” Det svarta guldet ska rädda kommunismen på Kuba” är rubriken på en artikel i DN den 27 dec. 2011 skriven av Erik de la Reguera.
En kinesiskbyggd oljerigg med namnet Scarebeo bogseras just nu till Kuba. Det internationella intresset är så stort att vissa bedömare har börjat tala om en regelrätt oljerusch. Utvecklingen följs noga av USA eftersom utvinningen skall ske bara ett tiotal mil från Floridas kust. Miljövänner och exilkubaner anser att den kubanska satsningen på att utvinna olja och gas kan få stora konsekvenser för regionen – ekonomiskt, miljömässigt och geopolitiskt.
Om hur stora fyndigheterna skriver de la Reguera följande ” Redan 2004 uppskattade USA:s Geological Survey att omkring 4 600 miljoner fat råolja och 280 miljarder kubikmeter naturgas fanns inom Kubas territorialvatten. 2008 hävdade Kubas regering att reserverna i själva verket kunde vara fem gånger så stora. Det skulle göra Kuba till nästan lika stor oljenation som USA. Problemet är att oljan finns på mer än 1700 meters djup. Utvinningen blir därför mycket dyr – och framförallt – riskabel.”
Man har börjat tänka på vad ökade oljeinkomster kan innebära för landet. Det första man då kommer att överge är den dubbla valutan och att befolkningen får tillgång till betydligt fler varor i stället för bara livets nödtorft. I dag är Kuba konkursmässigt och beroende av subventionerad olja från Venezuela.
torsdag 29 december 2011
måndag 26 december 2011
Ryssar minns Sovjet med blandade känslor.
I en artikel i DN den 23 dec. 2011 med rubriken ”Ryssar minns Sovjet med blandade känslor” skriver Ingmar Neveus om hur dagens ryssar ser på upplösningen av Sovjetunionen som ägde rum för 20 år sedan.
Artikelns inledning har följande lydelse : ” På söndag (25 dec.) har tjugo år gått sedan Sovjetflaggan halades från Kremlmuren för sista gången. Då bytte 293 miljoner människor enpartistaten och planekonomin mot demokrati och marknad. I dag är de inte säkra på att det var en förändring till det bättre.”
På frågan ”Det är en stor olycka att Sovjetunionen inte längre existerar” håller 50 procent med och 36 procent håller inte med. I stället för en unionsstat blev det 15 självständiga stater. Jag har sett ett TV-program om det amerikanska inbördeskriget. Huvudfrågan i detta krig var att hålla samman unionen där Sydstaterna ville lämna unionen för att de ville ha slaveriet kvar. Att segra i detta krig kostade 600 000 människor livet. Att upplösa Sovjetunionen kostade förvånansvärt få människoliv. Det var i första hand i Tjetjenien och i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan som kostade människoliv vid upplösningen av unionen. I Ryssland bor det i första hand ryssar men fortfarande finns ganska många nationella minoriteter i dess hängd.
På frågan ” Var skiftet från statskontrollerad till marknadsekonomi bra eller dåligt?” svarar 42 procent bra och 45 procent dåligt. Som synes har marknadskonceptet inte slagit igenom på allvar.
På den tredje frågan ” Vem löser landets problem bäst – en demokratisk regering eller en stark ledare.” På denna fråga väljer 32 procent en demokratisk regering och 57 procent vill ha en stark ledare. Trots att Ryssland i Putin har haft en stark ledare har man inte kommit till rätta med korruptionen. Landet är, tillsammans med andra före detta Sovjetstater Europas mest korrumperade och i nivå med fattiga afrikanska länder.
På den fjärde frågan ” Var skiftet från enpartistat till flerpartisystem bra eller dåligt?” svarar 50 procent bra och 33 procent att det var dåligt. Resultatet visar att flerpartisystemet är dåligt förankrat.
Artikelns inledning har följande lydelse : ” På söndag (25 dec.) har tjugo år gått sedan Sovjetflaggan halades från Kremlmuren för sista gången. Då bytte 293 miljoner människor enpartistaten och planekonomin mot demokrati och marknad. I dag är de inte säkra på att det var en förändring till det bättre.”
På frågan ”Det är en stor olycka att Sovjetunionen inte längre existerar” håller 50 procent med och 36 procent håller inte med. I stället för en unionsstat blev det 15 självständiga stater. Jag har sett ett TV-program om det amerikanska inbördeskriget. Huvudfrågan i detta krig var att hålla samman unionen där Sydstaterna ville lämna unionen för att de ville ha slaveriet kvar. Att segra i detta krig kostade 600 000 människor livet. Att upplösa Sovjetunionen kostade förvånansvärt få människoliv. Det var i första hand i Tjetjenien och i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan som kostade människoliv vid upplösningen av unionen. I Ryssland bor det i första hand ryssar men fortfarande finns ganska många nationella minoriteter i dess hängd.
På frågan ” Var skiftet från statskontrollerad till marknadsekonomi bra eller dåligt?” svarar 42 procent bra och 45 procent dåligt. Som synes har marknadskonceptet inte slagit igenom på allvar.
På den tredje frågan ” Vem löser landets problem bäst – en demokratisk regering eller en stark ledare.” På denna fråga väljer 32 procent en demokratisk regering och 57 procent vill ha en stark ledare. Trots att Ryssland i Putin har haft en stark ledare har man inte kommit till rätta med korruptionen. Landet är, tillsammans med andra före detta Sovjetstater Europas mest korrumperade och i nivå med fattiga afrikanska länder.
På den fjärde frågan ” Var skiftet från enpartistat till flerpartisystem bra eller dåligt?” svarar 50 procent bra och 33 procent att det var dåligt. Resultatet visar att flerpartisystemet är dåligt förankrat.
tisdag 20 december 2011
Europas ödestimme.
Jag har den senaste tiden tagit del av artiklar som är pessimistiska och oroväckande när det gäller världens framtid. Jag tänker närmast på Per T. Ohlssons söndagsartikel den 11 dec. 2011 med rubriken ” Europas ödestimme”.
Inledningen har följande lydelse : ” Tänk om vi lever i en illusion av trygghet, omedvetna om att Europa ännu en gång rör sig mot avgrunden”. För 100 år sedan var man helt omedveten om att man stod inför en avgrund nämligen Första världskriget. Författaren Stefan Zweig skriver i sin bok ” Världen av i går” följande tankar om tiden före Första världskriget : ” När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första världskriget, den tid i vilken i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag säger . det var trygghetens gyllene tidsålder.”
Vem eller vilka är ansvariga för sakernas tillstånd? Man kan säga att Tyskland och Frankrike satte tillväxt- och stabilitetspakten ur spel när man drog på sig otillåtliga budgetunderskott 2002-2003. Pakten innebar att budgetunderskottet skulle vara högst 3 procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP och skulle garantera statsfinansiell stabilitet men när dessa tungviktiga kunde ignorera den fanns det ingen anledning för andra att bry sig om reglerna.
Per T. Ohlsson avslutar artikeln med följande ord : ” Måtte årsskiftet 2011-2012 bli det ögonblick då Europa började backa bort från avgrunden.”
Inledningen har följande lydelse : ” Tänk om vi lever i en illusion av trygghet, omedvetna om att Europa ännu en gång rör sig mot avgrunden”. För 100 år sedan var man helt omedveten om att man stod inför en avgrund nämligen Första världskriget. Författaren Stefan Zweig skriver i sin bok ” Världen av i går” följande tankar om tiden före Första världskriget : ” När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första världskriget, den tid i vilken i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag säger . det var trygghetens gyllene tidsålder.”
Vem eller vilka är ansvariga för sakernas tillstånd? Man kan säga att Tyskland och Frankrike satte tillväxt- och stabilitetspakten ur spel när man drog på sig otillåtliga budgetunderskott 2002-2003. Pakten innebar att budgetunderskottet skulle vara högst 3 procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP och skulle garantera statsfinansiell stabilitet men när dessa tungviktiga kunde ignorera den fanns det ingen anledning för andra att bry sig om reglerna.
Per T. Ohlsson avslutar artikeln med följande ord : ” Måtte årsskiftet 2011-2012 bli det ögonblick då Europa började backa bort från avgrunden.”
onsdag 14 december 2011
Jobbideologins framväxt i Sverige.
En artikel i Göteborgsposten den 13 dec. 2011 med rubriken ”Arbetet skapar ett begripligt jag” skriven av Elin Grelsson fick mig att skriva om arbetet som behovstillfredsställelse. Jag har behandlat denna fråga i artikeln ” Rätten till lättja ” från en bok skriven av Paul Lafarque (Sourze Yngve Karlsson sidan 13 14)
Grelsson skriver : ” Trots att vår moderna teknologi har gjort behovet av arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi mer än tidigare i mänsklighetens historia. Det arbete som tidigare utfördes av ett 20-tal kan nu utföras av en enda. Ändå finns en stark ideologisk grund som förespråkar arbete som både skyldighet och rättighet. Oavhängigt villkor, drivkrafter och meningsfullhet ska vi arbeta.”
Det kan tyckas förmätet att ifrågasätta arbetets ideologi och värde när massarbetslöshet hotar Europa till följd av skuldkrisen. Brist på arbete får förödande följder för samhället, inte minst för individer. Samtidigt är det kanske just därför vi behöver backa ett steg och fundera över varför arbetslinjen blivit så dominerande. Det är långt ifrån bara en lyckad valkampanj från alliansen som gjort arbetet till en så lyckad grundläggande samhällsfaktor.
Grelsson skriver vidare. : ”Men hur hamnade vi här? Sociologen Roland Paulsen beskriver jobbideologins framväxt i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010). Han redovisar hur synen på arbetets nödvändighet ständigt funnit nya bundsförvanter i både protestantisk arbetsetik, industrialismens arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, konservatismens arbetsplikt, välfärdsstatens arbetslinjer och identitetspolitikens integrationstankar.”
Grelsson skriver : ” Trots att vår moderna teknologi har gjort behovet av arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi mer än tidigare i mänsklighetens historia. Det arbete som tidigare utfördes av ett 20-tal kan nu utföras av en enda. Ändå finns en stark ideologisk grund som förespråkar arbete som både skyldighet och rättighet. Oavhängigt villkor, drivkrafter och meningsfullhet ska vi arbeta.”
Det kan tyckas förmätet att ifrågasätta arbetets ideologi och värde när massarbetslöshet hotar Europa till följd av skuldkrisen. Brist på arbete får förödande följder för samhället, inte minst för individer. Samtidigt är det kanske just därför vi behöver backa ett steg och fundera över varför arbetslinjen blivit så dominerande. Det är långt ifrån bara en lyckad valkampanj från alliansen som gjort arbetet till en så lyckad grundläggande samhällsfaktor.
Grelsson skriver vidare. : ”Men hur hamnade vi här? Sociologen Roland Paulsen beskriver jobbideologins framväxt i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010). Han redovisar hur synen på arbetets nödvändighet ständigt funnit nya bundsförvanter i både protestantisk arbetsetik, industrialismens arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, konservatismens arbetsplikt, välfärdsstatens arbetslinjer och identitetspolitikens integrationstankar.”
torsdag 8 december 2011
Internatskolans anda skall fostra makthavare..
I en under strecket-artikel i SvD den 3 december 2011 under rubriken ” Internatskolans anda ska fostra makthavare” skriver Petter Sandgren om förhållandena på Lundsbergs internatskola.
Jag har själv gått två år på internatskola när jag studerade vid Högalids folkhögskola 1954 och 1955..Vi var betydligt äldre eftersom man måste vara 18 år för att få gå i folkhögskola. Vi skulle fostras till att bli bra och välutbildade arbetare. Flickorna kunde fortsätta med sjuksköterskeutbildning. För min del gjorde det att det blev lättare att ta realexamen.
Inledningen av Sandgrens artikel har följande lydelse : ” Inspirationen till den sadistiska kamratfostran vid bland annat Lundsberg som just nu debatteras flitigt kommer från engelska elitskolor som Eton. Syftet var där att skapa framtidens makthavare. De svagare skulle foga sig under tystnad – och de allra svagaste sållas bort.”
Av inledningen att döma verkar inte Lundsbergs internatskola vara särskilt sympatisk eller i takt med tiden. Med en årsavgift på 200 000 är det inte så många som har råd att gå där. Den kamratfostran som man bedriver där närmar sig pennalism och är knappast att rekommendera för en någorlunda modern människa. För att bevara skolans uppfostrarideal har ägandet överförts till tidigare elever i form av en stiftelse. Denna stiftelse består av före detta elever vilka förmodas ha trivts tillräckligt mycket för att engagera sig i skolans framtid.
Slutsatsen har följande lydelse : ” Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundbergs traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.”
Jag har själv gått två år på internatskola när jag studerade vid Högalids folkhögskola 1954 och 1955..Vi var betydligt äldre eftersom man måste vara 18 år för att få gå i folkhögskola. Vi skulle fostras till att bli bra och välutbildade arbetare. Flickorna kunde fortsätta med sjuksköterskeutbildning. För min del gjorde det att det blev lättare att ta realexamen.
Inledningen av Sandgrens artikel har följande lydelse : ” Inspirationen till den sadistiska kamratfostran vid bland annat Lundsberg som just nu debatteras flitigt kommer från engelska elitskolor som Eton. Syftet var där att skapa framtidens makthavare. De svagare skulle foga sig under tystnad – och de allra svagaste sållas bort.”
Av inledningen att döma verkar inte Lundsbergs internatskola vara särskilt sympatisk eller i takt med tiden. Med en årsavgift på 200 000 är det inte så många som har råd att gå där. Den kamratfostran som man bedriver där närmar sig pennalism och är knappast att rekommendera för en någorlunda modern människa. För att bevara skolans uppfostrarideal har ägandet överförts till tidigare elever i form av en stiftelse. Denna stiftelse består av före detta elever vilka förmodas ha trivts tillräckligt mycket för att engagera sig i skolans framtid.
Slutsatsen har följande lydelse : ” Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundbergs traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.”
torsdag 1 december 2011
Land i förfall.
Per T. Ohlssons senaste artikel i Sydsvenskan den 27 november 2011med rubriken ”Land i förfall” går till överdrift när det gäller att beskriva Rysslands ekonomi. Han utgår från en massutgåva ” Tio år med Putin” skriven av Boris Nemtsov och som torgför en massa uppgifter som om de stämde skulle innebära att Ryssland för länge sedan skulle ha kvävts till döds. Så är inte fallet varken nu eller under Putins tio år vid makten.
Förfallet ägde i stället rum under Boris Jeltsins liberala era under de tio år han var vid makten i Ryssland. Då fick liberalismen ett dåligt rykte i Ryssland. Nemtsov var vice premiärminister 1997-1998 och borde veta att Jeltsin för att vinna valet 1996 slumpade bort stora statliga tillgångar något som oligarkerna kivas om i rättegångar i utlandet. Utan Putin vid makten skulle Ryssland ha varit i en mycket svårare belägenhet. Då är det troligt att Ryssland skulle ha delats i sina beståndsdelar på samma sätt som Sovjetunionen en gång delades i femton självständiga stater. Det är därför som provinsguvenörerna inte väljs genom val utan utses av presidenten. Utan en stark man i ledningen kunde Ryssland ha sett ut som Kongo. Det hade varit ett mycket större problem för världen än ett auktoritärt Ryssland.
När jag har fått sagt detta kan jag instämma i talet om Rysslands svåra belägenhet när det gäller ekonomisk, politisk och social utveckling. Det är bekymmersamt att medellivslängden bara är 66 år och för män bara 61 år. Det kan bero på att dessa har skadats av andra världskriget och börjat dricka på grund av de svåra minnena. Som om detta inte har varit nog har det utifrån kommande hiv-epidemin varit särskilt svår i Ryssland där antalet nya hivfall ökat med 700 procent de senaste fem åren. Den svåra korruptionen kan bero på att Putin måste hålla samman landet framför allt annat och att det blir en köpslagan med minoritetsintressen. Oligarkerna får behålla sina pengar om man inte lägger sig i politiken.
Förfallet ägde i stället rum under Boris Jeltsins liberala era under de tio år han var vid makten i Ryssland. Då fick liberalismen ett dåligt rykte i Ryssland. Nemtsov var vice premiärminister 1997-1998 och borde veta att Jeltsin för att vinna valet 1996 slumpade bort stora statliga tillgångar något som oligarkerna kivas om i rättegångar i utlandet. Utan Putin vid makten skulle Ryssland ha varit i en mycket svårare belägenhet. Då är det troligt att Ryssland skulle ha delats i sina beståndsdelar på samma sätt som Sovjetunionen en gång delades i femton självständiga stater. Det är därför som provinsguvenörerna inte väljs genom val utan utses av presidenten. Utan en stark man i ledningen kunde Ryssland ha sett ut som Kongo. Det hade varit ett mycket större problem för världen än ett auktoritärt Ryssland.
När jag har fått sagt detta kan jag instämma i talet om Rysslands svåra belägenhet när det gäller ekonomisk, politisk och social utveckling. Det är bekymmersamt att medellivslängden bara är 66 år och för män bara 61 år. Det kan bero på att dessa har skadats av andra världskriget och börjat dricka på grund av de svåra minnena. Som om detta inte har varit nog har det utifrån kommande hiv-epidemin varit särskilt svår i Ryssland där antalet nya hivfall ökat med 700 procent de senaste fem åren. Den svåra korruptionen kan bero på att Putin måste hålla samman landet framför allt annat och att det blir en köpslagan med minoritetsintressen. Oligarkerna får behålla sina pengar om man inte lägger sig i politiken.
torsdag 24 november 2011
Mörkblå fond är farligare.
Ulf Wickbom har i tidningen Barometern under rubriken ”Mörkblå fond är farligare” den 16 november 2011 behandlat hur olika högerextrema riktningar behandlas jämfört med vänsterextrema. Själv har jag större delen av mitt liv varit vad man kallar vänsterextrem och jag har aldrig skämts för det.
Wickbom skriver : ” Det är nästan lite fint att gråna mot en illröd bakgrund. Den sortens revolutionära verksamhet är romantisk. Bruna kulisser luktar ölkällare och ekar av stöveltramp.”
I artikeln behandlas Ingvar Kamprads högerextrema böjelser i ungdomen och hur han hade fått klä skott för detta. Om detta skriver Wickbom följande : ” Vem var inte lättförförd i ungdomen, när hormonerna härjade som värst och de enkla sanningarna erbjöd en nödutgång ur förvirringen.” Till detta kan jag tillägga att Kamprad fortsatte att vara aktiv långt efter världskriget slut och uppgifterna om judeutrotningen blivit känd.
Hitler som Gud anses väl som en omöjlig boktitel. Med Stalin som Gud går däremot bra. Det tycker författaren Magnus Utvik som skriver om tre egna tonår i sekten Kommunistiska Partiet i Sverige KPS. Det tog honom 25 år att göra upp med denna irrfärd. Nu för tiden pratar han böcker i tv-soffan.
Statsvetaren Tommy Möller har skrivit en bok om högerledaren Gunnar Heckscher som var partiledare mellan 1961 och 1964. När han var politiskt aktiv på 1930-talet tillhörde han högerpartiets nya generation.
Wickbom skriver : ” Hos denna generation saknades i allt väsentligt den skepsis mot demokrati och parlamentarism som under lång tid kommit att sätta sin prägel på den äldre generationens politiker. Den hade motarbetat den allmänna rösträttens införande och försvarade kungamakten när krav restes på ett mer parlamentariskt styrelserätt.”
Enligt Wickbom startade Heckscher en idémässig förnyelse som leder fram till dagens arbetslinje. Den började då formuleras. Med ekonomiskt självständiga medborgare skulle samhället i dess helhet bli rikare, även kulturellt.
Wickbom skriver : ” Det är nästan lite fint att gråna mot en illröd bakgrund. Den sortens revolutionära verksamhet är romantisk. Bruna kulisser luktar ölkällare och ekar av stöveltramp.”
I artikeln behandlas Ingvar Kamprads högerextrema böjelser i ungdomen och hur han hade fått klä skott för detta. Om detta skriver Wickbom följande : ” Vem var inte lättförförd i ungdomen, när hormonerna härjade som värst och de enkla sanningarna erbjöd en nödutgång ur förvirringen.” Till detta kan jag tillägga att Kamprad fortsatte att vara aktiv långt efter världskriget slut och uppgifterna om judeutrotningen blivit känd.
Hitler som Gud anses väl som en omöjlig boktitel. Med Stalin som Gud går däremot bra. Det tycker författaren Magnus Utvik som skriver om tre egna tonår i sekten Kommunistiska Partiet i Sverige KPS. Det tog honom 25 år att göra upp med denna irrfärd. Nu för tiden pratar han böcker i tv-soffan.
Statsvetaren Tommy Möller har skrivit en bok om högerledaren Gunnar Heckscher som var partiledare mellan 1961 och 1964. När han var politiskt aktiv på 1930-talet tillhörde han högerpartiets nya generation.
Wickbom skriver : ” Hos denna generation saknades i allt väsentligt den skepsis mot demokrati och parlamentarism som under lång tid kommit att sätta sin prägel på den äldre generationens politiker. Den hade motarbetat den allmänna rösträttens införande och försvarade kungamakten när krav restes på ett mer parlamentariskt styrelserätt.”
Enligt Wickbom startade Heckscher en idémässig förnyelse som leder fram till dagens arbetslinje. Den började då formuleras. Med ekonomiskt självständiga medborgare skulle samhället i dess helhet bli rikare, även kulturellt.
tisdag 15 november 2011
Enorm kraftutveckling i Kina
På 800-talet, när Europa var nedsänkt i medeltida mörker, började kineserna trycka böcker, 600 år före tysken Gutenberg. Kineserna var också först med pappret, krutet och kompassen. Kina, världens äldsta civilisation och statsbildning, utvecklade på ett tidigt stadium ett centraliserat styre utan motsvarighet på andra håll. En anledning var risets betydelse för ekonomin. Risodling kräver noggrannhet, jämna vattenflöden och terrasserade fält. Det blev därför nödvändigt med gemensamma lösningar, planering och underhåll.
