunggren använder uttrycket den ensamma stormakten om Kina. Han skriver :” Sammanfattningsvis beskriver Shambaugh Kina som ”en ensam strategisk makt” utan allierade och få verkliga vänner.”

Artikelns inledning har följande lydelse :” Den kinesiske presidenten Xi Jinping gör just nu sitt första utlandsbesök i Ryssland. Kina är på väg mot en allt mer omfattande global roll men är ändå en ” partiell makt” ,enligt statsvetaren David Shambaugh.”

Ljunggren skriver följande : ” Ingen ifrågasätter att Kina står inför stora utmaningar. Huvudfrågan är Kinas och kommunistpartiets förmåga att möta dem. Var går gränserna för partistatens anpassningsförmåga? Den nytillträdde Xi Jinping har Kinas förnyelse eller renässans som ett huvudtema. Kina skall återta sin rättmätiga plats i världen, och vad vore lämpligare än att göra det år 2021 då Partiet fyller 100 år.”

Ovanstående citat täcker en del av de problem som Kina och kommunistpartiet står inför. Jag saknar en redogörelse för Kinas stora roll som draglok för världsekonomin. Utan Kina hade västvärldens ekonomier varit i mycket sämre skick. Då hade kanske världen i stället för en recession drabbats av en depression av 1930 – talstyp. Kinas ekonomiska under är en vinn vinnsituation för såväl Kina som västvärlden. Så länge det är fallet kommer det inte vara aktuellt att avveckla samarbetet.

Kina - den partiella stormakten.

Frågan hur omfattande och uthållig Kinas uppgång är har fått ett stort antal olika svar i ett flertal verk, somliga med med status av standardverk på sitt specialområde.

I en artikel på Under strecket i Svenska Dagbladet, den 23 mars 2013 med rubriken ” Kina – den ensamma stormakten” tar Börje Ljunggren, Sveriges ambassadör i Kina 2002-2006, framför allt upp David Shambaugh och hans nya bok China goes global – the partial power. Shambaugh är en amerikansk statsvetare, ansvarig för Kinaprogrammet vid Elliot School of International affairs i Washington D.C. Han har skrivit flera standardverk om Kinas kommunistiska parti och dess försvarsmakt.

Ljunggren säger i artikeln att Shambaugh är ”den som under de senaste drygt tre decennierna mest mångsidigt genomlyst såväl Kinas inre politiska liv som dess internationella roll.” Shambaugh tar ett helhetsgrepp på Kinas föreställningar om sig själv som land och kultur och dess roll och närvaro i världen politiskt, ekonomiskt, kulturellt (”mjuk makt”) och militärt.

Och vad kommer Shambaugh fram till?

Efter att ha konstaterat att Kina är ”the big story of our time” anser Shambaugh att Kina fortfarande är en partiell makt och ”avgjort inte någon stormakt”.

Grunden för Kinas uppgång är att dess ekonomi är världens näst största, och snart den största mätt i köpkraft, samtidigt som  landets export, utrikeshandel och valutareserven är de största i världen, den sista närmare en tredjedel av de globala reserverna.

Exporten bestar främst av konsumtionsvaror, finanssektorn och kunskapsindustrin är på en relativ låg nivå och Kina har till exempel få varumärken med verkligt global närvaro. Det gör Kina till en partiell ekonomisk makt, är Shambaughs slutsats.

För eller emot ECT

I fyra artiklar på Sourze går Peter Larsson till storms mot elchockbehandling (ECT) .Artiklarna har följande rubriker ” Elchocker allt vanligare”, ”Varför ger man fortfarande elchockbehandling?” , ” Drottning Silvias modiga uttalande om elchocker” , ”Levander säger inte sanningen om elchockbehandlingar ”.

Jag har själv genomgått sex elchockbehandlingar för cirka 3 – 4 år sedan. Man omtalade för mig att behandlingen gjordes för att häva min depression och att korttidsminnet kunde påverkas. Jag bekymrade mig mest för minnesförlusten men efter ett tags dividerande gick jag med på att genomgå behandlingen. Man sade att man hade lång erfarenhet av behandlingen och att resultaten var goda.

Efter elchockbehandlingen skrev jag en artikel i veckan och hade 2011 192 000 läsare. Det var som professorn i psykiatri Sten Levander skriver detsamma som reset på datorn för att göra en omstart. Jag är inte helt negativ till elchockterapi och tror att det förkortar vårdtiderna på sjukhusen. Att göra alltför många behandlingar är nog inte tillrådligt. Uppdrag gransknings behandling av ämnet var alltför negativ enligt min mening och förorsakar nog att en del som kunde ha mått bra av en elchockbehandling , avstår från behandlingen. Det är ju frivilligt.

Utifrån mina erfarenheter av ECT kan jag varken avråda eller tillråda behandlingen. De minnesluckor som jag har kan mycket väl ha med åldern att göra. Jag är 77 år gammal

Kineser tänker om.

I en artikel den 22 februari 2013 i SvD med rubriken ” Svår balansgång för Xi i smogens Kina” skriver Johan Myrsten om hur partichefen Xi Jinping försöker balansera olika intressen i Kina.