Kina är ett totalitärt samhälle och det saknas kreativitet och innovationsklimat i detta samhälle. Men i takt med att ekonomin utvecklas och levnadsstandarden höjs så kommer kanske demokratiska drömmar att uppstå men Kina är i grunden ett auktoritärt samhälle med en rak linje från Konfucius till Mao.
Ingenstans utmed linjen från Konfucius till Mao har Kina upplevt något som motsvarar den västerländska upplysningen, det vill säga ett genombrott för idéer om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet som låg bakom västvärldens fenomenala kraftutveckling – politiskt, ekonomiskt, socialt – under 200 år.
Uppgifterna i denna artikel kommer från Per T. Ohlssons söndagsartikel i Sydsvenskan med rubriken ”Mirakel med förhinder” den 6 nov. 2011. Jag är inte lika pessimistisk när det gäller kreativiteten och innovationsklimatet i Kina. Hundratusentals kineser har studerat vid västerländska universitet och har lärt känna idéer om mänskliga fri- och rättigheter. Kina genomgår nu en enorm kraftutveckling liknande den som västvärlden genomgick de gångna 200 åren.
Kina är ett totalitärt samhälle och det saknas kreativitet och innovationsklimat i detta samhälle. Men i takt med att ekonomin utvecklas och levnadsstandarden höjs så kommer kanske demokratiska drömmar att uppstå men Kina är i grunden ett auktoritärt samhälle med en rak linje från Konfucius till Mao.
Ingenstans utmed linjen från Konfucius till Mao har Kina upplevt något som motsvarar den västerländska upplysningen, det vill säga ett genombrott för idéer om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet som låg bakom västvärldens fenomenala kraftutveckling – politiskt, ekonomiskt, socialt – under 200 år.
Uppgifterna i denna artikel kommer från Per T. Ohlssons söndagsartikel i Sydsvenskan med rubriken ”Mirakel med förhinder” den 6 nov. 2011. Jag är inte lika pessimistisk när det gäller kreativiteten och innovationsklimatet i Kina. Hundratusentals kineser har studerat vid västerländska universitet och har lärt känna idéer om mänskliga fri- och rättigheter. Kina genomgår nu en enorm kraftutveckling liknande den som västvärlden genomgick de gångna 200 åren.
fredag 11 november 2011
Mirakel med förhinder.
I denna artikel utgår jag från två artiklar i Sydsvenskan av Per T. Ohlsson den ena från den 30 okt. 2011 med rubriken ”Europas fyra kriser” och den andra från den 6 nov. 2011 med rubriken ”Mirakel med förhinder”.
De fyra kriserna är av finansiell, realekonomisk, institutionell och politisk art. Den finansiella är allvarlig på grund av den exponering som skuldtyngda stater utsätter bankerna för. De realekonomiska problemen är främst en 10 procents arbetslöshet i eurozonen. Och de institutionella avarterna är att de trots fördragsändringar, senast Lissabonfördraget, brister det i effektivitet mellan unionens regelverk. I den fjärde dimensionen, den politiska, är när nationella intressen sätts före de gemensamma behoven.
Dessa kriser har i första hand kunnat utnyttjas av främlingsfientliga krafter. Bland dessa kan nämnas Frihetspartiet (PVV) med 15,5 procent i senaste nederländska valet, Dansk folkeparti med 12,3, Nationella fronten har en stark ställning i Frankrike, Sannfinländarna i Finland fick 19,0, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) fick 17,5 procent av rösterna 2008 och ungerska Jobbik stöddes av 16,7 i förra årets val. Detta är några av de mest framträdande segrarna för krafter som rider på den främlingsfientliga vågen.
Per T. Ohlsson avslutar med ett ”worst case scenario med växande nationalism och en kollapsande euro – och i förlängningen ett kollapsande EU – skulle Europa fösas tillbaka till mellankrigstiden : protektionism, fällda gränsbommar, territoriella konflikter, cyniskt maktspel, skiftande allianser.”
I Per T. Ohlssons artikel om Kina framhåller han att Kina fram till i början av 1800-talet var världens största ekonomi. Han skriver : ” På 800-talet, när Europa var nedsänkt i medeltida mörker, började kineserna trycka böcker, 600 år före tysken Gutenberg. Kineserna var också först med pappret, krutet och kompassen. Kina, världens äldsta civilisation och statsbildning, utvecklade på ett tidigt stadium ett centraliserat styre utan motsvarighet på andra håll. En anledning var risets betydelse för ekonomin. Risodling kräver noggrannhet, jämna vattenflöden och terrasserade fält. Det blev därför nödvändigt med gemensamma lösningar, planering och underhåll.”
Ohlsson framhåller att Kina är ett totalitärt samhälle och det saknas kreativitet och innovationsklimat i detta samhälle. Men i takt med att ekonomin utvecklas och levnadsstandarden höjs så kommer kanske demokratiska drömmar att uppstå men Kina är i grunden ett auktoritärt samhälle med en rak linje från Konfucius till Mao.
Ohlsson gör följande slutsats :” Ingenstans utmed linjen från Konfucius till Mao har Kina upplevt något som motsvarar den västerländska upplysningen, det vill säga ett genombrott för idéer om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet som låg bakom västvärldens fenomenala kraftutveckling – politiskt, ekonomiskt, socialt – under 200 år.”
De fyra kriserna är av finansiell, realekonomisk, institutionell och politisk art. Den finansiella är allvarlig på grund av den exponering som skuldtyngda stater utsätter bankerna för. De realekonomiska problemen är främst en 10 procents arbetslöshet i eurozonen. Och de institutionella avarterna är att de trots fördragsändringar, senast Lissabonfördraget, brister det i effektivitet mellan unionens regelverk. I den fjärde dimensionen, den politiska, är när nationella intressen sätts före de gemensamma behoven.
Dessa kriser har i första hand kunnat utnyttjas av främlingsfientliga krafter. Bland dessa kan nämnas Frihetspartiet (PVV) med 15,5 procent i senaste nederländska valet, Dansk folkeparti med 12,3, Nationella fronten har en stark ställning i Frankrike, Sannfinländarna i Finland fick 19,0, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) fick 17,5 procent av rösterna 2008 och ungerska Jobbik stöddes av 16,7 i förra årets val. Detta är några av de mest framträdande segrarna för krafter som rider på den främlingsfientliga vågen.
Per T. Ohlsson avslutar med ett ”worst case scenario med växande nationalism och en kollapsande euro – och i förlängningen ett kollapsande EU – skulle Europa fösas tillbaka till mellankrigstiden : protektionism, fällda gränsbommar, territoriella konflikter, cyniskt maktspel, skiftande allianser.”
I Per T. Ohlssons artikel om Kina framhåller han att Kina fram till i början av 1800-talet var världens största ekonomi. Han skriver : ” På 800-talet, när Europa var nedsänkt i medeltida mörker, började kineserna trycka böcker, 600 år före tysken Gutenberg. Kineserna var också först med pappret, krutet och kompassen. Kina, världens äldsta civilisation och statsbildning, utvecklade på ett tidigt stadium ett centraliserat styre utan motsvarighet på andra håll. En anledning var risets betydelse för ekonomin. Risodling kräver noggrannhet, jämna vattenflöden och terrasserade fält. Det blev därför nödvändigt med gemensamma lösningar, planering och underhåll.”
Ohlsson framhåller att Kina är ett totalitärt samhälle och det saknas kreativitet och innovationsklimat i detta samhälle. Men i takt med att ekonomin utvecklas och levnadsstandarden höjs så kommer kanske demokratiska drömmar att uppstå men Kina är i grunden ett auktoritärt samhälle med en rak linje från Konfucius till Mao.
Ohlsson gör följande slutsats :” Ingenstans utmed linjen från Konfucius till Mao har Kina upplevt något som motsvarar den västerländska upplysningen, det vill säga ett genombrott för idéer om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet som låg bakom västvärldens fenomenala kraftutveckling – politiskt, ekonomiskt, socialt – under 200 år.”
måndag 7 november 2011
Moderaternas mörka meriter.
Moderaterna har varit emot de mesta av välfärdsreformerna under 1900-talet. Eller som Ann Charlotte Altstadt skriver i Aftonbladet Kultur 29 oktober :” Den välfärdsstat som tidigare attackerats med grova glåpord och uppenbara lögner, erövras nu och görs moderat.”
Det hindrar inte att reformerna kan gå för långt som när man utlovade en sjätte semestervecka men blev tvungen att ta tillbaka löftet när ekonomin försämrades under 1990-talet. Då var det Göran Persson och centerns Olof Johansson och sedan Persson i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet som klarade de åtstramningar som var nödvändiga för att nå ballans i samhällsekonomin. Det är anledningen till att Sveriges ekonomi inte liknar Greklands.
Internationalen n:r 44 den 4 nov.2011 behandlar under rubriken ”Moderaternas mörka meriter” detta partis motstånd till reformer. Så här ser den verkliga historiken ut enligt Aftonbladet den 25 oktober :” 1904-1918 Nej till allmän rösträtt
1919 Nej till kvinnlig rösträtt.
1923 Nej till avskaffandet av dödsstraff.
1934 Nej till a-kassa.
1946 Nej till allmän sjukförsäkring.
1947 Nej till allmänna barnbidrag.
1953 Nej till fri sjukvård
1959 Nej till ATP.
1970 Nej till 40-timmarsvecka.
1974 Nej till fri abort
1976 Nej till femte semesterveckan
1994 Nej partnerskapslag för homosexuella.
2004 Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning
2006 Nej till upprustning av den offentliga sektorn.
2006 Nej till höjd a-kassa
2006 Nej till höjd sjukersättning.
2007 Ja till sänkt sjukersättning.
Det hindrar inte att reformerna kan gå för långt som när man utlovade en sjätte semestervecka men blev tvungen att ta tillbaka löftet när ekonomin försämrades under 1990-talet. Då var det Göran Persson och centerns Olof Johansson och sedan Persson i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet som klarade de åtstramningar som var nödvändiga för att nå ballans i samhällsekonomin. Det är anledningen till att Sveriges ekonomi inte liknar Greklands.
Internationalen n:r 44 den 4 nov.2011 behandlar under rubriken ”Moderaternas mörka meriter” detta partis motstånd till reformer. Så här ser den verkliga historiken ut enligt Aftonbladet den 25 oktober :” 1904-1918 Nej till allmän rösträtt
1919 Nej till kvinnlig rösträtt.
1923 Nej till avskaffandet av dödsstraff.
1934 Nej till a-kassa.
1946 Nej till allmän sjukförsäkring.
1947 Nej till allmänna barnbidrag.
1953 Nej till fri sjukvård
1959 Nej till ATP.
1970 Nej till 40-timmarsvecka.
1974 Nej till fri abort
1976 Nej till femte semesterveckan
1994 Nej partnerskapslag för homosexuella.
2004 Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning
2006 Nej till upprustning av den offentliga sektorn.
2006 Nej till höjd a-kassa
2006 Nej till höjd sjukersättning.
2007 Ja till sänkt sjukersättning.
onsdag 2 november 2011
Kriget gjorde moderaterna till demokrater.
Jag har använt tre källor i denna artikel. De är dels Henrik Arnstads artikel i SvD den 22 okt. 2011 med rubriken ”Visionerna saknas i S” och dels Sverker Oredsson svar i SvD den 31 okt. 2011 med rubriken ”Borgerligt demokratistöd redan under krigsåren” och slutligen Arnstads svar samma dag i SvD med rubriken ”Kriget gjorde moderaterna till demokrater.”
Inledningen i Arnstads första artikel har följande lydelse :” Under storhetstiden på 1900-talet var det socialdemokraterna som byggde framtiden. Sedan tog nyliberalismen över begreppet och det är just avsaknaden av framtidsdrömmar som är vänsterns stora problem.”
Inledningen till replikskiftet har följande lydelse :” Högern och Folkpartiet tog visst ställning för demokratin under andra världskriget och åren därefter. Det skriver professor Sverker Oredsson som svar på Henrik Arnstads debattartikel den 22/10. Svårt att avgöra var gränsen går för symboliskt motstånd menar Henrik Arnstad.”
Arnstad påpekar att det var socialdemokraterna som byggde framtiden medan högern fortfarande var präglad av konservatism. Högerledaren Jarl Hjalmarsson hade tidigare yttrat att han ville ” mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp.” Det fick han inte tillfälle att genomföra i praktiken då det fattiga och eländiga förflutna hade ersatts av ett välfärdssamhälle i socialdemokratisk tappning. Folkpartiet skulle ha föredragit en tysk seger de viktiga åren 1940-41 påstår Arnstad.
I replikskiftet gör Oredsson följande påståenden :” 1. Högern var inte under åren 1945-1968 präglad av antidemokrati. 2. Folkpartiet hade förvisso inte föredragit en tysk seger under andra världskrigets kritiska år 1940-41 Påståendet är helt absurt. 3. Liberalismen förmådde inte bara göra symboliskt motstånd angående socialdemokratins hegemoni. Det var folkpartiets och särskilt Bertil Ohlins kraftiga motstånd som gjorde att socialdemokraterna avstod från socialistiska planer efter 1948 års val.”
Arnstad svarar att det är korrekt att högern efter 1945 inte längre präglades av antidemokrati. När det gällde stödet till fascister gällde att liberaler föredrog svartskjortor framför kommunister. Under 1930-talet hette det ” hellre Hitler än Stalin även i Sverige”.
Inledningen i Arnstads första artikel har följande lydelse :” Under storhetstiden på 1900-talet var det socialdemokraterna som byggde framtiden. Sedan tog nyliberalismen över begreppet och det är just avsaknaden av framtidsdrömmar som är vänsterns stora problem.”
Inledningen till replikskiftet har följande lydelse :” Högern och Folkpartiet tog visst ställning för demokratin under andra världskriget och åren därefter. Det skriver professor Sverker Oredsson som svar på Henrik Arnstads debattartikel den 22/10. Svårt att avgöra var gränsen går för symboliskt motstånd menar Henrik Arnstad.”
Arnstad påpekar att det var socialdemokraterna som byggde framtiden medan högern fortfarande var präglad av konservatism. Högerledaren Jarl Hjalmarsson hade tidigare yttrat att han ville ” mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp.” Det fick han inte tillfälle att genomföra i praktiken då det fattiga och eländiga förflutna hade ersatts av ett välfärdssamhälle i socialdemokratisk tappning. Folkpartiet skulle ha föredragit en tysk seger de viktiga åren 1940-41 påstår Arnstad.
I replikskiftet gör Oredsson följande påståenden :” 1. Högern var inte under åren 1945-1968 präglad av antidemokrati. 2. Folkpartiet hade förvisso inte föredragit en tysk seger under andra världskrigets kritiska år 1940-41 Påståendet är helt absurt. 3. Liberalismen förmådde inte bara göra symboliskt motstånd angående socialdemokratins hegemoni. Det var folkpartiets och särskilt Bertil Ohlins kraftiga motstånd som gjorde att socialdemokraterna avstod från socialistiska planer efter 1948 års val.”
Arnstad svarar att det är korrekt att högern efter 1945 inte längre präglades av antidemokrati. När det gällde stödet till fascister gällde att liberaler föredrog svartskjortor framför kommunister. Under 1930-talet hette det ” hellre Hitler än Stalin även i Sverige”.
måndag 31 oktober 2011
Bildt före Arkelsten.
För att skriva denna artikel har jag använt två artiklar dels Henrik Bredbergs i Sydsvenskan den 27 okt. 2011 med rubriken ” Bildt före Arkelsten” och dels ledaren i Göteborgsposten den 30 okt. 2011 med rubriken ” Rösträtt i blått och rött” med underrubriken ” Hur svensken fick rösträtt för hundra år sedan har satt känslorna i svall.”
Jag börjar med Bildts brist på historieinsikter om föregångaren till Moderaterna. Bredberg skriver :” Minnesbilden från 1986 framstår som tydlig, trots att det var 25 år sedan. Under en studentafton på Akademiska föreningen i Lund lät Bildt förstå att föregångaren till hans parti låg bakom den allmänna rösträtten i Sverige. Då reagerade Lundastatsvetaren Torbjörn Vallinder, expert på rösträttsrörelsen, och gav Carl Bildt och publiken en snabb historielektion.
Jo Arvid Lindman fick som reträtt under galgen, igenom kompromissen 1907-09 som gav rösträtt till andra kammaren åt män över 24 år. Bara 19 procent av den totala befolkningen blev då röstberättigade. Det var liberalen Nils Edén som var statsminister när liberaler och socialdemokraterna 1918-21 genomdrev allmän rösträtt på riktigt utan någon större entusiasm från högerhåll.”
Arkelsten, partisekreterare i Moderaterna, visade också prov på bristande historiekunskaper när hon försvarade skrivningen i Moderaternas nya principprogram där man påstår följande : ” Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”
Utöver att Moderaterna inte var för allmän och lika rösträtt tillkommer att man inte arbetade mot apartheid i Sydafrika. Att påstå detta var enligt Lena Hjelm-Wallén en historieförfalskning. Alla ”vet” enligt Hjelm-Wallén att Socialdemokraterna fått släpa Högern (Moderaterna) i håret för att uppnå allt vad gott är.
” Riktigt muntert blev det när moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten invände att högern minsann var med och drev igenom rösträtt för både män och kvinnor. För denna förlöpning fick hon mycket skäll att hon gjorde en pudel. Varpå Fredrik Reinfeldt antydde att nya principprogrammet kanske behövde förnyas.”
Jag börjar med Bildts brist på historieinsikter om föregångaren till Moderaterna. Bredberg skriver :” Minnesbilden från 1986 framstår som tydlig, trots att det var 25 år sedan. Under en studentafton på Akademiska föreningen i Lund lät Bildt förstå att föregångaren till hans parti låg bakom den allmänna rösträtten i Sverige. Då reagerade Lundastatsvetaren Torbjörn Vallinder, expert på rösträttsrörelsen, och gav Carl Bildt och publiken en snabb historielektion.
Jo Arvid Lindman fick som reträtt under galgen, igenom kompromissen 1907-09 som gav rösträtt till andra kammaren åt män över 24 år. Bara 19 procent av den totala befolkningen blev då röstberättigade. Det var liberalen Nils Edén som var statsminister när liberaler och socialdemokraterna 1918-21 genomdrev allmän rösträtt på riktigt utan någon större entusiasm från högerhåll.”
Arkelsten, partisekreterare i Moderaterna, visade också prov på bristande historiekunskaper när hon försvarade skrivningen i Moderaternas nya principprogram där man påstår följande : ” Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”
Utöver att Moderaterna inte var för allmän och lika rösträtt tillkommer att man inte arbetade mot apartheid i Sydafrika. Att påstå detta var enligt Lena Hjelm-Wallén en historieförfalskning. Alla ”vet” enligt Hjelm-Wallén att Socialdemokraterna fått släpa Högern (Moderaterna) i håret för att uppnå allt vad gott är.
” Riktigt muntert blev det när moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten invände att högern minsann var med och drev igenom rösträtt för både män och kvinnor. För denna förlöpning fick hon mycket skäll att hon gjorde en pudel. Varpå Fredrik Reinfeldt antydde att nya principprogrammet kanske behövde förnyas.”
tisdag 25 oktober 2011
En ny kapprustning.
När jag träffade en bekant undrade han om jag hade läst Andreas Cervenkas artikel i SvD med rubriken ” En ny kapprustning” den 16 okt.2011. Det hade jag och jag hade lagt undan den för att skriva om den.
Jag börjar med inledningen som har följande lydelse :” Under det kalla kriget tävlade världens stormakter om att konstruera fiffigt kamouflerade kärnvapensilor och ultratysta atomubåtar. På 2000-talet verkar kampen handla om vem som snabbast kan trolla fram mest pengar ur tomma intet. Racet leds av en jätte i öst” och ” I Kina tycks ledningen ha insett att väloljade sedelpressar är vägen till framgång i den globaliserade ekonomin”.
Under sensommarens finansoro flydde placerarna till den trygga schweizerfrancen. För att förhindra en uppgång av francen skapade centralbanken nya digitala pengar. På en månad mer än fördubblades mängden centralbanksfranc den monetära basen.
Om detta skriver Cervenka följande :” För bara några år sedan hade Schweiz sedelmakande väckt stor uppståndelse. I dag tas det emot med en gäspning.”
Ett annat land som tryckt mycket pengar är Kina. De enorma mängder utländsk som strömmat in i landet tack vare exportindustrin skulle normalt ha gjort att värdet på den kinesiska valutan yuanen hade rusat. För att förhindra detta det har centralbanken People´s Bank of China på schweiziskt maner köpt upp dollar och euro och betalat med nyproducerade yuan. Enligt Cervenka har ”sedan början av 2008 mängden pengar i Kina fördubblats. Räknat sedan slutet av 90-talet är ökningen nästan 20 procent om året, dubbelt så mycket som tillväxten i ekonomin”.
Cervenka gör följande reflektion över utvecklingen av världsekonomin ” Den som försiktigt ifrågasätter det sunda i dagens monetära ordning har fram till nu riskerat att idiotförklaras.”
Jag börjar med inledningen som har följande lydelse :” Under det kalla kriget tävlade världens stormakter om att konstruera fiffigt kamouflerade kärnvapensilor och ultratysta atomubåtar. På 2000-talet verkar kampen handla om vem som snabbast kan trolla fram mest pengar ur tomma intet. Racet leds av en jätte i öst” och ” I Kina tycks ledningen ha insett att väloljade sedelpressar är vägen till framgång i den globaliserade ekonomin”.
Under sensommarens finansoro flydde placerarna till den trygga schweizerfrancen. För att förhindra en uppgång av francen skapade centralbanken nya digitala pengar. På en månad mer än fördubblades mängden centralbanksfranc den monetära basen.
Om detta skriver Cervenka följande :” För bara några år sedan hade Schweiz sedelmakande väckt stor uppståndelse. I dag tas det emot med en gäspning.”
Ett annat land som tryckt mycket pengar är Kina. De enorma mängder utländsk som strömmat in i landet tack vare exportindustrin skulle normalt ha gjort att värdet på den kinesiska valutan yuanen hade rusat. För att förhindra detta det har centralbanken People´s Bank of China på schweiziskt maner köpt upp dollar och euro och betalat med nyproducerade yuan. Enligt Cervenka har ”sedan början av 2008 mängden pengar i Kina fördubblats. Räknat sedan slutet av 90-talet är ökningen nästan 20 procent om året, dubbelt så mycket som tillväxten i ekonomin”.
Cervenka gör följande reflektion över utvecklingen av världsekonomin ” Den som försiktigt ifrågasätter det sunda i dagens monetära ordning har fram till nu riskerat att idiotförklaras.”
tisdag 18 oktober 2011
Kinas republik hundra år.
I Sydsvenskan den 14 okt. 2011 har Ola Vong under rubriken ” Kina och Taiwan tävlar om att hylla republiken” skrivit om den kinesiska republikens grundande 1911.
Artikeln har följande inledning:” Både Kinas kommunistparti och Taiwans ledning firar revolutionen som för hundra år sedan störtade Kinas kejsardynasti och inrättade Republiken Kina under president Sun Yat-sens styre. Men de kunde inte vara mer oense om vad det betyder idag.”.
Efter den kommunistiska revolutionen 1949 flydde Kinas dåvarande ledning till Taiwan. Sedan dess har ön i praktiken varit självständigt med det officiella namnet Republiken Kina. Kommunistpartiet ser sig som de rättmätiga arvtagarna till Sun Yat-sens republik och Taiwan som en utbrytarrepublik. När japanerna förlorade andra världskriget tog trupper från fastlandet brutalt över makten, 1947 massakrerade nationalistpartiet Kuomintangs trupper tiotusentals taiwaneser och införde ett undantagstillstånd som rådde ända till år 1987.
Ola Vong kommer till följande slutsats :” Under tiden växer Taiwans ekonomi som en raket tack vare handeln med fastlandet. När jag besökte Taiwan i våras trodde de flesta vanliga taiwaneser jag mötte att oavsett vad de vill så är de på väg att sugas in i ett allt starkare Kina.”
Artikeln har följande inledning:” Både Kinas kommunistparti och Taiwans ledning firar revolutionen som för hundra år sedan störtade Kinas kejsardynasti och inrättade Republiken Kina under president Sun Yat-sens styre. Men de kunde inte vara mer oense om vad det betyder idag.”.
Efter den kommunistiska revolutionen 1949 flydde Kinas dåvarande ledning till Taiwan. Sedan dess har ön i praktiken varit självständigt med det officiella namnet Republiken Kina. Kommunistpartiet ser sig som de rättmätiga arvtagarna till Sun Yat-sens republik och Taiwan som en utbrytarrepublik. När japanerna förlorade andra världskriget tog trupper från fastlandet brutalt över makten, 1947 massakrerade nationalistpartiet Kuomintangs trupper tiotusentals taiwaneser och införde ett undantagstillstånd som rådde ända till år 1987.
Ola Vong kommer till följande slutsats :” Under tiden växer Taiwans ekonomi som en raket tack vare handeln med fastlandet. När jag besökte Taiwan i våras trodde de flesta vanliga taiwaneser jag mötte att oavsett vad de vill så är de på väg att sugas in i ett allt starkare Kina.”
onsdag 12 oktober 2011
Kan Kina hjälpa Europa?
I denna artikel utgår jag från två artiklar. Dessa är dels från DN debatt den 7 okt. 2011 skriven av Birgitta Swedenborg och Nils Lundgren med rubriken ” Hybris hos EU:s ledare hotar världsekonomin” och dels i Sydsvenskan den 2 okt. 2011 skriven av Minxin Pei med rubriken ” Kina kan hjälpa Europa”
Swedenborgs och Lundgrens artikel har följande inledning :” Det finns två tänkbara scenarier för Greklandskrisen. I den ena skrivs i första hand statsskulden ner med minst 50 procent – men landet är kvar i eurozonen. I det andra scenariet lämnar landet eurosamarbetet. I båda fallen hotar finansiellt kaos och gigantiska stödåtgärder krävs. Det var hybris hos EU:s beslutfattare som ledde till EMU, vars kris nu hotar hela världsekonomin.”
Alla inblandade länder beräknas att göra stora skuldavskrivningar och det kan om fler länder än Grekland måste söka hjälp uppgå till svindlande belopp. Det är möjligt att den finansiella turbulensen blir mycket större om ett eller flera länder lämnar eurosamarbetet. Men det måste i så fall vägas mot en hotande deflationsspiral i krisländerna om de håller fast vid euron och mot de hårda politiska motsättningar som en finanspolitisk union kommer att utlösa.
Minxin Peis artikel har följande inledning :” Även om förhoppningen att Kina kan rädda Europa ur den akuta krisen är orealistisk kan landet bidra till att få igång den europeiska tillväxten. Men då måste Europa göra upp med fördomar om Kina.”
Tillväxtländer som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (Bric-länderna)sitter vid sidlinjen och hoppas att klara sig undan den finansiella malströmmen.
Pei skriver följande :” Men de bör tänka efter en gång till. Med dagens tätt sammanvävda finansiella marknader och handelsnätverk kommer ekonomiska kriser i de utvecklade länderna som fortfarande står för nästan 60 procent av världens samlade BNP ofrånkomligen att underminera tillväxtländernas välstånd. (…) Men kinesiska pengar har betraktats med misstänksamhet i Europa, utifrån antagandet att Kina har en dold agenda. Detta har avskräckt det kinesiska kapitalet från större affärer i Europa. Nu är det dags för Europa att våga satsa på Kina.”
Tillväxtländerna med Kina i spetsen förhindrade världsekonomin 2008 från att gå in i en depression. Det blev en recession i stället mycket beroende på kinesiska investeringar. Detta gynnade framförallt Sverige och Tyskland som exporterade maskiner och varor till den kinesiska infrastrukturen. Om Kina kan förhindra att världen nu går in i en ny recession står skrivet i stjärnorna men det är inte omöjligt.
Swedenborgs och Lundgrens artikel har följande inledning :” Det finns två tänkbara scenarier för Greklandskrisen. I den ena skrivs i första hand statsskulden ner med minst 50 procent – men landet är kvar i eurozonen. I det andra scenariet lämnar landet eurosamarbetet. I båda fallen hotar finansiellt kaos och gigantiska stödåtgärder krävs. Det var hybris hos EU:s beslutfattare som ledde till EMU, vars kris nu hotar hela världsekonomin.”
Alla inblandade länder beräknas att göra stora skuldavskrivningar och det kan om fler länder än Grekland måste söka hjälp uppgå till svindlande belopp. Det är möjligt att den finansiella turbulensen blir mycket större om ett eller flera länder lämnar eurosamarbetet. Men det måste i så fall vägas mot en hotande deflationsspiral i krisländerna om de håller fast vid euron och mot de hårda politiska motsättningar som en finanspolitisk union kommer att utlösa.
Minxin Peis artikel har följande inledning :” Även om förhoppningen att Kina kan rädda Europa ur den akuta krisen är orealistisk kan landet bidra till att få igång den europeiska tillväxten. Men då måste Europa göra upp med fördomar om Kina.”
Tillväxtländer som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (Bric-länderna)sitter vid sidlinjen och hoppas att klara sig undan den finansiella malströmmen.
Pei skriver följande :” Men de bör tänka efter en gång till. Med dagens tätt sammanvävda finansiella marknader och handelsnätverk kommer ekonomiska kriser i de utvecklade länderna som fortfarande står för nästan 60 procent av världens samlade BNP ofrånkomligen att underminera tillväxtländernas välstånd. (…) Men kinesiska pengar har betraktats med misstänksamhet i Europa, utifrån antagandet att Kina har en dold agenda. Detta har avskräckt det kinesiska kapitalet från större affärer i Europa. Nu är det dags för Europa att våga satsa på Kina.”
Tillväxtländerna med Kina i spetsen förhindrade världsekonomin 2008 från att gå in i en depression. Det blev en recession i stället mycket beroende på kinesiska investeringar. Detta gynnade framförallt Sverige och Tyskland som exporterade maskiner och varor till den kinesiska infrastrukturen. Om Kina kan förhindra att världen nu går in i en ny recession står skrivet i stjärnorna men det är inte omöjligt.
tisdag 4 oktober 2011
Deng - en av världens stora ledare.
SvD den 30 sept. 2011 hade en artikel skriven av Karl Steinick under rubriken ”Överlevaren som blev Kinas reformbyggare”.
Inledningen hade följande lydelse :” Deng Xiaoping upplevde på nära håll Maos katastrofala förändringspolitik. Hans egna insatser för Kinas modernisering är anslående men han var även ytterst ansvarig för massakern på Himmelska fridens torg. En ny biografi tecknar porträttet av den ständige överlevaren.”
Porträttet tecknas av Ezra Vogel med titeln ”Deng Xiaoping and the transformation of China”. Deng föddes 1904 under den kejserliga tiden och dog efter väl förrättat värv 1997. Han var 74 när han fick makten och var 93 när han lämnade över den till en efterträdare. Sedan dess har maktöverlåtelserna fungerat smidigt och överlåtelsen till nästa generation är redan bestämd.
En orsak till att Deng lyckades så bra att omforma Kina om man jämför med det övriga östblockets länder var att Deng hade stor livserfarenhet. Han hade studerat och arbetat i Frankrike på 1920- talet och lärt sig hur kapitalismen fungerade i Europa i jämförelse med hur den inte fungerade Kina. Som en jämförelse kan man ta Jeltsin i Ryssland som trodde att kapitalismen kunde införas med en trollstav. Han hade överväldigats av det stora överflödet av varor i affärerna i USA jämfört med köerna i Sovjet. Ett misstag som Jeltsin gjorde var att han lät inflationen stiga ohejdat och över en natt gjorde banktillgodohavandena värdelösa. Eftersom det fanns få varor att köpa i affärerna hade Sovjetmedborgarna sparat pengarna. I Kina steg inflationen som mest med 25 procent. Detta gör att kineserna har stora besparingar i bankerna.
Steinick skriver :” Livets universitet hade onekligen hunnit ge Deng en betydande erfarenhetsbank som han förstod att nyttja när det sent omsider blev han som utsågs att leda landet. Det framgår av Vogels initierade skildring att Deng inte hade någon detaljerad plan för vad han ville åstadkomma, utan genomförde stegvisa reformer som krävde en mängd olika beslut i ett komplicerat maktspel.”
Om man skall utkora världens stora ledare kvalificerar Deng utan tvekan en plats bland dem. Ingen har betytt mera för världens utveckling de senaste femtio åren.
Inledningen hade följande lydelse :” Deng Xiaoping upplevde på nära håll Maos katastrofala förändringspolitik. Hans egna insatser för Kinas modernisering är anslående men han var även ytterst ansvarig för massakern på Himmelska fridens torg. En ny biografi tecknar porträttet av den ständige överlevaren.”
Porträttet tecknas av Ezra Vogel med titeln ”Deng Xiaoping and the transformation of China”. Deng föddes 1904 under den kejserliga tiden och dog efter väl förrättat värv 1997. Han var 74 när han fick makten och var 93 när han lämnade över den till en efterträdare. Sedan dess har maktöverlåtelserna fungerat smidigt och överlåtelsen till nästa generation är redan bestämd.
En orsak till att Deng lyckades så bra att omforma Kina om man jämför med det övriga östblockets länder var att Deng hade stor livserfarenhet. Han hade studerat och arbetat i Frankrike på 1920- talet och lärt sig hur kapitalismen fungerade i Europa i jämförelse med hur den inte fungerade Kina. Som en jämförelse kan man ta Jeltsin i Ryssland som trodde att kapitalismen kunde införas med en trollstav. Han hade överväldigats av det stora överflödet av varor i affärerna i USA jämfört med köerna i Sovjet. Ett misstag som Jeltsin gjorde var att han lät inflationen stiga ohejdat och över en natt gjorde banktillgodohavandena värdelösa. Eftersom det fanns få varor att köpa i affärerna hade Sovjetmedborgarna sparat pengarna. I Kina steg inflationen som mest med 25 procent. Detta gör att kineserna har stora besparingar i bankerna.
Steinick skriver :” Livets universitet hade onekligen hunnit ge Deng en betydande erfarenhetsbank som han förstod att nyttja när det sent omsider blev han som utsågs att leda landet. Det framgår av Vogels initierade skildring att Deng inte hade någon detaljerad plan för vad han ville åstadkomma, utan genomförde stegvisa reformer som krävde en mängd olika beslut i ett komplicerat maktspel.”
Om man skall utkora världens stora ledare kvalificerar Deng utan tvekan en plats bland dem. Ingen har betytt mera för världens utveckling de senaste femtio åren.
onsdag 28 september 2011
Om kolonialismens betydelse.
I en artikel i SvD den 26 sept. 2011 under rubriken ”Antikolonialist och frihetshjälte med repad gloria.” har Henrik C Enbohm skrivit om Roger Casement. Jag har skrivit om honom på Sourze med rubriken ”Morel – en kämpe för människorätten”. (Sourze Yngve Karlsson sidan 7). Kolonialismen har jag behandlat i en artikel med rubriken ” Om kolonialismens betydelse”.(sidan 7)
Inledningen av Enbohms artikel har följande lydelse :” I Kongos djungler fick den brittiske konsuln Roger Casement upp ögonen för följderna av engelsk imperialism, men fann också sin irländska identitet. Som självständighetskämpe, i dagarna aktuell i Vargas Llosas roman ” Keltens dröm”, har han både hyllats och hatats.”
Jag har läst Adam Hochschilds bok ” Kung Leopolds vålnad”. Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande :” Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågade protestera och få omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse. (…) Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo.”
Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongfloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, ” I mörkrets hjärta”. 1890 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman i kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tidens främsta kolonialmakt bevarade han sina känslor för rättvisa.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vare Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlamentet i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom följande :” Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande.” I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association CRA (Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Det korståg som E.D. Morel fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar. Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960..
Inledningen av Enbohms artikel har följande lydelse :” I Kongos djungler fick den brittiske konsuln Roger Casement upp ögonen för följderna av engelsk imperialism, men fann också sin irländska identitet. Som självständighetskämpe, i dagarna aktuell i Vargas Llosas roman ” Keltens dröm”, har han både hyllats och hatats.”
Jag har läst Adam Hochschilds bok ” Kung Leopolds vålnad”. Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande :” Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågade protestera och få omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse. (…) Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo.”
Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongfloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, ” I mörkrets hjärta”. 1890 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman i kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tidens främsta kolonialmakt bevarade han sina känslor för rättvisa.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vare Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlamentet i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom följande :” Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande.” I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association CRA (Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Det korståg som E.D. Morel fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar. Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960..
torsdag 22 september 2011
Vad väst kan lära av Kina.
I en artikel i DN den 31 aug. 2011 recenserar Sverker Lenas med följande rubrik ” Vad väst kan lära av Kina” Loretta Napoleonis bok med titeln ” Made in china. Den nya ekonomiska supermakten”.
Är Kina en iskall diktatur eller en pragmatisk enpartistat som botar recessionen med att satsa på infrastruktur och alternativa energikällor ? På denna frågan svarar Lenas på följande sätt:” Enorma satsningar på vägar, kollektivtrafik och förnybar energi – närmast att betrakta som en green new deal – räddade tillfälligtvis Kina från recession och väst från depression.”
Kan Kina återigen rädda ekonomin i väst från en oundviklig recession. Det är inte troligt men man kan kanske rädda sig själv från en recession. Åtgärdspaketen vid krisen 2008 ägnas i boken en intressant jämförelse. Väst valde att pumpa in pengar i finanssystemet med det enda konkreta resultatet att bankerna kunde göra sina bonusprogram ännu mera generösa. I stället för nedsippringseffekt fick vi en statsskuldkris.
Lenas kommer till följande slutsats :” Så visst kan man hitta invändningar mot denna bok. Men det hindrar inte att Napoleonis punkteringar av våra ofta uppblåsta Kinaschabloner är både frigörande och belysande. Hennes strävan efter en djupare förståelse för denna uråldriga och annorlunda kultur kommer inte ur påklistrad humanism, utan ur en övertygelse att väst har en del att lära. (..) Steg ett under läroprocessen kan nog vara att överge vår självrättfärdiga bild av ett iskallt, diktatoriskt Kina i motsats till ett upplyst, demokratiskt väst. Kanske går skiljelinjen snarare mellan en pragmatisk enpartistat och en halvblind finansoligarki.”
Är Kina en iskall diktatur eller en pragmatisk enpartistat som botar recessionen med att satsa på infrastruktur och alternativa energikällor ? På denna frågan svarar Lenas på följande sätt:” Enorma satsningar på vägar, kollektivtrafik och förnybar energi – närmast att betrakta som en green new deal – räddade tillfälligtvis Kina från recession och väst från depression.”
Kan Kina återigen rädda ekonomin i väst från en oundviklig recession. Det är inte troligt men man kan kanske rädda sig själv från en recession. Åtgärdspaketen vid krisen 2008 ägnas i boken en intressant jämförelse. Väst valde att pumpa in pengar i finanssystemet med det enda konkreta resultatet att bankerna kunde göra sina bonusprogram ännu mera generösa. I stället för nedsippringseffekt fick vi en statsskuldkris.
Lenas kommer till följande slutsats :” Så visst kan man hitta invändningar mot denna bok. Men det hindrar inte att Napoleonis punkteringar av våra ofta uppblåsta Kinaschabloner är både frigörande och belysande. Hennes strävan efter en djupare förståelse för denna uråldriga och annorlunda kultur kommer inte ur påklistrad humanism, utan ur en övertygelse att väst har en del att lära. (..) Steg ett under läroprocessen kan nog vara att överge vår självrättfärdiga bild av ett iskallt, diktatoriskt Kina i motsats till ett upplyst, demokratiskt väst. Kanske går skiljelinjen snarare mellan en pragmatisk enpartistat och en halvblind finansoligarki.”
lördag 17 september 2011
Kina i svensk press.
Just nu skrivs det många artiklar om Kina i tidningarna. Jag har läst tre av dessa. De är följande: Göran Leijonhufvuds ”Så förändras Kina av de nya medierna” i DN 15 sept. 2011; Lars Åbergs ”Så bygger Kina sitt nya välstånd” i Göteborgsposten den 14 sept. 2011; Malin Ouds ” Svensk självbelåtenhet präglar synen på Kina” i Dagens Industri den 15 sept. 2011.
Inledningen i Leijonhufvuds artikel har följande lydelse :” Explosionen av nätanvändare har bidragit till ett helt nytt klimat i diktaturens Kina. Till skillnad från sina föräldrar är den nya generationen arbetare helt uppkopplad skriver Göran Leijonhufvud”. ” Medielandskapet i Kina blir alltmer komplicerat och svåröverskådligt. Den som inte kan omfatta motsättningar och komplikationer kan bara glömma att studera tidningarna eller internet i Kina”.
Det kinesiska kommunistpartiet försöker att göra propagandan mer effektiv genom en satsning på ” ideotainment” (ideology + entertainment) och ” infotainment” ( information + entertainment). Det handlar om att på ett subtilt sätt överföra ideologiska och nationalistiska budskap med hjälp av underhållning och upphottade nyhetsprogram. Strategin hjälper regimen att övertyga medborgarna om att partiets och folkets intressen sammanfaller, nämligen fortsatt tillväxt och fortsatt höjd internationell status.
Genom kommersialiseringen av pressen har de partikontrollerade tidningshusen blivit vinstgivande och belastar inte längre statskassan. Läsarna uppfattar de kommersialiserade tidningarna, särskilt affärspressen, som mer oberoende än vad de i själva verket är.
Leijonhufvuds slutsats har följande lydelse :” Eftersom partiet betalar ett par hundra tusen studenter och andra per inlägg för att de framför regimtrogna åsikter kan det bli så att de som är ansvariga för propagandan inte känner igen en genuint regimpositiv opinion som kan finnas i vissa frågor.
Åbergs artikel är en recension av Loretta Napoleoni där hon tecknar en ljus bild av situationen i Kina. Inledningen har följande lydelse :” Skillnaden mellan västerländsk och kinesisk press är att förra presenterar falska nyheter utan att läsaren märker det, det senare tillämpar en form av allmänt känd censur.”
Åberg skriver:” Loretta Napoleoni är i sin bok Made in China full av beundran för landets ledare Deng som erkände att partiet kunde ha fel och därigenom lyckades behålla samhällskontraktet – partiet som folkets röst – och samtidigt formulera om det så att socialismen blev lika med kapitalismen.”
Malin Oud skriver:” När vi talar om kinesisk soft power och Sveriges möjligheter att påverka handlar det inte om att dela in i ” vi demokratiälskande svenskar och ”dem”, de auktoritetstörstande kineserna, eller om att motsatsförhållandet är österländsk kontra västerländsk kultur. Snarare har kommunistpartiets maktanspråk och berättelse om vad som är kinesisk kultur och syn på demokrati och MR internaliserats både här och där.”
Inledningen i Leijonhufvuds artikel har följande lydelse :” Explosionen av nätanvändare har bidragit till ett helt nytt klimat i diktaturens Kina. Till skillnad från sina föräldrar är den nya generationen arbetare helt uppkopplad skriver Göran Leijonhufvud”. ” Medielandskapet i Kina blir alltmer komplicerat och svåröverskådligt. Den som inte kan omfatta motsättningar och komplikationer kan bara glömma att studera tidningarna eller internet i Kina”.