Artikeln har följande inledning :” Partichefen Xi Jinping och den nya ledningen i Kina har gått balansgång på flera linor efter sitt tillträde. Nya ekonomiska reformer har förebådats, men frågan är vad som verkligen genomförs och hur mycket av sin makt partiet vågar riskera.”

Xi tillträdde som partiledare i november förra året och kommer att bli president i mars månad vid folkkongressen då även premiärminister utses. Som framgår av rubriken till denna artikel kommer miljön att spela stor roll de närmaste åren. En statsanställd geolog uppger att 90 procent av grundvattnet är förorenat i städerna. När det gäller luftföroreningarna har det uppmätts 40 gånger högre än gränsvärdena. Ett annat stort problem är korruptionen som grasserar inom kommunistpartiet. För att minska inkomstklyftorna i landet föreslogs den 6 februari i år att minimilönen skulle höjas till 40 procent av lönenivån i städerna där inkomsterna är tre till fyra gånger högre än på landsbygden.

I en artikel i Dagens Industri den 25 februari 2013 med rubriken ”Kina tänker om” skriver Jenny Hedelin om hur ungdomarna i Kina har andra värderingar än den äldre generationen.

Artikeln har följande inledning : ” Många av Kinas migrantarbetare lämnar sina arbetsgivare i sticket nu när det kinesiska nyårsfirandet är till ända – de stannar hellre i hemtrakterna trots sämre villkor. För allt fler av den unga generationen kineser har lycka och livskvalitet blivit viktigare än att maximera lönen.”

Ungdomar födda på 1980- och 1990-talen har en högre utbildningsnivå än sina föräldrar och föredrar att arbeta i servicesektorn än inom den monotona tillverkningsindustrin även om man får lägre lön. Även skolorna har påverkats. Echo Cao ,30 år och advokat säger följande :” Jag avskydde att plugga även om jag var bra på det. Det var för mycket läxläsning och press – så skall inte mina barn ha det.”  När det gäller arbetstiden säger Cao följande: ” Normalt jobbar jag från 9 till 18 med 30 eller en timmes lunchrast. Jag är villig att arbeta övertid eller på helger ibland men inte varje dag. Om så var fallet skulle jag inte ta det här jobbet.(-) Jag värdesätter balansen mellan arbete och privatliv – livet är inte bara jobb.”

I en artikel i Dagens Industri den 18 februari 2013 med rubriken ” Kina på farlig väg” varnar Jenny Hedelin för den ekonomiska utvecklingen i Kina.

Artikeln har följande inledning : ” Analytiker efterlyser drastiska åtgärder för att bromsa den skenande utvecklingen i den kinesiska skuggbanksektorn. Samtidigt varnar kreditvärderingsinstitut för att skuldbördan är oroande hög i vissa av landets provinser.”

När jag följt utvecklingen i Kina har jag ofta stött på spådomar att det ekonomiska undret snart är över. Bankerna skulle vara svårt skuldsatta och den ekonomiska statistiken var överdriven. Varje gång visade sig farhågorna starkt överdrivna och det är de nog denna gång också. Kina har haft en årlig tillväxt på tio procent de senaste tjugo åren.

Weisheng Han, analytiker på Citi-group i Shanghai säger till nyhetsbyrån Bloomberg : ” I detta skede är risken kontrollerbar, men om sektorn fortsätter att växa utan reglering kan detta vara en tidsinställd bomb.”

Det var hög grad Kinas förtjänst att världen inte övergick till en depression efter bankkollapsen 2008. Det blev i stället en recession som fortfarande varar. En ljuspunkt var bric-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och China) som de senaste åren har haft en hög tillväxt.   

Baltländerna räddade oss ur krisen.

I en artikel i Metro den 3 mars 2011 med rubriken ”Baltländerna räddade oss ur krisen” klargör Johan Norberg vilken tacksamhetsskuld Sverige står till de baltiska länderna.

Artikeln har följande inledning :” Det var inte Reinfeldt eller Borg som räddade oss ur finanskrisen, utan nedskärningar och hårt jobb i Baltikum, skriver Johan Norberg.”

Under krisen i Baltikum sjönk BNP med 15 procent och man väntade att länderna skulle devalvera sina valutor för att man lättare skulle kunna exportera sig ur krisen. Det faktum att man inte gjorde detta räddade de svenska bankerna, särskilt Swedbank som hade lånat ut mycket pengar. Lönerna sänktes med upptill 30 procent och sjukhus och skolor stängdes. Det slog hårt mot folket men förhindrade ett sammanbrott. De baltiska länderna kunde betala sina skulder.

Norberg skriver :” De tog vår smäll – och de gjorde det utan knot och utan upplopp, vilket många av dem förklarar med att de hade det betydligt värre under sovjetisk ockupation och har sett hur de kan skapa en bättre framtid genom att bita ihop på kort sikt. Nu växer ekonomierna åter igen och lönerna ökar.”

Balterna har till och med valt om de politiker som genomförde reformerna och Estland har infört euron som sin valuta.