Det kinesiska kommunistpartiet försöker att göra propagandan mer effektiv genom en satsning på ” ideotainment” (ideology + entertainment) och ” infotainment” ( information + entertainment). Det handlar om att på ett subtilt sätt överföra ideologiska och nationalistiska budskap med hjälp av underhållning och upphottade nyhetsprogram. Strategin hjälper regimen att övertyga medborgarna om att partiets och folkets intressen sammanfaller, nämligen fortsatt tillväxt och fortsatt höjd internationell status.
Genom kommersialiseringen av pressen har de partikontrollerade tidningshusen blivit vinstgivande och belastar inte längre statskassan. Läsarna uppfattar de kommersialiserade tidningarna, särskilt affärspressen, som mer oberoende än vad de i själva verket är.
Leijonhufvuds slutsats har följande lydelse :” Eftersom partiet betalar ett par hundra tusen studenter och andra per inlägg för att de framför regimtrogna åsikter kan det bli så att de som är ansvariga för propagandan inte känner igen en genuint regimpositiv opinion som kan finnas i vissa frågor.
Åbergs artikel är en recension av Loretta Napoleoni där hon tecknar en ljus bild av situationen i Kina. Inledningen har följande lydelse :” Skillnaden mellan västerländsk och kinesisk press är att förra presenterar falska nyheter utan att läsaren märker det, det senare tillämpar en form av allmänt känd censur.”
Åberg skriver:” Loretta Napoleoni är i sin bok Made in China full av beundran för landets ledare Deng som erkände att partiet kunde ha fel och därigenom lyckades behålla samhällskontraktet – partiet som folkets röst – och samtidigt formulera om det så att socialismen blev lika med kapitalismen.”
Malin Oud skriver:” När vi talar om kinesisk soft power och Sveriges möjligheter att påverka handlar det inte om att dela in i ” vi demokratiälskande svenskar och ”dem”, de auktoritetstörstande kineserna, eller om att motsatsförhållandet är österländsk kontra västerländsk kultur. Snarare har kommunistpartiets maktanspråk och berättelse om vad som är kinesisk kultur och syn på demokrati och MR internaliserats både här och där.”
fredag 9 september 2011
Ett nytt landskap?
I sin söndagsartikel i Sydsvenskan den 4 sept. 2011 med rubriken ” Ett nytt landskap” förordar Per T.Ohlsson en koalitionsregering mellan de borgerliga och miljöpartiet. Inledningen har följande lydelse :” Sverige har inte längre ett stort parti med samhällsbärande potential. Nu finns det två.”
Sverige har i stort sett ett gott ekonomiskt utgångsläge. Förtjänsten till detta är i icke ringa utsträckning Göran Perssons regeringar. Socialdemokraterna tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet signerade 16 strama budgetar vilket gjorde att borgarna kom till ett dukat bord.
Orsaken till att Ohlsson förordar en regering mellan de borgerliga och miljöpartiet är troligen att han inte tror att Håkan Juholt skulle bli en bra statsminister om han finge makten i Sverige. Jag tror att socialdemokraterna gjorde ett misstag när de valde Juholt som partiordförande. Han valdes i slutna rum där samtliga kandidater utåt sade sig att inte eftersträva ordförandeposten. Det skiljer sig starkt från övriga partiers val av partiledare där ett flertal sökande finns till ledare för partiet. I ett öppet val skulle inte Juholt ha blivit utsedd till partiledare. Jag befarar att han kommer att förlora nästa val. Göran Persson sade också nej flera gånger innan han valdes men han var åtminstone intelligent och handlingskraftig. Juholt är nog ingetdera. Det var dock på grund av missnöje med Perssons styre som de borgerliga vann valet 2006. Han var ett sänke liksom Juholt kommer bli vid valet 2014. Höjden av omdömeslöshet var att blanda in särbon på grund av att hon varit i klammeri med rättvisan. Det gör att jag tvivlar på Juholts sunda omdöme.
Detta gör att jag tror de borgerliga vinner nästa val 2014. Jag kommer att rösta på vänsterpartiet som jag alltid har gjort.
Ohlsson har följande slutsats :” Så vem vet? Kanske är 2011 vår tids 1933 i svensk politik. Om Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Åsa Romson är lika förutseende som Per Albin Hansson och Axel Pehrsson – Bramstorp.”
Sverige har i stort sett ett gott ekonomiskt utgångsläge. Förtjänsten till detta är i icke ringa utsträckning Göran Perssons regeringar. Socialdemokraterna tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet signerade 16 strama budgetar vilket gjorde att borgarna kom till ett dukat bord.
Orsaken till att Ohlsson förordar en regering mellan de borgerliga och miljöpartiet är troligen att han inte tror att Håkan Juholt skulle bli en bra statsminister om han finge makten i Sverige. Jag tror att socialdemokraterna gjorde ett misstag när de valde Juholt som partiordförande. Han valdes i slutna rum där samtliga kandidater utåt sade sig att inte eftersträva ordförandeposten. Det skiljer sig starkt från övriga partiers val av partiledare där ett flertal sökande finns till ledare för partiet. I ett öppet val skulle inte Juholt ha blivit utsedd till partiledare. Jag befarar att han kommer att förlora nästa val. Göran Persson sade också nej flera gånger innan han valdes men han var åtminstone intelligent och handlingskraftig. Juholt är nog ingetdera. Det var dock på grund av missnöje med Perssons styre som de borgerliga vann valet 2006. Han var ett sänke liksom Juholt kommer bli vid valet 2014. Höjden av omdömeslöshet var att blanda in särbon på grund av att hon varit i klammeri med rättvisan. Det gör att jag tvivlar på Juholts sunda omdöme.
Detta gör att jag tror de borgerliga vinner nästa val 2014. Jag kommer att rösta på vänsterpartiet som jag alltid har gjort.
Ohlsson har följande slutsats :” Så vem vet? Kanske är 2011 vår tids 1933 i svensk politik. Om Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Åsa Romson är lika förutseende som Per Albin Hansson och Axel Pehrsson – Bramstorp.”
fredag 2 september 2011
Cirkeln sluts över Libyen.
Per T. Ohlssons senaste söndagsartikel den 28 aug. 2011 med rubriken ”Cirkeln sluts över Libyen” var verkligen intressant. Inledningen hade följande lydelse :” Det var här, i vad som idag är Libyen, som USA för första gången gick i krig på denna sidan Atlanten.”
Vad som jag först kom att tänka på, när jag läst inledningen, var landstigningen av amerikanska trupper i Nordafrika under andra världskriget. Det visade sig vara intressantare än så. Ohlsson kallar det en ironisk blinkning från historien.
Ohlsson skriver följande :” Medelhavet gjordes under flera hundra år osäkert av muslimska pirater, som bordade europeiska handelsskepp. De kristna besättningarna såldes som slavar eller så användes de för utkrävande av lösensummor. Med tiden blev det rutin för europeiska länder. Sverige inberäknat, att betala lösen och tribut till de nordafrikanska sjörövarstaterna, eller barbareskstaterna : Tripoli, Tunis, Alger och Marocko. I slutet av 1700-talet började piraterna ge sig på fartyg från den nya republiken USA. Det skulle man inte ha gjort.”
Paschan av Tripoli krävde 225 000 dollar år 1801 för fängslade amerikaner. Det blev för mycket för president Jefferson som skred till verket med den nybildade amerikanska flottan – och den likaså nybildade marinkåren – sattes 1801-1805 in i det första så kallade barbareskkriget. År 1805 ledde en liten grupp marinkårssoldater en hoprafsad skara med 500 legoknektar genom öknen mot Tripoli och den befästa staden Derna. De intog Derna där den amerikanska flaggan för första gången hissades efter en militär seger i ett annat land.
Efter en flottblockad gick paschan med på ett fördrag och amerikanska fångar frigavs. Men snart återupptogs pirattrafiken vilket tvingade in USA i det andra barbareskkriget 1815. I det första kriget mot sjörövarna hade USA två europeiska allierade : Sicilien och Sverige. Svenskarna hjälpte amerikanarna att blockera Tripolis hamn men drog sig ur 1802 när ett avtal ingåtts med paschan. Ett hundratal svenska sjömän släpptes men piratattackerna fortsatte trots avtalet fram till 1840-talet. Genom det andra barbareskkriget då Alger kapitulerade befriades USA från tributbetalningar.
Ohlsson har följande konstaterande om dagens situation :” Nu, mer än tvåhundra år senare, har USA börjat vinka farväl till Europa och vårt närområde. I just Libyen. Och när denna cirkel sluts är Sverige återigen med på ett hörn. Lite tveksamt och med riskminimerande restriktioner, förstås. Endast spaning. Inga anfall.”
Vad som jag först kom att tänka på, när jag läst inledningen, var landstigningen av amerikanska trupper i Nordafrika under andra världskriget. Det visade sig vara intressantare än så. Ohlsson kallar det en ironisk blinkning från historien.
Ohlsson skriver följande :” Medelhavet gjordes under flera hundra år osäkert av muslimska pirater, som bordade europeiska handelsskepp. De kristna besättningarna såldes som slavar eller så användes de för utkrävande av lösensummor. Med tiden blev det rutin för europeiska länder. Sverige inberäknat, att betala lösen och tribut till de nordafrikanska sjörövarstaterna, eller barbareskstaterna : Tripoli, Tunis, Alger och Marocko. I slutet av 1700-talet började piraterna ge sig på fartyg från den nya republiken USA. Det skulle man inte ha gjort.”
Paschan av Tripoli krävde 225 000 dollar år 1801 för fängslade amerikaner. Det blev för mycket för president Jefferson som skred till verket med den nybildade amerikanska flottan – och den likaså nybildade marinkåren – sattes 1801-1805 in i det första så kallade barbareskkriget. År 1805 ledde en liten grupp marinkårssoldater en hoprafsad skara med 500 legoknektar genom öknen mot Tripoli och den befästa staden Derna. De intog Derna där den amerikanska flaggan för första gången hissades efter en militär seger i ett annat land.
Efter en flottblockad gick paschan med på ett fördrag och amerikanska fångar frigavs. Men snart återupptogs pirattrafiken vilket tvingade in USA i det andra barbareskkriget 1815. I det första kriget mot sjörövarna hade USA två europeiska allierade : Sicilien och Sverige. Svenskarna hjälpte amerikanarna att blockera Tripolis hamn men drog sig ur 1802 när ett avtal ingåtts med paschan. Ett hundratal svenska sjömän släpptes men piratattackerna fortsatte trots avtalet fram till 1840-talet. Genom det andra barbareskkriget då Alger kapitulerade befriades USA från tributbetalningar.
Ohlsson har följande konstaterande om dagens situation :” Nu, mer än tvåhundra år senare, har USA börjat vinka farväl till Europa och vårt närområde. I just Libyen. Och när denna cirkel sluts är Sverige återigen med på ett hörn. Lite tveksamt och med riskminimerande restriktioner, förstås. Endast spaning. Inga anfall.”
tisdag 30 augusti 2011
Tillväxtländerna går framåt på bred front.
I denna artikel utgår jag från två artiklar i SvD den ena en pessimistisk skriven av Andreas Cervenka den 28 aug. 2011 med rubriken ”En osund allians”.Den andra artikeln, som är mera optimistisk, har som författare Johan Myrsten och har som rubrik ”Tillväxtländerna går framåt på bred front” och var inne i SvD den 29 aug. 2011.
Underrubrikerna i Cervenkas artikel täcker väl innehållet i artikeln. De har följande lydelser:” Storbanker har vant sig vid att ständigt få hjälp av staten och dess hantlangare centralbankerna varje gång det krisar”. ” Det heliga förbundet mellan stat och kapital föder inte längre två vinnare utan två förlorare”. ”Pengar i utbyte mot beskydd. Så lyder den maffiadoftande överenskommelsen mellan stater och banker. Den har gjort båda parterna rika. Men när även beskyddarna nu behöver hjälp börjar detta farliga samarbete knaka i fogarna,”
I Myrstens artikel har underrubriken följande lydelse :” Tillväxtländernas betydelse ökar och dollarns dominans kan vara bruten år 2025 skriver Världsbanken i en studie. År 2050 kan Asien stå för halva världsekonomin och tre miljarder fler asiater leva i välstånd, men det finns många fällor på vägen, framhåller Asiatiska utvecklingsbanken i en annan framtidsvision.”
Enligt Asiatiska utvecklingsbankens studie Asia 2050 har Asien enorma utvecklingsmöjligheter men utvecklingen går inte på autopilot. Man varnar för ekonomisk, social och kanske politisk instabilitet. Sju asiatiska länder ( Kina, Indien, Indonesien, Japan, Sydkorea, Malaysia och Thailand) väntas leda utvecklingen och stå för 90 procent av Asiens BNP 2050.
Myrsten skriver :” Men ADB betonar att det finns många hinder mot att klara en så kraftig tillväxt så länge : stora inkomstklyftor inom och mellan länder, massiv urbanisering , dåligt styre, korruption, brist på insyn och demokrati, åldrande befolkning, gränskonflikter, energibrist, kamp om naturresurser, klimatförändringar och förstörelse av miljön.”
För att undvika en sådan utveckling måste Asiens länder ta sig an alla utmaningar och öka sitt samarbete. Asien måste ta ett större ansvar för den internationella gemenskapen och arbeta för ett öppet världshandelssystem och ett stabilt finanssystem.
Underrubrikerna i Cervenkas artikel täcker väl innehållet i artikeln. De har följande lydelser:” Storbanker har vant sig vid att ständigt få hjälp av staten och dess hantlangare centralbankerna varje gång det krisar”. ” Det heliga förbundet mellan stat och kapital föder inte längre två vinnare utan två förlorare”. ”Pengar i utbyte mot beskydd. Så lyder den maffiadoftande överenskommelsen mellan stater och banker. Den har gjort båda parterna rika. Men när även beskyddarna nu behöver hjälp börjar detta farliga samarbete knaka i fogarna,”
I Myrstens artikel har underrubriken följande lydelse :” Tillväxtländernas betydelse ökar och dollarns dominans kan vara bruten år 2025 skriver Världsbanken i en studie. År 2050 kan Asien stå för halva världsekonomin och tre miljarder fler asiater leva i välstånd, men det finns många fällor på vägen, framhåller Asiatiska utvecklingsbanken i en annan framtidsvision.”
Enligt Asiatiska utvecklingsbankens studie Asia 2050 har Asien enorma utvecklingsmöjligheter men utvecklingen går inte på autopilot. Man varnar för ekonomisk, social och kanske politisk instabilitet. Sju asiatiska länder ( Kina, Indien, Indonesien, Japan, Sydkorea, Malaysia och Thailand) väntas leda utvecklingen och stå för 90 procent av Asiens BNP 2050.
Myrsten skriver :” Men ADB betonar att det finns många hinder mot att klara en så kraftig tillväxt så länge : stora inkomstklyftor inom och mellan länder, massiv urbanisering , dåligt styre, korruption, brist på insyn och demokrati, åldrande befolkning, gränskonflikter, energibrist, kamp om naturresurser, klimatförändringar och förstörelse av miljön.”
För att undvika en sådan utveckling måste Asiens länder ta sig an alla utmaningar och öka sitt samarbete. Asien måste ta ett större ansvar för den internationella gemenskapen och arbeta för ett öppet världshandelssystem och ett stabilt finanssystem.
onsdag 24 augusti 2011
Blir det en ekonomisk världskris?
I DN debatt den 23 aug. 2011 har liberalen Johan Norberg givet en överraskande negativ beskrivning av världens ekonomi. Rubriken har följande lydelse :” Kaotiskt sönderfall väntar Europa om inget görs genast.” och underrubriken är lika alarmerande. Norberg skriver:”
Europas läge är kritiskt och vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin.”
Särskilt viktigt finner jag följande citat vara.:” Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5 400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ” euroobligationer” . Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer.”
Att Europa inte kan räkna med hjälp utifrån framgår av följande citat :” 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista.”
Jag har kommenterat Norbergs bok ”Till världskapitalismens försvar” i en artikel med rubriken ” Försvar av kapitalismen övertygar inte mig”.(Sourze, Yngve Karlsson, sidan 3). När en så övertygad anhängare av kapitalismen som Norberg börjar tveka om vart kapitalismen är på väg, är det kanske på tiden att göra en ny granskning av kapitalismen. Varje gång det har hakat upp sig för kapitalismen har ett krig räddat den såsom andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. De senaste krigen i Afghanistan och Irak har inte varit lika positiva för USA. De har i stället inneburit att USA har blivit svårt skuldsatt.
Europas läge är kritiskt och vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin.”
Särskilt viktigt finner jag följande citat vara.:” Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5 400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ” euroobligationer” . Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer.”
Att Europa inte kan räkna med hjälp utifrån framgår av följande citat :” 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista.”
Jag har kommenterat Norbergs bok ”Till världskapitalismens försvar” i en artikel med rubriken ” Försvar av kapitalismen övertygar inte mig”.(Sourze, Yngve Karlsson, sidan 3). När en så övertygad anhängare av kapitalismen som Norberg börjar tveka om vart kapitalismen är på väg, är det kanske på tiden att göra en ny granskning av kapitalismen. Varje gång det har hakat upp sig för kapitalismen har ett krig räddat den såsom andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. De senaste krigen i Afghanistan och Irak har inte varit lika positiva för USA. De har i stället inneburit att USA har blivit svårt skuldsatt.
fredag 19 augusti 2011
Stopp i Kina förödande?
I SvD den 15 aug. 2011 hittar jag en intressant artikel skriven av Patricia Hedelius med rubriken ” Stopp i Kina förödande”. .Den var den bästa artikeln om världsekonomin som jag läst på länge.
Inledningen har följande lydelse.” Många företag har redan drabbats av hårdare lånevillkor som införts för att kyla av ekonomin. Räntehöjningar kan därmed fälla ekonomin med en ljudlig duns till marken.”.
En andra inledning har följande lydelse :” Skuldkrisen i Europa och USA har satt kapitalmarknader i gungning och hotar den ekonomiska tillväxten. Kinas betydelse ökar samtidigt men det finns frågetecken även för tillståndet för världens näst största ekonomi.”
Dessa frågetecken behandlar Jamil Anderlini i en artikel i Financial Times den 12 aug. 2011 med rubriken ” Behind harsh lectures over US debt, China is a sinner too”. Anderlini skriver att centralregeringen i Kina bara har en statskuld på 17 procent av BNP vilket är lågt jämfört med USA (87 procent) UK (80 procent) och Japan (210 procent). Till Kinas statsskuld måste räknas skulder som kommuner och städer upptar. Om man räknar in dessa skulle Kinas statsskuld vara uppe i 90 procent.
Om Kinas situation skriver Hedelius följande :” Kina kan därmed tvingas att överge sin valutastrategi för att koppla ett fastare grepp om inflationen…Egentligen är det hög tid för Kina att återigen höja ränteläget för att skära toppen av inflationen. Hittills har nämligen Kina köpt dollar för att undvika att yuanen stärks för snabbt….Under 2008 och 2009 ökade den inhemska upplåningen kraftigt för att elda på den inhemska tillväxten på direkt order från Peking.”
Behovet av räntehöjningar i Kina kan bli den främsta anledningen till att Kina inte ännu en gång, som 2008, kan bli ett draglok för världsekonomin. Dessutom är det alltför skuldsatt för att fortsätta infrastruktursatsningarna. För världsekonomin är Kina mycket betydelsefullt och ett stopp i Kina skulle bli förödande som framgår av rubriken..
Inledningen har följande lydelse.” Många företag har redan drabbats av hårdare lånevillkor som införts för att kyla av ekonomin. Räntehöjningar kan därmed fälla ekonomin med en ljudlig duns till marken.”.
En andra inledning har följande lydelse :” Skuldkrisen i Europa och USA har satt kapitalmarknader i gungning och hotar den ekonomiska tillväxten. Kinas betydelse ökar samtidigt men det finns frågetecken även för tillståndet för världens näst största ekonomi.”
Dessa frågetecken behandlar Jamil Anderlini i en artikel i Financial Times den 12 aug. 2011 med rubriken ” Behind harsh lectures over US debt, China is a sinner too”. Anderlini skriver att centralregeringen i Kina bara har en statskuld på 17 procent av BNP vilket är lågt jämfört med USA (87 procent) UK (80 procent) och Japan (210 procent). Till Kinas statsskuld måste räknas skulder som kommuner och städer upptar. Om man räknar in dessa skulle Kinas statsskuld vara uppe i 90 procent.
Om Kinas situation skriver Hedelius följande :” Kina kan därmed tvingas att överge sin valutastrategi för att koppla ett fastare grepp om inflationen…Egentligen är det hög tid för Kina att återigen höja ränteläget för att skära toppen av inflationen. Hittills har nämligen Kina köpt dollar för att undvika att yuanen stärks för snabbt….Under 2008 och 2009 ökade den inhemska upplåningen kraftigt för att elda på den inhemska tillväxten på direkt order från Peking.”
Behovet av räntehöjningar i Kina kan bli den främsta anledningen till att Kina inte ännu en gång, som 2008, kan bli ett draglok för världsekonomin. Dessutom är det alltför skuldsatt för att fortsätta infrastruktursatsningarna. För världsekonomin är Kina mycket betydelsefullt och ett stopp i Kina skulle bli förödande som framgår av rubriken..
torsdag 11 augusti 2011
Måtte USA göra det rätta!
I min analys av världsekonomin utgår jag från två artiklar med likartat innehåll. Den ena artikeln var från 7 aug. 2011 införd i Financial Times under rubriken ” Only luck and wise policy can now save us from a double dip” och skriven av Gavyn Davies. Den andra artikeln var införd samma dag i Sydsvenskan och skriven av Per T. Ohlsson under rubriken ” Ur led är Amerika”.
Davies skriver följande :” Den globala marknadstilliten har kollapsat och visioner från 1930-talet bubblar upp. Sannolika recessionsmodeller lyser rött, några påstår att det är 50 procents chans att USA går in i en recession i slutet av året. De rikaste länderna behöver en lyckoträff och en vis politik för att förhindra en ”double dip”. Bara för några månader sedan var marknaden optimistisk och den globala ekonomin tycktes bestämd för ett tredje år av uppgång efter 2008 års svåra recession. Så kom oljeprishöjningen som minskade konsumtionen alltmedan arbets- och husmarknaden var svag. Efter att ha kastat alla tänkbara vapen mot recessionen och just ha kunnat tygla den är man inte överens om vad som man skall göra nu.”.
Per T. Ohlssons artikel ” Ur led är Amerika” har följande inledning :” Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt”. Inledningsrubrikerna fångar i ett nötskal USA:s nuvarande problem. Den främsta anledningen till problemen är det republikanska partiets motvilja att höja skatterna.. Inte ens de allra rikaste skall man beskatta hårdare. Redan under 1980-talet under Ronald Reagan förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.
Per T. Ohlsson skriver :” Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform - övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ” socialism” och ” oamerikanska” värderingar.”
Om Obama skriver han följande :” Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare. När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse.
USA:s infrastruktur är mycket eftersatt och skulle vid en upprustning ge många arbetstillfällen. Detta ter sig dock svårt med tanke på USA:s höga skuldsättning
Per T. Ohlsson har följande slutord :” När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skuld och för världens”.
Davies skriver följande :” Den globala marknadstilliten har kollapsat och visioner från 1930-talet bubblar upp. Sannolika recessionsmodeller lyser rött, några påstår att det är 50 procents chans att USA går in i en recession i slutet av året. De rikaste länderna behöver en lyckoträff och en vis politik för att förhindra en ”double dip”. Bara för några månader sedan var marknaden optimistisk och den globala ekonomin tycktes bestämd för ett tredje år av uppgång efter 2008 års svåra recession. Så kom oljeprishöjningen som minskade konsumtionen alltmedan arbets- och husmarknaden var svag. Efter att ha kastat alla tänkbara vapen mot recessionen och just ha kunnat tygla den är man inte överens om vad som man skall göra nu.”.
Per T. Ohlssons artikel ” Ur led är Amerika” har följande inledning :” Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt”. Inledningsrubrikerna fångar i ett nötskal USA:s nuvarande problem. Den främsta anledningen till problemen är det republikanska partiets motvilja att höja skatterna.. Inte ens de allra rikaste skall man beskatta hårdare. Redan under 1980-talet under Ronald Reagan förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.
Per T. Ohlsson skriver :” Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform - övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ” socialism” och ” oamerikanska” värderingar.”
Om Obama skriver han följande :” Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare. När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse.
USA:s infrastruktur är mycket eftersatt och skulle vid en upprustning ge många arbetstillfällen. Detta ter sig dock svårt med tanke på USA:s höga skuldsättning
Per T. Ohlsson har följande slutord :” När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skuld och för världens”.
fredag 29 juli 2011
Vårt behov av ledarskap.
I denna artikel hänvisar jag till två artiklar i DN skrivna av Peter Wolodarski och Philip Ramqvist, Wolodarskis artikel var inne i DN den 26 juli 2011 och hade följande rubrik ” Terrordåden. Vårt behov av ledarskap” Ramqvists artikel var inne i DN den 28 juli 2011 och hade följande rubrik ” En ledare måste visa sorg och empati”
Vad Wolodarski menar med ledarskap framgår av följande citat. ” Att det dröjde 16 timmar innan Fredrik Reinfeldt i TV kort och påtagligt svalt kommenterade terrordåden i Norge. Att han sedan dess konsekvent tackat nej till alla förfrågningar från Sveriges Television när SVT arrangerat extrasändningar om Oslo och Utöja. Att han inte deltog under söndagens minnesgudstjänster , vare sig i norska kyrkan i Stockholm eller i domkyrkan i Oslo.”
Wolodarski kommer till följande slutsats :” Norge är vår granne. Det är ett broderland som står oss mycket nära, ett land vars ungdomar har mycket gemensamt med våra egna. Den smärta som norrmännen känt sedan i fredags är också vår. I ett sådant läge får statsministern inte dra sig undan.”.
Reinfeldts långsamma agerande jämförs med Göran Perssons och Laila Freivalds under tsunamikatastrofen. Att göra som dåvarande utrikesministern Laila Freivalds, gå på teater efter larm om tsunamikatastrof, är otänkbart.
Från Ramqvists artikel har tagit följande citat :” Fredrik Reinfeldt kommenterade inte det som hände i Norge på flera timmar. Det går inte att sitta på sin kammare och tänka och sedan komma med ett uttalande. Förmågan att agera likställs med ledarskap säger Jenny Madestam och tillägger att en seg start inte går att reparera i efterhand.” (Jenny Madestam är lektor på statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.)
Knappast någon förväntar sig att en statsminister ska sitta inne med alla svar eller förklaringar när en kris uppstår, men han eller hon måste visa närvaro, medkänsla och förmåga till inlevelse.
Vad Wolodarski menar med ledarskap framgår av följande citat. ” Att det dröjde 16 timmar innan Fredrik Reinfeldt i TV kort och påtagligt svalt kommenterade terrordåden i Norge. Att han sedan dess konsekvent tackat nej till alla förfrågningar från Sveriges Television när SVT arrangerat extrasändningar om Oslo och Utöja. Att han inte deltog under söndagens minnesgudstjänster , vare sig i norska kyrkan i Stockholm eller i domkyrkan i Oslo.”
Wolodarski kommer till följande slutsats :” Norge är vår granne. Det är ett broderland som står oss mycket nära, ett land vars ungdomar har mycket gemensamt med våra egna. Den smärta som norrmännen känt sedan i fredags är också vår. I ett sådant läge får statsministern inte dra sig undan.”.
Reinfeldts långsamma agerande jämförs med Göran Perssons och Laila Freivalds under tsunamikatastrofen. Att göra som dåvarande utrikesministern Laila Freivalds, gå på teater efter larm om tsunamikatastrof, är otänkbart.
Från Ramqvists artikel har tagit följande citat :” Fredrik Reinfeldt kommenterade inte det som hände i Norge på flera timmar. Det går inte att sitta på sin kammare och tänka och sedan komma med ett uttalande. Förmågan att agera likställs med ledarskap säger Jenny Madestam och tillägger att en seg start inte går att reparera i efterhand.” (Jenny Madestam är lektor på statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.)
Knappast någon förväntar sig att en statsminister ska sitta inne med alla svar eller förklaringar när en kris uppstår, men han eller hon måste visa närvaro, medkänsla och förmåga till inlevelse.
måndag 25 juli 2011
Indiens supermaktsdrömmar.
I en artikel i Financial Times den 20 juli 2011 med rubriken ” India is too corrupt to become a superpower” framhåller artikelförfattaren Ramachandra Guha att Indien knappast kan bli en supermakt på samma sätt som Kina håller på att bli det.
Enligt vad sociologen Ashis Nandy noterar svävar Indien inte mellan kaos och stabilitet utan mellan hanterbart och ohanterbart kaos. Korruption förekommer i alla partier. När nuvarande premiärministern Manmohan Singh blev premiärminister för sju år sedan betraktades han som omutlig. Singh har dock varit nöjd med att sakerna har sin gång och har inte ingripit mot korrupta regeringskolleger. Vad som än förorsakar detta – om det beror på bristande självtillit eller politiskt beroende av Sonia Gandhi hans partiledare – har det i hög grad skadat hans och Indiens trovärdighet. Korruptionen är inte ny i Indien men detta allerstädes närvarande tillstånd är exempellöst.
De senaste tre decennierna har det talats om att reformera administrationen och domstolar från påverkan av nyckfulla politiker, hindra kriminella från att ställa upp i val och kompensera bybor för mark som förlorats vid industriella projekt. Korruptionsskandaler har gjort ett tillfälligt slut på talet om Indiens stjärnstatus och har också gjort slut på drömmarna om att hinna upp och till och med gå om Kina.
Enligt vad sociologen Ashis Nandy noterar svävar Indien inte mellan kaos och stabilitet utan mellan hanterbart och ohanterbart kaos. Korruption förekommer i alla partier. När nuvarande premiärministern Manmohan Singh blev premiärminister för sju år sedan betraktades han som omutlig. Singh har dock varit nöjd med att sakerna har sin gång och har inte ingripit mot korrupta regeringskolleger. Vad som än förorsakar detta – om det beror på bristande självtillit eller politiskt beroende av Sonia Gandhi hans partiledare – har det i hög grad skadat hans och Indiens trovärdighet. Korruptionen är inte ny i Indien men detta allerstädes närvarande tillstånd är exempellöst.
De senaste tre decennierna har det talats om att reformera administrationen och domstolar från påverkan av nyckfulla politiker, hindra kriminella från att ställa upp i val och kompensera bybor för mark som förlorats vid industriella projekt. Korruptionsskandaler har gjort ett tillfälligt slut på talet om Indiens stjärnstatus och har också gjort slut på drömmarna om att hinna upp och till och med gå om Kina.
fredag 15 juli 2011
Liberaler ville avskaffa studentexamen.
I en artikel i DN den 12 juli 2011 skriven av Olof Petersson behandlas frågan om studentexamens avskaffande i slutet av 1960-talet. Rubriken har följande lydelse :” Liberaler drev på när studentexamen försvann”. Inledningen säger mycket om artikelns innehåll och har följande lydelse :” Historieskrivningen om avskaffandet av studentexamen är vilseledande. Både S och FP stod bakom beslutet, men de unga liberalerna var pådrivande,”
Jag gick sju år i folkskolan och slutade skolan när jag var 14 år. När jag var 18 år gick jag i en tvåårig folkhögskola. Efter militärtjänsten arbetade jag åtta månader i en handelsträdgård i England och lärde mig då engelska. Efter hemkomsten från England började jag studera på NKI-skolan för att ta realexamen som privatist. Jag tog den examen 1961. Det var 50 år sedan. Jag fick bra betyg så jag trodde att jag kunde klara studentexamen på två år. Jag började därför studera vid Lunds privata elementarläroverks ( Spyken). tvååriga latinlinje.. Det visade sig alltför svårt vilket gjorde att jag slutade efter ett års studier på Spyken. Jag fortsatte studierna på kvällsgymnasiet i Göteborg och tog studenten efter det gamla systemet 1965. Litteraturprofessorn Viktor Svanberg var en av censorerna.
Läraren Helena von Schantz skrev den 12 juni i DN Debatt följande :” Ska vi få en bra skola måste vi städa upp efter Persson och Palme.” Hon påstår vidare att det var Palme som avskaffade studentexamen 1968. Det överensstämmer inte med verkligheten. Det formella beslutet om att avskaffa studentexamen togs redan 1964 och i praktiken bestämdes omläggningen långt tidigare.
Om avskaffandet av studentexamen skriver Olof Petersson följande :” Studentexamen avskaffades i samband med en omfattande reform av gymnasiet. Reformen hade en bred förankring. Förslaget hade lagts fram av en utredning som bland annat bestod av de blivande partiledarna Olof Palme och Gunnar Helén. I den allmänna debatten var det framför allt kristendomsämnets avskaffande som väckte debatt. Men även förslaget om ändrade examensformer ledde till viss debatt. Traditionsbevarande högerstudenter var emot. Mest entusiastiska för ett avskaffande var folkpartisterna. Folkpartiets ungdomsförbund skrev i ett remissvar undertecknat av den blivande folkpartiledaren Ola Ullsten att studentexamen i många avseenden var föråldrad och olämplig.”
Om det var rätt eller fel att avskaffa studentexamen kan diskuteras. Men söker man syndabockar bör man snarast söka efter dessa bland borgerliga politiker.
Jag gick sju år i folkskolan och slutade skolan när jag var 14 år. När jag var 18 år gick jag i en tvåårig folkhögskola. Efter militärtjänsten arbetade jag åtta månader i en handelsträdgård i England och lärde mig då engelska. Efter hemkomsten från England började jag studera på NKI-skolan för att ta realexamen som privatist. Jag tog den examen 1961. Det var 50 år sedan. Jag fick bra betyg så jag trodde att jag kunde klara studentexamen på två år. Jag började därför studera vid Lunds privata elementarläroverks ( Spyken). tvååriga latinlinje.. Det visade sig alltför svårt vilket gjorde att jag slutade efter ett års studier på Spyken. Jag fortsatte studierna på kvällsgymnasiet i Göteborg och tog studenten efter det gamla systemet 1965. Litteraturprofessorn Viktor Svanberg var en av censorerna.
Läraren Helena von Schantz skrev den 12 juni i DN Debatt följande :” Ska vi få en bra skola måste vi städa upp efter Persson och Palme.” Hon påstår vidare att det var Palme som avskaffade studentexamen 1968. Det överensstämmer inte med verkligheten. Det formella beslutet om att avskaffa studentexamen togs redan 1964 och i praktiken bestämdes omläggningen långt tidigare.
Om avskaffandet av studentexamen skriver Olof Petersson följande :” Studentexamen avskaffades i samband med en omfattande reform av gymnasiet. Reformen hade en bred förankring. Förslaget hade lagts fram av en utredning som bland annat bestod av de blivande partiledarna Olof Palme och Gunnar Helén. I den allmänna debatten var det framför allt kristendomsämnets avskaffande som väckte debatt. Men även förslaget om ändrade examensformer ledde till viss debatt. Traditionsbevarande högerstudenter var emot. Mest entusiastiska för ett avskaffande var folkpartisterna. Folkpartiets ungdomsförbund skrev i ett remissvar undertecknat av den blivande folkpartiledaren Ola Ullsten att studentexamen i många avseenden var föråldrad och olämplig.”
Om det var rätt eller fel att avskaffa studentexamen kan diskuteras. Men söker man syndabockar bör man snarast söka efter dessa bland borgerliga politiker.
torsdag 7 juli 2011
Invandringens betydelse.
I denna artikel utgår jag från två artiklar om invandringen. Dels är det Richard Floridas artikel ” Why immigrants help your city stay crime free” och dels Per T.Ohlssons ” Det stora misslyckandet”. Den förstnämnda artikeln var publicerad Financial Times den 1 juli 2011 och den senare artikeln var Per T Ohlssons söndagsartikel från den 3 juli 2011.
Florida skriver att graden av brottslighet i amerikanska städer är den lägsta på femtio år. Gamla tätbefolkade förstäder har sett brottsligheten minska mer än mindre tätbefolkade delar av städerna. Något som minskat kriminaliteten anses 70-talets fria aborter som kan ha minskat antalet oönskade barn. Svåra tider som 30-talets depression innebar lägre kriminalitet medan 60-talets mera utsvävande livsstil innebar högre kriminalitet. Man talar också om en Obama-effekt. Genom att de svarta kan få större självförtroende kan kriminaliteten bland dessa fås att minska när självaktningen ökar.
Per T Ohlsson skriver följande om invandringen ” Bland jämförbara länder är Sverige sämst på att integrera invandrare mätt som skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. I Sverige uppgick den 2009 till 14,7 procentenheter. Det kan jämföras med 8,5 procentenheter i Danmark, 4,5 i Storbritannien och 3,8 i Kanada enligt OECD-statistiken. Skillnaden är särskilt stor bland kvinnor.”
Förklaringen är inte enbart den omständigheten att Sverige har tagit emot många flyktingar i behov av humanitärt skydd, Eländet bottnar också i en kombination av missriktad politisk välvilja och diskriminering. För varje procentenhet högre sysselsättning bland invandrare förstärks de offentliga finanserna med 0,14 procent. Om sysselsättningen bland invandrare ökar till samma nivå som bland infödda svenskar tillförs statskassan 34 miljarder varje år.
Vad bör göras? Man bör underlätta eget företagande, effektivisera utvärderingen av utländska utbildningar och genomföra riktade stödinsatser till skolor med många nyanlända flyktingar. Man bör justera i trygghetssystemen där föräldrapenningen blir en passiviserande försörjning för utlandsfödda kvinnor och vårdnadsbidraget bör avskaffas av samma anledning..
Florida skriver att graden av brottslighet i amerikanska städer är den lägsta på femtio år. Gamla tätbefolkade förstäder har sett brottsligheten minska mer än mindre tätbefolkade delar av städerna. Något som minskat kriminaliteten anses 70-talets fria aborter som kan ha minskat antalet oönskade barn. Svåra tider som 30-talets depression innebar lägre kriminalitet medan 60-talets mera utsvävande livsstil innebar högre kriminalitet. Man talar också om en Obama-effekt. Genom att de svarta kan få större självförtroende kan kriminaliteten bland dessa fås att minska när självaktningen ökar.
Per T Ohlsson skriver följande om invandringen ” Bland jämförbara länder är Sverige sämst på att integrera invandrare mätt som skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. I Sverige uppgick den 2009 till 14,7 procentenheter. Det kan jämföras med 8,5 procentenheter i Danmark, 4,5 i Storbritannien och 3,8 i Kanada enligt OECD-statistiken. Skillnaden är särskilt stor bland kvinnor.”
Förklaringen är inte enbart den omständigheten att Sverige har tagit emot många flyktingar i behov av humanitärt skydd, Eländet bottnar också i en kombination av missriktad politisk välvilja och diskriminering. För varje procentenhet högre sysselsättning bland invandrare förstärks de offentliga finanserna med 0,14 procent. Om sysselsättningen bland invandrare ökar till samma nivå som bland infödda svenskar tillförs statskassan 34 miljarder varje år.
Vad bör göras? Man bör underlätta eget företagande, effektivisera utvärderingen av utländska utbildningar och genomföra riktade stödinsatser till skolor med många nyanlända flyktingar. Man bör justera i trygghetssystemen där föräldrapenningen blir en passiviserande försörjning för utlandsfödda kvinnor och vårdnadsbidraget bör avskaffas av samma anledning..
fredag 1 juli 2011
USA behöver mera planering.
I en artikel i Financial Times den 6 maj 2011 under rubriken ” US needs to shed its taboo on economic planning” har Kishore Mahbubani lagt fram synpunkter som kan gälla även för svenska marknadsekonomin. Jag anser att det kan gälla för regeringen behandling av saab. Maud Olofsson har ideligen inpräntat att staten inte skall äga bilfabriker. I Kina ägs stora delar av bilindustrin av staten och den kan inte anses ha mått dåligt av detta. Det säljs mest bilar i världen i Kina.
I artikeln framhålls Kina, Tyskland, Sverige och Singapore som exempel på framgångsrika åtgärder att utbilda arbetskraften för göra den anställningsbar i nya industrier. USA behöver skaffa sig ett ”mindset” och närmare sätta sig in i vad som USA kan göra bättre än Kina, Indien, Brasilien och Tyskland.
Artikelförfattaren använder ekonomisk planering avsiktligt eftersom detta är tabu i den amerikanska ” mindset” som domineras av Ayn Rand och Alan Greenspan. Dessa personer var ett rättesnöre för nyliberalerna men i en skoningslös konkurrensutsatt global ekonomi krävs ett noga genomtänkt ingripande från staten. Det gjorde Kina när man anslöt sig till WTO som tvingade statsägda företag att bli globalt konkurrenskraftiga. Nu fordras att USA gör något liknande.
I artikeln framhålls Kina, Tyskland, Sverige och Singapore som exempel på framgångsrika åtgärder att utbilda arbetskraften för göra den anställningsbar i nya industrier. USA behöver skaffa sig ett ”mindset” och närmare sätta sig in i vad som USA kan göra bättre än Kina, Indien, Brasilien och Tyskland.
Artikelförfattaren använder ekonomisk planering avsiktligt eftersom detta är tabu i den amerikanska ” mindset” som domineras av Ayn Rand och Alan Greenspan. Dessa personer var ett rättesnöre för nyliberalerna men i en skoningslös konkurrensutsatt global ekonomi krävs ett noga genomtänkt ingripande från staten. Det gjorde Kina när man anslöt sig till WTO som tvingade statsägda företag att bli globalt konkurrenskraftiga. Nu fordras att USA gör något liknande.
onsdag 22 juni 2011
Det föds för många pojkar i Kina.
Joshua Kurlantzick har Financial Times den 13 juni 2011 recenserat Mara Hvistendahl bok “Unnatural Selection – Choosing Boys Over Girls and the consequences of a World Full of Men”.
Den artikeln fick mig att börja tänka på konsekvenserna av att det föds så många fler pojkar i förhållande till flickor. Normalt föds det 105 pojkar på 100 flickor. I Kina är förhållandet 121 till 100, i Indien och Vietnam 112 till 100 och i Albanien 110 till 100. Inom ett decennium kommer det att finnas 30 miljoner kinesiska män som inte kan finna en kvinna att gifta sig med.
För att mildra konsekvenserna av överskottet på män kan man tänka sig utvandring som en lösning. Jag läste i en tidning att skall finnas 800 000 kineser i Afrika och det kommer nu kineser i allt större skaror till Europa och Amerika. I Afrika beskylls kineserna för att inte anställa afrikaner vid infrastruktursatsningar. Till och med chaufförerna är kineser. Ett annat område som man kunde utvandra till är Sibirien som ju är nästan folktomt. Ryssland är nog bekymrat över en liknande utveckling.
En anledning till att det föds så många pojkar i förhållande till flickor är det traditionella åsikten att pojkar bättre kan försörja föräldrarna på ålderdomen. En annan orsak är ett barnspolitiken.
Den artikeln fick mig att börja tänka på konsekvenserna av att det föds så många fler pojkar i förhållande till flickor. Normalt föds det 105 pojkar på 100 flickor. I Kina är förhållandet 121 till 100, i Indien och Vietnam 112 till 100 och i Albanien 110 till 100. Inom ett decennium kommer det att finnas 30 miljoner kinesiska män som inte kan finna en kvinna att gifta sig med.
För att mildra konsekvenserna av överskottet på män kan man tänka sig utvandring som en lösning. Jag läste i en tidning att skall finnas 800 000 kineser i Afrika och det kommer nu kineser i allt större skaror till Europa och Amerika. I Afrika beskylls kineserna för att inte anställa afrikaner vid infrastruktursatsningar. Till och med chaufförerna är kineser. Ett annat område som man kunde utvandra till är Sibirien som ju är nästan folktomt. Ryssland är nog bekymrat över en liknande utveckling.
En anledning till att det föds så många pojkar i förhållande till flickor är det traditionella åsikten att pojkar bättre kan försörja föräldrarna på ålderdomen. En annan orsak är ett barnspolitiken.
torsdag 16 juni 2011
Trotskijs betydelse.
Leo Trotskij har jag skrivit om i en rad artiklar. Bland dessa kan jag nämna ”Slaget vid Petrograd – en vändpunkt” och ” Rysslands bidrag till mänskligheten” (Sourze Yngve Karlsson sidan 8) I en under strecketartikel i SvD den 25 juni 2011 har Svante Nordin under rubriken” Leo Trotskij skapade sin egen mördare” behandlat samma ämne.
Nordins artikel handlar om Trotskijs olika val i livet som revolutionär, först det nära samarbetet med Lenin månaderna före revolutionen och senare skapandet av röda armén. Trotskij hade inget emot den röda terrorn från 1918 till i början av 1920-talet när kontrarevolutionen var som starkast. Nordin frågar sig om det var någon skillnad mellan trotskism och stalinism och han svarar att det var frågan om vem som borde leda landet som det gick skiljelinje mellan Trotskij och Stalin. En annan skiljelinje var frågan Socialismen i ett land eller om Sovjet måste invänta en revolution i de högst utvecklade länderna.
Om trotskismens betydelse skriver Nordin följande :” Trotskismen blev aldrig någon framgång. Den så kallade Fjärde internationalen som grundades under Trotskijs överinseende utmärkte sig framför allt för ständiga partisplittringar. Någon utmaning mot de stalinistiska kommunistpartierna åstadkom trotskisterna aldrig. Trotskijs position blev också med viss nödvändighet absurd och dess absurditet stack även de trognaste anhängare i ögonen. Trotskijs livsverk var att genom novemberrevolutionen och segern i inbördeskriget mer än någon annan näst Lenin ha bidragit till skapandet av Sovjetunionen.”
Nordins artikel handlar om Trotskijs olika val i livet som revolutionär, först det nära samarbetet med Lenin månaderna före revolutionen och senare skapandet av röda armén. Trotskij hade inget emot den röda terrorn från 1918 till i början av 1920-talet när kontrarevolutionen var som starkast. Nordin frågar sig om det var någon skillnad mellan trotskism och stalinism och han svarar att det var frågan om vem som borde leda landet som det gick skiljelinje mellan Trotskij och Stalin. En annan skiljelinje var frågan Socialismen i ett land eller om Sovjet måste invänta en revolution i de högst utvecklade länderna.
Om trotskismens betydelse skriver Nordin följande :” Trotskismen blev aldrig någon framgång. Den så kallade Fjärde internationalen som grundades under Trotskijs överinseende utmärkte sig framför allt för ständiga partisplittringar. Någon utmaning mot de stalinistiska kommunistpartierna åstadkom trotskisterna aldrig. Trotskijs position blev också med viss nödvändighet absurd och dess absurditet stack även de trognaste anhängare i ögonen. Trotskijs livsverk var att genom novemberrevolutionen och segern i inbördeskriget mer än någon annan näst Lenin ha bidragit till skapandet av Sovjetunionen.”
lördag 11 juni 2011
Avkriminalisera narkotikan!
Jag har hela mitt liv varit en anhängare av en kriminalisering av knarket, Så är det inte längre. Orsaken är en artikel i Financial Times den 5 juni 2011 av Martin Wolf med rubriken:” We should declare an end to our disastrous war on drugs.”
I en rapport från Global Commission on Drug Policy som vill avkriminalisera narkotikan finns många kända namn bland undertecknarna. Bland dessa finns Kofi Annan, förre generalsekreteraren i FN, Fernando Henrique Cardoso, förre presidenten i Brasilien och Ernesto Zedillo förre presidenten i Mexico.
Som orsak till ställningstagandet anges vara den stora ökningen av fängelsepopulationen i USA som har ökat från 300 000 år 1972 till dagens 2,3 miljoner. .Det blir ett stort ”collateral damage” såsom spridandet av undvikliga sjukdomar, masskriminaliseringen, ett omfattande slöseri med allmänna tillgångar, korruption, ett omfattande nätverk av gränsöverskridande organiserade brott för vilka Mexico har blivit det mest kända offret.
Ett argument till att förbjuda all narkotika är att det skulle ha minskat användandet av densamma. Det motsatta har inträffat. Opiaterna har de senaste tio åren ökat med 34,5 procent, kokain med 27 och cannabis med 8,5. Av afroamerikanerna använder 14 procent narkotika men 37 procent av de svarta användarna fängslas för narkotikabrott och 56 procent av dem sitter i fängelse.
För tio år sedan blev Portugal det första landet som avkriminaliserade användandet och innehavet av narkotika. Sedan dess har användandet ökat marginellt i takt med jämförbara länder. Wolfs slutsats har följande lydelse :” Humanity does not have to be victim of these savage efforts to prevent drug abuse. The time has come to think again. If we are brave, publication of this report could mark a turn towards rationality.”
I en rapport från Global Commission on Drug Policy som vill avkriminalisera narkotikan finns många kända namn bland undertecknarna. Bland dessa finns Kofi Annan, förre generalsekreteraren i FN, Fernando Henrique Cardoso, förre presidenten i Brasilien och Ernesto Zedillo förre presidenten i Mexico.
Som orsak till ställningstagandet anges vara den stora ökningen av fängelsepopulationen i USA som har ökat från 300 000 år 1972 till dagens 2,3 miljoner. .Det blir ett stort ”collateral damage” såsom spridandet av undvikliga sjukdomar, masskriminaliseringen, ett omfattande slöseri med allmänna tillgångar, korruption, ett omfattande nätverk av gränsöverskridande organiserade brott för vilka Mexico har blivit det mest kända offret.
Ett argument till att förbjuda all narkotika är att det skulle ha minskat användandet av densamma. Det motsatta har inträffat. Opiaterna har de senaste tio åren ökat med 34,5 procent, kokain med 27 och cannabis med 8,5. Av afroamerikanerna använder 14 procent narkotika men 37 procent av de svarta användarna fängslas för narkotikabrott och 56 procent av dem sitter i fängelse.
För tio år sedan blev Portugal det första landet som avkriminaliserade användandet och innehavet av narkotika. Sedan dess har användandet ökat marginellt i takt med jämförbara länder. Wolfs slutsats har följande lydelse :” Humanity does not have to be victim of these savage efforts to prevent drug abuse. The time has come to think again. If we are brave, publication of this report could mark a turn towards rationality.”
onsdag 8 juni 2011
Europas dåliga ekonomi.
I en artikel av Andreas Cervenka i SvD den 5 juni 2011 med rubriken ”Merkels hemligheter ”behandlas Europas svåra ekonomiska läge.
En gång i tiden följde alla länder i EU regelboken som stipulerade att budgetunderskottet fick vara högst tre procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP. I början av 2000-talet började de flesta länderna i EU att bryta mot denna regel och fjol var det bara Finland och Luxemburg som höll sig på rätt sida om lagen. Statsskulden i Tyskland har stigit till rekordnivån 80 procent. Det är visserligen lägre än i mångas andra länder i EU men problemen tornar upp sig med en befolkning som blir allt äldre. Om kostnaden för framtida pensioner och sjukvård räknas in är Tysklands verkliga statsskuld 250 procent av BNP enligt vissa ekonomer. Japan nuvarande statsskuld är 200 procent av BNP.
Om Merkels situation har Cervenka följande att förtälja :” Varje gång det varnas för en ny bankkris i Europa har Angela Merkel alltså all anledning att börja skruva på sig och flacka med blicken. Kanske är det därför hon den senaste veckan tycks ha svängt och är redo att ännu en gång skicka en ny omgång pengar till Grekland utan krav på att de banker som sitter på grekiska statspapper ska tvingas svälja förluster. Ju längre det bistra pokerpartiet om eurons framtid pågår, desto tydligare blir det att förlorarna är många och vinnarna få.”
En gång i tiden följde alla länder i EU regelboken som stipulerade att budgetunderskottet fick vara högst tre procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP. I början av 2000-talet började de flesta länderna i EU att bryta mot denna regel och fjol var det bara Finland och Luxemburg som höll sig på rätt sida om lagen. Statsskulden i Tyskland har stigit till rekordnivån 80 procent. Det är visserligen lägre än i mångas andra länder i EU men problemen tornar upp sig med en befolkning som blir allt äldre. Om kostnaden för framtida pensioner och sjukvård räknas in är Tysklands verkliga statsskuld 250 procent av BNP enligt vissa ekonomer. Japan nuvarande statsskuld är 200 procent av BNP.
Om Merkels situation har Cervenka följande att förtälja :” Varje gång det varnas för en ny bankkris i Europa har Angela Merkel alltså all anledning att börja skruva på sig och flacka med blicken. Kanske är det därför hon den senaste veckan tycks ha svängt och är redo att ännu en gång skicka en ny omgång pengar till Grekland utan krav på att de banker som sitter på grekiska statspapper ska tvingas svälja förluster. Ju längre det bistra pokerpartiet om eurons framtid pågår, desto tydligare blir det att förlorarna är många och vinnarna få.”
tisdag 31 maj 2011
Äldre greker mest sjuka?
DN den 30 maj 2011 skriver Annika Carlsson om antalet förtidspensionärer invandrare. Rubriken har följande lydelse:” Äldre greker mest sjuka” och inledningen ” De har slitit ut sig på grund av de tunga arbeten de fick,”
Här följer statistik där man anger procent av invandrarna som har förtidspension och antalet förtidspensionerade mellan 45 och 64 år. Här är statistiken :” Grekland 39 procent (4760), Jugoslavien 33 och(27 801), Turkiet 31 (13369), Libanon 26 ( 7162) Finland 23 ( 80251), Bosnien Hercegovina 22 (18723) Polen 22 ( 20891) Syrien 21 (6240) Iran 20 (24087) Chile 19 (10966).”
När det gäller de förtidspensionerade mellan 19 och 44 år finns följande statistik :” Indien 5 och (8847) , Colombia 5 (5972) , Finland, 5 (20547), Libanon 4 (13937) Grekland 4 (2162) Sri Lanka 4 ,(4752), Sydkorea 4 (7190) fd Jugoslavien 4 (28 826) fd Sovjet 4 (6240) Danmark 3 (7338).”
Men anledning av det stora antalet förtidspensionerade greker har Komninos Chaideftos ,ordförande i Grekiska riksförbundet, yttrats sig på följande sätt:” Jag är rädd för att uppmärksamhet kring de här siffrorna ska starta prat om att greker har utnyttjat systemet. Jag tror inte att det finns vare sig fler eller färre fuskare bland Greklandsfödda än bland andra grupper.”
Här följer statistik där man anger procent av invandrarna som har förtidspension och antalet förtidspensionerade mellan 45 och 64 år. Här är statistiken :” Grekland 39 procent (4760), Jugoslavien 33 och(27 801), Turkiet 31 (13369), Libanon 26 ( 7162) Finland 23 ( 80251), Bosnien Hercegovina 22 (18723) Polen 22 ( 20891) Syrien 21 (6240) Iran 20 (24087) Chile 19 (10966).”
När det gäller de förtidspensionerade mellan 19 och 44 år finns följande statistik :” Indien 5 och (8847) , Colombia 5 (5972) , Finland, 5 (20547), Libanon 4 (13937) Grekland 4 (2162) Sri Lanka 4 ,(4752), Sydkorea 4 (7190) fd Jugoslavien 4 (28 826) fd Sovjet 4 (6240) Danmark 3 (7338).”
Men anledning av det stora antalet förtidspensionerade greker har Komninos Chaideftos ,ordförande i Grekiska riksförbundet, yttrats sig på följande sätt:” Jag är rädd för att uppmärksamhet kring de här siffrorna ska starta prat om att greker har utnyttjat systemet. Jag tror inte att det finns vare sig fler eller färre fuskare bland Greklandsfödda än bland andra grupper.”
torsdag 26 maj 2011
Sverige bör bli republik.
Som alla vänstermän är jag en anhängare av republik. Ämnet har blivit aktuellt genom Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers bok ”Karl XVI Gustav den motvillige monarken.” Jag har nu läst den boken.
Efter att ha läst boken står det nu ännu klarare för mig att republik är det enda förnuftiga statsskicket i ett land. I DN den 24 maj under rubriken ”Kung i gungning” skriver Erik Helmerson att ”monarkins styrka påstås vara dess kontinuitet. Den senaste veckans mediala cirkus kring kungen och ett antal bilder visar att det också kan vara dess svaghet. Om en president beter sig på ett sätt som får honom eller henne att riskera sitt och folkets anseende är presidenten borta efter nästa val. En monark kan få dras med samma misstag i decennier.”
Vad som skapar en föga avundsvärd situation för kungen är några bilder med nakna kvinnor och kungen som visades för TV4:s reporter. Den före detta torpeden och porrklubbsägaren Mille Markovic har i över ett halvt år hotat att visa upp bilder på kungen i komprometterande situationer. Han har tidigare i intervjuer i tidningar och tv beskrivit hur han monterade dolda övervakningskameror på sin källarklubb ” Club Power ”på Kungsholmen och hur dess kameror fångat monarken tillsammans med lättklädda unga kvinnor i känsliga situationer,(Expressen den 21 maj 2011).
Anders Lettström, kungens vän, har tagit på sig ansvaret för att kungen eventuellt varit i kontakt med kriminella kretsar och att ärendet därigenom var utagerat för kungens del. Det anser inte Peter Althin ,ordförande i republikanska klubben, ” I förlängningen kan det bli kriminellt.”
Efter att ha läst boken står det nu ännu klarare för mig att republik är det enda förnuftiga statsskicket i ett land. I DN den 24 maj under rubriken ”Kung i gungning” skriver Erik Helmerson att ”monarkins styrka påstås vara dess kontinuitet. Den senaste veckans mediala cirkus kring kungen och ett antal bilder visar att det också kan vara dess svaghet. Om en president beter sig på ett sätt som får honom eller henne att riskera sitt och folkets anseende är presidenten borta efter nästa val. En monark kan få dras med samma misstag i decennier.”
Vad som skapar en föga avundsvärd situation för kungen är några bilder med nakna kvinnor och kungen som visades för TV4:s reporter. Den före detta torpeden och porrklubbsägaren Mille Markovic har i över ett halvt år hotat att visa upp bilder på kungen i komprometterande situationer. Han har tidigare i intervjuer i tidningar och tv beskrivit hur han monterade dolda övervakningskameror på sin källarklubb ” Club Power ”på Kungsholmen och hur dess kameror fångat monarken tillsammans med lättklädda unga kvinnor i känsliga situationer,(Expressen den 21 maj 2011).
Anders Lettström, kungens vän, har tagit på sig ansvaret för att kungen eventuellt varit i kontakt med kriminella kretsar och att ärendet därigenom var utagerat för kungens del. Det anser inte Peter Althin ,ordförande i republikanska klubben, ” I förlängningen kan det bli kriminellt.”
torsdag 19 maj 2011
Ådalenkravallerna.
Per T. Ohlsson har skrivit ännu en bra artikel. I Sydsvenskan den 15 maj 2011 med rubriken Åter till Ådalen slår han ett slag för Anders Isakssons tolkning av Ådalenkravallerna som ägde rum den 14 maj 1931 och där militären dödade fem demonstranter. För sin tolkning blev Isaksson persona non grata inom det socialdemokratiska partiet men jag anser, trots min vänsterståndpunkt, att Isaksson i huvudsak har rätt.
Artikeln har följande inledning:” Tragedin i Ådalen har med tiden etsat sig in i vårt kollektiva medvetande och har inom arbetarrörelsen fått en mytisk ställning.” Inte minst medverkar Erik Blombergs dikt med följande lydelse till detta :” Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös,värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.
Dagen efter dödsskjutningen hölls en hetsig debatt i riksdagen där statsministern Carl Gustaf Ekman gjordes personligt ansvarig för mord. Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson gjorde vid debatten följande yttrande :” Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.”
Vid ett annat tillfälle yttrade sig Per Albin, angående kommunisternas utnyttjande av Ådalenkravallerna, på följande sätt :” Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”
Kommunisterna leddes av Hugo Silléns Moskva-trogna parti. De hade uniformer och armbindlar och efter denna händelse blev det uniformsförbud. Året efter Ådalen bildade Per Albin sin första regering efter en socialdemokratisk valframgång. Med ett kort avbrott sommaren 1936 skulle partiet styra Sverige i 44 år.
Artikeln har följande inledning:” Tragedin i Ådalen har med tiden etsat sig in i vårt kollektiva medvetande och har inom arbetarrörelsen fått en mytisk ställning.” Inte minst medverkar Erik Blombergs dikt med följande lydelse till detta :” Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös,värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.
Dagen efter dödsskjutningen hölls en hetsig debatt i riksdagen där statsministern Carl Gustaf Ekman gjordes personligt ansvarig för mord. Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson gjorde vid debatten följande yttrande :” Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.”
Vid ett annat tillfälle yttrade sig Per Albin, angående kommunisternas utnyttjande av Ådalenkravallerna, på följande sätt :” Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”
Kommunisterna leddes av Hugo Silléns Moskva-trogna parti. De hade uniformer och armbindlar och efter denna händelse blev det uniformsförbud. Året efter Ådalen bildade Per Albin sin första regering efter en socialdemokratisk valframgång. Med ett kort avbrott sommaren 1936 skulle partiet styra Sverige i 44 år.
onsdag 11 maj 2011
Usama bin Ladins uppgång och fall.
I söndagsartikeln den 8 maj 2011 under rubriken ”Obamas ögonblick” beskriver Per T. Ohlsson hur president Carter1980 misslyckades att befria ambassadpersonalen som hade tagits som gisslan av regimen i Iran. Det var en av anledningarna till att Ronald Reagan kunde vinna valet på hösten samma år. Reagans makttillträde innebar att fanatiska antikommunister fick höga poster inom förvaltningen av USA:s utrikespolitik. Det innebar att USA stödde alla antikommunister hur odemokratiska de än var.
Sovjets inblandning i Afghanistan har enligt Bonniers stora lexikon följande uppkomsthistoria :” Efter flera blodiga vänsterkupper i slutet av 1970-talet och misslyckade reformförsök ryckte Sovjet in i landet i december 1979 och den Sovjettrogne Babrak Karmal blev president. Med hjälp av betydande sovjetstyrkor har regimen kontrollerat städer och vägar, medan gerillan fört sin kamp från motståndsnästen i bergen och exilläger i Pakistan dit ett par miljoner afghaner har flytt.”
David Brooks har skrivit en kolumn i DN den 10 maj med rubriken ” En obegriplig individ.”. Om Usama bin Ladin skriver han följande :” När Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan organiserade han jihadturism och understödde unga idealistiska araber som ville kämpa mot inkräktarna. Själv deltog han inte aktivt i stridshandlingar och var snarare kurir eller organisatör.”
Brooks kommer till den slutsatsen att det är omöjligt att förutse den framtida utvecklingen. Detta med hänsyn till utvecklingen i Afghanistan och Usama bin Ladins uppgång och fall.
Sovjets inblandning i Afghanistan har enligt Bonniers stora lexikon följande uppkomsthistoria :” Efter flera blodiga vänsterkupper i slutet av 1970-talet och misslyckade reformförsök ryckte Sovjet in i landet i december 1979 och den Sovjettrogne Babrak Karmal blev president. Med hjälp av betydande sovjetstyrkor har regimen kontrollerat städer och vägar, medan gerillan fört sin kamp från motståndsnästen i bergen och exilläger i Pakistan dit ett par miljoner afghaner har flytt.”
David Brooks har skrivit en kolumn i DN den 10 maj med rubriken ” En obegriplig individ.”. Om Usama bin Ladin skriver han följande :” När Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan organiserade han jihadturism och understödde unga idealistiska araber som ville kämpa mot inkräktarna. Själv deltog han inte aktivt i stridshandlingar och var snarare kurir eller organisatör.”
Brooks kommer till den slutsatsen att det är omöjligt att förutse den framtida utvecklingen. Detta med hänsyn till utvecklingen i Afghanistan och Usama bin Ladins uppgång och fall.
torsdag 5 maj 2011
Inflationen eldfängd fråga i Kina.
Johan Myrsten har under rubriken ”Stigande priser eldfängd fråga i Kina” i SvD den 3 maj behandlat frågan om de stigande priserna i Kina. Inledningen har följande lydelse :” Inflationen fortsätter att bekymra Kina, där lastbilschaufförer har strejkat mot höga bränslepriser och avgifter. Risken för ekonomisk överhettning och fler protester tas på stort allvar av landets ledare. Samtidigt får omvärlden inte längre samma hjälp av Kina att sänka sin egen inflation.”
När det gäller de strejkande chaufförerna har man tillmötes gått dem genom att sänka pålagorna i hamnarna. Premiärministern Wen Jiabao har förklarat att inflationsbekämpningen har högsta prioritet och ledarna väntas strama åt penningpolitiken. Den 4 april justerade centralbanken upp styrräntan för fjärde gången sedan oktober. Det verkar inte ha hjälpt för BNP har ökat med 9,7 procent för första kvartalet och inflationen var 5,4 procent den högsta på tre år. Bakom den totala inflationen ligger i hög grad de ökade matpriserna som var 12 procent högre än under mars föregående år.
Myrsten skriver följande :” Prisökningarna i Kina är delvis en följd av de enorma stimulansinsatser som sattes i gång under den globala finanskrisen 2008. Massiva investeringar finansierades då med statligt stöd och en radikal ökning av bankutlåningen. Den kreditvågen drev sedan upp bostadspriserna och aktiekurserna. Men det är inte bara priserna som stiger i Kina. Minst lika snabbt ökar lönerna som åtminstone i kustprovinserna höjts med 10-20 procent om året ibland mer.”
Det faktum att lönerna stiger i Kina gör att kineserna kan efterfråga mera varor både inhemska och importerade men gör samtidigt att Kina inte, som man gjort tidigare, kan minska den globala inflationen. För amerikanska företag utgör högre priser på kinesiska produkter en lättnad i konkurrensen men för tillverkningsföretag och konsumenter runt om i världen innebär det dyrare komponenter och vardagsvaror.
När det gäller de strejkande chaufförerna har man tillmötes gått dem genom att sänka pålagorna i hamnarna. Premiärministern Wen Jiabao har förklarat att inflationsbekämpningen har högsta prioritet och ledarna väntas strama åt penningpolitiken. Den 4 april justerade centralbanken upp styrräntan för fjärde gången sedan oktober. Det verkar inte ha hjälpt för BNP har ökat med 9,7 procent för första kvartalet och inflationen var 5,4 procent den högsta på tre år. Bakom den totala inflationen ligger i hög grad de ökade matpriserna som var 12 procent högre än under mars föregående år.
Myrsten skriver följande :” Prisökningarna i Kina är delvis en följd av de enorma stimulansinsatser som sattes i gång under den globala finanskrisen 2008. Massiva investeringar finansierades då med statligt stöd och en radikal ökning av bankutlåningen. Den kreditvågen drev sedan upp bostadspriserna och aktiekurserna. Men det är inte bara priserna som stiger i Kina. Minst lika snabbt ökar lönerna som åtminstone i kustprovinserna höjts med 10-20 procent om året ibland mer.”
Det faktum att lönerna stiger i Kina gör att kineserna kan efterfråga mera varor både inhemska och importerade men gör samtidigt att Kina inte, som man gjort tidigare, kan minska den globala inflationen. För amerikanska företag utgör högre priser på kinesiska produkter en lättnad i konkurrensen men för tillverkningsföretag och konsumenter runt om i världen innebär det dyrare komponenter och vardagsvaror.
tisdag 26 april 2011
Kan Kina rädda världsekonomin.
I en artikel i SvD den 24 april 2011 med rubriken ”Skakig livflotte för världsekonomin” har Andreas Cervenka beskrivit ekonomernas nuvarande ståndpunkt om världsekonomin. Underrubriken har följande lydelse :” Galen fastighetsbubbla, låneboom och banker fulla av jäsande problemlån. Nej, det är inte en beskrivning av USA 2007 utan av det land som skall rädda världens tillväxt.”
Ovanstående citat täcker i stor utsträckning de framtidsproblem som världen står inför. Det är ett Kina som har samma problem som USA hade under krisen 2007 och som man hoppas skall rädda världen från en förestående krasch. Kina är USA:s största fordringsägare med 1150 miljarder dollar placerade i amerikanska statspapper. En sak som kan rädda världen från en krasch är att kinesiska staten har 3000 miljarder dollar i en valutareserv, pengar som kan rädda sjuka banker. Kina illustrerar den kluvna bilden av den globala ekonomin, med snabbväxande utvecklingsmarknader och tröga industriländer.
Finansmannen George Soros behandlar liknande frågor i en artikel i Sydsvenskan den 24 mars 2011 under rubriken ”Splittring hotar EU”. Soros skriver :”När euron introducerades förväntades det att den skulle skapa konvergens mellan ekonomierna i euroområdet. I stället blev det tvärtom. Det har lett till ökade klyftor. Den europeiska centralbanken, ECB, behandlade alla euroländernas statsskulder som riskfria och accepterade deras statsobligationer på lika villkor. Det fick bankerna, som var skyldiga att inneha riskfria tillgångar, att köpa på sig svaga länders statsskuld.”
Detta sänkte räntorna och blåste upp fastighetsbubblor i PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) samtidigt som Tyskland måste dra åt svångremmen på grund av kostnaderna för återföreningen. Detta skapade i sin tur skillnader i konkurrenskraft och en bankkris i tyska banker. Det var på grund av åtgärder som Tyskland drivit fram för att skydda bankerna som de mest skuldsatta länderna tvingas bära hela bördan av anpassningen. Tyskland driver fram dessa åtgärder på grund av internt politiskt tryck, men den tyska allmänheten har inte fått veta hela sanningen.
Soros har kommit fram till följande slutsats :” Den här gången kommer risken för ett Europa som går två olika hastigheter att underminera den politiska sammanhållningen och därigenom minska förmågan att, när det behövs, agera samfällt.”
Ovanstående citat täcker i stor utsträckning de framtidsproblem som världen står inför. Det är ett Kina som har samma problem som USA hade under krisen 2007 och som man hoppas skall rädda världen från en förestående krasch. Kina är USA:s största fordringsägare med 1150 miljarder dollar placerade i amerikanska statspapper. En sak som kan rädda världen från en krasch är att kinesiska staten har 3000 miljarder dollar i en valutareserv, pengar som kan rädda sjuka banker. Kina illustrerar den kluvna bilden av den globala ekonomin, med snabbväxande utvecklingsmarknader och tröga industriländer.
Finansmannen George Soros behandlar liknande frågor i en artikel i Sydsvenskan den 24 mars 2011 under rubriken ”Splittring hotar EU”. Soros skriver :”När euron introducerades förväntades det att den skulle skapa konvergens mellan ekonomierna i euroområdet. I stället blev det tvärtom. Det har lett till ökade klyftor. Den europeiska centralbanken, ECB, behandlade alla euroländernas statsskulder som riskfria och accepterade deras statsobligationer på lika villkor. Det fick bankerna, som var skyldiga att inneha riskfria tillgångar, att köpa på sig svaga länders statsskuld.”
Detta sänkte räntorna och blåste upp fastighetsbubblor i PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) samtidigt som Tyskland måste dra åt svångremmen på grund av kostnaderna för återföreningen. Detta skapade i sin tur skillnader i konkurrenskraft och en bankkris i tyska banker. Det var på grund av åtgärder som Tyskland drivit fram för att skydda bankerna som de mest skuldsatta länderna tvingas bära hela bördan av anpassningen. Tyskland driver fram dessa åtgärder på grund av internt politiskt tryck, men den tyska allmänheten har inte fått veta hela sanningen.
Soros har kommit fram till följande slutsats :” Den här gången kommer risken för ett Europa som går två olika hastigheter att underminera den politiska sammanhållningen och därigenom minska förmågan att, när det behövs, agera samfällt.”
fredag 15 april 2011
Tigertrend utmanar curlingideal.
När jag läste SvD den 4 april 2011 uppmärksammade jag särskilt en artikel skriven av David Brook med rubriken ”Tigertrend utmanar curlingideal”. Artikeln hade följande underrubrik :” En amerikansk-kinesisk tigermamma satte tänderna i västvärldens curlingföräldrar när hon skrev att barn bör drillas hårt enligt kinesisk modell. Så har hon behandlat sina barn. Debatten därefter blev hetsig och skymde delvis de försonande nyanserna.” Kinesiskamerikanskan Amy Chua har vänt uppochner på den amerikanska skoldebatten genom sitt påstående att kinesiska mammor är överlägsna amerikanska mammor när det gäller skolresultat. Amy Chua är juridikprofessor vid Yale, tvåbarnsmamma och av kinesisk härkomst. Barnen som nu är 18 respektive 15 år gamla tvingades att satsa allt på skolan och avkrävdes toppbetyg av sin mamma. Yngsta dottern Lulu gjorde uppror och mamman måste lägga om uppfostran av henne. Det var då hon skrev boken Battle Hymn of the Tiger Mother. Rubriken löd : Därför är kinesiska mammor överlägsna. Boken blev en storsäljare och låg som högst på andra plats på New York Times bästsäljarlista. Äldsta dottern Sophia skrev ett öppet brev till New York Post där hon tog sin mamma i försvar. Hon skrev : ” Jag medger att ha dig som mamma har inte varit någon dans på rosor. Jag önskar att jag hade fått leka med mina kompisar och sluppit somliga pianoläger. Men nu när jag är 18 och redo att lämna tigerlyan är jag glad att du och pappa uppfostrade mig så som ni gjorde.”
tisdag 12 april 2011
Millennium väntas dra in miljarder.
Sedan min förra artikel Det svenska deckarundret har jag ägnat en hel del tid åt deckare. Jag fick en tankeställare när kommentarerna till artikeln kom in på Sourze och den utvisade att även högt bildare personer utöver finkulturen också läste deckare. Jag läser tyvärr sakta. Jag behövde flera dagar på att läsa Män som hatar kvinnor medan Sunny läste tre deckare på en natt. SvD den 4 april 2011 behandlar de ekonomiska följderna av det svenska deckarundret under rubriken ”Millennium väntas dra in miljarder”. Underrubriken har följande lydelse:” Stockholmsregionen cashar in stort på effekterna av Stieg Larssons Millenniumtrilogi. En ny rapport visar att exponeringsvärdet av regionen i filmerna uppskattas till 960 miljoner kronor. Om tre år väntas värdet ha stigit till det dubbla.” Enligt artikelförfattaren Negra Efendic skulle marknadsföringsvärdet för Millennium-effekten bli nära en miljard kronor. Anders Ekegren, ordförande i filmregion Stockholm-Mälardalen, säger följande:” Det är nog få som kommer hit bara för trilogins skull. Men när valet står mellan Stockholm, Berlin eller Köpenhamn kanske man hellre väljer Stockholm för att man läst böckerna eller sett filmen.” Min största behållning av att ha läst min första deckare är Lisbet Salander. Hon klarar av det mesta som kommer i hennes väg trots sin svåra uppväxttid. Hon var satt under förmyndare men när denne förgick sig på henne straffade hon honom å det grövsta. De största bovarna Martin Vanger och Wennerström dog vanärade.
onsdag 30 mars 2011
Det svenska deckarundret.
Jag har inte läst någon deckare och förstår inte vitsen med att göra det. Ändå har Financial Times ägnat en helsida den 27 mars 20011 åt det svenska deckarundret. Under rubriken ”The art of darkness” beskriver John Lloyd framväxten av flera generationer av svenska deckarförfattare. Underrubriken har följande lydelse :” De skandinaviska samhällena är avundande för sin civila ordning och liberala värden. Så varför utmålas de i deckarlitteraturen ( crime fiction) i så bleka , brutala och anarkistiska färger.” Artikeln börjar med deckarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö som mellan 1965 och 1975 skrev de tio böckerna om Martin Beck. I en intervju för Observer 2009 sade Sjöwall att Beck liknar Henning Mankells Wallander i vilken man skildrar hur man stoiskt löser brott beroende av överklassens översitteri och underklassens desperation. De ville skriva från en vänsterståndpunkt om att det kapitalistiska var ett kallt och inhumant samhälle där de rika blev rikare och de fattiga blev fattigare. De tre mest kända deckarförfattarna Sjöwall-Wahlöö, Mankell och Stieg Larlsson, berömd genom trilogin Millennium, hyser alla vänstersympatier. Mankell deltog i ”Ship to Gaza” och Larsson skrev i den vänstersocialistiska och antifascistiska tidningen Expo. Till de svenska räknas också Sean French författare av komplicerade psykologiska thrillers. Han är till hälften svensk och talar svenska. Han tror att framgången för svenska deckarförfattare beror att man måste kämpa mot en kvävande byråkrati som försöker att dölja väl begravda mörka episoder i det nära förflutna. Som exempel nämner han Sveriges nära samarbete med det nazistiska Tyskland och att Ingmar Bergman hoppades att Hitler skulle segra i kriget. Lloyd drar följande slutsats:” På något sätt tilltalar dessa dystra och bittra böcker oss som lever i välordnade samhällen genom att vi får en riskfri tur till fattigdom, våld och disillusion bundna samman av en kraftfull berättelse Vi ber om mer och får det sannolikt.” Mankell har sålt 25 miljoner exemplar av Wallanderserien och Larssons trilogi 53 miljoner. Med tanke på mitt ointresse för deckare finner jag dessa försäljningsframgångar som anmärkningsvärda. Ibland har jag tänkt att jag borde läsa någon av deckarna för att komma underfund med deras läsvärde.
onsdag 23 mars 2011
Hur blir Juholt som statsminister?
Återigen har Per T. Ohlsson skrivit en bra artikel i Sydsvenskan den 20 mars 2011 under rubriken Elviseffekten.
Fram till Håkan Juholt har socialdemokraterna haft åtta partiledare: Claes Tholin, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin. Nästan alla hade regeringserfarenhet innan de blev partiledare och en del hade hög utbildning. Juholt gick tvåårig social linje på gymnasiet. Därvid liknar hans utbildningsmässiga bakgrund Mona Sahlins, även om hon gick den treåriga samhällsvetarlinjen. Han har ingen regeringserfarenhet trots att han kom in i riksdagen redan 1994. Han har varit journalist liksom Per Albin Hansson men medan Per Albin var chefredaktör för Social-Demokraten har Juholt bara varit lokalredaktör för Östran i Högsbo. Det här bäddar för ett ökat underskott på regeringserfarenhet och utbildning i en framtida socialdemokratisk regering.
Per T. Ohlsson skriver följande om detta :” Mona Sahlin fick utstå kritik, ofta försåtlig och försmädlig, för bristande intellektuellt djup och ointresse för boklig bildning. ” Hennes styrka är inte tänkandet”, sade Göran Persson. Den som i dessa dagar lägger örat till marken uppfattar snarlika signaler om Juholt, men bara diffust och antydningsvis, en skillnad i bemötande som möjligen förklaras av kön”.
Fram till Håkan Juholt har socialdemokraterna haft åtta partiledare: Claes Tholin, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin. Nästan alla hade regeringserfarenhet innan de blev partiledare och en del hade hög utbildning. Juholt gick tvåårig social linje på gymnasiet. Därvid liknar hans utbildningsmässiga bakgrund Mona Sahlins, även om hon gick den treåriga samhällsvetarlinjen. Han har ingen regeringserfarenhet trots att han kom in i riksdagen redan 1994. Han har varit journalist liksom Per Albin Hansson men medan Per Albin var chefredaktör för Social-Demokraten har Juholt bara varit lokalredaktör för Östran i Högsbo. Det här bäddar för ett ökat underskott på regeringserfarenhet och utbildning i en framtida socialdemokratisk regering.
Per T. Ohlsson skriver följande om detta :” Mona Sahlin fick utstå kritik, ofta försåtlig och försmädlig, för bristande intellektuellt djup och ointresse för boklig bildning. ” Hennes styrka är inte tänkandet”, sade Göran Persson. Den som i dessa dagar lägger örat till marken uppfattar snarlika signaler om Juholt, men bara diffust och antydningsvis, en skillnad i bemötande som möjligen förklaras av kön”.
onsdag 16 mars 2011
Kina världens främsta varuproducent.
När jag läste Financial Times den 14 mars 2011 faller min blick på en artikel skriven av Peter Marsh med följande rubrik :” China noses back ahead as top goods producer to halt 110 – year US run = Kina återkommer som främsta varuproducent och stoppar 110 års USA hegemoni.”
Först lite statistik av världens främsta varuproducenter sedan medeltiden. (500 – 1700 Kina eller Indien, 1700 – 1850 Kina, 1850 -1895 Storbritannien, 1895 – 2010 USA,
2010 Kina.).Enligt IHS Global Insight var Kinas varuproduktion 19,8 procent av världsproduktionen 2010 medan USA hade 19,4 procent av densamma. Kinas återkomst innebar slutet av en 500 års cykel. 1830 hade Kina 30 procent av den globala produktionen vilket föll till 6 procent 1900 och 3 procent 1990. En fördel för USA är att detta produceras av 11,5 miljoner arbetare medan det för samma produktion fordrades 100 miljoner kinesiska arbetare. Om den kinesiska valutan skrivs upp som den har gjort de senaste åren kommer den kinesiska andelen av världsproduktionen att skrivas upp.
Kina har nu återtagit sin rättmätiga plats bland världens varuproducenter. .
Först lite statistik av världens främsta varuproducenter sedan medeltiden. (500 – 1700 Kina eller Indien, 1700 – 1850 Kina, 1850 -1895 Storbritannien, 1895 – 2010 USA,
2010 Kina.).Enligt IHS Global Insight var Kinas varuproduktion 19,8 procent av världsproduktionen 2010 medan USA hade 19,4 procent av densamma. Kinas återkomst innebar slutet av en 500 års cykel. 1830 hade Kina 30 procent av den globala produktionen vilket föll till 6 procent 1900 och 3 procent 1990. En fördel för USA är att detta produceras av 11,5 miljoner arbetare medan det för samma produktion fordrades 100 miljoner kinesiska arbetare. Om den kinesiska valutan skrivs upp som den har gjort de senaste åren kommer den kinesiska andelen av världsproduktionen att skrivas upp.
Kina har nu återtagit sin rättmätiga plats bland världens varuproducenter. .
torsdag 10 mars 2011
Baltländerna räddade Sverige?
Jag har läst Johan Norbergs artikel i Metro den 10 mars 2011. Den hade följande rubrik:” Baltländerna räddade oss ur krisen.”
Johan Norberg skriver:” Det var inte Reinfeldt eller Borg som räddade oss ur finanskrisen, utan nedskärningar och hårt jobb i Baltikum.”
Ovannämnda citat överensstämmer nog i stort sett med verkligheten. De svenska bankerna hade i Baltikum lånat ut 500 miljarder kronor på ytterst lösa boliner och svenska staten hade troligen tvingats rycka in för att rädda bankerna från konkurs om inte de baltiska länderna hade lanserat ett hårt åtstramningspaket. Det slog hårt mot folket men räddade länderna från sammanbrott. Estland har till och med kunnat gå med i euron från årsskiftet.
Politikerna som gjorde åtstramningarna bestraffades inte av folket utan såväl Dombrovski i Lettland som Ansips i Estland blev omvalda i senaste valen.
Norberg har följande slutsats:” De räddade oss den här gången men med den mentaliteten kör de snart om oss sanna mina ord.”
Johan Norberg skriver:” Det var inte Reinfeldt eller Borg som räddade oss ur finanskrisen, utan nedskärningar och hårt jobb i Baltikum.”
Ovannämnda citat överensstämmer nog i stort sett med verkligheten. De svenska bankerna hade i Baltikum lånat ut 500 miljarder kronor på ytterst lösa boliner och svenska staten hade troligen tvingats rycka in för att rädda bankerna från konkurs om inte de baltiska länderna hade lanserat ett hårt åtstramningspaket. Det slog hårt mot folket men räddade länderna från sammanbrott. Estland har till och med kunnat gå med i euron från årsskiftet.
Politikerna som gjorde åtstramningarna bestraffades inte av folket utan såväl Dombrovski i Lettland som Ansips i Estland blev omvalda i senaste valen.
Norberg har följande slutsats:” De räddade oss den här gången men med den mentaliteten kör de snart om oss sanna mina ord.”
måndag 7 mars 2011
Sälj inte de statliga företagen!
En artikel i DN den 3 mars av Marianne Björklund och Michail Winiarski med rubriken :” USA:s skuld hotar omvärlden” fick mig att tänka på Sveriges statsskuld. Den är mycket lägre än jag trodde med bara 21 procent av BNP. Jag trodde att den var omkring 40 procent. Att i det läget sälja ut statliga företag låter mer än lovligt korkat.
Här är några andra länders statsskuld:” Japan 204, Grekland 138, Italien 130, Frankrike 99, USA 97, Portugal 97, Storbritannien 94, Irland 93 Tyskland 85, Österrike 82, Spanien 74, Asien 41, Centraleuropa 29 procent av BNP. EU har som riktmärke för högsta tillåtna statsskuld på 60 procent men det är inte många länder som klarar detta.
USA:s statsskuld innebär att varje medborgare är skyldig 45 000 dollar (nära 300 000 kronor) främst till kineser. Björklund skriver följande :” Problemen uppstår när fler och fler lån som USA har tagit löper ut. Exempelvis behövs pengar när de som föddes under babyboomåren efter andra världskriget går i pension. Det kan innebära att USA måste höja skatterna. En annan risk är att andra länder plötsligt inte vill placera sina pengar i amerikanska statsobligationer. Då stiger räntan, budgetunderskottet ökar, ekonomin mattas av och dollarn riskerar att försvagas.”
Här är några andra länders statsskuld:” Japan 204, Grekland 138, Italien 130, Frankrike 99, USA 97, Portugal 97, Storbritannien 94, Irland 93 Tyskland 85, Österrike 82, Spanien 74, Asien 41, Centraleuropa 29 procent av BNP. EU har som riktmärke för högsta tillåtna statsskuld på 60 procent men det är inte många länder som klarar detta.
USA:s statsskuld innebär att varje medborgare är skyldig 45 000 dollar (nära 300 000 kronor) främst till kineser. Björklund skriver följande :” Problemen uppstår när fler och fler lån som USA har tagit löper ut. Exempelvis behövs pengar när de som föddes under babyboomåren efter andra världskriget går i pension. Det kan innebära att USA måste höja skatterna. En annan risk är att andra länder plötsligt inte vill placera sina pengar i amerikanska statsobligationer. Då stiger räntan, budgetunderskottet ökar, ekonomin mattas av och dollarn riskerar att försvagas.”
onsdag 2 mars 2011
Kaddafis sista strid?
Nathan Shachar har i DN den 26 febr. 2011 skrivit en intressant artikel om Muammar Khaddafi. Per T. Ohlsson har i söndagsartikeln den 27 febr. 2011 under rubriken ”En tyrann löper amok” avhandlat Kaddafi. Artikeln hade följande underrubrik:” Västvärlden agerade förhastat när Kaddafis Libyen släpptes in i värmen”.
.
De osympatiska sidorna i hans personlighet gäller hans användare av terror som vapen. Allra värst var hans attentat mot två passagerareplan där det omkom 270 respektive 170 passagerare En annan osympatisk handling var att han lät mörda oppositionsmän i utlandet.
Sympati kan jag känna inför hans förmåga att resa sig från de enklaste tänkbara uppväxtförhållanden till ledningen av ett helt land. Om detta skriver Shachar följande. :” Khaddafis bravader och utspel var så bisarra, så grymma och så oväntade att han blev bosatt på våra utrikessidor. Hela hans liv har utspelats inför öppen ridå, i en oavbruten förvandling som saknar motstycke i vår tid och möjligtvis i alla tider. Kontrasten mellan den tunne löjtnanten, pigg som en ekorre och med en vitalitet som tjusade och skrämde hela arabvärlden – och den åldrande despotens slöa rovdjursuppsyn är nästan för mycket för fantasin.
De fattigas kamrat som avlossar luftvärnsrobotar mot demonstranter! Fredens och folkens förkämpe som spränger civila flygplan! Den svurne antiamerikanen som blev USA:s nyttigaste allierade i kampen mot al Qaida. Shakespeare skulle kunna göra Khaddafi mer begriplig än en hel stab statsvetare.”
Khaddafi föddes 1942 samtidigt som tyskar och britter kämpade i libyska öknen om makten i andra världskriget. Fadern gav den förstfödde sonen det förpliktigande namnet Muammar ” det som bygger upp”. Ingen i klanen kunde läsa men fadern bestämde att sonen skulle gå i skola där Muammar klarade sex års skolgång på fyra år. Då var han tretton år och det beslutades nu att han skulle gå i ett gymnasium i Sebha 40 mil hemifrån.. Under denna tid var Egyptens president Nasser den stora fixstjärnan som gjorde ett starkt intryck på den unge Muammar. Tjugo år gammal 1962 inträdde han i militärakademin i Benghasi.
27 år gammal 1969 som andrelöjtnant ledde han kuppen mot kung Idris och den röda mattan rullades plötsligt ut för honom i Moskva, Kairo och Havanna. När Nasser hade dött 1970 gjorde Khaddafi anspråk på att leda hela arabvärlden. 1976 förbjöd han det privata näringslivet och tiotusentals affärsmän lämnade landet. Än så länge förföljdes han av tur när oljepriset ökade dramatiskt efter krisen 1973. Han beslöt att avskaffa staten och införde i stället vad han kallade Jamahiriya vilket kan översättas med ”allmänhet” eller ”republik” I jamahiriya behövdes inga lagar. Islam, traditionen och hans egen vägledning räckte. Alla partier utom arabiska socialistunionen förbjöds. Kapitalismen var förbjuden men tiotusentals egypter och tunisier inrättade sig snart för att handha mjölkdistribution och penningutlåning och allt som inte utförs med diktat.
Jag har känt stor sympati för Castros Kuba. Något liknande har jag inte upplevt när det gäller Khaddafis Libyen. Han var alltför radikal för att jag skulle fatta sympati för honom.
.
De osympatiska sidorna i hans personlighet gäller hans användare av terror som vapen. Allra värst var hans attentat mot två passagerareplan där det omkom 270 respektive 170 passagerare En annan osympatisk handling var att han lät mörda oppositionsmän i utlandet.
Sympati kan jag känna inför hans förmåga att resa sig från de enklaste tänkbara uppväxtförhållanden till ledningen av ett helt land. Om detta skriver Shachar följande. :” Khaddafis bravader och utspel var så bisarra, så grymma och så oväntade att han blev bosatt på våra utrikessidor. Hela hans liv har utspelats inför öppen ridå, i en oavbruten förvandling som saknar motstycke i vår tid och möjligtvis i alla tider. Kontrasten mellan den tunne löjtnanten, pigg som en ekorre och med en vitalitet som tjusade och skrämde hela arabvärlden – och den åldrande despotens slöa rovdjursuppsyn är nästan för mycket för fantasin.
De fattigas kamrat som avlossar luftvärnsrobotar mot demonstranter! Fredens och folkens förkämpe som spränger civila flygplan! Den svurne antiamerikanen som blev USA:s nyttigaste allierade i kampen mot al Qaida. Shakespeare skulle kunna göra Khaddafi mer begriplig än en hel stab statsvetare.”
Khaddafi föddes 1942 samtidigt som tyskar och britter kämpade i libyska öknen om makten i andra världskriget. Fadern gav den förstfödde sonen det förpliktigande namnet Muammar ” det som bygger upp”. Ingen i klanen kunde läsa men fadern bestämde att sonen skulle gå i skola där Muammar klarade sex års skolgång på fyra år. Då var han tretton år och det beslutades nu att han skulle gå i ett gymnasium i Sebha 40 mil hemifrån.. Under denna tid var Egyptens president Nasser den stora fixstjärnan som gjorde ett starkt intryck på den unge Muammar. Tjugo år gammal 1962 inträdde han i militärakademin i Benghasi.
27 år gammal 1969 som andrelöjtnant ledde han kuppen mot kung Idris och den röda mattan rullades plötsligt ut för honom i Moskva, Kairo och Havanna. När Nasser hade dött 1970 gjorde Khaddafi anspråk på att leda hela arabvärlden. 1976 förbjöd han det privata näringslivet och tiotusentals affärsmän lämnade landet. Än så länge förföljdes han av tur när oljepriset ökade dramatiskt efter krisen 1973. Han beslöt att avskaffa staten och införde i stället vad han kallade Jamahiriya vilket kan översättas med ”allmänhet” eller ”republik” I jamahiriya behövdes inga lagar. Islam, traditionen och hans egen vägledning räckte. Alla partier utom arabiska socialistunionen förbjöds. Kapitalismen var förbjuden men tiotusentals egypter och tunisier inrättade sig snart för att handha mjölkdistribution och penningutlåning och allt som inte utförs med diktat.
Jag har känt stor sympati för Castros Kuba. Något liknande har jag inte upplevt när det gäller Khaddafis Libyen. Han var alltför radikal för att jag skulle fatta sympati för honom.
tisdag 22 februari 2011
Ungerns pressfrihet varade i 21 år.
När jag läste DN den 21 febr. 2011 fångades mitt intresse av följande rubrik:” Ett spöke går åter runt Ungern.” Artikeln är skriven av László F Földényi. Jag har själv skrivit ett par artiklar om Ungern.( Ungersk högerextremism – Sourze Yngve Karlsson sidan 2) och ( Jobbiks högerextrema historia, sidan 4).
Dagens ungerska mediapolitik framhävs av följande citat :” När samtalet i våra dagars Ungern kommer in på politiken dämpar folk rösten. Även i telefon berör man allt förre ämnen. Det är detta missmod och denna apati som de allt talrikare vitsarna försöker lindra. De smyger in en smula livslust i den allmänna misstämning som mer och mer behärskar landet.”
När Victor Orbán, ledare för regeringspartiet Fidesz, fick absolut majoritet i ungerska parlamentet, tänkte jag att det var tur att Ungern tillhörde EU. Det borde hindra Orbán från att gå diktaturens väg. Under första halvåret i år leder han till och med hela EU.
Orbán var i början av sin karriär en liberal politiker. När opinionsundersökningarna visade att nittonhundratalets populäraste politiker var kommunisten János Kádár tätt följd av fascisten Milos Horthy beslöt Orbán att göra om Fidesz till ett brett konservativt parti.
I ett land som skickade mer än en halv miljon judar till gaskamrarna leker Orbán med det antisemitiska kortet. Földenyi skriver följande :” Orbán har släppt ut anden ur flaskan och 2007, när horder av pilkorsare med slagord de hade lärt av honom tog Budapests gator i besittning, hade han inte ett ord att säga.”
Pilkorsarna var det ungerska parti som, sedan tyskarna ockuperat Ungern, samarbetade med tyskarna när det gällde förintelsen av judarna.
Regeringen Orbán håller på att avskaffa de institutioner som skapats efter 1989. Här är några områden där det har skett förändringar :” Författningens paragrafer har blivit tomt ekande ord, de politiska partierna tolkar författningen godtyckligt, privategendomen har upphört att vara okränkbar, regeringsmajoriteten kan efter eget skön besluta om retroaktiv beskattning och rättskipningen kan sätta lagen ur kraft. Strejkrätten har inskränkts och avskedande utan motivering av offentliganställda gjorts möjlig, något som får oron och serviliteten att tillta.”
Dagens ungerska mediapolitik framhävs av följande citat :” När samtalet i våra dagars Ungern kommer in på politiken dämpar folk rösten. Även i telefon berör man allt förre ämnen. Det är detta missmod och denna apati som de allt talrikare vitsarna försöker lindra. De smyger in en smula livslust i den allmänna misstämning som mer och mer behärskar landet.”
När Victor Orbán, ledare för regeringspartiet Fidesz, fick absolut majoritet i ungerska parlamentet, tänkte jag att det var tur att Ungern tillhörde EU. Det borde hindra Orbán från att gå diktaturens väg. Under första halvåret i år leder han till och med hela EU.
Orbán var i början av sin karriär en liberal politiker. När opinionsundersökningarna visade att nittonhundratalets populäraste politiker var kommunisten János Kádár tätt följd av fascisten Milos Horthy beslöt Orbán att göra om Fidesz till ett brett konservativt parti.
I ett land som skickade mer än en halv miljon judar till gaskamrarna leker Orbán med det antisemitiska kortet. Földenyi skriver följande :” Orbán har släppt ut anden ur flaskan och 2007, när horder av pilkorsare med slagord de hade lärt av honom tog Budapests gator i besittning, hade han inte ett ord att säga.”
Pilkorsarna var det ungerska parti som, sedan tyskarna ockuperat Ungern, samarbetade med tyskarna när det gällde förintelsen av judarna.
Regeringen Orbán håller på att avskaffa de institutioner som skapats efter 1989. Här är några områden där det har skett förändringar :” Författningens paragrafer har blivit tomt ekande ord, de politiska partierna tolkar författningen godtyckligt, privategendomen har upphört att vara okränkbar, regeringsmajoriteten kan efter eget skön besluta om retroaktiv beskattning och rättskipningen kan sätta lagen ur kraft. Strejkrätten har inskränkts och avskedande utan motivering av offentliganställda gjorts möjlig, något som får oron och serviliteten att tillta.”
fredag 18 februari 2011
Malliansen.
Per T. Ohlsson har skrivit ännu en intressant artikel i Sydsvenskan den 13 febr. 2011 med rubriken ”Malliansen”.
Uttrycket malliansen kommer av att Ohlsson anser att moderaterna tar för mycket plats i regeringen. Som exempel nämner han att moderata ministrar far till Davos och där prisar det svenska exemplet och samtidigt skriver artiklar i DN undertecknat av statsministern, finansminister Borg, utrikesminister Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson alla moderater. Samtidigt noterar de övriga borgerliga partierna väldigt låga siffror i opinionsundersökningarna. I demoskop noterar folkpartiet 5,9 procent, centern 4.0 och kristdemokraterna katastrofala 2,7 procent. Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Trots detta borde moderaterna visa en viss ödmjukhet för att dels regeringen förlorade sin parlamentariska majoritet, dels är moderaterna, om de vill fortsätta att regera efter 2014, beroende av att de mindre partierna klarar sig kvar i riksdagen.
För att gå övriga partier i regeringen till mötes kunde moderaterna gå med på att förändra arbetsrätten som åstadkommer höga trösklar på arbetsmarknaden och avskaffa värnskatten i praktiken är en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in.
Trots att Sydsvenskan är en borgerlig tidning tycks Ohlsson föredra en regering där socialdemokraterna regerar med mittenpartierna. Han skriver om detta i följande ordalag.:” Om moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till allianssamarbetet spricker Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition av breda uppgörelser, kohandeln, på 1930-talet till EU-medlemskapet på 1990-talet.”
Uttrycket malliansen kommer av att Ohlsson anser att moderaterna tar för mycket plats i regeringen. Som exempel nämner han att moderata ministrar far till Davos och där prisar det svenska exemplet och samtidigt skriver artiklar i DN undertecknat av statsministern, finansminister Borg, utrikesminister Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson alla moderater. Samtidigt noterar de övriga borgerliga partierna väldigt låga siffror i opinionsundersökningarna. I demoskop noterar folkpartiet 5,9 procent, centern 4.0 och kristdemokraterna katastrofala 2,7 procent. Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Trots detta borde moderaterna visa en viss ödmjukhet för att dels regeringen förlorade sin parlamentariska majoritet, dels är moderaterna, om de vill fortsätta att regera efter 2014, beroende av att de mindre partierna klarar sig kvar i riksdagen.
För att gå övriga partier i regeringen till mötes kunde moderaterna gå med på att förändra arbetsrätten som åstadkommer höga trösklar på arbetsmarknaden och avskaffa värnskatten i praktiken är en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in.
Trots att Sydsvenskan är en borgerlig tidning tycks Ohlsson föredra en regering där socialdemokraterna regerar med mittenpartierna. Han skriver om detta i följande ordalag.:” Om moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till allianssamarbetet spricker Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition av breda uppgörelser, kohandeln, på 1930-talet till EU-medlemskapet på 1990-talet.”
onsdag 16 februari 2011
Per T. Ohlsson om politik.
Per T Ohlsson fortsätter att skriva intressanta artiklar i Sydsvenskan denna gång en artikel den 13 febr. 2011 med rubriken ”Malliansen”.
Orsaken till rubriken är att moderaterna börjar dominera i regeringen på de små borgerliga regeringspartiernas bekostnad. Per T. Ohlsson skriver följande :” Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Lika fullt har Moderaterna skäl att demonstrera en gnutta ödmjukhet… De borgerliga småpartiernas profileringsbehov lär orsaka återkommande slitningar under mandatperioden… En startpunkt skulle kunna vara de resonemang och rekommendationer som framförs av den senaste Långtidsutredningen när det gäller höga trösklar på arbetsmarknaden som försvårar för främst ungdomar och utlandsfödda samt värnskatten, i praktiken en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in. Hittills har Moderaterna, måna om sin folkhemsimage, hållit emot de propåer om liberaliserad arbetsrätt och avskaffad värnskatt som kommit från andra partier.”
Ohlsson framstår som motståndare till blockpolitiken och skulle nog hellre se att socialdemokraterna gjorde upp med mittenpartierna. Han skriver:”
Om Moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till att allianssamarbetet spricker. Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition med breda uppgörelser som har definierat svensk politik, från krisuppgörelsen, kohandeln, på 30-talet till EU-medlemskapet.”
Ohlsson kommer till följande slutsats :” Regeringen förtjänar gott betyg för sin krishantering. Men Moderaterna uppfyllda av sin ” samhällsbärande” roll borde erinra sig att de inte styr ensamma – och att de kan stoltsera med starka statsfinanser delvis tack vare tidigare socialdemokratiska regeringar som höll ordning på pengarna.”
Orsaken till rubriken är att moderaterna börjar dominera i regeringen på de små borgerliga regeringspartiernas bekostnad. Per T. Ohlsson skriver följande :” Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Lika fullt har Moderaterna skäl att demonstrera en gnutta ödmjukhet… De borgerliga småpartiernas profileringsbehov lär orsaka återkommande slitningar under mandatperioden… En startpunkt skulle kunna vara de resonemang och rekommendationer som framförs av den senaste Långtidsutredningen när det gäller höga trösklar på arbetsmarknaden som försvårar för främst ungdomar och utlandsfödda samt värnskatten, i praktiken en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in. Hittills har Moderaterna, måna om sin folkhemsimage, hållit emot de propåer om liberaliserad arbetsrätt och avskaffad värnskatt som kommit från andra partier.”
Ohlsson framstår som motståndare till blockpolitiken och skulle nog hellre se att socialdemokraterna gjorde upp med mittenpartierna. Han skriver:”
Om Moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till att allianssamarbetet spricker. Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition med breda uppgörelser som har definierat svensk politik, från krisuppgörelsen, kohandeln, på 30-talet till EU-medlemskapet.”
Ohlsson kommer till följande slutsats :” Regeringen förtjänar gott betyg för sin krishantering. Men Moderaterna uppfyllda av sin ” samhällsbärande” roll borde erinra sig att de inte styr ensamma – och att de kan stoltsera med starka statsfinanser delvis tack vare tidigare socialdemokratiska regeringar som höll ordning på pengarna.”
fredag 11 februari 2011
Vad kommer efter Mubarak?
Jag har läst en ny artikel i Sydsvenskan den 6 febr.2011 av Per T. Ohlsson med rubriken ”Att rida på tigern”. Den gav mig uppslaget till denna artikel.
Per T. Ohlsson jämför förhållandena i Östeuropa 1989 med den nuvarande situationen i arabvärlden 2011. Jag håller med om att det existerade ett civilt och alternativt samhälle jämsides med det maktägande kommunistpartiet t. ex. fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Vad han inte nämner är den stora skillnaden i utbildningsstandard. I alla kommunistiska länder utrotades analfabetismen snabbt och i exempelvis Polen var utbildningsnivån högre än i Sverige. Dessutom var kampen mot vidskepelse i alla former inklusive religioner positiv för samhällsutvecklingen i stort.
Av Egyptens befolkning är 85 procent positiva till att islam spelar en roll i det politiska livet, 77 procent är positiva till spöstraff och 54 procent vill ha ett könssegregerat arbetsliv. Västvärlden har länge understött Mubarak som ett sekulärt alternativ till ett islamiskt styrt samhälle. Det är raka motsatsen mot när man hjälpte islamisterna till makten i Afghanistan från de sekulärt inriktade kommunisterna. I stället för Sovjetunionen uppstod 15 nya stater och i stället för Jugoslavien 6 stater. Om inte militären hade ingripit i Kina 1989 hade väl Kina delats upp i en fem eller sex självständiga stater. Man kan fråga sig om det hade varit bra för någon av delstaterna i Kina och Kina skulle inte som nu ha varit ett draglok för världsekonomin.
Om islamismen i Egypten har Per T. Ohlsson följande att förtälja :” Det kan därför finnas anledning att påminna om att Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta Grundaren, Hasan al-Banna, beundrade de tyska nazisterna och rörelsens viktigaste ideolog, Sayyid Qutb, har inte bara inspirerat Hamas utan också al-Qaidas ledarskap, däribland Usama bin Ladins närmaste man Ayman al-Zawahiri.
Qutb, avrättad 1966, vistades i slutet av 1940-talet i USA och förfärades av vad han uppfattade som dekadens och moraliskt förfall. Efter återkomsten till Egypten gick han med i Muslimska brödraskapet och utvecklade en filosofi där islams ursprung stod i centrum.
Qutbs tankevärld kan beskrivas som en form av religiös totalitarism med inslag av dödskult. Den moderna världen har, menade han, sjunkit tillbaka till det hedniska och barbariska tillstånd, jahiliyya, som rådde före islams uppkomst.. Denna ” otrons domän” kan bara undanröjas om all maktutövning underställs islams påbud. Att offra livet för islam är, enligt Qutb, att behaga Gud.
Brödraskapet har, heter det, distanserat sig från Qurbs arv. Men så sent som 2007 stack bockfoten fram, Rörelsen sammanställde ett politiskt program med bland annat krav på inrättandet av ett religiöst råd för överprövning av politiska beslut, ungefär som det muslimska väktarrådet.. Efter protester lades programmet till handlingarna,”
Per T. Ohlsson gör följande slutsats :” Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det har gått dithän beror inte minst på väst, som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ned sitt eget folk. Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F. Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”
Per T. Ohlsson jämför förhållandena i Östeuropa 1989 med den nuvarande situationen i arabvärlden 2011. Jag håller med om att det existerade ett civilt och alternativt samhälle jämsides med det maktägande kommunistpartiet t. ex. fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Vad han inte nämner är den stora skillnaden i utbildningsstandard. I alla kommunistiska länder utrotades analfabetismen snabbt och i exempelvis Polen var utbildningsnivån högre än i Sverige. Dessutom var kampen mot vidskepelse i alla former inklusive religioner positiv för samhällsutvecklingen i stort.
Av Egyptens befolkning är 85 procent positiva till att islam spelar en roll i det politiska livet, 77 procent är positiva till spöstraff och 54 procent vill ha ett könssegregerat arbetsliv. Västvärlden har länge understött Mubarak som ett sekulärt alternativ till ett islamiskt styrt samhälle. Det är raka motsatsen mot när man hjälpte islamisterna till makten i Afghanistan från de sekulärt inriktade kommunisterna. I stället för Sovjetunionen uppstod 15 nya stater och i stället för Jugoslavien 6 stater. Om inte militären hade ingripit i Kina 1989 hade väl Kina delats upp i en fem eller sex självständiga stater. Man kan fråga sig om det hade varit bra för någon av delstaterna i Kina och Kina skulle inte som nu ha varit ett draglok för världsekonomin.
Om islamismen i Egypten har Per T. Ohlsson följande att förtälja :” Det kan därför finnas anledning att påminna om att Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta Grundaren, Hasan al-Banna, beundrade de tyska nazisterna och rörelsens viktigaste ideolog, Sayyid Qutb, har inte bara inspirerat Hamas utan också al-Qaidas ledarskap, däribland Usama bin Ladins närmaste man Ayman al-Zawahiri.
Qutb, avrättad 1966, vistades i slutet av 1940-talet i USA och förfärades av vad han uppfattade som dekadens och moraliskt förfall. Efter återkomsten till Egypten gick han med i Muslimska brödraskapet och utvecklade en filosofi där islams ursprung stod i centrum.
Qutbs tankevärld kan beskrivas som en form av religiös totalitarism med inslag av dödskult. Den moderna världen har, menade han, sjunkit tillbaka till det hedniska och barbariska tillstånd, jahiliyya, som rådde före islams uppkomst.. Denna ” otrons domän” kan bara undanröjas om all maktutövning underställs islams påbud. Att offra livet för islam är, enligt Qutb, att behaga Gud.
Brödraskapet har, heter det, distanserat sig från Qurbs arv. Men så sent som 2007 stack bockfoten fram, Rörelsen sammanställde ett politiskt program med bland annat krav på inrättandet av ett religiöst råd för överprövning av politiska beslut, ungefär som det muslimska väktarrådet.. Efter protester lades programmet till handlingarna,”
Per T. Ohlsson gör följande slutsats :” Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det har gått dithän beror inte minst på väst, som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ned sitt eget folk. Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F. Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
